"Med ett käkben (hebr. lechi) från en åsna (hebr. chamor),
    en hög, två högar (hebr. chamor chamoratajim);
med ett käkben från en åsna,
    har jag slagit 1 000 män."

[Denna vers är en poetisk segersång. Det är också en ordlek där ordet för åsna och hög har samma rot chamar och skrivs med samma tre hebreiska bokstäver (chet, mem och resh). De två fraserna är parallella och det sker en stegring. Hög är singular och sedan upprepas högar i dual-formen, dvs. två högar. Exakt vad "hög" betyder är inte helt klart, men sången antyder att Simsons seger skedde i flera steg, en hög, sedan två högar, osv. Talet 1 000 är inte ett exakt, utan ett typiskt poetiskt skrivsätt för att det är många. Jfr även Davids segersång, se 1 Sam 18:7.]

Och det skedde när han hade slutat tala att han kastade iväg käken från sin hand, och den platsen [heter, fick namnet] Ramat-Lechi [ordagrant: "Käkbenshöjden"].
     ¹⁸Och han var mycket törstig och ropade till Herren (Jahve) och sa: "Du har gett i din tjänares hand denna stora befrielse, och nu låter du mig dö av törst och falla i de oomskurnas hand." ¹⁹Och Gud (Elohim) klöv fördjupningen som finns i Lechi och lät vatten komma ut därifrån och han drack och hans ande återvände och han blev upplivad. Därför kallade (gav) han [källan] namnet Ein-Haqore, som finns i Lechi till denna dag. [Källans namn kommer från hebreiska orden ein och qara och är ordagrant "Rop-källan". Här finns en parallell till 2 Mos 17:1-7.]

²⁰Han [Simson] dömde Israel i 20 år, under filistéernas dagar [då de styrde över Israel, se Dom 14:4, 11].

[Formuleringen får läsaren att tro att cykeln med Simson är färdig, men det är den inte. I nästa vers följer en ny episod där den gemensamma nämnaren är Simsons förtjusning i kvinnor och platsen, i detta fall så långt ner i Filistéen han kunde komma – Gaza.]

Simson besöker en prostituerad i Gaza

Gränsövergången Erez mellan Israel och Gaza.

¹Och Simson gick ner [ända] till Gaza. Där såg han en prostituerad kvinna och gick in till henne (hade sexuellt umgänge med henne).

[Gaza var den sydligaste av de fem större filisteiska städerna, se Jos 13:3. Simson är långt nere i det filisteiska området, se Dom 6:4. Det var en stor stad på 55 hektar, idag är den antika staden omgiven av moderna byggnader. Det hebreiska namnet är Aza som kommer från ordet az – stark!]

²Till Gazaborna var det sagt: "Simson har kommit hit." Och de omringade honom och låg i bakhåll (på lur) [vid huset eller utanför porten] och väntade på honom hela natten (hebr. lajla) i stadens portar och var tysta hela natten (hebr. lajla) och sa: "När morgonen ljusnar slår vi honom (med ett dödligt slag)." ³Och Simson låg där halva natten (hebr. lajla) och steg upp efter halva natten (hebr. lajla) och tog tag i dörrarna från stadens portar och de två dörrposterna och gav sig av med tvärstänger och lade dem över sina skuldror och gick upp till toppen på berget öster om Hebron [ordagrant: "som är över Hebrons ansikte"].

[Här går Simson från kusten sex mil upp i Juda berg ända till Hebron, en avsevärd sträcka med två dörrar och dörrposter med tvärslåar på axlarna. Läsaren blir uppmärksammad på ordet natt (hebr. lajla) som används två gånger i vers 2 och två gånger (halva natten) i vers 3. Strukturellt sett är kvinnan i Gaza den andra kvinnan som Simson är med, av de tre som det berättas om. I ett kiastiskt perspektiv så vänder berättelsen här när den kommit "halvvägs" in i natten, i resten av detta kapitel följer andra halvan av Simsons natt. Vi ser även flera likheter i berättelsen i Dom 14 med den första kvinnan och det som snart följer med den tredje kvinnan i vers 4-21. Simson har nu kommit halvvägs in i natten, och scenen är öppen för nästa lajla...]

Simson förråder sin hemlighet till Delila

Floden Soreq som rinner från området kring Jerusalem ner mot Medelhavet fungerade vid den här tiden som gräns mellan israeliterna (Dans stam) och filistéerna.

⁴Och det skedde sedan att han blev förälskad i en kvinna vid floden Soreq [i närheten av Simsons hemtrakter där städerna Tsora, Eshtaol, Timnah och Ekron låg] och hennes namn var Delila.

[I föregående vers var Simson i Hebron (Chevron). Kanske skulle Simson nu hålla sig i de judiska områdena och hitta en hustru där, redan i inledningen på denna vers anar läsaren oråd. Det går en tid, och Simson blir förälskad igen. Detta är den tredje kvinnan som Simson blir involverad med (som omnämns i Domarboken, se Dom 14:1-2; 16:1). Bibeln är inte emot kärlek mellan en man och en kvinna, problemet är var han är och söker efter kärleken. Soreq ligger i låglandet i filistéernas område. Hans första fru och den prostituerade kvinnan i Gaza har inte nämnts vid namn, nu blir läsaren upplyst att denna tredje kvinna heter Delila. Betydelsen av hennes namn bär också med sig en gåta. Ordets ursprung kan härledas från arabiska dalla som betyder att flirta. Men det finns även en koppling till det hebreiska ordet för natt som är lajla. Bokstaven Dalet i början av Delilas namn gör att betydelsen blir "av natten". Här finns även en anspelning på hur Simson (hebr. Shimshon), som betyder "som solen", nu går mot natten.]

⁵Då kom filistéernas furstar upp till henne och sa till henne: "Locka (ordagrant: öppna upp) honom och se vad hans stora styrka är (i vad den består av) och hur vi kan komma åt honom och fängsla honom så vi kan förödmjuka (plåga – hebr. anah) honom. Och vi ska ge dig 1 100 silver var." [Mönstret från Dom 14:15 upprepar sig. Delila går med på detta förslag. Det är troligt att texten syftar på de fem filisteiska kungarna, vilket gör att totala summan är 5 500 silver. Den vanliga årslönen för en arbetare var 10 silvermynt, Abraham köpte ett fält för 400 shekel silver (1 Mos 23:15-16).]

⁶Då sa Delila till Simson: "Berätta för mig, jag ber dig, var får du din stora styrka från och hur kan man fängsla dig till att förödmjuka (plåga) dig?"
     ⁷Simson svarade [med en lögn]: "Om de binder mig med sju färska linor (tältlinor; rep av senor; hebr. jeter) som inte har hunnit torka, så blir jag lika svag som en [vanlig] människa." [Tältlinor och bågsträngar gjordes ofta av inälvorna av boskapsdjur. Även senor från ben av får användes. Jämför med hebr. avot i vers 11.] ⁸Då kom filistéernas furstar upp till henne med sju färska linor som aldrig hade torkat och hon band honom med dem. ⁹De som satt i bakhåll hos henne var i den inre kammaren. Hon sa då till honom [Simson]: "Filistéerna är över dig Simson!" Han slet sönder linorna som man sliter sönder en snodd (flätad tråd) av lingarn i sin andedräkts eld, och han lät [henne] inte veta (få kunskap om) hans styrka. [Se Dom 15:14 om linet!]

¹⁰Då sa Delila till Simson: "Se, du har förnedrat (lurat – hebr. talal) och talat osanning (illusion) till mig. Berätta nu för mig, jag ber dig, hur man kan binda dig."
     ¹¹Han sa till henne [och ljög igen]: "Om de binder mig i nya rep (hebr. avot; tvinnat rep) som inte har brukats till något (ordagrant: som inget arbete gjorts med) så blir jag lika svag som en [vanlig] människa." ¹²Då tog Delila nya rep och band honom med dem och sa till honom: "Filistéerna är över dig Simson!" De som satt i bakhåll var i den inre kammaren. [på samma sätt som förra gången, se vers 9.] Men han slet dem [de nya repen] från sina armar som om det varit en [tunn] tråd.
     ¹³Och Delila sa till Simson: "Se, hittills har du förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och talat till mig osanning [varje gång]. Berätta till (för) mig hur du kan bindas."
    Och han sa till henne: "Om du väver mitt huvuds sju lockar med väven." [Nu börjar Simson leka med elden, han involverar sitt hår som är nyckeln.] ¹⁴[Hon fick honom att somna] Och hon drev i en tältplugg och sa till honom: "Filistéerna är över dig Simson!" Och han vaknade från sin sömn och drog ut tältpluggen ur vävspolen och väven.

¹⁵Då sa hon till honom: "Hur kan du säga att du älskar mig men ditt hjärta inte är med mig? Dessa tre gånger har du förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och inte berättat för mig var din stora styrka kommer från." ¹⁶Och det skedde eftersom hon pressade honom i sina ord hela dagarna och plågade (hebr. alats) honom med sina ord och hans själ (hela han varelse – hebr. nefesh) blev otålig (ordagrant: bli för kort) till döden.
     ¹⁷Och han berättade till henne hela sitt hjärta och sa till henne: "Ingen rakkniv har kommit över mitt huvud eftersom jag är en Guds (Elohims) nasir från min mors livmoder. Om jag blir rakad viker min styrka ifrån mig och jag ska bli svag och vara likadan som alla [vanliga] människor."
     ¹⁸Då nu Delila förstod att han berättat hela sitt hjärta till henne sände hon och kallade på filistéernas furstar och sa: "Kom upp den här gången eftersom han har berättat hela sitt hjärta till mig." Och filistéernas furstar kom upp till henne och tog med sig silvret i sina händer. ¹⁹Hon lät honom sova över sitt knä och hon kallade på en man och lät de sju lockarna från hans huvud bli avrakade. Och hon började förödmjuka (plåga – hebr. anah) [se vers 5-6] honom och hans styrka lämnade honom (var inte längre kvar över honom).
     ²⁰Och hon sa: "Filistéerna är över dig Simson!" Och han vaknade ur sin sömn och sa (alternativt: tänkte): "Jag ska gå som de andra gångerna och skaka av mig själv." Men han visste inte att Herren (Jahve) hade vikt från honom.
     ²¹Och filistéerna grep i honom och rev ut (ordagrant: grävde bort) hans ögon och de gick ner med honom till Gaza och fängslade honom i bronskättingar och lät honom mala i huset där han var fängslad.

[Simsons stora svaghet var kvinnor. Att han ser vackra kvinnor och låter sina ögon styra honom leder honom till hans avfall från Gud. Se 1 Joh 2:15-17; Matt 5:29. Därför är det också logiskt att det är just hans ögon som här tas ifrån honom.]

²²Men hans huvuds hår började växa där han blivit rakad.

Simsons död
²³Och filistéernas furstar [troligtvis de fem filisteiska furstarna från Gaza, Ashkelon, Ashdod vid Medelhavskusten och Ekron och Gat lite längre in från kustremsan, se Jos 13:3] samlades för att offra ett stort offer till sin gud (elohim) Dagon [som dyrkades i de filisteiska städerna, se 1 Sam 5:2] och för att glädjas och de sa: "Vår gud har gett vår fiende Simson i vår hand."
     ²⁴När folket såg honom, prisade de sina gudar genom att säga:

"Vår gud har gett vår fiende
    i vår hand,
och den som fördärvat vårt land,
    som har slagit (dödat) många av oss."

²⁵Och det skedde när deras hjärta var glatt [firandet var i full fart] att de sa: "Kalla på Simson så att han kan roa (underhålla – hebr. sochaq) oss." [Kanske satte man ut föremål som han inte såg som han skulle ramla över. Det är bara en av flera möjligheter att håna en blind person på en okänd plats.]
    Och man kallade på Simson från fängelsehuset och han hånades (skrattades åt – hebr. tsachaq) framför dem. Sedan ställde de honom mellan pelarna.
     ²⁶Då sa Simson till ynglingen som höll honom med ett starkt (fast, säkert – hebr. chazaq) grepp i handen: "Släpp mig så att jag kan känna pelarna som huset vilar på och luta mig mot dem." ²⁷Huset [templet] var fyllt av män och kvinnor och alla filistéernas furstar var där. Och på taket fanns 3 000 män och kvinnor som såg när Simson hånades.
     ²⁸Och Simson ropade till Herren (Jahve) och sa: "Herre, Herre (Adonaj, Jahve) kom ihåg mig, jag ber dig, och gör mig stark (fast, säker, tapper – hebr. chazaq), jag ber dig. Bara denna gång Gud (Elohim), så att jag får hämnas filistéerna för mina båda ögon."

[I berättelsen om Simson används det hebreiska ordet koach om hans egen styrka och förmåga sju gånger (se vers 5, 6, 9, 15, 17, 19 och 30). Här är enda gången han använder tilltalet Adonaj Jahve (Jfr Dom 15:18). Det går att se ett visst ödmjukande i Simsons bön, men samtidigt visar flera detaljer på motsatsen. Bönen centrerar kring honom själv, av bönens 18 ord är 5 personliga pronomen (jag, min, mina), inget nämns om hans uppdrag för att rädda det israelitiska folket. Uttrycket "bara denna gång" visar på samma impulsiva kortsynthet som har karaktäriserat hela hans liv. Han har varit driven av sin syn, och även om han inte har ögonen kvar, blir de ändå själva motivet till varför Gud ska hämnas för hans två ögon.]

James Tissots målning när Simson river ner pelarna i det filisteiska templet (1896-1902).

²⁹Och Simson tog spjärn mot de två pelarna i mitten som huset vilade på och lutade sig över dem, en med sin högra och en med sin vänstra hand. ³⁰Och Simson sa: "Låt mig själv (min person – hebr. nefesh) dö med filistéerna." Och han sträckte sig i sin styrka (sin egen förmåga – hebr. koach) och huset [Dagons tempel] föll över furstarna och över hela folket som var där. Och de han dödade när han dog, var fler än de som han dödat medan han levde.

[Det är tydligt att Gud svarar på Simsons bön, men även här använder Simson sin egen förmåga. Avslutningen blir också ett vemodigt konstaterande att denne man med en speciell kallelse slösade bort sitt liv och gjorde mer för israeliterna död än när han levde. Hans sista ord "Låt mig dö med filistéerna" blir ett tragiskt sista ord från den som var tänkt att vara en nasir, avskild för Guds tjänst. I nästa vers noteras hur israeliterna hämtar hans kropp och ger honom en värdig begravning.]

³¹Och hans bröder och hela hans fars hus kom ner och tog honom och förde upp honom och begravde honom mellan Tsorah och Eshtaol [i Låglandet] i hans far Manoachs begravningsplats [och hemstad]. [Tsorah var Simeons familjs hemstad. Bara 2 km norr ligger och intilliggande Eshtaol. Städerna ligger 25 km väster om Jerusalem, strax norr om Bet Shemesh, se även Dom 13:2, 25.]

Och han dömde Israel i 20 år. [Dom 15:20]

[Simson hade en svaghet för kvinnor. Det var inget magiskt med att hans hår rakades av, styrkan satt inte i håret. Det var hans nasirskap, som han underordnade Delilas manipulationer, istället för Gud. Det var anledningen till att Gud lämnade honom. Han övergav helt enkelt sitt ursprungliga uppdrag. När hans hår växte tillbaka så återgick han till sitt ursprungliga uppdrag.

Simsons sätt att vara nasir skiljer sig från det som står i 4 Mos 6. Han verkade inte haft några restriktioner om att undanhålla sig från döda kroppar. Dessutom dödade han många, vilket inte ingår i ett vanligt nasirskap. Men fortfarande hade han Guds kallelse att vara en sorts nasir, där håret är en symbol för detta.]

Tillbaka upp

---

Ps 103:1-22

Psalm 103 – Välsigna Herren, min själ

Strofen "Välsigna Herren, min själ!" – som tillhör en av de mest kända i hela Psaltaren – inleder och avslutar Psalm 103. Även Psalm 104 inleds och avslutas på samma sätt (Ps 104:1, 35), vilket kopplar ihop de två psalmerna. Psalm 103 är en maning till lovprisning som rör sig utifrån psalmistens perspektiv, vidare till hela Guds folk (vers 6-18) för att till sist riktas till hela skapelsen (vers 19-22).

Författare: David

Struktur:
1. Inbjudan att prisa Gud, vers 1-2
2. Personlig erfarenhet av Guds nåd, vers 3-8
3. Gemensam erfarenhet av Guds nåd, vers 9-16
4. Guds nåd mot mänskligheten, vers 17-19
5. Avslutande inbjudan att prisa Gud, vers 20-22

¹Av (för) David.

Välsigna Herren
Välsigna (prisa; böj dig ner inför) Herren (Jahve),
    min själ (mitt innersta; hela min varelse – hebr. nefesh)
    och allt som är inom mig ... Hans heliga namn ...

[Meningen är ofullständig, den saknar ett verb. Det kan vara ett sätt att förstärka ordet "välsigna", och i så fall blir det en uppmaning att "Välsigna hans heliga namn", men det kan också vara så att David blir så överväldigad av Guds helighet och allt Gud har gjort att han tvingas stanna upp, för att sedan börja om meningen i nästa vers.]

²Välsigna (prisa; böj dig ner inför) Herren (Jahve),
    min själ (hela min varelse),
    och glöm inte alla hans välgärningar (ingripanden, förmåner) [allt det goda han gör].

[Det hebreiska ordet för själ (nefesh) innefattar kropp, hjärta, sinne och styrka. David uppmanar hela sin varelse att böja sig inför Gud och påminna sig om Guds omsorg och trofasthet.]

Personlig erfarenhet av Guds nåd
³Han är den som förlåter dig [min själ] alla dina synder,
    som helar alla dina sjukdomar (brister),
⁴som återlöser (köper tillbaka) [och på så vis räddar] ditt liv från graven (döden, dödsriket) [från ett liv i meningslöshet],
    som kröner (hedrar) dig [min själ] med nåd (omsorgsfull kärlek) och barmhärtighet (medkännande nåd),
⁵som mättar (fyller) ditt liv (din utsmyckning) med allt gott [sätter guldkant på tillvaron],
    som förnyar (återskapar) din ungdom [så att du blir ung på nytt] som örnen.

[Den inledande frasen är ordagrant "som mättar/tillfredsställer gott/vacker din utsmyckning". Substantivet adi har oftast betydelsen smycke, ornament eller juvel (även en hästs betsel, vilket dock inte är betydelsen här, se Ps 32:9). En del tolkar det som en omskrivning för "längtan" och att Gud uppfyller önskningar. Andra ser parallellismen med ordet ungdom och att smyckningen syftar på kroppen som får vara vid god hälsa även under ålderdomen. Ordet för att mätta (hebr. sava) delar rot med talet sju (som står för fullkomlighet). Det används parallellt med ordet för att förnya (hebr. chadesh), som delar rot med ordet för månad och nymåne (hebr. chodesh). Här används alltså både vecka och månad i en medveten konstruktion som visar hur Gud regelbundet varje vecka mättar alla behov och även ger det där lilla extra som blir en guldkant på tillvaron. Varje månad sker också en förnyelse! Örnen lever länge och symboliserar styrka och frihet. Uttrycket "som örnen" kan också syfta på den process då örnen ruggar sin fjäderdräkt – nya fjädrar växer ut och den blir ung på nytt.]

⁶Herren (Jahve) gör det som är rätt,
    han ger rättvisa åt alla som är förtryckta.
⁷Han visade sina vägar för Mose [2 Mos 34:5-7],
    sina gärningar för Israels folk.
    [Vägar visar på förtrolighet och en nära relation.]
⁸Herren (Jahve) är barmhärtig (ger oändlig nåd; är förlåtande, känner medlidande) och nådefull,
    sen till vrede och stor i (överflödande rik på) nåd (kärlek, omsorg) [han är trofast och trogen sina löften].
    [Denna vers innehåller tre olika ord som alla betyder nåd, med lite skilda aspekter.]

Gemensam erfarenhet av Guds nåd
⁹Han går inte ständigt till rätta,
    och behåller inte sin vrede för evigt.
    [Ps 86:15; 145:8-9; 2 Mos 34:6-7; Neh 9:17, 31; Joel 2:13; Jona 4:2]
¹⁰Han behandlar oss inte efter våra synder (felsteg),
    och ger inte igen för den skuld vi förtjänar [verkställer inte domen mot oss].
¹¹För lika höga som himlarna är över jorden,
    lika väldig (stark, mäktig) är hans nåd (omsorgsfulla kärlek) mot dem
    som fruktar (vördar) [tillber] honom. [Ords 1:7]

¹²Lika långt som öster är från väster [en oändligt lång och omätbar sträcka],
    lika långt förvisar han (har han flyttat) våra upproriska överträdelser från oss.
¹³Som en far förbarmar sig över (visar kärleksfull ömhet mot) barnen,
    så förbarmar sig Herren (Jahve) över dem som [i vördnadsfull tillbedjan] fruktar honom.

¹⁴För han vet hur vi är skapade (hur vi är),
    han kommer ihåg (tänker på) att vi är stoft (lera).
    [1 Mos 2:7; 3:19; Job 4:19; 10:9; 34:15; Pred 3:20; 12:7]
¹⁵Människans dagar är som gräset [Ps 90:5-6; Jes 51:12],
    som en blomma på fältet blomstrar hon.
¹⁶Vinden drar förbi över den och den är borta,
    dess plats är inte längre känd.

Guds nåd mot hela mänskligheten
¹⁷Men Herrens (Jahves) nåd (omsorgsfulla kärlek) varar från evighet till evighet
    över dem som fruktar (vördar) honom,
    och hans rättfärdighet till sönernas söner (från generation till generation).
¹⁸För sådana som håller hans förbund och till dem som kommer ihåg hans föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim)
    och gör efter dem [lever sina liv som Gud vill].
¹⁹Herren (Jahve) har rest sin tron i himlarna [Matt 6:9],
    och hans kungarike råder över allt. [Ps 93:1; 96:10; 99:1]

Välsigna Herren
²⁰Välsigna (prisa; böj er ner inför) Herren (Jahve),
    ni hans budbärare [profeter som talar inspirerat av Gud, kan även syfta på änglar],
    ni starka krigare som utför hans uppdrag och lyder hans befallningar.
²¹Välsigna (prisa; böj er ner inför) Herren (Jahve),
    alla hans härar (alla änglar),
    alla hans tjänare som utför hans vilja (villkorade nåd – hebr. ratson).
²²Välsigna (prisa; böj er ner inför) Herren (Jahve),
    alla hans verk,
    överallt (på alla områden) i hans välde.

Välsigna (prisa; böj dig ner inför) Herren (Jahve)
    min själ (hela min varelse).

Tillbaka upp

---

Ords 14:17-19

¹⁷Den som är hetlevrad handlar dåraktigt,
    en man som har onda planer är hatad.

Krönt med kunskap
¹⁸De oförståndiga (dåraktiga, hämningslösa) ärver (samlar på sig) oförstånd (dårskap),
    men den förståndige är krönt (ärad) med kunskap (insikt, förståelse).

¹⁹Ondskan måste böja sig inför det goda,
    och de ogudaktiga människorna [står bönfallande och bedjande] vid de rättfärdigas portar (dörr, stad).

Tillbaka upp

---

Joh 2:1-25

Dag 5 och 6 – vandringen till Kana
[Jesus och lärjungarna går den två dagar långa vandringen från Jordandalen till Galileen. Kana var en oansenlig mindre stad strax norr om Nasaret.]

Dag 7 – bröllopet i Kana där det första tecknet sker
¹På tredje dagen var det bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var [redan] där. ²Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet.

[Uttrycket "tredje dagen" syftar på olika saker beroende på utgångspunkt. I Joh 1:19-51 har totalt fyra dagar beskrivits. Dessa fyra dagar tillsammans med ytterligare tre gör att den tredje dagen fullbordar den "första veckan" med ett bröllop. För judiska läsare är uttrycket "den tredje dagen" också synonymt med tisdag, eftersom den judiska veckan börjar på söndag. Tisdag var den vanliga dagen för bröllop då och är det än i dag i Israel. Anledningen är att det är den enda dagen i skapelsen som Gud säger "det var gott" två gånger, se 1 Mos 1:9-13. Det är enligt den rabbinska traditionen en extra välsignad dag att gå in i något nytt.
    En judisk bröllopsfest på Jesu tid hade många gäster och varade upp till en vecka. Bruden eller brudgummen var antagligen släkt med Maria, eftersom det antyds att hon redan var där och hjälpte till med förberedelserna. Jesus kommer tillsammans med sina lärjungar, hittills sex stycken. Den senaste är Natanael som var just från staden Kana, se Joh 21:2.
    Johannesevangeliet har flera olika parallella teman. Här börjar en sektion på två kapitel som också avslutas i Kana med det andra tecknet där kungens tjänares son blir helad, se Joh 4:46.]

³När vinet tog slut sa Jesu mor till Jesus: "De har inget vin." [Om vinet skulle ta slut skulle det vara en stor skam för brudens familj. Det kunde till och med bli rättsliga följder. I det bindande kontrakt som skrevs vid trolovningen specificerades alla åtagandena vid bröllopsfesten, och konsekvenserna om de inte uppfylldes. Flera viktiga moment under vigselakten bestod i att en bägare med vin lyftes upp och välsignelser uttalades, och om vinet tog slut skulle inte bröllopsceremonin kunnat slutföras.]
     ⁴Jesus sa till henne: "Kvinna [inte ett hårt tilltal, utan fyllt med respekt och ömhet], vad har det att göra med dig och mig, min tid (att agera) har ännu inte kommit."
     ⁵Hans mor sa till tjänarna: "Vad han än säger, gör det." ⁶Där stod sex stenkrukor för vattnet som användes till judarnas reningsceremonier. Varje kärl rymde två till tre bat-mått (gr. metretes). [Ett bat-mått motsvarar 36-40 liter. Varje kärl rymde 70-120 liter och totalt i alla sex kärl var det 400-700 liter!]
     ⁷Jesus sa till tjänarna: "Fyll upp krukorna med vatten", och de fyllde dem till brädden. [Totalt omkring 400-700 liter vin.] ⁸Sedan sa han till dem: "Ös nu upp och ta det till bröllopsvärden (den som ansvarar för festen)", och de gjorde det.
     ⁹Bröllopsvärden smakade på vattnet som nu hade blivit till vin. Han visste inte varifrån det kom, men det gjorde tjänarna som öst upp vattnet. Då kallade han på brudgummen ¹⁰och sa till honom: "Alla andra serverar först det bästa vinet, och när gästerna börjar bli druckna serverar de det sämre, men du har sparat det bästa vinet tills nu!" [I den judiska kulturen var vin en viktig del av firandet, men eftersom fylleri var något skamligt, så blandades vinet ofta ut med vatten för att minska alkoholhalten.]
     ¹¹Detta var det första av de tecken (mirakel som bekräftar Guds karaktär) som Jesus gjorde i Kana i Galileen och han uppenbarade sin härlighet (storhet, makt), och hans lärjungar trodde på honom.

[Det grekiska ordet för tecken, semeion, fokuserar mer på symboliken bakom undret än själva undret i sig:

• Vin är en symbol för glädje och fest – evangeliet är det glada budskapet!
• Det första tecknet Mose gör är att förvandla vatten till blod, se 2 Mos 7:20. Jesu första tecken är att förvandla vatten till vin.
• Att det var just sex stenkrukor, som användes för att man skulle bli rituellt ren enligt lagen, är inte heller en slump. Talet sex står för något som är ofullkomligt och ofullbordat. Jesus fullkomnar och fullbordar lagen, se Matt 5:17
• Sexhundra liter är mycket även för en stor fest vilket speglar Guds överflödande karaktär.
• Bröllopsvärden, som kan symbolisera de skriftlärda och fariséerna, misskötte sin uppgift. Han borde känt till att vinet höll på att ta slut.
• Ingen av festens huvudpersoner såg undret. De som såg det och växte i tro var bara tjänarna, lärjungarna och Jesu mor – de i världens ögon obetydliga.

Rent praktiskt blir också Jesu karaktär tydlig. Han räddar familjen ur en besvärlig situation. Han involverar också tjänarna i undret, men de behöver inte göra något svårt, bara hälla upp vatten.]

Templet rensas
¹²Efter detta [bröllopet], gick han ned till Kapernaum med sin mor, sina bröder och sina lärjungar, och stannade där bara några dagar. ¹³[Det var vår och] Judarnas påskhögtid (pesach) närmade sig. Jesus gick upp till Jerusalem. ¹⁴I templet [tempelförgården] såg (upptäckte, fann) han dem som satt och sålde oxar, får och duvor, och andra som växlade valutor.

[De flesta romerska mynten hade en bild av kejsaren inpräntat. Dessa mynt ansågs inte rena och mot höga avgifter växlades de in till godkända judiska eller feniciska mynt utan avgudabilder.]

¹⁵Då gjorde han en piska av repstumpar [antagligen från tömmar och tyglar från oxarna] och drev ut dem alla ur templet med deras får och oxar. Han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord. ¹⁶Till dem som sålde duvor sa han: "Ta bort allt det här! Gör inte min Faders hus till en marknadsplats." ¹⁷Hans lärjungar kom ihåg att det var skrivet [Ps 69:10]: "Jag förtärs av intensiv kärlek (iver, nitälskan, avundsjuka) för ditt hus."
     ¹⁸Då tog judarna [de religiösa ledarna i Jerusalem] till orda och sa: "Vilket tecken (mirakel) kan du göra som bevisar att du har rätt att göra allt detta?"
     ¹⁹Jesus svarade: "Riv ner (lösgör) detta tempel (det allra heligaste, Guds boning), så ska jag resa upp det igen på tre dagar."
     ²⁰Då sa judarna: "Det tog fyrtiosex år att bygga (renovera) detta tempel [och ombyggnaden var ännu inte klar], och du ska resa upp det på tre dagar?" ²¹Men templet (den plats där Gud bor) han talade om var hans kropp.

[Det första templet byggdes 953 f.Kr. av Salomo. Det förstördes av babylonierna 586 f.Kr. då judarna fördes bort i fångenskap. Sjuttio år senare byggdes det andra templet. Herodes den store påbörjade en omfattande renovering och expandering 19 f.Kr. När Jesus nu besökte templet hade arbetet pågått i 46 år, men det blev inte klart förrän 63 e.Kr, bara sju år innan templet förstördes 70 e.Kr.
    Dessa tre verser använder det grekiska ordet naos för tempel. Det syftar på den platsen där Gud bor. I templet var det den innersta gården och det allra heligaste, men Jesus använder också ordet om sig själv – Jesus är Guds Son.]

²²När han sedan var uppstånden från de döda, kom hans lärjungar ihåg att han sagt detta, och de trodde (lutade sig mot, förlitade sig på) Skriften och de ord Jesus hade sagt.

²³Under påskhögtiden [som pågick under åtta dagar] i Jerusalem [då stora skaror var i staden] började många tro på [och följa] honom när de såg de tecken (mirakler, under) han gjorde. ²⁴Men själv anförtrodde sig inte Jesus åt dem [på samma sätt som han gjorde med sina lärjungar från Galileen], eftersom han kände dem alla. [Jesus såg igenom denna kortvariga ytliga tro som bara berodde på de tecken han gjorde. Det är när tron prövas den kan visa sig vara äkta, se 1 Tim 3:6, 10.] ²⁵Han behövde inte någon människas vittnesmål för att bevisa den [bedrägliga] mänskliga naturen, för han visste själv vad som fanns i människan. [Han känner alla tankar och människors hjärtan, se 1 Sam 16:7.]

Tillbaka upp