Helbibel - fredag 22/1
1 Mos 44:1-45:28,
Ps 18:37-51,
Ords 4:11-13,
Matt 14:13-36
1 Mos 44:1-45:28
Silverbägaren i Benjamins säck 1Han befallde husets tjänare och sa: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg var och ens pengar överst i säcken. 2Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade talat.
3Så snart morgonen grydde sändes männen iväg, de och deras åsnor. 4När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sa Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont? 5Är det inte denna som min herre dricker ur och genom vilken han verkligen blir gudomlig? Ni har gjort ont som har gjort detta.' "
6När han kom ikapp dem talade han dessa ord till dem. 7De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant. 8Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus? 9Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
10Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
11Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin egen säck. 12Han sökte och började med den äldste och fortsatte [i åldersordning] till den yngste ... och bägaren blev funnen i Benjamins säck. 13De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin egen åsna och de återvände till staden.
Josef samtalar med sin bror Juda, målning av James Tissot 1896-1902.
14Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se [1 Mos 43:9]. I stycket som följer refererar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom. 15Josef sa till dem: "Vad är det som ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
16Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
17Men Josef sa: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."
Juda vädjar för Benjamin
18Juda kom nära honom [Josef] och sa: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar) få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao. 19Min herre frågade sina tjänare och sa: 'Har ni en far eller en bror?' 20Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
21Då sa du till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.' 22Vi svarade min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.' 23Men du sa till dina tjänare: 'Om inte er yngste bror följer med er ner hit, ska ni inte se mitt ansikte igen.' 24När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
25Och vår far sa: 'Gå igen och köp oss lite mat,' 26och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.' 27Då sa din tjänare, min far, till oss: 'Ni vet att min hustru födde två söner åt mig, 28och den ene har gått ifrån mig' och han sa: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess, 29om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
30Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ] – 31då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden). 32Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sa: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [[1 Mos 43:9]]
33Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder. 34Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."
Josef ger sig tillkänna
1Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder. 2Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde.
3Josef sa till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
4Josef sa till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sa han [i låg ton]:
"Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [[1 Mos 37:25-28]] 5Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv. 6I 2 år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda. 7Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse. 8Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [[1 Mos 50:19-20; Ps 105:17]]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land. 9Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: 'Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se [1 Mos 37:8].] 10Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger. 11Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande 5 år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.' 12Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er. 13Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
Josef omfamnar Benjamin, målning av Peter von Cornelius 1817.
14Han kastade sig om halsen på sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se [1 Mos 46:29]) och Benjamin grät vid hans hals. 15Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
16Uppståndelsen hördes i faraos hus och man sa: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare. 17Farao sa till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land, 18och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet.' [[Hes 34:3]]
19Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom. 20Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert."
21Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan. 22Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel silver och fem ombyten av kläder. 23Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan. 24Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sa till dem: "Se till att ni inte blir oroliga, börjar att skaka (darra) på vägen."
25De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob deras far. 26De berättade för honom och sa: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem. 27De talade (berättade) alla Josefs ord som han hade talat till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom. 28Israel sa: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."
Ps 18:37-51
37Du har berett plats för mina steg (utvidgat området under mig),
mina anklar har inte gått ur led.
[Syftar på bilden av en hjort på smala bergsstigar.]
38Jag förföljde mina fiender och hann upp dem,
jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
39Jag krossade dem, så de inte kunde resa sig,
de föll under mina fötter.
40Du utrustade (gav, klädde) mig med kraft (styrka, mod) för striden (kriget),
du fick de som reste sig upp mot mig att böja sig för mig.
41Mina fiender drev du på flykten (du gav mig deras rygg och nacke),
de som hatade mig tystade jag fullständigt.
42De skrek (ropade efter hjälp), men det var ingen [av deras avgudar] som hjälpte,
[de ropade efter hjälp eller skrek i avsky] mot Herren (Jahve), men han svarade inte.
[I [Jona 1:14] finns exempel på hur hedningar ropar till Israels Gud. I [Upp 16:10-11] vänder man sig mot Gud, inte i omvändelse, utan för att häda honom.]
43Jag krossade (malde) dem [så fullständigt så de blev] som stoft [damm] för vinden,
jag trampade (stampade) på dem som smuts (dy) på vägen.
44Du räddade mig från folkets strider [troligtvis en angripande armé],
du satte mig som huvud över hednafolken.
Folkslag jag inte kände tjänar nu mig.
45så fort de hörde [ryktet om vad Gud gör], lydde de mig.
Främlingar blev kraftlösa inför mig,
46främlingar tappade modet (vissnade, skrumpnade ihop),
och kom darrande fram ur sina fästen.
Avslutande lovprisning
47[Psalmen avslutas med ett stycke som fint hör ihop med inledningen, se vers 2-7.]
Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
upphöjd är min frälsnings Gud!
[De två verben kompletterar varandra, det första har en rörelse nedåt att böja sig, medan det andra en rörelse uppåt. Följande två verser summerar Herrens gärningar:]
48Gud (El) [den sanne Guden],
han som ger mig fullständig hämnd [plural],
och talar till [kuvar] folk under mig [de som är besegrade],
49den som befriar mig från mina fiender,
den som lyfter upp (upphöjer) mig över dem som reser sig mot mig,
den som räddar (rycker bort) mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).
50Därför vill jag tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig inför folken, Herre (Jahve),
och lovsjunga ditt namn. [Versen citeras i [Rom 15:9].]
51Stora segrar ger Herren (Jahve) åt sin konung,
han handlar trofast (nådefullt, med omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [syftar också på Messias],
mot David och hans ätt [säd, singular, se [1 Mos 3:15; Upp 19:11-16]] för evigt.
Ords 4:11-13
11Jag ska undervisa (instruera) dig på vishetens väg [som ger full förståelse om Guds syften och vägar],
jag ska leda dig på [moraliskt] rätta vägar (spår).
12När du går ska dina steg inte hindras (få kramp, vara fastbundna, bekymrade, bedrövade),
när du springer ska du inte falla (snava).
13Ta ett stadigt tag om min förmaning (tillrättavisning, fostran, förädlingsprocess),
släpp den inte, för den är ditt liv.
[Vik inte undan för prövning utan låt den få göra sitt verk i dig.]
Matt 14:13-36
Jesus drar sig undan
Mat till 5 000
Norra delen av Galileiska sjön sedd från bergen på den östra sidan.
13När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva.
[De ror norrut från Kapernaum längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se [Luk 9:10].]
Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida]. 14När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han en stor folkskara. Han blev djupt rörd av medömkan över dem och botade dem som var sjuka. 15När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sa: "Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat."
16Jesus svarade: "De behöver inte gå bort, ni kan ge dem att äta."
17De svarade: "Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar."
18Han sa: "Kom med dem till mig." 19Sedan sa han till folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himlen och välsignade dem.
[Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."]
Han bröt bröden och gav bitarna till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. 20Alla åt och blev mätta. Sedan samlade man upp de överblivna bitarna, tolv fulla korgar.
[Detta var en mindre korg som man hade med sig när man reste. Dessa tolv korgar tillhörde antagligen lärjungarna. Vid nästa matunder för 4 000 män används ett annat ord för en större typ av korg, se [Matt 15:37].]
21De som hade ätit var omkring 5 000 män, förutom kvinnor och barn.
Jesus går på vattnet
Månsken över norra Galileiska sjön.
22På en gång uppmanade han bestämt (var han tvungen att övertyga och nästan tvinga) lärjungarna att kliva i skeppet (större båt) och åka före honom till andra sidan, medan han skickade hem folket. 23När han hade gjort detta, gick han ensam upp på berget för att be.
[Folket ville med våld göra honom till kung, se [Joh 6:15]. Att Jesus var tvungen att så bestämt skicka i väg lärjungarna, antyder att de också dragits med i folkets önskan att starta en politisk revolution mot romarna. Anledningen till att de kommit hit var att Jesus sökt en enslig plats för att vara i stillhet och bön efter nyheten om hans släkting Johannes Döparens död, se vers 13.]
Det blev kväll och han var fortfarande kvar där själv. [Jesus hade nu varit i bön i flera timmar och fortsätter vaka och be hela natten fram till fjärde nattväkten, se vers 25.] 24Skeppet var nu mitt på sjön [ordagrant: ´många stadier från land´; en stadie är omkring 185 meter] och kastades hit och dit av vågorna, för de hade motvind.
Jesus går på vattnet. Målning av den ryske konstnären Ivan Aivazovskys.
25Strax före gryningen (under den fjärde nattväkten – någon gång mellan klockan tre och sex) kom Jesus till dem, gående på sjön. [[Job 9:8]] 26När lärjungarna förstod att han gick på sjön, blev de förskräckta (fyllda med fruktan) och sa: "Det är ett spöke!" Och de skrek av rädsla. 27Men på en gång började Jesus tala med dem och sa: "Ta det lugnt (var vid gott mod), Jag Är (det är jag). Var inte rädda."
[Frasen "Jag Är" är densamma som Gud använder när han uppenbarar sig för Mose, se [2 Mos 3:14].]
28Petrus svarade honom och sa: "Herre, om det är du, befall mig att komma till dig på vattnet."
29Han sa: "Kom!"
Petrus steg ur båten och började gå på vattnet, och kom emot Jesus. 30Men när han såg (kände, upplevde med sina sinnen) hur stark vinden var blev han rädd. När han började sjunka ropade han: "Herre, rädda (hjälp, fräls) mig!"
31På en gång sträckte Jesus ut sin hand, tog tag i honom och sa: "Vilken kortvarig (liten) tro du har, varför tvivlade du (höll du på att tappa tron, drogs du åt två håll)?"
[Det uttalandet kan tyckas märkligt. Jämfört med de andra lärjungarna som satt kvar i båten hade ju Petrus stor tro! Ordet oligos kan betyda liten, men även kortvarig i tid. Det sammansatta ordet oligo-pistis beskriver Petrus tro som är liten eller snarare kortvarig. Problemet som Jesus adresserar är Petrus instabila tro som har höga toppar och djupa dalar. Först tror han Jesus är ett spöke, sedan går han på vattnet för att på nytt tvivla och börja sjunka. Ordet för tvivla här är edistasas, det används bara här och i [Matt 28:17].]
32När de [Petrus och Jesus] hade kommit in i båten, lade sig (mojnade) vinden.
33De som var i båten tillbad honom (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sa: "Du är verkligen Guds Son!"
Jesus botar sjuka i Gennesaret
Gennesarets bördiga slätt norr om Magdala.
34När de hade farit över sjön kom de till Gennesarets landområde [som var en bördig slätt söder om Kapernaum]. 35När folket där kände igen honom skickade de ut bud i hela trakten, och man förde alla som var sjuka till honom. 36Man bad honom att de skulle få röra vid tofsen på hans mantel. [Ryktet om hur en kvinna blivit helad på detta sätt måste ha nått dem, se [Matt 9:20-22].] Alla som rörde vid den blev fullständigt friska.
[Här används grekiska prepositionen dia framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att de blev "genom-helade", dvs. fullständigt helade på en gång.]