Helbibel - lördag 30/1
2 Mos 10:1-12:13, Ps 25:1-15, Ords 6:6-11, Matt 20:1-28
2 Mos 10:1-12:13
Den åttonde plågan – gräshoppor1Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutet) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt. 2Detta ska du återge (berätta) i öronen [betoning som förstärker att tydligt undervisa] för dina söner och deras söner (barn och barnbarn) hur jag har gjort Egypten till åtlöje [spelat egyptierna ett spratt], liksom mina tecken [plågorna] som jag har gjort ibland dem, så att ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
3Mose och Aron gick in till farao och sa till honom: "Detta är vad Herren (Jahve) hebréernas Gud (Elohim) säger: Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig själv inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. 4Annars, om du vägrar att låta mitt folk gå, se, i morgon ska jag föra in gräshoppor över dina gränser. 5Sedan ska de täcka jordens yta (ansikte), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten. 6Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag." Sedan vände han sig om och gick ut från farao.
[Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sänder gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
7Faraos tjänare sa till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
8Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahve Elohim). Vilka är det som går?" 9Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens högtid till Honom (till Guds ära)." 10Men han sa till dem: "Må Herren (Jahve) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten. 11Inte på det viset. Gå nu ni som är män och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
12Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat." 13Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahve) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten, när det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna. 14Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen. 15De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
16Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahve Elohim) och mot er. 17Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahve Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig." 18Han [Mose] gick ut från farao och bad till Herren (Jahve). 19Då vände Herren (Jahve) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet]. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser). 20Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han lät inte Israels barn (söner) gå.
Den nionde plågan – tre dagars mörker
21Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [Ps 105:28]
[Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som heter Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
22Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar. 23Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
24Farao kallade på Mose och sa: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahve). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er." 25Men Mose sa: Du måste också ge oss offer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahve Elohim). 26Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahve Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahve) förrän vi kommer dit.
27Men Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han var inte villig att låta dem gå. 28Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig själv från att komma inför mitt ansikte igen, för på den dagen (som du gör det) kommer du att dö." 29Mose svarade: "Som du talar [du har nu själv sagt/önskat det], jag ska aldrig se ditt ansikte igen."
Den tionde plågan
Den förstföddes död
1Sedan sa Herren (Jahve) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån. 2Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld." 3Herren (Jahve) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon.
[I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor, kanske den störste guden som fanns, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla stora gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Den förstföddes död, Lourens Alma Tadema
[I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj. Se även Heb 11:28]
6Det ska bli en stor gråt över hela Egyptens land, dess like har aldrig hörts förut och kommer inte att höras igen. 7Men inte så mycket som en hund kommer att morra (gläfsa; ordagrant: ´röra sin tunga´) mot någon av Israels barn (söner), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahve) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel. 8Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig." Därefter ska jag gå. Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede. 9Herren (Jahve) hade sagt till Mose: farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
10Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahve) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels barn (söner) gå ut ur hans land.
Påskhögtiden instiftas
1Herren (Jahve) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land: 2"Denna månad [aviv/nisan – på våren] ska vara den viktigaste månaden, den ska bli den första av årets månader.
[Israeliternas nya år ska börja med att komma ihåg uttåget från Egypten. Den första månaden är på hebreiska aviv och betyder ´månaden då axen mognar´, det babyloniska namnet är nisan och den judiska månaden motsvarar ungefär mars/april. De tolv månaderna är: Nisan (aviv), ijar (ziv), sivan, tamuz, av, elul, tishri, cheshvan, kislev, tevet, shvat, adar. Vart annat eller tredje år läggs en 13:e månad till för att kompensera för de drygt 10 dagar som annars saknas i solåret. Denna extra månad kallas den andra adar (adar bet). För att särskilja den ´vanliga´ månaden adar kallas den för den första adar (adar alef). Högtiden purim, som alltid infaller i adar, firas i den andra adar då det är skottår, men många firar även ´lilla purim´ (hebr. purim qatan) redan under den första adar.
Det judiska nyåret, då man växlar år, infaller sedan andra templets förstörelse (70 e.Kr.) dock på hösten i den 7:e månaden tishri på den första dagen som är rosh hashana (som är det namn som jom teroah, shofarhögtiden, kallas sedan 1600-talet).]
Än i dag offras det årliga samariska påskalammet på berget Gerizim, en tradition som pågått i över 2 000 år.
©Emanuel Gillberg
[Mellan de två kvällarna är ett hebreiskt uttryck för tiden från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan tre och sex på eftermiddagen. På Jesu tid hade man börjat tolka det som mellan tolv och sex, antagligen pga. logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar innan gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus gav sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset innan kvällen (vers 19).]
7De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på tvärslån över dörren i alla de husen där man ska äta det. 8De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten]. 9Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvudet, benen och innanmäte. 10Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
11Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant: ´var omgjordade kring länderna´, dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge sig av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens påsk (hebr. pesach).
[Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, som i sin tur går tillbaka till hebreiska verbet pasach som betyder gå förbi. I vers 13 förklaras hur Herrens straff går förbi och Israels folk skonas från döden. På engelska heter högtiden passover. Detta är första gången ordet pesach förekommer. Totalt används det 49 (7 x 7) ggr, varav 22 är i Moseböckerna. Den bestämda formen ha-pesach (se vers 21) har talvärdet 153, jfr med Joh 21:11.]
12För samma natt ska jag passera igenom Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahve). 13Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag passera förbi er (hebr. pasa), och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land.
[På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]
Ps 25:1-15
Psalm 25 – Alef-Bet om ledning och beskyddPsalmen har ett alfabetiskt mönster. I en sådan s.k. akrostisk stil utgår varje rad från de tjugotvå hebreiska konsonanterna i ordningsföljd. De hebreiska bokstäverna är mer än bara bokstäver, de är symboler och har också ett talvärde. Ofta förstärker symbolen versen och gör betydelsen tydligare. Eftersom temat på versen ofta följer bokstavens symbol förklarar det varför ämnet i psalmen ibland skiftar tvärt. Svenska Kärnbibeln tar med symbolen och skriver också inom hakklammer vad den symboliserar. Det ord som börjar med den aktuella bokstaven skrivs också i fetstil för att indikera att det är ett extra viktigt ord just i den versen.
På samma sätt som Psalm 9-10 är skriven i en bruten alfabetisk akrostisk form, saknar även denna psalm några bokstäver. Tjugo av de tjugotvå hebreiska konsonanterna finns med, vers 2, 18 och 22 bryter mönstret. I Psalm 9-10 stördes ordningen så fort ordet ogudaktighet nämndes. På liknande sätt är det två verser som tar upp synd i denna psalm. Synden stör i Guds ordning. David hade begått äktenskapsbrott och mördat, trots det kunde han få förlåtelse och upprättelse. Det kan vara så att denna bön av David, som inte riktigt följer mönsterbilden för en akrostisk psalm, på ett fint sätt illustrerar att Gud kan använda oss människor trots våra brister. Även om några bokstäver saknas är slutresultatet 22 verser, lika många som hebreiska alfabetet. På samma sätt som psalmen blir fulländad, kan våra liv genom omvändelse och bön få bli en helhet tillsammans med Gud. Det är också värt att notera att de två stora "störningarna", att vers 5 för bokstaven Vav är kortare och att ett extra Pe läggs till sist, är exakt samma "störning" som i nästa akrostiska Psalm 34. Detta tyder på att dessa avvikelser är avsiktliga.
Författare: David
Struktur: Alfabetisk – en vers för varje bokstav. Följande psalmer och avsnitt har alfabetiska mönster, se Ps 9-10; 25; 34; 37; 111; 112; 119; 145; Klag 1; 2; 3; 4; 5:19-20; Ords 31:10-31; Nah 1:2-8.
Även om psalmen följer det akrostiska mönstret finns överlappande teman och strukturer. Första och sista delen av psalmen domineras av uttryck i första person riktade till Gud, se vers 1-7 och 16-22. Däremellan finns mer generella uttryck i plural, se vers 8-10 och 14. Denna sektion avbryts mitt i av vers 11 med en bön om att förlåta min synd.
א – Alef
Till dig Herre (Jahve),
lyfter jag upp min själ (mig själv; hela min varelse – hebr. nefesh) [jag kommer inför dig i bön]
2min Gud (Elohim)!
[Den första hebreiska bokstaven är: א – Alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. I denna vers är det orden "Till dig" och "min Gud" som börjar med denna bokstav. Detta förstärker att det första och viktigaste beslutet jag kan göra är att ge hela mitt liv till Gud. Det sista ordet "min Gud", "Elohim" på hebreiska, börjar även det på bokstaven Alef, men den uttalas "e". Ordet står utanför det alfabetiska mönstret vilket ger extra fokus på utropet "Min Gud".]
ב – Bet
Jag förtröstar på dig (litar, lutar mig emot, är trygg i dig),
tillåt mig inte att bli förödmjukad (komma på skam, tappa hoppet),
låt inte mina fiender triumfera (glädja sig) över mig.
[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – Bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. Ordet "Jag förtröstar" börjar med denna bokstav vilket förstärker hemvisten och förtröstan som tron ger.]
ג – Gimel
3Förutom det [förutom tro, se vers 2, behövs också uthållighet],
ska ingen som väntar (söker dig ivrigt, binder sig samman med dig) bli besviken (komma på skam, vara modlös, förvirrad eller uppgiven),
men de som vanemässigt utan orsak handlar trolöst (sviker, bryter löften) kommer på skam (blir besvikna).
[Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – Gimel. Tecknet avbildar en kamel. Ofta symboliserar den uthållighet; en kamel går genom öknen i hetta och kyla, oavsett omständigheter håller den huvudet högt och går framåt. Det första ordet i versen är hebreiska gam, det används ofta om ett tillägg och kan översättas med "också", "dessutom" eller som här "Förutom det". Ordet binder ihop denna vers, som handlar om väntan och att vara trogen, med föregående som handlar om tro. Ordet för vänta är qavah som också betyder att tvinna sig samman som en tråd. Det är en fin bild på en aktiv väntan där den som ber blir sammanflätad med Gud.]
ד – Dalet
4Dina vägar Herre (Jahve), visa mig (förklara, tillkännage, kungör) dem,
dina stigar (välkända upptrampade gångvägar), lär mig dem.
[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – Dalet. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet "Dina vägar" börjar med denna bokstav och förstärker hur viktigt det är att fråga Gud efter hans vägar när vi står vid vägval.]
ה – He, ו – Vav
5Led mig i din sanning (trofasthet),
och lär mig (träna mig), för du är min Gud som frälser (befriar, ger seger);
jag väntar på dig (hoppas, söker dig ivrigt, förväntar mig svar) hela dagen.
[Den femte hebreiska bokstaven är: ה – He. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det orden "Led mig" som börjar med denna bokstav, detta belyser att det bara är hos Gud som vi får rätt perspektiv i vårt liv. Versen är kortare än tidigare verser och hör ihop med nästkommande.
Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I denna vers är det ordet "och" som börjar med denna bokstav. Detta förstärker att det är i Guds sanning, som föregående rad talar om, som vi ska söka.]
ז – Zajin
6Kom ihåg (tänk på) din barmhärtighet (oändliga, medkännande nåd) [plural] och din nåd (omsorgsfulla kärlek) [plural], Herre (Jahve),
för de är eviga (har funnits sedan urminnes tider).
[Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Tecknet avbildar ett svärd och symboliserar rörelse och iver. Ordet "Kom ihåg" börjar med den bokstaven och förstärker bönen om att Gud inte ska glömma sin barmhärtighet och nåd – ord som i hebreiskan står i plural här. Hebreiska ordet som översatts barmhärtighet är rachamim. Det förekommer alltid i plural i grundtexten. Ett ord som inte finns i singular är omöjligt att räkna – detta pekar på den ofattbara oändliga dimension som finns i Guds barmhärtighet. Rachamim kommer från ordet rechem som betyder moderliv. Guds barmhärtighet kan liknas vid föräldrars ömsinta kärlek till sitt ännu ofödda barn. Det innebär att vi får gömma oss i honom under det att vi växer till i mognad och styrka. Hebreiska ordet för nåd är chesed. Ordet är rikt och beskriver kärlek, genuin godhet och trofasthet som går längre än vad som behövs.]
ח – Chet
7Min ungdoms synder (mina omogna felsteg) och mina upproriska handlingar (överträdelser, uppror mot auktoriteter)
– kom inte ihåg (tänk inte på, räkna inte upp) dem;
kom [istället] ihåg (tänk på) mig med din nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed), för din godhets skull, Herre (Jahve).
[Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – Chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. I denna vers är det ordet "synder" som börjar med den bokstaven. Det förstärker bönen om förlåtelse för tidigare överträdelser.]
ט – Tetע – Ajin
8Herren (Jahve) är både god (glad, hjälpsam, vill mänskligheten väl) och rättfärdig (dömer rättvist),
därför lär (visar, påpekar) han syndare hur man ska leva (visar han den rätta vägen).
[Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – Tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg eller en människa böjd i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott – antingen rebelliskhet eller godhet. I den här versen börjar ordet "god" med denna bokstav, och förstärker här att Gud är god.]
י – Jod
9Han leder (hjälper, lotsar) de ödmjuka i vad som är rätt (själva beslutsprocessen, i att döma rättvist),
han lär (tränar) de ödmjuka hans väg (hur man ska leva).
[Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "rätt" med denna bokstav och betonar att vi ska handla rätt.]
כ – Kaf
10Alla Herrens stigar (välkända upptrampade gångvägar) är nådefulla (fyllda med kärleksfull omsorg) och sanna (rätta, stabila, trofasta)
för dem som håller (vaktar, bevarar) hans förbund och vittnesbörd (stadgar, instruktioner).
[Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan både symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också för att ta emot. I denna vers börjar ordet "Alla" med denna bokstav och förstärker att Gud vill välsigna och ge vägledning. Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord nämns tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först.]ל – Lamedמ – Mem
11För ditt namns (ryktes) skull, Herre (Jahve),
förlåt mina felsteg (synder, skulder) för de är många.
[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet "För" med denna bokstav och förstärker att Herren förlåter och lär oss. Vers 10 skulle kunna ge intrycket av att det inte finns något hopp för den som misslyckats. Herrens karaktär kräver dock både fullständig lydnad och att han kan ge nåd. Psalmen visar på det paradoxala förhållandet mellan kravet på absolut trohet mot Gud och möjligheten att förlita sig på hans nåd och förlåtelse.]
12Var finns den människa som fruktar (vördar, respekterar) Herren (Jahve)?
Honom ska Herren (Jahve) undervisa vilken väg han ska välja (hur han ska leva).
[Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar orden "Var finns" på denna bokstav. Det förstärker frågan om det finns någon bland alla människor som tillber Herren.]
נ – Nun
13Han själv [den person som fruktar Herren] ska leva i godhet (det ska gå väl för honom),
och hans efterkommande ska inta (ärva) landet.
[Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – Nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro, och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. Ordet "Han själv" börjar på den bokstaven. Det är det hebreiska ordet nefesh som ibland översätts med själ, och syftar på hela människan som en levande varelse. Det förstärker versens budskap om att det ska gå väl för dem som ärver landet.]
ס – Samech
14Herren anförtror sig åt (umgås med, delar sina hemligheter med) dem som fruktar (vördar, respekterar) honom,
och han visar (uppenbarar) sitt förbund för dem.
[Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – Samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det ordet "anförtror sig åt" som börjar med denna bokstav, och det förstärker att Gud är den som vägleder och stödjer.]
15Mina ögon är alltid riktade mot Herren (Jahve),
för han ska befria mina fötter ur nätet [från mina fiender].
[Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet "ögon" som börjar med denna bokstav.]
Ords 6:6-11
Se på myran6Du som är lat (slö), gå och titta på myran,
begrunda (se, undersök, förstå, tänk på) dess liv (handlingar, moral, väg) och bli vis.
7Den har ingen furste (chef), ingen konstant påpassning av en tillsyningsman (överordnad)
eller en härskare (en som dikterar lagar och bestämmer allt),
8ändå förbereder den sin föda under sommaren
och samlar in sin mat när det är skördetid.
9Latmask, hur länge ska du ligga där i sängen,
när ska du vakna upp från din sömn?
10Ännu lite mer sömn, slumra (vila) lite till,
lägg armarna i kors för att vila ännu mera.
[Vet du vad som står på tur?]
11Fattigdomen kommer marscherande [steg för steg]
och misär (nöd, brist) kommer som en beväpnad man [och du tvingas lyda honom].
Matt 20:1-28
De första och sista vingårdsarbetarnas lön1[Jesus berättar en liknelse för att illustrera påståendet i Matt 19:30: "De första ska bli de sista, och de sista ska bli de första." Gud liknas vid en vingårdsägare som hyr in säsongsarbetare för att bärga in druvskörden.]
"Himmelriket (himlarnas kungarike) kan liknas vid en landägare (storbonde, familjefar), som tidigt på morgonen [i gryningen vid sextiden] gick ut för att leja arbetare till sin vingård. 2Han kom överens med dem om en dagslön på en denar [den vanliga dagslönen för en arbetare] och skickade sedan in dem till sin vingård.
3Runt tredje timmen (klockan nio på morgonen) [judisk tid räknas från soluppgången klockan sex på morgonen] gick han ut igen och fick se andra män sysslolösa på torget (marknadsplatsen – gr. agora). 4Han sa till dem: 'Gå in i min vingård ni också, och ni ska få rimlig betalning.' Så de gick dit. 5Runt sjätte timmen (mitt på dagen) och nionde timmen (tretiden på eftermiddagen) gick han ut igen.
6Även vid elfte timmen [klockan fem på eftermiddagen, en timma innan solen gick ned och arbetsdagen var slut] gick han ut igen. När han såg några andra stå där sa han till dem: 'Varför står ni här hela dagen sysslolösa (utan arbete)?' 7De svarade honom: 'Därför att ingen har anställt oss.' Han sa till dem: 'Gå in till vingården ni också.'
8När det blivit kväll [klockan sex, se vers 12] sa vingårdens ägare till förmannen: 'Kalla på arbetarna och betala ut deras lön. Börja med dem som kom sist och sluta med de första.' 9De som hade blivit anställda vid elfte timmen (klockan fem) kom och fick en denar var [en dagslön].
10När sedan de första kom antog de att de skulle få mer, men var och en av dem fick också en denar. 11När de fick det, muttrade de (viskade irriterat i låg ton) åt markägaren, 12och sa: 'De där som kom sist har bara arbetat en timme, ändå jämställer du dem med oss som har burit tunga bördor hela dagen och slitit i solens hetta.'
13Då svarade han en av dem och sa [personligen till honom]: 'Min kamrat, jag behandlar dig inte illa (sårar dig inte). Kom vi inte överens om en denar per dag? 14Ta det som tillhör dig och gå. Det är min vilja (önskan) att ge den siste lika mycket som dig. 15Har jag inte rätt att göra vad jag vill med det som är mitt? Eller är ditt öga förmörkat av ondska [är ditt hjärta fyllt med ondska och avundsjuka] för att jag är god (generös)?'
[Jesus använder inte det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, gr. philos, utan hetairos som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är Matt 22:12 och Matt 26:50. Vid båda dessa tillfällen visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]
16Så ska de som [nu] är de sista [då] bli de första, och de som [nu] är de första ska [då] bli de sista." [En del manuskript har även: Många är kallade (inbjudna), men få är utvalda. Frasen återfinns i Matt 22:14.]
Jesus berättar för tredje gången att han ska dö
17[Jesus och lärjungarna befinner sig i Jordandalen, i närheten av Jeriko, se vers 29. Jesus förutsäger nu på nytt sin död och uppståndelse. Han började tala mer öppet om detta, se Matt 16:21; 17:22. Tematiskt hör detta ihop med hur "de sista ska bli de första, och de första ska bli de sista". Jesus, den förstfödde över skapelsen, se Kol 1:15, skulle bli behandlad som den lägsta av alla förbrytare och korsfästas, men sedan uppstå och sättas över alla andra namn, se Fil 2:5-11.]
När Jesus var på väg upp till Jerusalem, tog han de tolv lärjungarna avsides (för att tala enskilt med dem). Där längs med vägen [medan de vandrade framåt] sa han till dem: 18"Se, vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen ska utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärda, och de ska döma honom till döden. 19De ska utlämna honom åt hedningarna för att han ska hånas och pryglas hårt och bli korsfäst, men på den tredje dagen ska han uppstå."
Jakob och Johannes söker positioner
20Då kom Sebedeus söners mor [Salome, se Matt 27:56; Mark 15:40] fram till Jesus tillsammans med sina söner [Jakob och Johannes, två av Jesu tolv lärjungar, se Mark 10:35]. Hon föll på knä och ville be honom om något.
21Han frågade henne: "Vad vill du?"
Hon sa: "Lova mig att mina båda söner får sitta bredvid dig i ditt rike, den ene till höger och den andre till vänster." [De två förnämsta platserna i Guds rike.]
22Jesus svarade [och riktade sig nu främst till Jakob och Johannes]: "Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag ska dricka?"
De svarade: "Ja, det kan vi."
23Då sa han: "Ni ska dricka min bägare, men platserna till höger och till vänster om mig är inte min sak att ge bort. De ska ges åt dem som min Far har förberett dem till."
[Det är uppenbart att Jakob och Johannes inte förstått vad de frågat efter. Bara Jesus kan bära världens synd. Att "dricka bägaren" är en bild på att gå igenom lidande, se Ps 75:9; Jes 51:17. Jesus förutsäger dock att de kommer att lida för sin tro senare. Jakob halshöggs, se Apg 12:2; och Johannes deporterades till ön Patmos, se Upp 1:9. En liknande diskussion om vem som är störst sker även sista kvällen tillsammans med Jesus före hans korsfästelse, se Luk 22:24-27.]
24När de tio [andra lärjungarna] hörde detta blev de förargade på de båda bröderna (de kände en djup smärta och ilska därför att något orätt hade skett). [Deras missnöje bottnade i avundsjuka och samma begär att vara främst, så Jesus tar tillfället i akt och undervisar dem alla om sant tjänande.] 25Jesus kallade till sig dem [allihop] och sa: "Ni vet att härskarna över hednafolken är herrar (utövar ett förtryckande herravälde), och de högt uppsatta (mäktiga) använder sin makt för att förtrycka dem (de styr som tyranner över folken). 26Så ska det inte vara hos er, utan den som vill vara stor bland er ska vara er [de andras] tjänare (gr. diakonos), 27och den som vill vara främst bland er ska vara er [de andras] slav (gr. doulos), 28just [precis på samma sätt] som Människosonen inte kom för att bli betjänad (gr. diakoneo), utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." [Jes 53:10-12; Joh 11:49-50]
Igår
Planer
- ❶ Dagens Bibelord
- ❷ Nya Testamentet
- > ❸ Helbibel
- ❹ Halvbibel
- ❺ Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- ❻ Parallell
