Denna psalm uttrycker förtröstan och hopp mitt under förföljelse och hot. Psalmen är uppbyggd på en dialog där slutet av vers 1 fram till vers 3 är en uppmaning att fly. Det kan vara Davids vänner som uppmanar honom att ge upp och fly eller så är det en inre dialog. Den inleds och avslutas med full tillit till Herren.
Bakgrund: Det finns flera händelser i Davids liv som kan ha gett upphov till denna psalm. Under många år fick David fly för Saul som var ute efter hans liv. Omkringliggande nationer anföll och även hans egen son Avshalom attackerade honom. Att ingen exakt händelse refereras gör att psalmen lättare kan appliceras och bli en personlig bön när vi frestas att ge upp.
Författare: David
Struktur: Psalmen består av två sektioner som båda börjar med en poetisk beskrivning av Herren och avslutas med prepositionen ki (översatt "för") och ordet rättfärdig, se vers 3 och 7.
1. Förtröstan – följt av råd från de gudlösa, vers 1-3
2. Förtröstan – i respons till de ogudaktigas råd, vers 4-7
1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se [Upp 22:16] och inledningen till Psaltaren.]
Av David.
Del 1
I Herren (Jahve) har jag tagit min tillflykt.
[Den hebreiska verbkonstruktionen med perfekt, "har tagit min tillflykt" beskriver troligtvis en avslutad handling med ett pågående resultat. David har sin trygghet och säkerhet hos Herren. Han är på klippan och det finns inget behov av att hitta flyktvägar.]
Hur kan ni då säga till mig: "Fly som [skrämda, hjälplösa] fåglar [till eller från] ert berg.
[Uttrycket 'som en fågel' används som en bild på någon som är jagad, se [Klag 3:52]. Pluralformen inkluderar alla som är i liknande situation. Det finns ingen preposition framför berg, så antingen är uppmaningen att fågeln ska fly till eller från berget. Än idag i Israel ser man fåglar som tar skydd i skrevor och grottor i bergen och klipporna kring Jerusalem. Jesus säger i sitt tal om framtiden att det kommer en tid då de som bor i Judéen måste fly till bergen, se [Matt 24:16]. Bergen är alltså en tillflyktsort. Skillnaden är dock att i den här psalmen är berg i singular. Det kan då syfta på Jerusalem.
I den här psalmen jämförs David och hans allierade med små fåglar. Fåglar sjunger ofta och det skulle kunna referera till psalmisten och sångarna. De blir antingen skrämda från det öppna fältet och flyr till det trygga berget eller så överger de sina reden i berget och flyr därifrån. Oavsett om det är till eller från berget så är kontrasten tydlig mellan en fågel som är lättskrämd och ett berg som står fast.]
2För se, de gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) [som aktivt tar avstånd från Gud, hatar hans bud, se [Ps 10:2-11]] spänner bågen,
de har lagt pilen på strängen och siktar,
för att i mörkret (i hemlighet) skjuta på dem
med uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant "rakhjärtade").
3För när grundvalarna [grunderna i samhället, värderingar, moral] rivs ned [när de ogudaktiga har framgång och rättfärdiga lider],
vad kan den rättfärdige uträtta då?"
[Ett ovanligt hebreiskt ord används för grundvalarna. Ett närbesläktat ord på ugaritiska, ett syriskt skriftspråk från 1400–1200 f.Kr., används för att beskriva den nedre delen och basen av ett berg eller en klippa. Utifrån föregående vers och det som följer är det bildspråk på ett samhälle där moralen är i upplösning. Här i vers 3 avslutas citatet som ger David rådet att fly. Detta i kontrast till nästa del av psalmen.]
Del 2
4Herren (Jahve) är i sitt heliga tempel,
Herrens tron är i himlen,
hans ögon ser,
hans blick (ordagrant: "ögonlock", beskriver hur Gud fokuserar blicken och)
granskar (prövar, utrannsakar) människorna (Adams barn).
[Ordet "ögonlock" används bara två gånger i Psaltaren. I [Ps 132:4] är det i betydelsen att inte unna sig någon sömn. Gud ser allt, även det som sker i mörkret, se vers 2.]
5Herren prövar (utrannsakar) [både] den rättfärdige och den gudlöse,
men han (hela hans varelse – hebr. nefesh) hatar den som älskar våld (terror, laglöshet, plundring – hebr. chamas).
[Hebreiskan har inte komma, versen kan även översättas: "Han prövar den rättfärdige, men han hatar den gudlöse och den som älskar våld."]
6Låt Herren göra så att det regnar glödande kol och svavel över de gudlösa,
en brännande het vind är vad de förtjänar (ordagrant "är deras bägares del").
[Det är Davids önskan att Herren dömde de ogudaktiga på en gång. Eld och svavel för tankarna till domen över Sodom och Gomorra och domen mot Gog, se [1 Mos 19:24; Hes 38:22].]
7För Herren är rättfärdig och älskar rättfärdighet,
den uppriktige (den ärlige, som vandrar rakt fram på Guds väg) ska få se hans ansikte.
[Två närbesläktade ord för rättfärdig används här. Det första ordet är tsedaqah som används om Herren. Det andra ordet som översatts "uppriktig" är jashar. Båda orden är abstrakta men det sistnämnda används konkret för att beskriva en rak/jämn väg. Samma ord används i kombination med hjärta och översätts "uppriktiga hjärtan" i vers 2. Att se Herrens ansikte är inte möjligt för en syndig människa, se [2 Mos 33:20], men den som vandrar på Guds väg kommer en dag att få se honom, se [Upp 22:4].]
Ords 19:10-12
10Det passar sig inte för en [ondskefull] dåre att leva i lyx,
än mindre att en tjänare skulle råda över kungar (furstar, ledare).
11En människa med gott omdöme är sen till vrede,
det är hennes ära att ha överseende med en orätt (låta den passera).
12En kungs vrede är [lika skräckinjagande] som ett lejons rytande,
men hans favör (gillande) är [lika livgivande och svalkande] som daggen på gräset.
Rom 2:25-3:8
25Omskärelsen är till nytta om du håller lagen, men om du vanemässigt bryter (överträder) lagen, har du trots din omskärelse blivit oomskuren. [Omskärelsen av pojkar var det yttre tecknet som särskilde det judiska folket, se [1 Mos 17:10-14].] 26Om nu en oomskuren håller lagen (vördar och uppfyller lagens krav), ska han då inte räknas som omskuren? 27[Jo!] Den man som av naturen inte är omskuren, men ändå fullgör lagen, han ska döma dig [du jude] som trots att du har Skriftens bokstav och omskärelsen ändå vanemässigt överträder lagen.
28Jude är man ju inte till det yttre, inte heller är omskärelsen något yttre på kroppen. 29Jude är man i sitt inre (det fördolda), och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. Då får man sitt beröm inte av människor utan av Gud.
[Paulus undervisning om omskärelsen av judiska män kan också appliceras på det kristna dopet. Båda dessa är yttre tecken, som är viktiga och har sin plats, men som i sig själva inte har någon frälsande kraft.]
Har judarna någon fördel?
1[Utifrån vad Paulus skrivit i föregående kapitel väcks frågor som utmanar Guds integritet. Om omskärelsen nu inte spelar någon roll, varför har då Gud utvalt Israel och gett dem omskärelsen som ett tecken på sitt förbund?]
Vilken fördel har då juden [jämfört med andra folkslag]?
Vilken nytta har omskärelsen?
2Stor nytta på alla sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts dem.
[Genom årtusenden har judar bevarat och förvaltat Skriften. Alla Bibelns fyrtio författare var judar, den ende som är omdiskuterad är Lukas som möjligtvis inte var jude.]
Är Gud trofast?
3Vad betyder det om några inte trodde (inte var trofasta – gr. apisteo)?
Kan deras otro (oförmåga att uppfylla sin del av förbundets löften – gr. apistia) upphäva Guds trofasthet (gr. apistis)?
[Det grekiska ordet apistia kan både betyda otro, där man vägrar att tro, och att man inte är trogen sina löften. Kan man lita på Guds trofasthet om nu judarna, som är hans egendomsfolk, inte ser att Jesus uppfyller Gamla testamentets profetior? Är Gud inte trofast, bara för att hans folk inte varit trofasta och uppfyllt sin del i förbundet? Dessa båda nyanser är nära relaterade, och Paulus kan syfta på båda när han ställer den retoriska frågan om judarnas misslyckande skulle upphäva Guds trofasthet.]
4Absolut inte!
Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare, som det står skrivet [[Ps 51:6]]: För att du ska få rätt i dina ord
och vinna när man går till rätta med dig (när du dömer).
Är det rätt av Gud att döma judarna?
5Men om vår [min och det judiska folkets] orättfärdighet demonstrerar (visar, bevisar) [står där uppradad som en tydlig kontrast till] Guds rättfärdighet, vad ska vi [då] säga? Inte kan väl Gud vara orättfärdig (orättvis) när han frambringar vrede [dömer synden, se [Rom 1:18]]? Jag talar [resonerar nu alltså] på ett mänskligt sätt.
[Paulus frågar sig retoriskt om det judiska folkets felsteg nu hjälpte att visa på Guds rättfärdighet, skulle det då inte vara orättfärdigt av Gud att döma synden?]
6Absolut inte!
Hur skulle då Gud kunna döma världen?
7Men om Guds sanning genom min falskhet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare? 8Om det vore så, skulle vi säga så som vissa hånfullt påstår att vi lär: "Låt oss göra det onda för att framkalla det goda"? De ska få den dom de förtjänar.