Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - torsdag 21/1

1 Mos 42:18-43:34, Ps 18:16-36, Ords 4:7-10, Matt 13:47-14:12

1 Mos 42:18-43:34

     ¹⁸På tredje dagen sa Josef till dem: "Gör detta så får ni leva, för jag fruktar (vördar) Gud (Elohim), ¹⁹om ni är ärliga män, låt en av era bröder vara bunden i fängelset, men gå ni och ta med er säd för hungersnöden i era hus, ²⁰och ta med er yngste bror till mig, så ska era ord bli prövade och ni ska inte dö." De gjorde så. [Simeon, den näst äldste sonen, lämnas kvar i Egypten, se vers 36.]
     ²¹[Samtidigt som Josef var där började bröderna prata med varandra.] De sa: "Vi är verkligen skyldiga för vår bror, när vi såg ångesten i hans själ när han ropade efter nåd (hebr. chanan) utan att lyssna, därför har denna olycka kommit över oss."
     ²²Ruben [Jakobs förstfödde (med Leah)] svarade dem och sa: "Talade jag inte till er och sa att ni inte skulle synda mot barnet, men ni lyssnade inte? Därför utkrävs hans blod" ²³De visste inte att Josef förstod dem, för tolken var emellan dem. ²⁴[Josef blev djupt rörd av vad han hörde.] Han vände sig ifrån dem och grät. Han återvände till dem och talade till dem och tog Simeon från dem och band honom inför deras ögon. [Simeon betyder "den som hör". Josef prövar sina bröder om de skulle överge Simeon, på samma sätt som de övergav honom. Simeon var känd för sin hårdhet, se 1 Mos 34:25; 49:5-7. Kanske var det han som var den drivande bakom hur bröderna behandlade Josef drygt 20 år tidigare.]

²⁵Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras kärl med säd och ge tillbaka varje mans pengar i hans säck och ge dem matsäck för resan, och så gjordes för dem. ²⁶De lastade sina åsnor med sin säd och reste därifrån.
     ²⁷När en av dem öppnade sin säck på rastplatsen för att utfodra sin åsna, upptäckte han sina pengar och se, de låg överst i säcken. ²⁸Han sa till sina bröder: "Mina egna pengar har lagts tillbaka, och de ligger i min egen säck."
    De blev förskräckta (deras hjärtan svek dem) och de vände sig oroligt till varandra och sa: "Vad är det som Gud (Elohim) har gjort mot oss?"

Bröderna kommer tillbaka till Jakob
²⁹De kom tillbaka till sin far Jakob, i Kanaans land, och berättade för honom allt som hade hänt dem och sa: ³⁰"Mannen, herren i landet, talade hårt (med myndig röst) till oss och tog oss för att vilja spionera på landet. ³¹Vi sa till honom: Vi är ärliga män, vi är inte spioner. ³²Vi är tolv bröder, söner till vår far, en finns inte och den yngste är hos sin far de här dagarna, i Kanaans land. ³³Mannen, herren i landet sa till oss, härigenom ska jag veta att ni är ärliga män, lämna en av era bröder hos mig och ta med er säd för hungersnöden i era hus och gå er väg. ³⁴Ta med er yngste bror till mig, då ska jag veta att ni inte är spioner utan ärliga män. Då ska jag befria er bror till er och ni kan röra er i landet."
     ³⁵När de tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung i sin säck. När de och deras far såg penningpungarna blev de rädda. ³⁶Jakob, deras far, sa till dem: "Ni har berövat mig på mina barn. Josef finns inte och Simeon finns inte och nu vill ni ta bort Benjamin. Över mig har allt detta kommit (allt detta har drabbat mig)."
     ³⁷Ruben talade till sin far och sa: "Du ska dräpa mina två söner om jag inte för honom tillbaka till dig. Ge honom i min hand och jag ska föra tillbaka honom till dig." [Ruben hade fyra söner, så hebreiskan antyder "två av mina söner".]
     ³⁸Jakob svarade: "Min son [Benjamin] ska inte gå ner med dig, för hans bror är död och han är den ende som är kvar, om något ont drabbar honom på vägen som ni går, då störtar ni ner mina gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)."

[Josef och Benjamin är Rakels enda söner som hon födde åt Jakob. Eftersom Rakel var hans första kärlek, se 1 Mos 29:18, är dessa två söner extra viktiga för honom. Hon dog dessutom i barnsäng när Benjamin föddes.]

Den andra resan till Egypten
¹Hungersnöden var svår i landet. ²När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sa deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
     ³Juda talade till honom och sa: "Mannen varnade oss tydligt och sa: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.' ⁴Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat, ⁵men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sa till oss: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.' "
     ⁶Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] sa: "Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har berättat för mannen att ni hade ännu en bror?"
     ⁷De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sa: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi berättade för honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
     ⁸Juda sa till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små. ⁹Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt. ¹⁰Om vi inte hade dröjt oss kvar skulle vi redan vara tillbaka en andra gång." [Detta var ett anmärkningsvärt uttalande från Juda. Vi anar att hans hjärta var ångerfullt. Juda hade själv förlorat två söner, se 1 Mos 38:7, 10, han förstod verkligen sin fars känslor och kunde av personlig erfarenhet känna med honom.]

¹¹Deras far Israel sa till dem: "Om det måste vara så nu så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.] ¹²Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag. ¹³Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen. ¹⁴Må Allsmäktig Gud (El Shaddaj) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simeon, se 1 Mos 42:19, 36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se 2 Kung 7:4; Est 4:16.]

[Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]

¹⁵Männen (hebr. enosh) [Josefs bröder] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef. ¹⁶När Josef såg Benjamin med dem sa han till dem över sitt hus [betjänterna]: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
     ¹⁷Mannen (hebr. ish) [en av betjänterna i huset] gjorde som Josef bett honom och han förde in männen (hebr. ensch) i Josefs hus. ¹⁸Männen [Josefs bröder] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sa: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
     ¹⁹De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset²⁰och sa: "Min herre (hebr. adonaj), vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången, ²¹men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer. ²²Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
     ²³Då sa han: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud (Elohim) har gett er skatter i era säckar. Jag har fått era pengar." Sedan förde han ut Simeon till dem.
     ²⁴Mannen (hebr. ish) [Josefs tjänare] tog in männen bröderna (hebr. enosh) i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder. ²⁵De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
     ²⁶När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken. ²⁷Han frågade dem om deras hälsa och sa: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
     ²⁸De svarade: "Din tjänare, vår far mår väl, han lever fortfarande." Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
     ²⁹Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, hans [egen] mors [Rakels] son, och sa: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sa vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – chanan) mot dig min son." ³⁰Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
     ³¹Han tvättade sitt ansikte och kom ut (till bröderna) igen och behärskade sig och sa: "Duka fram mat."
     ³²De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man associerade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se 1 Mos 46:34.] ³³De satt framför honom, den förstfödde i enlighet med hans förstfödslorätt, och den yngste efter hans ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.] ³⁴Framför honom delades portioner ut åt dem, men Benjamins portion var fem gånger så stor som någon av de andras. De drack och var glada med honom.

[Varför ger Josef Benjamin mer mat, och även senare mer pengar och 5 dräkter, se 1 Mos 45:22? Följde han sin fars spår att favorisera en av bröderna? Nej, Josef prövade bröderna för att se om de skulle bli avundsjuka igen. Hade de ödmjukat sig, kunde de glädja sig även om en broder blev mer välsignad, eller skulle de göra sig av med Benjamin på samma sätt som de försökt göra sig av med Josef?]

Tillbaka upp

Ps 18:16-36

¹⁶Havsdjupen exponerades (havets strömmar),
    jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahve),
    genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
    [Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]

¹⁷Han sträckte sig ner från höjden [med sin hand], tog tag i mig,
    drog mig upp [hebr. masha, samma ord som Mose, vars namn just betyder räddad från vattnet, se 2 Mos 2:10]
    från många (stora) vatten. [De stora haven är ofta en symbol på folk och nationer, se Upp 17:15.]
¹⁸Han räddade (ryckte bort) mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1-4],
    och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
¹⁹De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
    men Herren (Jahve) blev mitt stöd.
    [Ordet "stöd" används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
²⁰Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder),
    han räddade mig, för han älskar mig.
    [En efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad.]

Guds trofasthet
²¹[Centralt i psalmen, vers 21-30, finns ett stycke som handlar om Guds trofasthet. Det inleds med en sektion där vers 21 och 25 återspeglar varandra och ramar in den inledande sektionen. I vers 22 och 24 återkommer ordet "följa/vakta". Centralt finns Guds ordning och hans domar.]

Herren (Jahve) lönade mig (behandlade mig väl; lät mig få växa och mogna, gottgjorde mig) efter min rättfärdighet
    efter mina händers renhet (oskyldiga handlingar) har han återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka).

²²För jag har följt (vaktat på) Herrens (Jahves) vägar [skyddat och lytt hans bud]
    och inte avfallit från (agerat ondskefullt mot) min Gud;
²³för alla hans domar har jag haft för ögonen,
    och hans förordningar ("inristade bud") har jag inte avvisat.
²⁴Jag har varit uppriktig (helhjärtad, fläckfri, intakt, fullkomlig, levt med integritet) inför honom,
    och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff).
    [Ordagrant: "från min synd", dvs. från det som skulle kunnat vara min synd om jag inte levt rent.]

[Ordet för uppriktig är tamim. Huvudbetydelsen är att vara hel, fullt antal, fullkomlig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär – där det inte finns några dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.]

²⁵Därför har Herren (Jahve) återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka) efter min rättfärdighet,
    efter mina händers renhet (eftersom mina handlingar är oskyldiga) inför hans ögon.

²⁶[Följande stycke, vers 26-27, beskriver på vilket sätt Gud är rättvis, att han agerar i enlighet med människans moral och speglar hennes handlingar. I det föregående stycket, som utgör en kiasm, speglar verserna rent bokstavligt varandra, se vers 21-25. Något som den bevandrade i originalspråket också kan lägga märke till. Den rättfärdige, som vill leva efter Guds moral, kommer själv att möta och erfara Guds trofasthet, uppriktighet och renhet. Den som är moraliskt fördärvad kommer däremot att möta motstånd och uppleva Guds vägar som obegripliga.]

Mot den trofaste (helige, barmhärtige, kärleksfulle)
    visar du dig trofast (helig, barmhärtig, kärleksfull).
Mot den uppriktige (helhjärtade, ärlige, sanne)
    visar du dig uppriktig (helhjärtad, ärlig, sann).
²⁷Mot den som renat sig (som en metall som hettats upp och där orenheterna avlägsnats),
     visar du dig ren,

men mot den [moraliskt] fördärvade (korrupte, förvridne, slingrande; den som medvetet väljer fel väg),
    visar du dig motsatt (antagonistisk, i strid mot; är du skarpsinnig i motstånd).

[I de tre första stroferna – som beskriver positiva egenskaper – bemöter Gud den rättfärdige på motsvarande sätt. I Bergspredikan finns ett liknande uttalande där de barmhärtiga själva ska möta barmhärtighet, se Matt 5:7. I den fjärde strofen, där den ogudaktige som är moraliskt fördärvad beskrivs, visar inte Gud ogudaktighet tillbaka – han är ju helig och ren. Om någon sätter sig upp mot Gud så kommer han med sitt skarpsinne och sin list att motsätta sig denne, men inte på ett förvridet sätt, utan med rättvisa och rättfärdighet. Det blir tydligt i hebreiskan där de tre första stroferna har samma rot, medan den fjärde pat-tal skiljer sig åt:

  trofaste/trofast       – cha-sid / chas-sad
  uppriktige/uppriktig – ta-mim / tam-mam
  renat/ren                – na-bar / ba-rar

  förvriden/motsatt     – iq-qes / pat-tal

Ordet patal förekommer bara fyra ggr i GT. I 1 Mos 30:8 används det mer neutralt i beskrivningen av en konflikt och kamp, medan det i Job 5:13 och Ords 8:8 klingar negativt och betecknar svekfulla ord. Här beskrivs dock hur den ogudaktige upplever Gud som avog och svår att förstå sig på, jfr även Jakobs brottningskamp, se 1 Mos 32:24-28.]

²⁸För du befriar ett ödmjukt (förtryckt) folk,
    men stolta ögon (högmodiga blickar) tar du ner (förödmjukar du).
²⁹För du tänder min lampa [ger mig liv], Herre (Jahve)
    – min Gud (Elohim) lyser upp mitt mörker.

[Lampa betecknar ofta fysiskt och andligt liv, se Job 18:5-6; 21:17; Ords 13:9; 20:20; 24:20. David kallas också "Israels ljus", se 2 Sam 21:17. I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se 2 Mos 25:37. Sann ödmjukhet handlar om att villigt böja sig inför Gud, se Ps 37:11. Här i vers 28 används hebreiska ordet sapal som har betydelsen att tvingas ner lågt.]

³⁰För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),
    med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13]

Gud ger kraft
³¹[Nu kommer fem verser som beskriver Herren:]
Vad gäller Gud (El) [den ende sanne Guden]
    – hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet),
Herrens (Jahves) löftesord (tal) är rent (prövat, luttrat som metall utan slagg) [Ps 12:7],
    han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom.
³²För vem är Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] förutom Herren (Jahve),
    och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)?
    [Nej, ingen är som du!]
³³Gud (El) är den som utrustade (gav, iklädde) mig med kraft (styrka, mod, inflytande, rikedom),
    och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig).
³⁴Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
    och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
    [Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
³⁵Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig),
    så att mina armar kunde spänna kopparbågen.

[Kan syfta på en verklig båge dekorerad med koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.]

³⁶[Vers 36-46 fortsätter att beskriva Herrens gärningar, men går tillbaka till att tilltala honom med "Du". På samma sätt som i vers 31 inleds detta stycke med en extra lång mening. Ordet för strid/krig i vers 35 och 40 ramar in vers 36-39.]

Du gav mig din frälsnings sköld,
    din högra hand upprätthåller mig;
    din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).

Tillbaka upp

Ords 4:7-10

⁷Början till vishet (det första och mest viktiga, över och före allt annat) är:
    Införskaffa [Guds] vishet, och med allt du har, inhämta förstånd (urskillningsförmåga).
⁸Värdera vishet högt och upphöj henne,
    så ska hon upphöja dig; hon kommer att ge dig ära när du omfamnar henne.
⁹Hon ska sätta en skön krans (ordagrant: "krans nåd/favör" – hebr. livja chen) på ditt huvud [ge dig frid i sinnet] – en [vacker och sirligt utsmyckad] ärekrona [ett gott och ärofyllt liv] ska hon [värna om att] överlämna åt dig."Vishetens väg
¹⁰Min son (vän, barn), lyssna och ta emot mina ord (löften, bud),
    så ska du få leva många år.

Tillbaka upp

Matt 13:47-14:12

3 (av 3) Liknelsen om nätet
⁴⁷"Himmelriket (himlarnas kungarike) [Guds kungavälde från ovan] kan också liknas vid ett dragnät som kastas i sjön och fångar fiskar av alla sorter. ⁴⁸När det blir fullt, drar man upp det på stranden och lägger den goda fisken i korgar, men kastar bort den dåliga."

[Ett dragnät är ett stort nät som förs in mot stranden i en halvcirkel. Nätet kan vara en bild på evangeliet och Guds rike som sveper över jorden. På samma sätt som nätet samlar in alla sorters fiskar, når evangeliet alla folk och nationer. När Jesus talade detta hade bara Israel berörts av evangeliet, men Jesus indikerar att innan han kommer tillbaka ska hela världen ha hört evangeliet.]

Förklaringen av liknelsen med nätet
⁴⁹"På samma sätt ska det vara vid tidsålderns (den här tidsepokens) slut. Änglarna ska gå fram och separera de onda från de rättfärdiga, ⁵⁰och kasta de onda i den brinnande ugnen. Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant 'så fylld av skräck att man rent fysiskt skakar av rädsla')."

[Jesus lär att mitt i församlingen finns både äkta kristna och sådana som aldrig tagit emot Jesus som sin Herre. Det räcker inte med att tillhöra en församling, göra goda gärningar – det handlar om att känna Jesus.]

Liknelsen om husbonden – hur ska man predika om himmelriket
⁵¹"Har ni förstått allt detta [alla dessa liknelser om himmelriket i kapitel 13]?" De svarade honom: "Ja, Herre."
⁵²Då sa han till dem: "Varje skriftlärd [expert i Gamla testamentet] som blir en lärjunge för himmelriket (himlarnas kungarike), han måste bli som en husbonde (en välbärgad man, familjefar) som ur sitt förråd kan ta fram både nytt och gammalt."

[En förkunnare av evangeliet som har accepterat Guds kungavälde och ställt sig under kungen Jesus och låter hans befallningar råda, ska generöst och fritt dela med sig av gamla sanningar men i nya former, med nya illustrationer så att det går att applicera Guds ord. Frasen "nytt och gammalt" kan också vara ett judiskt uttryck som helt enkelt betyder "ett stort överflöd", dvs. att han har stor kunskap i Guds ord.]

Tillbaka till Nasaret där Jesus växt upp

Ingången till en modern rekonstruktion av Nasarets synagoga i utomhusmuseet Nazareth village.

⁵³När Jesus hade avslutat dessa liknelser [i kapitel 13], lämnade han platsen. [Jesus befann sig vid norra stranden av Galileiska sjön, inte så långt från Kapernaum.]

⁵⁴När han kom till sin egen hemstad [Nasaret, knappt tre mil från Kapernaum] undervisade han i deras synagoga. De slogs av häpnad och sa: "Varifrån har han fått denna vishet och mirakulösa kraft? ⁵⁵Är inte detta hantverkarens son? [Det grekiska ordet som ofta översätts snickare kan också betyda stenarbetare. Josef var antagligen en byggnadsarbetare som jobbade med både trä och sten.] Heter inte hans mor Maria, och hans bröder Jakob, Josef, Simon och Judas? ⁵⁶Hans systrar, är de inte alla [gifta och bor] här med oss? Varifrån har han fått allt detta?"
⁵⁷De tog anstöt (avvisade hans auktoritet, han blev en stötesten). Jesus sa till dem: "En profet är inte föraktad (utan ära, respekt), förutom i sin hemstad och i sin egen familj (sitt eget hus)." ⁵⁸Han utförde inte många kraftgärningar (manifestationer av Guds kraft) där på grund av deras otro.

Johannes Döparens död
¹Vid samma tid fick tetrarken Herodes höra talas om Jesus. [Herodes Antipas var en av Herodes den stores tre söner. Han regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade.] ²Han sa till sina tjänare: "Det är Johannes Döparen. Han har uppstått från de döda, och därför kan sådana krafter verka genom honom."

[I uttrycket "vid samma tid" används inte gr. chronos som är sekventiell tid utan kairos som har mer fokus på själva händelsens innehåll än exakt när den inträffar. Matteus evangelium är mer en tematisk sammanställning än en kronologisk berättelse. Temat här är att på samma sätt som de i Nasaret hade en fel bild av vem Jesus var i föregående kapitel, Matt 13:54-58, hade även Herodes en felaktig bild av Jesus. I nästa stycke kommer bakgrunden till varför han trodde Jesus var Johannes Döparen.]

³Herodes [Antipas] hade nämligen låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse för Herodias skull, som var gift med hans bror Filippus. ⁴Anledningen var att Johannes [Döparen] upprepade gånger hade sagt till honom: "Det är inte lovligt för dig att ha henne."

[Herodias var Herodes Antipas olovliga fru. Hon var ett barnbarn till Herodes den store. Som ung blev hon bortgift med sin farbror Herodes Filippus i Rom. Han ska inte förväxlas med tetrarken Filippus som regerade norr om Galileen, se Luk 3:1. Herodias och hennes första make Filippus fick en dotter, Salome. Under ett besök i Rom blev Herodes Antipas förtjust i Herodias. Hon skilde sig, flyttade från Rom och gifte sig med Herodes Antipas. Han skilde sig också från sin fru, dottern till Aretas kung i Arabien, vilket skapade en politisk oro i området som ledde till öppet krig 36 e.Kr. Johannes Döparen hade fördömt deras agerande, eftersom de bröt mot Mose lag, se 3 Mos 18:16.]

⁵Även om han hade velat döda Johannes [Döparen], var han rädd för folket eftersom de ansåg att han var en profet.

Torso av en kvinnlig dansös i en tunn klänning. Denna romerska kopia från ett grekiskt original från 475–450 f.Kr. finns på Altes Museum i Berlin.

⁶[Enligt den judiska historieskrivaren Josefus var Johannes Döparen fängslad i källaren på fästningen Machaerus på östra sidan om Döda havet. Han skriver också att Herodias dotter från hennes första äktenskap hette Salome.]

Så kom Herodes [Antipas] födelsedag. Herodias dotter [Salome] dansade inför dem (i mitten framför hela sällskapet på festen) och fascinerade (behagade, trollband) Herodes ⁷så mycket att han med ed lovade att ge henne vad helst hon begärde [om det så skulle vara hälften av hans rike, se Mark 6:23]. ⁸Hon säger då, på uppmaning av sin mor: "Ge mig Johannes Döparens huvud på ett fat här och nu." ⁹Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det, ¹⁰och han skickade [soldater] och lät halshugga Johannes i fängelset. ¹¹Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan (det grekiska ordet beskriver en flicka på omkring tolv år), och hon bar det till sin mor. ¹²Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.

Tillbaka upp

Igår

Planer

Stäng