Domarboken beskriver tiden efter intåget i Kanaans land då landet styrdes av domare. Det hebreiska namnet på boken är Shoftim som är domare i plural på hebreiska. Även det grekiska namnet är domare. Boken inleds med Josuas död och beskriver sedan i kronologisk ordning tolv domare som verkade i landet. Sju ledare (de mest framträdande) beskrivs i detalj, medan de övriga fem bara omnämns i förbifarten.

Boken avslutas med två fristående berättelser (Dom 17-18 och Dom 19-21) som sammanfattar denna mörka period i Israels historia. Rent kronologiskt utspelar sig inte dessa två berättelser efter den tolfte domaren Simson utan tidigare. Eftersom boken har flera kiastiska drag är det helt naturligt att berättelsen stegar sig tillbaka i tiden på detta sätt, med först en berättelse som ger bakgrunden till Simson, och till sist en berättelse kring tiden just vid intåget på Josuas tid. Israeliternas första domare var Otniel (Dom 3:9) och den sista Samuel (1 Sam 7:15).

Efter intåget i Kanaans land fanns inget centralt styre, ingen huvudstad och ingen nationell administration. Det var ett patriarkaliskt samhälle där var och en av de tolv stammarna hade sina egna äldste. Den enda centrala platsen var Shilo (tre mil norr om Jerusalem) där tabernaklet stod. Här samlades man för de årliga högtiderna (Dom 21:19; 1 Sam 1:3-21).

Situationen för Israel var svår. De tidigare folken hade inte drivits bort. En av anledningarna var att deras vagnar var av järn (Dom 1:19), men även att man ingått förbund med dem (Dom 2:1-5). Israel var begränsat till bergslandet och var på grund av topografin uppdelat i tre separata enheter, som delades av Jordandalen och Jezereldalen. Detta försvårade kommunikationen. Gränsstrider och påtryckningar från folket omkring dem var ett vanligt inslag.

En fras som upprepas två gånger sammanfattar hela boken "På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt." (Dom 17:6; 21:25).

Det var tänkt att Herren skulle vara deras kung men de hade ratat Herren som sin kung, se 1 Sam 8:7. Gud hade befallt att de skulle förgöra folken i landet, så att de inte skulle ta efter och följa deras onda seder (5 Mos 20:16-18). Kanaanéerna hade syndat så grovt att Gud hade dömt dem (1 Mos 15:16; 3 Mos 18:24; 5 Mos 18:12).

Israels folk misslyckades med att ta hela det utlovade landet i besittning och Domarboken visar konsekvenserna av detta. De blandades med kanaanéerna och avfall smög sig in, vilket fick folket att överge den sanne Guden. Detta ledde till att nationen hamnade under förbannelserna som nämns som en del av förbundet i 3 Mos 26; 5 Mos 27-28.

Berör tidsperioden: omkring 1400 – 1000 f.Kr.

Skrivet: ca 1000 f.Kr.

Referensen till jevusiterna i Jerusalem (Dom 1:21) antyder att boken skrevs innan David intog Jerusalem.

Författare: Anges inte
Enligt judisk tradition skrevs boken av profeten Samuel. Det skulle även kunna vara någon av hans profetlärjungar.

Relaterade böcker:
Rut,
1 Sam 1-12

¹Och det hände efter Josuas död [Jos 24:29-31] att Israels söner frågade Herren (Jahve) och sa: "Vem ska gå upp åt (vem ska leda) oss mot kanaanéerna för att strida mot dem?"
     ²Herren (Jahve) svarade: "Juda [stam] ska gå upp, se jag har gett landet i hans hand." [Folket befinner sig i Gilgal i närheten av Jeriko, se Dom 2:1; Jos 4:20.]

Intagandet av landet misslyckas
³[I sju sektioner beskrivs nu hur israeliterna misslyckas att inta landet. Den första beskriver två stammar (Juda och Simeon) som har viss framgång, följt av fem stammar (Benjamin, Josef, Zevolun, Asher och Naftali) som misslyckas, för att avslutas med Dans katastrofala nederlag, se vers 34. Sjutalet finns med i den medvetna strukturen. De fem stammar som inte får en egen uppräkning är Ruben, Levi, Gad och Isaskar. Simeon, som finns inom Juda område, omnämns kortfattat i inledningen tillsammans med Juda, men redan i nästa vers är inte fokus på dem utan på Juda, se vers 4.]

Juda

Juda [folket i Juda stam] sa till sin bror Simeon (Shimon) [folket i Simeons stam]: "Kom upp med mig till min lott så att vi kan strida mot kanaanéerna, och jag ska på samma sätt gå upp med dig till din lott." Och Simeon gick med honom.

[Simeons område ligger vid staden Beer-Sheva och Juda stams område runtomkring, mestadels österut upp mot bergen, se Jos 19:9. Det är därför naturligt att dessa två stammar hjälper varandra. Simeon är känd för sin iver för rättvisa och hämndlystnad när de räddar och hämnas sin syster Dina som blivit våldtagen, se 1 Mos 34:1, 26. Nu följer sju episoder, från norr till söder i Juda stams område, där man har viss framgång med att inta landet.]

⁴Juda [tillsammans med folket från Simeons stam] gick nu upp och Herren (Jahve) gav kanaanéerna och perisséerna i deras hand och de slog dem i Bezek – 10 000 man. [Bezek betyder "blixt" och är troligtvis dagens Ibziq som ligger i Manasse stams område, ca 10 mil norr om Jerusalem. Strax kommer Herrens budbärare/ängel att fördöma israeliterna att de inte fördrev dessa folk, se Dom 2:1-3. Se även Jos 3:10; 9:1; 2 Mos 3:8; 5 Mos 7:1; 20:17.] ⁵Och de fann Adoni-Bezek [troligtvis en titel på kungen över staden; ordagrant "blixtens herre"] i Bezek ["blixtens-stad"] och de stred mot honom och de slog kanaanéerna och perisséerna. ⁶Men Adoni-Bezek flydde och de jagade efter honom och fångade honom och högg av hans tummar och hans stortår. [Denna form av lemlästning var vanlig bland hedniska folk, vilket gjorde personen oförmögen att hantera vapen eller utföra religiösa riter (3 Mos 8:23-24). I nästa vers (i hans egna ord) beskriver kungen hur han nu själv drabbas av det straff han själv åsamkat 70 andra personer. Han tolkar det som Guds straff, se även Ords 10:24; 26:27.]
     ⁷Adoni-Bezek sa då: "70 kungar som samlar mat under mitt bord [tigger] har sina tummar och stortår avhuggna. Som jag har gjort så har Gud (Elohim) återgäldat mig." [Frasen "samlar mat under mitt bord" syftar på att de tiggde. Dessa 70 tillfångatagna kungar som blivit stympade kunde inte annat än tigga vid sina fångvaktares bord.
    De hade förödmjukats och hölls vid liv av Adoni-Bezek bara för att visa på hans makt och ingjuta skräck.] De förde honom till Jerusalem och han dog där. [Det är inte helt klart vilka "de" är, men troligtvis är det simonierna som ligger bakom denna hämnd och för Adoni-Bezek till jevuséerna i Jerusalem, dock verkar inte Gud tillåta att han hålls i Jerusalem på samma sätt för att ingjuta skräck i omgivningen, se även Matt 5:38, 39; Rom 12:19.]

⁸Och Juda söner stred mot Jerusalem [som också kallades Jevus, se Jos 15:63] och tog det och slog det med svärdsegg och satte staden i brand. [Detta var en tillfällig seger (Jos 15:63; Dom 1:21; 19:10-12). David intar senare staden, se 2 Sam 5:7.]

⁹Därefter gick Juda söner ner och stred mot kanaanéerna som bodde i bergsbygden och i Söder (Negev) och i Låglandet [hebr. Shefela – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd]. ¹⁰Och Juda gick mot kanaanéerna som bodde i Hebron, det nuvarande Hebron hette tidigare Kirjat-Arba [1 Mos 13:18; 23:2; Jos 14:15], och de slog Sheshaj och Achiman och Talmaj [som var ättlingar av jätten Anakim, 4 Mos 13:29-33; Jos 15:13-14; 5 Mos 2:10-11, 20-21].

¹¹Och därifrån gick han mot invånarna i Devir [i södra Juda bergsbygd]. Det nuvarande Devir hette tidigare Kirjat-Sefer [ordagrant: "Skriftens stad", kanske fanns det ett bibliotek eller register där eller kanske en skola för notarier/skrivare, se även Jos 15:15]. ¹²Och Kaleb sa: "Han som slår Kirjat-Sefer och tar det, till honom ska jag ge min dotter Achsa till hustru." ¹³Och Otniel, Kenaz son, Kalebs yngre bror, tog det och han gav honom sin dotter Achsa till hustru. ¹⁴Och det skedde när hon kom till honom att hon övertalade honom att be hennes far om ett fält, och hon steg ner från sin åsna och Kaleb sa till henne "Vad behöver du?" [Jos 15:16-18] ¹⁵Och hon svarade: "Ge mig en välsignelse [extra favör], eftersom du har satt mig i Sydlandet, ge mig därför vattenkällor." Och Kaleb gav henne den Övre källan och den Nedre källan [Jos 15:19].

¹⁶Och keniterna, Moses svärfars söner [2 Mos 2:16], gick upp från Palmstaden [i vanliga fall Jeriko (5 Mos 34:3), men kan syfta på någon annan stad här] med Judas söner till Juda öken som är söder [ordagrant: "Negev"] om Arad, och de gick och bodde med folket.

¹⁷Och Juda gick med Simeon, sin bror, och de slog kanaanéerna som bodde i Tsfat [12 km öster om Ber-Sheva i Negevöknen] och förgjorde dem [Jos 2:10; 6:17-19]. Och de kallade staden Chorma [som låter som ordet för "total förstörelse" på hebreiska, se 4 Mos 21:3].

¹⁸Juda tog även Gaza med sina gränser och Ashkelon med sina gränser och Ekron med sina gränser.

¹⁹[Sammanfattande summering:] Och Herren (Jahve) var med Juda och han drev ut invånarna i bergsbygden, men han kunde inte driva ut invånarna i dalen för de hade vagnar av järn. [Hästekipagen var av trä, men med beslag och förstärkningar av järn.] ²⁰Och de gav Hebron till Kaleb, som Mose hade talat, och de drev ut därifrån Anaks tre söner [4 Mos 14:24; 5 Mos 1:36; Jos 14:9-14].

Benjamin
²¹Och jevusiterna som bodde i Jerusalem blev inte utdrivna av Benjamins söner utan jevusiterna bor med Benjamins söner i Jerusalem till denna dag.

Josef
²²[Berättelsen med Josefs stammar är uppdelad i sju sektioner, där den första (vers 22-26) och sista (vers 29) handlar om Efraims område. Däremellan beskrivs hur Manasse inte drev ut fienderna från fem städer (vers 27-28).]

Josefs hus gick upp mot Betel och Herren (Jahve) var med dem. ²³Och Josefs hus sände spejare att utforska Betel, och stadens namn var tidigare Loz. ²⁴Och väktarna såg en man komma ut ur staden, och de sa till honom: "Visa oss, vi ber dig, ingången till staden så ska vi ge dig nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed)" ²⁵Och han visade dem ingången till staden och de slog staden med svärdsegg, men de lät mannen och hans familj gå. ²⁶Och mannen gick till hettiternas land och byggde en stad och gav den namnet Loz, som den heter än idag.

²⁷Och Manasse drev inte ut invånarna från:

Beit-Shean och dess byar (döttrar),
Taenach och dess byar (döttrar)
invånarna i Dor och dess byar (döttrar),
Jibleam och dess byar (döttrar),
invånarna i Megiddo och dess byar (döttrar)

utan kanaanéerna var beslutna att bo i det landet. ²⁸Och det hände när Israel hade vuxit sig starkt att de satte kanaanéerna till tvångsarbetare (de blev skattskyldiga), men de drev på inget sätt ut dem.

²⁹Och Efraim drev inte ut kanaanéerna som bodde i Gezer [stad halvvägs mellan Joppe och Jerusalem], utan kanaanéerna bodde i Gezer bland dem.

Zevolun
³⁰Zevolun (Sebulon) drev inte ut Kitrons invånare och inte Nahalols invånare utan kanaanéerna bodde bland dem och blev tvångsarbetare (skattskyldiga).

Asher
³¹[Även här finns en uppställning med sju städer som inte intogs.]

Asher drev inte ut

Akkos invånare,
och Sidons invånare [Kanaans ättlingar från Tsidon, se 1 Mos 10:15],
och Achlavs [invånare]
och Achzivs [invånare]
och Chelbas [invånare]
och Afiks [invånare]
och Rechovs [invånare],

³²utan Asher bodde bland kanaanéerna, landets invånare, för de drev inte ut dem.

Naftali
³³Naftali drev inte ut invånarna från Beit-Shemesh och invånarna från Beit-Anat utan bodde bland kanaanéerna, landets invånare. Dock blev Beit-Shemesh och Beit-Anats invånare tvångsarbetare (skattskyldiga).

Dan
³⁴Och amoréerna tvingade Dans söner till bergsbygden, för de ville inte låta dem komma ner till dalen [Jos 19:47-48; Dom 18]. ³⁵Och amoréerna var beslutna att bo i Harcheres i Ajalon [ordagrant: "hjortarnas fält"] och i Shaalvim [ordagrant: "rävarnas plats"], men Josefs hus hand segrade så att de blev tvångsarbetare (skattskyldiga). ³⁶Och amoréernas gräns gick från hörnet av Akrabim [hebreiska för "skorpion"] från Sela [söder om Döda havet; Edoms huvudstad, troligtvis nuvarande Petra] och uppåt.

Samling vid Bochim
¹[Samlingen vid Gilgal (Dom 1:1-2) var entusiastisk och uppräkningen av de sju stammarna gick från segrar till allt större nederlag. Som en parallell följer nu en sorgsen samling vid Bochim. Budbäraren här identifieras ibland med Gud själv, se 1 Mos 16:7; 2 Mos 14:19; 23:20. Hebreiska frasen malach JHVH kan översättas "Herrens budbärare" eller "Herrens ängel". Den förekommer 19 ggr i denna bok och varianten malach ha-elohim (Guds budbärare/ängel) förekommer tre ggr (Dom 6:20; 13:6, 9). Profeter kallas ofta Herrens budbärare (2 Krön 36:15-16; Jes 42:19; 44:26; Hag 1:13; Mal 3:1). Att han sägs komma från Gilgal (och inte himlen) kan också tala för det. Samtidigt särskiljs profeten (Dom 6:8) från Herrens budbärare/ängel (Dom 6:11) i kapitel 6. Det är därför mest troligt att det är en himmelsk ängel, kanske samma som sändes ut under Mose tid, se 2 Mos 23:20-23; 33:2; 32:34.]

Och Herrens (Jahves) budbärare (ängel) kom upp från Gilgal till Bochim. Och han sa: "Jag fick dig att dra upp ut ur Egypten och har fört dig till landet som jag lovade (gav min ed) till dina fäder och jag sa: 'Jag ska aldrig bryta mitt förbund med dig' [1 Mos 17:7; 2 Mos 6:4], ²och ni ska inte skära förbund med invånarna i detta land [2 Mos 23:32], ni ska bryta ner deras altaren [5 Mos 7:2], men ni har inte lyssnat på min röst. Vad är det ni har gjort?" ³Och jag säger även: "Jag ska inte driva ut dem framför er, utan de ska vara sidor för er [finnas runt omkring er; ska tränga er och blir en snara; irritera som en törntagg i sidan] och deras gudar ska bli en fälla för er." [4 Mos 33:55; Jos 23:12-13]
     ⁴Och det hände när Herrens (Jahves) budbärare talade dessa ord till alla Israels söner att folket höjde sin röst och grät (hebr. bacha). ⁵Och de gav den platsen namnet Bochim [betyder: "de gråtande"] och de offrade där till Herren (Jahve). [Bochim är inte identifierad, men bör ligga i närheten av Jeriko men på högre höjd, se vers 1.]

Israels upprepade mönster av förfall (2:6-3:6)


En bra start
⁶När nu Josua hade sänt iväg folket, gick Israels söner var och en till sin arvedel för att besätta landet. ⁷Och folket tjänade Herren (Jahve) så länge Josua levde (alla Josuas dagar) och alla dagar som de äldste överlevde Josua, de som hade sett Herrens (Jahves) alla stora gärningar som han hade gjort för Israel. ⁸Och Josua, Nuns son, Herrens (Jahves) tjänare, dog 110 år gammal. [Josua var i 60-års åldern vid intåget i Kanaans land, se Jos 1:1; 14:7; 4 Mos 32:11-13. Frasen "Herrens tjänare" användes även först om Mose, se 5 Mos 34:5.] ⁹Och de begravde honom på gränsen till hans arv i Timnat-Cheres [även kallat Timnat Serah, se Jos 19:50; 24:30] i Efraims bergsbygd, på norra sidan av berget Gaash.

Tillbaka upp

---

Ps 90:1-91:16

FJÄRDE BOKEN (Psalm 90-106)

Den fjärde boken i Psaltaren består av 17 psalmer, Psalm 90-106.

Psalm 90 – Människans bräcklighet och Guds evighet
¹

Frågan "Hur länge?" binder ihop bok tre och fyra, se Ps 89:47 och Ps 90:14. Psalm 90 är den enda psalmen som anger Mose som författare. Moses sång finns nämnd i 5 Mos 31:30-32:43. Titeln gudsman används om Elia, Elisha och Mose. Sången ramas in av Herren (Jahve) och Gud (Elohim), se vers 2 och 17.

Författare: Mose

Citeras: Vers 5 citeras i 2 Pet 3:8

Struktur:
1. Lovprisning till den evige Guden, vers 1-2
2. Kom ihåg hur kort livet är, vers 3-6
3. Guds vrede, vers 7-12
4. En upprättad relation, vers 13-17

En bön av gudsmannen Mose (Moshe).

[Vers 1b-2 formar en kiasm som ramas in av "du", följt av generation/evighet och centralt jorden.]

Du, Herre (Adonaj), har varit vår tillflyktsplats

från generation till generation.

²Innan bergen föddes,
    eller du ens hade format jorden
och världen (marken, den bebodda delen),

från evighet till evighet

är du (har alltid varit, och kommer alltid att vara) Gud (El).

³Du vände människan till ånger och sa:
    "Människobarn, vänd om (kom tillbaka)."
⁴För tusen år i dina ögon är som gårdagen som gick förbi,
    och som en nattväkt.
⁵Du sveper bort dem som med en flod, medan de sover.
    På morgonen är de som spirande gräs.
⁶På morgonen blomstrar det och växer upp,
    på kvällen vissnar det och torkar bort.

⁷Vi är förtärda av din vrede,
    av ditt raseri blir vi förskräckta.
⁸Du har ställt våra överträdelser inför dig,
    våra dolda synder i ljuset (utstrålningen – hebr. maor) av ditt ansikte.
⁹Alla våra dagar är borta i din vrede,
    våra år kommer till ett slut som en suck.
¹⁰Våra år varar i 70 år,
    eller med styrka, 80 år.
Likväl är deras stolthet [bästa år som en passerande storm] möda (hårt arbete) och fåfänga (tomhet, smärta, olycka);
    de är snabbt förbi och vi flyger bort.

[Hebreiska ordet stolthet rohav är ovanligt, det kommer från verbet "att storma" och har betydelsen av att vara högmodig och arrogant uppblåst. Här finns också liknelsen att livet är som oväder som snabbt drar in och hastigt försvinner. Se även Pred 1:2.]

¹¹Vem känner kraften i ditt raseri, och din vrede,
    så att man ger dig vederbörlig vördnad?
¹²Lär oss antalet av våra dagar
    så att vi kan få visa hjärtan.

¹³Kom tillbaka, Herre (Jahve), hur länge… [Meningen är inte fullständig, den avslutas inte. Det är en "aposiopesis", som förstärker att det blir en känsloladdad tystnad.]
    trösta din tjänare (vänd min sorg till hopp).
¹⁴Gör oss tillfredsställda (mätta oss) på morgonen med din nåd (omsorgsfulla kärlek),
    så att vi kan jubla (höja gälla triumferande jubelrop) och vara glada alla våra dagar.
¹⁵Gör oss glada för alla de dagar som du har plågat oss,
    för alla de år som vi har sett ondska.
¹⁶Låt ditt verk (det du gör) bli synligt för dina tjänare,
    och din härlighet över dina söner (barn).
¹⁷Låt din nåd (ditt välbehag, din favör), Herre (Adonaj), vår Gud (Elohim), komma över oss.
    Upprätta över oss våra händers arbete,
    ja, våra händers arbete, må du upprätta det.
    [Om inte Gud är med oss i vårt arbete, arbetar vi fåfängt och förgäves.]

Psalm 91 – Gud är fortfarande min sköld

Psalmen handlar om Guds beskydd. Efter en lång väntan i Psalm 88, 89, 90 kommer nu Guds svar i vers 14-16 i denna psalm!

Författare: Okänd, troligtvis David.

Citeras:
Vers 11-12 citeras av djävulen när Jesus frestas, se Matt 4:6 och Luk 4:10-11
Vers 13 citeras i Luk 10:19

Struktur:
1. Förtröstan på Herren, vers 1-13
2. Guds svar, vers 14-16

¹[Den grekiska översättningen Septuaginta har också med tillägget: "En sång av David." Fyra olika namn används om Gud i vers 1-2: Elion, El Shaddaj, JHVH och Elohim. Gud den Allsmäktige, El Shaddaj, förekommer bara här och i Ps 68:15 i Psaltaren.]

Den som sitter (vistas, bor) i den Högstes (Elions) gömställe
    förblir [ska få vila och dröja kvar] i (under) den Allsmäktiges (El Shaddajs) skugga.

[Verbet "förblir" är i formen hitpael och beskriver en personlig plats. Det används ofta om att stanna över natten, se Job 39:12.]
²Jag ska (vill) säga om Herren (Jahve):
    "Min tillflykt och min borg (mitt starka fäste), min Gud (Elohim)
    – jag vill lita (kommer att förtrösta) på honom!"
³För han räddar (utan tvekan ska han rycka bort) dig från fågelfångarens snara (jägarens nät),
    från dödlig pest (förödande farsot). [Ps 78:50]

⁴Han ska betäcka dig med sina fjädrar,
    och under hans vingar finner du (ska du söka) tillflykt. [4 Mos 32:11; Jes 31:5; Matt 23:37; Luk 13:34]
Hans sanning (trofasthet, tillförlitlighet) är [ska vara din] sköld och skärm [en stor rektangulär täckande stridssköld].
⁵Du ska [behöver] inte vara rädd för nattens fasor,
    för pilen som flyger om dagen,
⁶inte för pesten som smyger (går fram) i mörkret
    eller plågan (farsoten, förödelsen) som ödelägger [härjar i hettan] mitt på dagen.
⁷Tusen kan falla vid din sida,
    ja, tiotusen vid din högra sida,
    men det ska inte drabba (komma nära) dig.
⁸Du ska bara se på (observera, skåda) med egna ögon,
    och du ska se hur vedergällningen drabbar de onda (du ska se de ogudaktigas lön).

[Med egna ögon ska du som engagerad betraktare själv få bevittna hur de gudlösa straffas. Samma verb för att se (hebr. raa) återkommer sedan i psalmens sista vers, se vers 16.]

⁹För du har sagt: "Herren (Jahve) är min tillflykt (mitt skydd)",
    du har gjort den allra Högste (Elion) till din boning.
¹⁰Inget ont ska drabba dig,
    och ingen plåga ska komma nära ditt tält (ditt hem; din boplats),
¹¹för han ska ge sina änglar (budbärare) befallning om dig,
    att bevara (vaka över; skydda) dig på alla dina vägar.
¹²På sina händer ska de bära [högt upp ska de lyfta] dig,
    så att du inte stöter din fot mot någon sten. [Matt 4:6]
¹³Över (på) lejon och huggorm ska du gå (träda, marschera) fram,
    det unga lejonet och ormen (draken) ska du trampa på (ner; under dina fötter).

¹⁴[Nu kommer det efterlängtade svaret när Gud talar:]
Eftersom han håller fast (har klamrat sig fast; är fäst) vid mig [har satt sin kärlek till mig och därför hör ihop med mig],
    ska jag också befria (lösgöra, förlösa) honom [låta honom undkomma].
Jag ska beskydda honom (sätta honom högt),
    eftersom han [personligen] känner mitt namn.

¹⁵Han ska ropa (höja sin röst i bön) till mig och jag ska svara honom.
    Jag ska vara med honom i nöden [svårigheterna]. [Den centrala versen.]
Jag ska rädda (rycka/slita/dra bort; befria) honom och föra honom till ära [hedra honom].

¹⁶Jag ska mätta honom med långt liv (längd av dagar)
    och låta honom få se (visa honom) min frälsning (räddning, befrielse – hebr. jeshua).

[I vers 14-16 är huvudpoängen och det centrala att Gud själv är med. Sex stycken verb (tre på vardera sida) visar på Herrens agerande och omger de hebreiska orden för "jag med honom i nöden". Verben är: befria, beskydda, svara, rädda, mätta och visa.]

Tillbaka upp

---

Ords 13:24-25

²⁴Den som spar på riset hatar sin son,
    men den som älskar honom är noga med att tillrättavisa (disciplinera) honom tidigt (i unga år).

²⁵Den rättfärdige äter så han blir mätt,
    men de ogudaktiga (syndarna, kriminella) har en tom mage.

Tillbaka upp

---

Luk 21:29-22:13

Fikonträdet – en bild av nationen Israel
²⁹Jesus berättade sedan en liknelse för dem [lärjungarna]: "Titta på fikonträdet och alla andra träd. ³⁰När bladen börjar knoppas, så ser ni det och förstår att nu är sommaren nära. ³¹På samma sätt kan ni veta (klart och tydligt se) att Guds kungarike är nära när ni ser detta börja hända. [När tecken visar sig i skyn och havet dånar, när ångest, förvirring och rädsla tilltar hos människorna, se vers 25-26.]
     ³²Sannerligen (Amen), säger jag er: Denna generation (släkte) ska inte gå under (byta skepnad, förändras) innan allt detta sker. ³³Himmel och jord ska gå under, men mina ord ska aldrig förgås (byta skepnad, förändras)."

[Denna generation kan syfta på detta onda människosläkte, eller den generation som händelserna som beskrivs i vers 25-27 och får se människosonen komma. Templets förstörelse 70 e.Kr. (ca 40 år senare efter att Jesus uttalade dessa ord, se vers 20) var en del av denna uppfyllelse, den generationen människor som hörde Jesus säga dessa ord, fick också vara med och se templet förstöras. Det går också att se texten så att denna generation syftar på det judiska folket, att de inte ska förgås.]

Var redo
³⁴"Var på er vakt (var vaksamma, håll er vakna, undersök gång på gång er själva) så inte era hjärtan tyngs ner av:
    omåttlighet (överkonsumtion som leder till dåsighet) [en medicinsk term för huvudvärk och illamående orsakad av för stort mat- eller alkoholintag],
    och dryckenskap (fylleri, missbruk av droger),
    och vardagslivets bekymmer (oro, att vara splittrad och dras åt olika håll),
annars överraskar den dagen [då Jesus kommer tillbaka] er, ³⁵för som en snara ska den komma över alla som bor på jorden.
     ³⁶Håll er vakna, och var alltid på er vakt. Var ständigt i bön (i alla situationer), så att ni har kraft att fly undan allt detta som måste hända, och kunna (vara värdiga att) stå inför Människosonen."

³⁷På dagarna undervisade Jesus i tempelområdet, men på kvällarna gick han till det berg som kallas Olivberget och stannade där över natten. ³⁸Tidigt på morgonen kom allt folket till honom i templet för att lyssna på honom.

Planer på att döda Jesus
¹Det osyrade brödets högtid, som [också hade kommit att] kallas påsk (pesach), var nu nära. ²Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att röja Jesus ur vägen, men de var rädda för folket.

[Under påsken var det många tillresta judar i Jerusalem. Ett öppet gripande av Jesus skulle kunna skapa upplopp och romersk militär skulle ingripa, se Mark 14:2. Visade det sig att de judiska ledarna var orsaken, skulle deras position och förmåner äventyras.
    Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach som betyder "gå förbi", se 2 Mos 12:11-13. Pesach inleds eftermiddagen den 14:e nisan. Några timmar senare efter solnedgången är det 15:e nisan och det osyrade brödets högtid (hebr. chag ha-masot) tar vid, se 2 Mos 12:17-20; 3 Mos 23:4-12. På Jesu tid hade dessa två högtider vuxit samman och sågs som en enhet.]

13:e nisan (tisdag kväll – onsdag eftermiddag)

Judas förbereder förräderiet mot Jesus
³Då [efter måltiden i Betania, se Mark 14:9-10] for Satan in i Judas, som kallades Iskariot och var en av de tolv. [Djävulen hade gett tanken till Judas under en lång tid, se Joh 13:2. I stället för att stå emot frestelsen faller Judas för den, se Jak 1:13-15.] ⁴Han gick i väg och samtalade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om hur han skulle kunna utlämna Jesus (förråda och överlämna honom åt dem). ⁵De var glada och kom överens om att ge honom pengar. [Trettio silvermynt, se Matt 26:15.] ⁶Judas gick med på detta och började söka efter ett lämpligt tillfälle att utlämna (förråda) honom utan att folket var med [för att förhindra upplopp och oroligheter].

⁷Så kom den dag i det osyrade brödets högtid, när påskalammen skulle slaktas.

[Fyra dagar tidigare hade varje judisk familj räknat efter hur många lamm man behövde. De hade valt ut ett felfritt lamm som togs med hem. Under dessa fyra dagar fäste sig hela familjen vid detta oskyldiga lamm som snart skulle dö. Den 14:e nisan tog man med sig lammet som slaktades av prästerna i tempelförgården på eftermiddagen. Samma kväll åt man påskmåltiden, som förutom lammet bestod av osyrat bröd och bittra örter för att påminna om slaveriet i Egypten.

Symboliken i hur Jesus blir detta offerlamm är tydlig. Samtidigt som tusentals lamm förs in till Jerusalem, går också Jesus upp till Jerusalem. Samtidigt som varje familj hade ett lamm hemma under fyra dagar, var Jesus öppet bland folket i templet och ingen kunde fälla honom för något han sagt, se Luk 21:37. Prästerna som offrade lammen, var de som drev på och som orsakade Jesu död.]

Påskmåltiden förbereds
⁸Jesus skickade i väg Petrus och Johannes och sa: "Gå och förbered så vi kan äta påskmåltiden."
     ⁹De frågade honom: "Var vill du att vi ska förbereda den?"
     ¹⁰Han svarade: "När ni kommer in i staden ska en man som bär en vattenkruka möta er. Följ honom till det hus där han går in. [Detta måste ha varit ett tydligt tecken eftersom det var kvinnornas uppgift att bära vattenkrukor, män bar vinsäckar.] ¹¹Säg till ägaren av huset: 'Läraren frågar dig: »Var är gästrummet där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?»' ¹²Han kommer då att visa er ett stort rum på övervåningen som är möblerat och redo. [Sofforna vid borden var redan bäddade och i ordning för gästerna att lägga sig ned på. Antagligen samma rum som man samlades i även senare, se Apg 1:13.] Förbered för oss där."
     ¹³De gick och de fann allt som Jesus hade sagt dem, och de förberedde påskmåltiden.

Tillbaka upp