Psalmen är den längsta bönen om Guds hjälp och ingripande i hela Psaltaren. Bönen har flera olika teman: personliga problem, fiender, egen synd och hur Gud upplevs overksam och tillåter lidande. Här finns även en sektion med den lidande tjänaren (vers 8-13) som har profetiska undertoner och citeras av Jesus. I sig självt är inget av dessa teman ovanliga i Psaltarens böner, det speciella är att alla finns samlade i en lång bön. Psalmen visar hur komplext livet kan vara och hur alla dessa områden kan påverka.
Författare: David
Citeras:
Vers 6 citeras i [Joh 15:25]
Vers 10a citeras om Jesu uttalande i [Joh 2:17]
Vers 10b citeras i [Rom 15:3]
Vers 4 och 22, Jesu törst och vinättika, se [Matt 27:34, 48; Mark 15:36; Luk 23:36; Joh 19:28-29]
Vers 23-24 citeras av Paulus i [Rom 11:9-10]
Vers 26 citeras angående blodsåkern där Judas dog, se [Apg 1:20]
Struktur: Psalmen börjar med problem men avslutas i lovprisning.
1. Bön till Gud, vers 1-30
2. Individuell lovprisning, vers 31-34
3. Gemensam lovprisning, vers 35-37
1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se [Upp 22:16] och inledningen till Psaltaren.]
Till liljorna (hebr. al-shoshannim) [en symbol för skönhet, kan syfta på en då känd melodi eller ett sexsträngat instrument], av (till) David.
[Ordet lilja/liljor används i fyra psalmer, se [Ps 45:1; 60:1; 80:1].]
Bön om hjälp
2[Den första sektionen, vers 2-30, ramas in av ordet "fräls".]
Fräls (rädda) mig Gud (Elohim)
för vattnen [bildligt för kaos] har kommit ända upp till halsen (nacken, själen – hebr. nefesh).
[Hebr. nefish beskriver en levande varelse och överästts med ordet själ. Psalmisten jämför sig själv med en hjälplös, drunknande man. Hela hans existens är i fara, se även [Ps 105:18; Ords 23:2; Jon 2:6].]
3Jag har sjunkit djupt i dyn,
utan fotfäste,
jag har hamnat på djupt vatten
och en flodvåg översköljer mig.
4Jag är utmattad av mitt ropande (i bön),
min strupe är uttorkad,
mina ögon sviker mig
i min väntan efter Gud (Elohim).
5Fler än hårstråna på mitt huvud,
är de som hatar mig utan orsak.
Många (starka, som ett vilddjur som knäcker ett ben i sin käke) är de som vill fullständigt släcka ut (tysta) mig,
som attackerar med sin lögn.
Vad jag inte stulit
måste jag nu ersätta det?
6Gud (Elohim) du känner till, vet allt, om min dårskap.
Mina överträdelser är inte dolda för dig.
7Må de som sätter sitt hopp till dig, inte skämmas för min skull,
Herre (Adonaj), Härskarornas Herre (Jahve Sebaot).
Låt inte dem som söker dig hamna i förvirring genom mig,
Israels Gud (Elohim).
8För din skull har jag utstått hån,
förvirring har täckt mitt ansikte.
9Jag har blivit en främling för mina bröder,
som en främling för min mors söner.
10Nitälskan (en djup passion och kärlek) för ditt hus har ätit upp (förtärt) mig,
och smädelserna från dem som smädar dig har fallit över mig.
11När jag grät och fastade (utgöt min själ – hela min person),
blev det till smädelse för mig (hånade de, gjorde de sig lustiga över min längtan efter dig).
12Jag klädde mig i sorgdräkt (säckklädnad),
men jag blev som ett ordspråk för dem.
13De som sitter i portarna [inflytelserika, "fint folk"] pratar (skvallrar) om mig
och jag är ämnet för dryckesvisorna bland dem som dricker sig druckna [de på samhällets botten].
14[I detta stycke, vers 14-19, finns femton imperativ efter bönen "svara mig" i vers 14.]
Men jag låter mina böner gå till dig, Gud (Jahve),
i nådens tid [då Gud välkomnar, accepterar, villkorad nåd – hebr. ratson, se [3 Mos 1:4].]
Gud (Elohim) i din stora nåd (kärleksfulla omsorg – hebr. chesed) svara mig
med sanningen om din frälsning (med sanningen som befriar). [I denna vers finns både villkorad nåd (hebr. ratson) och kärleksfull omsorgsnåd (hebr. chesed). Genom hela Bibeln hör nåd och sanning ihop. De finns i Guds eget vittnesbörd, se [2 Mos 34:6]. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, men nåden kommer alltid först. Den sista delen klingar likt Jesu uttalande i [Joh 8:32]: sanningen ska göra er fria!]
15Rädda (ryck bort) mig från dyn och låt mig inte sjunka,
låt mig bli befriad från dem som hatar mig, upp ur de djupa vattnen.
16Låt inte flodvågen dränka mig;
låt inte djupet svälja mig;
låt inte slukhålet stänga sin mun över mig!
17Svara mig, Herre (Jahve), för din nåd (kärleksfulla omsorg) är god;
i enlighet med din stora barmhärtighet (oändliga, medkännande nåd). Vänd ditt ansikte till mig,
18och dölj (göm) inte ditt ansikte för din tjänare.
[Att dölja sitt ansikte betyder att ignorera, se [Ps 13:2; 51:11], eller ännu starkare att avvisa, se [Ps 30:8; 88:14]]
För jag är i nöd,
svara mig med hast (fort).
Ords 24:5-6
21) Vishet gör dig stark
5En vis man (stridsman) [en man i sin bästa ålder] är stark,
ja, en man med kunskap (insikt, förståelse) växer i styrka.
6Utan visa råd (utan en plan och en strategi) kan du inte föra krig,
och med många rådgivare blir det seger (säkerhet, trygghet, befrielse).
Ef 4:17-32
Uppmaning till ny moral
17Detta säger jag därför och vittnar om (bekräftar) i Herren [Paulus återkopplar till vers 1 och fortsätter med en allvarlig uppmaning]: Ni ska inte längre vandra (leva) som hedningarna vandrar (lever sina liv). Deras sinne är tomhet [fåfängliga tankar uttömda på mening]. 18Deras förstånd är förmörkat. De är främmande för [det andliga] livet i Gud på grund av den okunnighet (ovilja) som finns i dem genom deras hjärtas hårdhet (förhärdelse, envishet, andliga blindhet). 19Utan skam (i ett tillstånd av apati och okänslighet) har de överlämnat sig själva [som ett byte] till lössläppthet (ohämmad sensualitet, otyglad moral) för allt slags utövande av orenhet i åtrå (girighet, själviskhet, begär) [allt som deras förmörkade sinnen kräver och är i konstant behov av]. 20Men detta var inte vad ni lärde er (förstod) om den Smorde (Messias, Kristus). 21Om ni verkligen hade lyssnat till honom och blivit undervisade i honom, precis som den sanning som är (finns) i Jesus [att sanningen bor och är personifierad i honom]: 22då skulle ni en gång för alla lagt bort er gamla natur (lämnat ert tidigare sätt att leva) – som blir mer och mer korrupt genom dess förföriska (lögnaktiga) lockelser (bedrägliga begär), 23och istället förnyas till ert sinnes ande [genom den helige Andes hjälp, se [Jud 1:19]],
24och en gång för alla iklätt er den nya människan, som är skapad enligt Gud (till Guds avbild) i sanningens [Jesus är sanningen, se vers 21 och [Joh 14:6]] rättfärdighet och helighet [gentemot människor och inför Gud].
[Vid frälsningen läggs den gamla människan bort och den nya ikläds en gång för alla. Däremot är den inre människans förnyelse något som ständigt pågår, då den troende påverkas både av köttet och Anden, se [Gal 5:17]. Den gamla människan levde efter köttet men den nya lever efter Anden.]
Uppmaningar för det nya livet
25Lägg därför bort all lögn (falskhet) en gång för alla,
låt var och en tala sanning till sin nästa (sin medmänniska),
för vi är ju varandras lemmar (olika delar i en och samma kropp).
[Paulus uppmanar de troende att vara ärliga och sanna med varandra i sitt tal. Men det räcker inte, de troende måste också vara ärliga med sina känslor. Att lägga locket på och inte prata om problem löser ingenting. Gud har gett människan känslor och vi uppmanas att känna glädje, sorg och vrede. Det går inte att älska det goda och rättfärdighet utan att också hata det onda och orättfärdighet. Nu följer ett bud att faktiskt visa sina känslor.]
26Var vred (arg), men synda inte (gå inte emot Guds bud, missa inte målet). Låt aldrig solen gå ner över er förbittring (irritation, ilska) [så att frön av bitterhet sås in], Paulus uppmanar till vrede under vissa omständigheter.
27ge inte [ett sådant] utrymme (rum, tillfälle) för djävulen.
[Paulus citerar från [Ps 4:5]: "Bli vred, synda inte, tänk efter i era hjärtan på er bädd och var stilla. Selah." Det avslutande hebreiska ordet Selah beskriver troligtvis en paus, och i så fall illustreras på ett praktiskt sätt eftertanke och reflektion. Paulus skriver om den sista delen med lite andra ord, men med samma betydelse.
Det finns tre ord för vrede i grekiskan, och alla finns representerade i detta kapitel: - Grekiska thumos beskriver ett hett temperament som kokar över och översätts med "häftighet", det förbjuds i vers 31.
- Det andra ordet är parorgismos och översätts "förbittring", se vers 26b. Det har att göra med irritation och långsinthet. Det är naturligt att känna detta, men är farligt att härbärgera i hjärtat under lång tid.
- Den vrede som vi uppmanas känna är orge, se vers 26a. Samma ord används också i vers 31 där den fördöms om den sker impulsivt. Paulus prisar korintierna för att de kände vrede inför synd och orättfärdighet, se
[2 Kor 7:11]. Jesus kände vrede över fariséernas tystnad och ovilja att svara på frågan om det var tillåtet att göra gott på sabbaten, se [Mark 3:5]. Jesu ilska är dock inte okontrollerad. Först dagen efter att han studerat hur man sålde och köpte i templet agerar han, se [Mark 11:11, 12, 15].
Att ordet "utrymme" används i vers 27 associerar också till inledningen av Psalm 4: "När jag är trängd ger du mig rum", se [Ps 4:1]. Att låta vreden ta överhanden och hämnas är att ge djävulen utrymme, i stället för att lämna rum för Guds straff, se [Rom 12:19].]
28Den som stjäl ska sluta stjäla, i stället arbeta på ett ärligt sätt med sina egna händer, så att han kan ge åt dem som lider nöd.
[Den som stjäl uppmanas att i stället arbeta. Paulus betonar att arbetet ska vara ärligt, vilket indikerar att ohederliga affärer och svindleri också är stöld. Det räcker alltså inte att bara sluta med ett dåligt beteende. I stället för att drivas av själviskhet, där man vill ta från andra, blir motivationen att kunna ge till andra. Samma princip gäller även våra ord som är nästa punkt.]
29Låt inte något omoraliskt tal (ordagrant: ruttet ord) [dvs. tal/skämt som är av dålig kvalité och därför ohälsosamt och opassande att använda] komma ut (fara fram; gå vidare) ur er mun, utan bara sådant som är gott och hjälper till att bygga upp där det behövs (det som är bra för den nödvändiga/behövliga uppbyggelsen), så att det gynnar (ordagrant: skulle ge nåd åt) dem som lyssnar. 30Och bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill (blivit försäkrade med) för återlösningens dag [med en slutgiltig befrielse genom Jesus från ondska och syndens konsekvenser].
[I vers 15 uppmanar Paulus att tala och praktisera sanning i kärlek och i vers 25 att lägga bort lögnen och tala sanning. I ordet för nåd (gr. charis, i vers 29) ryms Paulus önskan att det skulle bli till välsignelse och glädje och föda tacksamhet hos dem som hörde på.]
31Låt all bitterhet (allt hat) [från en bitter rot som leder till bitter frukt, se [Heb 12:15; Apg 8:23; Rom 3:13-14]]
och häftighet (allt hett temperament; alla upprörda känslor)
och vrede (allt dåligt humör)
och klagan (allt gnäll; alla dispyter)
och nedvärderande tal (allt smädande; allt hårt föraktfullt tal)
vara långt ifrån er,
tillsammans med all ondska (illvilja; önskan att skada; alla onda planer).
[Denna uppräkning har ett "och" mellan varje enskild synd. Detta skrivsätt visar att varje synd är lika allvarlig.]
32Var i stället vänliga (goda, hjälpsamma) mot varandra, ömsinta (förstående, medkännande) – förlåt alltid (var generösa i er attityd; visa alltid nåd mot) varandra,
precis som Gud i den Smorde (Messias, Kristus)
förlät er (visade er nåd; var generös mot er).
[Paulus nämner två egenskaper (vänliga, ömsinta) och skriver inte "och" mellan dessa i grundtexten. Detta visar troligen att han egentligen skulle ha kunnat fortsätta med fler beskrivande ord, men att själva slutsatsen utifrån dessa egenskaper utgör tyngdpunkten: att förlåta och agera på samma sätt som Jesus. Här används inte det vanliga ordet för att förlåta, aphiemi (som har betydelsen att "släppa något", se [Matt 6:12]), utan charizomai, som har innebörden att generöst unna varandra frihet och favör – på samma sätt som Gud har gett oss friheten och nåden i Jesus.]