Sefanja är den nionde av de tolv mindre profeterna. Namnet Sefanja betyder "Herren gömmer och skyddar". Sefanja nämner uttrycket "Herrens dag" mer än någon annan bok i GT. Boken talar om dom, men ger också hopp. I sista kapitlet beskrivs hur Gud fröjdar sig över Sion med sång, se [Sef 3:17].
Sefanja var verksam i slutet på kung Josias regeringstid, omkring 620-611 f.Kr. Hundra år tidigare hade de tio norra stammarna blivit kringspridda efter Assyriens invasion av det norra riket. Stormakten Assyrien påverkade kultur och religion negativt under Manasses fyrtiofemåriga styre 687-642 f.Kr. Vi läser hur han offrade sin egen son i eld, se [2 Kung 21:3-6]. Tjugo år efter Manasses död sker dock reformer. Under kung Josias artonde regeringsår (621 f.Kr.) hittas Moseböckerna i templet, se [2 Krön 34:8-18]. Josia avskaffar avgudadyrkan och det blir en väckelse innan första attacken från Babylon 605 f.Kr. och Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. Habackuk, Jeremia och Hulda verkade samtidigt som Sefanja. Rabbiner brukar säga att Sefanja profeterade i synagogorna, Jeremia på gatorna och Hulda till kvinnorna, se [2 Kung 22:13-20]. Enligt traditionen var Habackuk Sefanjas läromästare.
Struktur Boken har ett kiastiskt mönster:
A Kommande dom över Jerusalem, [Sef 1:2-6]
B Kommande dom över korrupta ledare, [Sef 1:7-13]
C Herrens dom över alla nationer, [Sef 1:14-18]
D Uppmaning till omvändelse, [Sef 2:1-3]
C´ Herrens dom över alla nationer, [Sef 2:4-15]
B´ Kommande dom över korrupta ledare, [Sef 3:1-7]
A´ Kommande upprättelse av Jerusalem, [Sef 3:8-20]
Skrivet: Ca 621-612 f.Kr. Sefanja förutsäger domen över Nineve ([Sef 2:13-15]) som sker 612 f.Kr. I [Sef 1:13] citeras [5 Mos 28:30, 39]. Eftersom dessa skrifter hittades i Josias artonde regeringsår (621 f.Kr.), se [2 Krön 34:8-18], pekar det på att Sefanja skriver denna bok efter det fyndet men före Nineves fall.
Berör tidsperioden: Kung Josias regeringstid 642 – 611 f.Kr. och främst de sista tio åren, men talar även om det framtida fridsriket.
Författare: Sefanja
Citeras: [Sef 3:13] citeras i [Upp 14:5]
Relaterade böcker:
Habackuk,
Jeremia,
Klagovisorna
Sefanja, Joel, Obadja och Hosea, målning av John Singer 1895.
1Herrens (Jahves) ord som kom till Sefanja [som betyder: "Jahve gömmer och skyddar"],
son till Koshi,
son till Gedalja,
son till Amarja,
son till Hiskia (hebr. Chiskia)
– i [kung] Josias dagar [622-609 f.Kr. då han regerade som kung], son till Amon, kung i Juda.
[Josia var en god kung som regerade 640-609 f.Kr., eftersom han var ung så var det först 622 f.Kr. som han kom till makten, se [2 Kung 22:1]. Sefanjas koppling till kung Hiskia i fjärde ledet betonas. Hiskia var kung i det södra riket 715-686 f.Kr. och återupprättade tempeltjänsten och avskaffade avgudadyrkan, se [2 Kung 18-20]. Han är också känd för att ha byggt Siloamtunneln och en damm för att förbättra vattentillgången för Jerusalem.]
Kommande dom över Jerusalem
2Jag ska svepa bort, svepa bort allt (sopa bort, skörda allt)
från jordens (hebr. adama) yta (ordagrant ansikte), förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
3Jag ska svepa bort människor och djur,
jag ska svepa bort himmelens fåglar och havens fiskar
och stötestenar [avgudabilder av fåglar och fiskar] tillsammans med de onda.
Jag ska hugga av mänskligheten
från jordens yta (ordagrant ansikte), förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
[Gud hade skapat fiskarna, fåglarna, djuren och människorna, se [1 Mos 1:20-28]. Uppräkningen här är motsatt – vilket förstärker allvaret i Sefanjas profetiska ord. Talet fyra står för hela jorden (de fyra väderstrecken). Fyra gånger används ordet "svepa bort" och totalt fyra gånger mänskligheten/jorden (hebr. adam 2x och hebr. adama 2x). Hebreiska adama är ett generellt ord som kan syfta på hela världen men också landet Israel. I dessa tre första verser är det oklart om det är en världsvid katastrof som väntar – Sefanja har läsarens fulla uppmärksamhet; nu följer tre rader som visar att orden i första hand riktar sig mot Juda och Jerusalem.]
4Jag ska sträcka ut min hand över Juda
och över alla invånare i Jerusalem.
Jag ska hugga av kvarlevan av Baal från denna plats,
namnen på avgudaprästerna tillsammans med prästerna,
5dessa som böjer sig ner på taken
inför himmelens härskaror (de demoniska makterna)
dessa som böjer sig och svär vid Herren (Jahve)
och samtidigt svär vid Molok,
6dessa som vänder sig bort från att följa Herren (Jahve),
inte söker Herren (Jahve) eller rådfrågar honom.
Kommande dom över korrupta ledare
7Bli stilla (tyst) inför Herrens Guds (Adonaj Jahves) ansikte (närvaro),
för Herrens (Jahves) dag är nära.
Herren (Jahve) har förberett ett offer,
han har helgat sina gäster.
8På dagen för Herrens (Jahves) offer
ska jag straffa furstarna och kungens söner
och alla de som klär sig i främmande kläder.
[Främmande kläder syftar på att folket adapterat sig till hednisk kultur och religion. Varför nämns inte kungen? Kanske Sefanja fick budskapet tidigt i Josias regeringstid då han var åtta år, se [2 Kung 22:1]. Om så är fallet kanske han utelämnades på grund av sin ålder eller för att han var rättfärdig, se [2 Kung 22:2].]
9På den dagen ska jag straffa alla som hoppar över tröskeln [tillber Dagon, se [1 Sam 5:5]]
de fyller sin herres hus [avgudatempel] med ondska och bedrägeri.
[Uttrycket "över tröskeln" kan syfta på att ett blodsförbund kan ingås genom att gå över en tröskel, att hoppa över tröskeln är ett sätt att vanhelga förbundet.]
10På den dagen, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve),
ska det höras skrik från Fiskporten [[Neh 3:3; 12:39] – i norr där fisk från bl.a. Tyros importerades],
klagan från det andra området [de nya kvarteren i Jerusalem]
och ett stort brak från kullarna.
[Det andra området (ha-mishne) syftar troligtvis på expansionen av Jerusalem, väster om Davids stad, se [2 Krön 32:5; 33:14]. Här bodde Hulda, se [2 Kung 22:14], det är till henne Josia sänder bud 621 f.Kr. när Moseböckerna hittats i templet.]
11Klaga ni invånare i Maktesh [troligtvis namnet på marknadsplatsen i Jerusalem],
för alla köpmän (hebr. knaan; samma namn som folkslaget kanaanéer) finns inte mer,
alla de som väger silver [växlar eller lånar ut pengar] är borta (avhuggna).
[Marknadsplatsen finns också troligtvis i nya delen, ordet maktesh betyder skål/mortel, så troligtvis var det i sänkan vid Tyropeondalen, samma del som än idag är marknadsgatan i Gamla staden i Jerusalem]
12Och det ska ske på den tiden att jag ska genomsöka Jerusalem med lampor
och jag ska straffa de män som är som bottensatsen i vinet som stelnat (har förhärdade hjärtan – är fast i sina onda vägar)
och som säger i sina hjärtan:
"Herren (Jahve) kan varken göra gott eller ont."
13Deras tillgångar ska lämnas för plundring
och deras hus till ödeläggelse.
De ska bygga hus
men inte få bo i dem [[5 Mos 28:30]].
De ska plantera vingårdar
men inte få dricka dess vin [[5 Mos 28:39]].
[Under kung Josias artonde regeringsår (621 f.Kr.) hittas Moseböckerna i templet, se [2 Krön 34:8-18]. Det är troligen från dessa nyfunna skriftrullar som Sefanja citerar dessa verser. Dessa tre grupper motsvarar de tre kategorierna i vers 8-12. De kungliga ska förlora sina palats och rikedom, de förmögna handelsmännen ska förlora sina hus och de som är fast i sin apati (som den hårda bottensatsen i vinet), ska inte få dricka vinet.]
Herrens dom över alla nationer
14Nära, är Herrens (Jahves) dag – den stora,
nära, och kommer snabbt [[Upp 1:1]].
Hör [ljudet av] Herrens (Jahves) dag – bittert (hebr. mar; tragik),
ropet av stridsmän är där.
15Den dagen är en dag av vrede,
en dag av bekymmer och ångest,
en dag av förödande stormar och ödeläggelse,
en dag av mörker och dysterhet,
en dag av tjocka moln och intensivt mörker,
16en shofarens och larmets (härskriets) dag [basunen varnade för fara, se [Jer 4:5]]
mot befästa städer
och mot de höga hörntornen.
17Jag ska komma med sådan ångest över mänskligheten
att de ska vandra som blinda
därför att de har syndat mot Herren (Jahve).
Deras blod ska utgjutas som stoft
och deras inälvor som gödsel.
18Varken deras silver eller deras guld
ska kunna rädda dem på Herrens (Jahves) vredes dag.
I (av) hans nitälskans eld [[Nah 1:2]] ska hela jorden (landet – hebr. ha-eretz) förtäras,
för han ska komma med en fullständig, fruktansvärd förintelse av alla jordens (landets) invånare.
Uppmaning till omvändelse
1Samla ihop dig själv [som halm],
ja samla ihop dig du skamlösa folk,
2innan förordningen (ordagrant "saker inristat") går ut,
innan dagen försvinner som agnar,
innan Herrens (Jahves) brinnande vrede kommer över dig,
innan Herrens (Jahves) vredes dag kommer över dig.
3Sök Herren (Jahve), alla ni ödmjuka i landet
som har verkställt hans domar (gör vad han har befallt).
Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet (saktmod);
kanske ska ni bli undangömda
på Herrens (Jahves) vredes dag.
[Denna vers talar om beskydd från Herrens straff, se [1 Thess 5:9].]
Herrens dom över alla nationer
Väst – Filistéen
4Gaza [längst söderut längs med kusten] ska bli övergivet
och Ashkelon [norr om Gaza] ska bli en ödemark.
Ashdod ska fördrivas mitt på dagen
och Ekron ska ryckas upp.
5Ve över invånarna längs havet,
Keretims land [kretensare – folkslag ursprungligen från ön Kreta].
Herrens (Jahves) ord är emot er.
Kanaan, filistéernas land:
"Jag ska fördärva dig
tills det inte längre finns några invånare hos dig."
6Havskusten ska bli en betesmark
med ängar för herdarna och fållor för hjordarna.
7Kusten ska tillhöra kvarlevan av Juda hus
och där ska de beta.
I Ashkelons hus ska de lägga sig ner på kvällen,
för Herren deras Gud (Jahve Elohim) ska besöka dem
och föra tillbaks dem från fångenskapen.
Öst – Moab och Ammon
8Jag har hört hånet från Moab
och hånskratten från Ammons barn
som har hånat mitt folk
och ifrågasatt deras gränser.
9Därför, så sant jag lever,
förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahve Sebaots), Israels Gud (Elohim).
Moab ska bli som Sodom
och Ammon som Gomorra
de ska bli en besittning för ogräs och en salthåla,
ett evigt ödeland.
Kvarlevan av mitt folk ska plundra dem;
kvarlevan av mitt folk ska avfolka dem.
10Detta är lönen för deras stolthet,
för de har hånat och trängt Härskarornas Herres (Jahve Sebaots) folk.
11Herren (Jahve) ska vara skrämmande mot dem,
för han har låtit alla jordens gudar tyna bort (minska mer och mer, försvinna bort).
Inför honom ska var och en från sin plats knäböja,
även önationerna [jordens yttersta gräns].
Syd – Kush
12Du Kush (Etiopien och Sudan)
ska också bli slaktat av mitt svärd.
Norr – Assyrien
13Han ska sträcka ut sin hand mot norr
och ödelägga Assyrien
och göra Nineve till en ödemark,
torr som öknen.
[Sefanja förutsäger Nineves fall som sker 612 f.Kr.]
14Hjordar ska ligga ner i hennes mitt,
alla sorters vilda djur,
både små ugglor och stora ugglor
ska ha sina bon på hennes pelare.
Deras röst (hoande) ska höras i fönstret,
dörröppningen ska vara i ruiner,
cederplankorna ska vara exponerade.
[Här tecknas bilden av ett putsat hus som har en stomme av cederträ som nu blir synligt när huset har lagts i ruiner. Ceder är ett starkt virke som förmultnar väldigt långsamt och kan därför synas flera årtionden bland ruinerna såvida inte huset brinner.]
15Detta är den glada staden
som lever bekymmerslöst och tryggt
och [hon, Nineve] säger i sitt hjärta:
"Det är jag, jag och ingen annan."
Hur har hon blivit en ruin,
en viloplats för vilddjuren?
Alla som går förbi henne väser
och skakar näven (mot henne).
[Vers 4-17 har nu gett domar till de omkringliggande nationerna i riktning väst, öst, syd och norr.]
Kommande dom över korrupta ledare
1Ve över den förtryckta staden [Jerusalem],
befläckad (oren, snuskig) och besudlad.
2Hon lyssnade inte på rösten (som förmanade, var inte lydig),
hon tog ingen korrigering,
hon litade inte på Herren (El),
hon drog sig inte nära Gud (Elohim).
3Hennes furstar (prinsar) därinne är rytande lejon,
hennes domare är nattens vargar,
de lämnar ingenting på benet till morgonen (de äter upp all märg).
4Hennes profeter är hänsynslösa,
förrädiska män.
Hennes präster har vanhelgat det som är heligt
och gör våld på undervisningen (hebr. Torah).
5Herren (Jahve) är rättfärdig i hennes mitt;
han gör inget orätt.
Morgon efter morgon tar han fram sin rättvisa i ljuset,
den sviker inte,
trots det känner de orättfärdiga ingen skam.
6Jag har huggit av folkslag,
deras torn har blivit öde.
Jag har fördärvat deras gator,
så att ingen går förbi.
Deras städer ligger öde,
där finns ingen människa, ingen bor i dem.
7Jag sa:
"Sannerligen, nu ska du [staden Jerusalem personifierad] frukta (respektera) mig,
och ta emot min tillrättavisning (korrigering)."
Då skulle hennes boning inte utplånas,
enligt allt [de domar] jag fastställt om henne.
Men de steg ändå upp tidigt
och utförde alla sina sysslor korrumperat.
[Tidig morgon, innan middagssolens hetta, är bästa tiden för affärsverksamhet i Mellanöstern. Uttrycket "steg upp tidigt" beskriver hur de målmedvetet, villigt och engagerat ger sig hän åt ondska, det som är utan värde och leder till undergång. Uttrycket "de stiger upp", inte "hon" eller "mitt folk" stiger upp innebär en ytterligare distansering i språket, de har lämnat Guds vägar.]
Kommande upprättelse av Jerusalem
8"Därför måste du tålmodigt vänta på mig," förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahve).
"Vänta på den dag när jag reser mig upp till anfall för att plundra [och ta tillbaka det som tillhör mig].
Jag har beslutat mig för att samla hednafolk
och riken [för att attackera Jerusalem, se [Sak 14:2]],
så att jag kan tömma min vrede över dem,
all min kokande ilska,
för den dagen ska hela jorden förtäras
av min svartsjuka eld.
9Då ska jag förvandla folken så att de talar ett rent språk från rena läppar,
så att de alla i bön kan ropa Herrens (Jahves) namn,
och tillbe (tjäna) honom skuldra vid skuldra (enade).
10Ända från andra sidan floderna i Kush [nuvarande Etiopien och Sudan],
ska de som ber till mig komma med offer till mig [i stället för till Baal eller Milkom/Molok].
11På den dagen ska du inte längre skämmas
för alla synder som du begått mot mig.
Då ska jag befria dig [Jerusalem]
från de stolta och högmodiga (de som gläder sig i sin stolthet),
och ni ska aldrig mer uppträda arrogant
på mitt heliga berg.
12Jag ska lämna kvar mitt ibland dig ett ödmjukt folk,
och de ska ha sin tillflykt (trygghet, säkerhet) i Herrens (Jahves) namn (i Herrens närhet).
13De som då är kvar i Israel ska inte synda mer.
De ska inte tala inbillning (ljuga),
och man ska inte hitta en svekfull tunga i (några falska ord ska aldrig komma ur) deras mun.
Ja, de ska få beta fridfullt som får på grönbete och kunna ligga ner,
utan någon som helst fara (utan att darra av skräck).
14Ropa (sjung), dotter Sion [en kärleksfull titel på staden Jerusalem]!
Höj upp ett härskri (ropa högt), Israel!
Var glad och jubla (triumfera, hoppa i glädje) av hela ditt hjärta,
dotter Jerusalem!
15Herren (Jahve) har tagit bort domarna mot dig,
han har kastat ut fienden.
Herren (Jahve), Israels Konung, bor mitt ibland (nära intill) dig,
ni ska inte längre frukta (uppleva) något ont."
16På den dagen [då Jesus kommer tillbaka för att regera] ska det sägas till Jerusalem: "Frukta inte, Sion,
låt inte dina händer falla (tappa inte modet, frimodigheten)! [[2 Mos 17:12]]
17Herren (Jahve), din Gud (Elohim) är mitt ibland (nära intill) dig,
en mäktig hjälte (krigare) som frälser (räddar, befriar).
Han jublar över dig i översvallande glädje [känner alltid stor lycka och tillfredsställelse i dig],
han är tyst [planerar] i sin kärlek,
han fröjdar sig över dig med [dans och] jubelsång (jubelrop)."
[Det hebreiska ordet harach (i den näst sista strofen) betyder både att vara tyst och döv, men även att gravera in, utforma eller tänka ut. Nästa ord är be-ahava (i sin kärlek) och den sammansatta betydelsen är inte självklar. Varför blir han tyst i sin kärlek? Skapar han något nytt som han tänker ut? Ordet för att jubla används även i [Jes 12:3] (om att ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor) och i [Jer 33:11] (tillsammans med glädje, följt av rop för brudgum och brud). Båda dessa hebreiska ord handlar alltså även om bröllopsglädje!]
18Jag ska samla dem bland er som sörjer över högtiderna [Herrens avtalade möten med sitt folk på bestämda tider – att de inte kan hållas],
de [högtiderna eller de sörjande] som [togs bort från dig och nu]
är (har blivit till) en skammens börda (en skamlig förebråelse) för (ordagrant: på, över) er.
19Se, på den tiden ska jag ta hand om (oskadliggöra, döma)
alla dem som förtrycker dig [Sion].
Jag ska frälsa (rädda, befria) henne – hon, den lama [Sion liknas vid ett haltande får]
och församla henne – hon, den kringspridda (som är bortdriven, förvisad och utstött).
Jag ska göra dem till lovsång [några som man lovordar]
och berömmelse [ett namn som nämns med respekt]
i varje land där de [tidigare] har blivit utsatta för skam [och vanära].
20På den tiden ska jag samla in er;
på den tiden ska ni bli insamlade.
För jag ska ge er ryktbarhet och ära
bland alla jordens folk
när jag återbördar dina fångar
inför deras ögon, säger Herren (Jahve).
Ps 137:1-9
Psalm 137 – Vid floderna i Babel
Psalmen är skriven under fångenskapen i Babylon, 596-538 f.Kr. Psalm 137 har några av de mest älskade inledande stroferna och den mest fasansfulla avslutningen av alla psalmer. Det går inte att förminska de avslutande orden. Detta är en äkta klagan riktad till Gud med en önskan om Guds rättvisa och hämnd för alla dem som föll offer när babylonierna intog Jerusalem.
Författare: Okänd
Struktur:
1. Platsen beskrivs, vers 1-3
2. Minnet av Jerusalem, vers 4-6
3. Bön om upprättelse, vers 7-9
1Vid Babylons floder [under exilen], där satt vi och grät,
när vi kom ihåg Sion [tempelberget i Jerusalem].
2I pilträden i dess mitt
hängde vi upp våra kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor).
3De som förde oss i fångenskap bad oss om sångernas ord,
våra plågare bad oss vara muntra:
"Sjung en av Sions sånger".
4Hur ska vi kunna sjunga Herrens (Jahves) sång
i ett främmande land?
5Om jag glömmer dig, Jerusalem,
låt min högra hand glömma ...
[Meningen avslutas inte. Syftar poetiskt på att handen förlorar sin förmåga att kunna spela igen. Ordet för att glömma (hebr. shachach) är också snarlikt tikhshakh, att förtvina.]
6Låt min tunga fastna i gommen i min mun,
om jag inte kommer ihåg dig,
om jag inte gör Jerusalem
till min högsta glädje.
7Kom ihåg, Herre (Jahve), mot Edoms söner,
Jerusalems dag [då staden föll],
de sa: "Bryt ner, bryt ner,
även dess grundvalar."
8O, Babylons dotter, som måste bli fördärvad,
lycklig (välsignad) är han som hämnas dig
för det du gjort mot oss.
9Lycklig (välsignad) är den som tar dina små
och krossar dem mot klippan. [[Nah 3:10]]
[Denna strof visar hur vi kan få lämna alla våra känslor till Gud, t.o.m. hatet mot dem som har gjort oss eller någon av våra närmsta illa. Genom att tala ut dessa ord ger vi uttryck för smärtan och lämnar den till Gud, och vet att en dag kommer han att döma varje människa rättvist, se [Rom 12:16-21].]
Ords 30:11-14
11Det finns en typ av människor (en generation, ett släkte)
som förbannar sina fäder och inte välsignar sina mödrar.
12Det finns en generation (ett släkte) som är rena i sina egna ögon,
men som inte är renade från sin smuts.
13Det finns en generation (ett släkte)
– hur stolta är inte deras ögon, och deras blickar är fulla av högmod.
14Det finns en generation (ett släkte) vars tänder är som svärd,
ja, deras framtänder är som knivar.
De slukar de svaga från landet (marken) och de fattiga från människosläktet.
Upp 10:1-11
Mellanakt – innan den sjunde basunen (10:1-11:14)
En mäktig ängel med en liten bokrulle
1[Hittills har Johannes sett allt i den andra synen, som startade i kapitel 4, från himlen. Perspektivet verkar nu skifta från himlen till jorden. Johannes blir även personligt involverad i synen när han får äta bokrullen.]
Sedan såg jag en annan väldig (mäktig, stark) ängel (budbärare) komma ner från himlen. [Detta är en annan ängel än den som ställde frågan vem som kunde öppna bokrullen med de sju sigillen, se [Upp 5:2].]
Ängeln (budbäraren) var klädd (svept) i ett moln [som ofta beskriver Guds närvaro, se [2 Mos 16:10; Luk 9:34]],
med regnbågen [som är ett tecken på Guds förbund och hans trofasthet, se [1 Mos 9:11-17]] över sitt huvud.
Hans ansikte var som solen [liknar beskrivningen av Jesus i Upp 1:16]
och hans ben som eldpelare. [Under uttåget ur Egypten ledde Gud israeliterna med en eldstod, se [2 Mos 13:21].]
2I [vänstra] handen hade han en liten bokrulle som var öppnad.
[Johannes konstruerar ett nytt grekiskt ord biblaridion, "liten bokrulle". Ordet används bara här och i vers 9-10. Kanske för att särskilja denna bokrulle från den förseglade bokrullen, gr. biblion, som Lammet tog ur Guds högra hand, se [Upp 5:7]. Den förseglade bokrullen i kapitel 4-5 skildrade hela den framtida historien. Här kan det vara en bokrulle som symboliserar slutfasen, vilket placeringen mellan den sjätte och sjunde basunen kan indikera. Ängeln håller bokrullen i sin vänstra hand eftersom han senare lyfter upp den högra mot himlen, se vers 5. Rullen verkar innehålla den skrivna ordern för det uppdrag ängeln är på väg att fullborda på jorden. Att den är öppnad beskriver att tiden för Guds slutgiltiga dom är inne, se vers 6. Boken är liten i förhållande till den väldige ängelns hand, men även för Johannes var den inte större än att han senare kunde "äta upp" den.]
Ängeln satte sin högra fot på havet
och sin vänstra på jorden
[beskriver både den enorma storleken på ängeln, men också hans auktoritet över hela jorden]
3och ropade med stark röst
som ett rytande lejon. [[Hos 11:10; Amos 3:8]]
[Alla änglar är mäktiga och starka, se [Ps 103:20]. Somliga har större kraft och auktoritet än andra. Denna ängel, och den som Johannes tidigare sett i [Upp 5:2], benämns som mäktig och stark och har påfallande likheter med beskrivningarna av den uppståndne Jesus som skildras i inledningen, se [Upp 1:7, 15, 16]. Det kan vara Jesus som uppenbarar sig som en ängel och budbärare, vilket har skett många gånger i GT. I så fall är den lilla bokrullen identisk med den tidigare förseglade rullen, se [Upp 5:1]. Ängelns position på både hav och land visar på fullständigt ägarskap över hela jorden. Budskapet berör hela jorden. Snart kommer Antikrist under en kort tid att regera, men innan det sker ska Guds Son göra anspråk på jorden, se [Ps 2:6-9]. Satan ryter som ett lejon för att skrämma, se [1 Pet 5:8]. Lejonet av Juda ryter för att kungöra sin seger, se [Ps 95:3-5; Jes 40:12-17].]
När han hade ropat,
talade de sju åskorna (tordönen) med sina röster.
4När de sju åskorna hade talat skulle jag just skriva [ner vad de sagt, på Jesu uppmaning [Upp 1:19]], men jag hörde en röst från himlen: "Försegla det som de sju åskorna har sagt och skriv inte ner det."
[Uppenbarelsebokens huvudsakliga uppgift är inte att dölja Guds syften, utan att uppenbara dem, se [Upp 22:10]. Vad "de sju åskorna" sa är den enda delen i denna bok som är dold. Guds röst liknas ofta vid åska, se [Ps 29; Job 26:14; Joh 12:28-29], och sju står ofta för något fulländat och fullkomligt. I [Upp 4:5] står det att det kom "åska från tronen", vilket också indikerar att det är Guds röst som Johannes hörde. Åska är ofta förknippat med dom, se [1 Sam 2:10; Upp 8:5; 11:19; 16:18]. Troligtvis talar denna röst om Guds fullständiga och slutgiltiga dom över jorden. Det är dock meningslöst att spekulera kring vad som blev sagt, se [5 Mos 29:29].]
5Ängeln som jag såg stå på havet och på jorden lyfte sin högra hand mot himlen 6och svor vid honom
som lever i evigheters evighet [[Dan 12:7]],
som har skapat himlen och det som finns i den
och jorden och det som finns på den
och havet och det som finns i det: "Ingen mer fördröjning (väntan är över, tidsfristen är ute).
[Nu finns ingen återvändo, den sista delen i Guds plan sätts i verket, se [2 Pet 3:9]. Här används ordet chronos för tid. Ordagrant står det "ingen mer tid". Det kan dock inte betyda att tiden skulle upphöra för att gå in i en "tidlös evighet". Uppenbarelseboken talar om mätbar tid både på jorden och i himlens värld, se [Upp 8:1; 10:7; 12:1].]
7Men i de dagarna när den sjunde ängelns röst hörs och han ska börja blåsa i sin basun [se [Upp 11:15]], då är Guds mysterium (hemlighet) fullbordat, så som han har förkunnat i det evangelium som han har gett sina tjänare, profeterna."
[Frasen "Guds hemlighet" används av Paulus om den smorde Kungen, se [Kol 2:2]. Det profeterna i GT har sagt – att Messias en dag ska komma tillbaka och regera – är på väg att fullbordas. När den sjunde basunen ljuder i nästa kapitel, börjar de händelser som leder till Satans slutgiltiga besegrande. Se även [Amos 3:7; 1 Pet 1:10-12].]
8Rösten som jag hade hört från himlen talade till mig igen och sa: "Gå och ta den öppnade bokrullen ur handen på ängeln som står på havet och på jorden." 9Jag gick då bort till [den stora] ängeln och bad honom ge mig den lilla bokrullen. Han svarade mig: "Ta den och ät upp den! Den ska svida i din mage [ge halsbränna, eftersom budskapet handlar om Guds dom, se [Hes 2:10]] men vara söt som honung i din mun [eftersom det är Guds ord och också handlar om nåd och frälsning]."
[Att "äta bokrullen" illustrerar hur Johannes måste bli ett med det profetiska budskapet på samma sätt som maten vi äter blir en del av oss och ger liv åt kroppen. Bibeln beskrivs ofta som bröd, se [Matt 4:4]; mjölk, se [Heb 5:11-14]; kött, se [1 Kor 3:2]; honung, se [Ps 119:103; 19:9-10]. Hesekiel var med om en liknande upplevelse, [Hes 2:8-3:3]. Att bokrullen både svider i magen och smakar sött innebär att den talar både om dom och frälsning, se [Ps 119:103; Jer 15:16; Hes 2:8-3:3].]
10Jag tog bokrullen ur ängelns hand och åt upp den, och i min mun var den söt som honung. Men när jag hade ätit den sved det i min mage. 11Sedan sa han till mig: "Du måste profetera på nytt om många folk och länder (folkslag) och språk och kungar."