Tabernaklets typologier
Tabernaklet i öknen har många typologier till vår relation med Gud, se Kol 2:17. Psalm 100 beskriver hur vi går in i Herrens portar med tacksamhet, i hans gårdar med lov för att slutligen tillbe i det inre, se Ps 100:4. Att gå in i tabernaklet är en beskrivning på hur vi måste agera när vi vill nalkas Gud som bor i tabernaklets innersta på nådastolen som täcker arken i det allra heligaste. Vi behöver passera offeraltaret och reningskaret med tacksamhet, se på menoran, skådebrödsbordet och rökelsealtaret med lovsång för att slutligen få komma nära arken och nådastolen med tillbedjan. Gud är noga med att allting måste göras exakt enligt instruktionerna. När man ser vad alla dessa mönsterbilder/typologier betyder genom hela Bibelns frälsningshistoria förstår man varför just denna instruktion är så viktig. Här finns många förebilder på vår väg till frälsningen:

1. Tabernakelområdet – Det första steget är att komma in på området, vi måste närma oss Gud och komma inom hörhåll för ordet och frälsningen.
2. Brännofferaltaret visar att det krävs försoning för våra synder och reningskaret visar behovet av att tvätta bort det gamla livet.
3. Därefter går vi in i det heliga där skådebrödsbordet visar oss på vikten av att äta Guds ord varje dag så att vi blir bevarade i tron.
4. Menoran visar oss att Jesus är vår ljuskälla genom den helige Ande som hjälper oss.
5. Rökelsealtaret visar hur bönen är vårt personliga samtal med Gud. Detta rum utrustar oss för vår vandring med Gud här på jorden.
7. Arken och nådastolen – Slutligen kommer vi in i det allra heligaste som är förebilden på himlen och det nya Jerusalem där Gud själv bor och vi ska få bo med honom i evighet.

En annan generell typologi finns i parallellen mellan tabernaklet och pilgrimshögtiderna.

Påsken undervisar oss om återlösning och rening som återfinns på tabernaklets gård. I altaret – återlöst genom blodet och reningskaret – renad från orenhet.

Pingsten undervisar oss om vår försörjning som återfinns i det heliga i tabernaklet. Skådebrödsbordet – fysisk försörjning, menoran – den helige Ande, rökelse – tillträde till Gud genom bön.

Lövhyddohögtiden undervisar oss om Guds härlighet och att finnas i hans närvaro. I tabernaklet är detta det allra heligaste med arken och nådastolen där Gud manifesterar sin härlighet.

Förbundsarken med de två keruberna av rent guld ovanpå.

¹⁰[Det första som Gud ger ritningen till är inte själva tältet utan dess viktigaste möbler. Arken och nådastolen är möblerna som Gud valt för sin personliga närvaro och genom att ge den första instruktionen om arken och nådastolen visar Gud att det är han som kommer till oss. Vi kan inte nalkas Gud om inte han först gör det möjligt för oss att nalkas honom genom att komma oss till mötes. Dessutom är detta en bild på att Gud är både först och sist och måste alltid få vara i centrum. Längdmåttet som används här är alnen, som motsvarade 45 cm. Måttet härstammar från längden på en mans underarm (avståndet mellan armbågen och långfingret).]

De ska göra en ark av akaciaträ, dess längd ska vara 2,5 aln [1,2 meter], dess bredd 1,5 aln [0,7 meter] och dess höjd 1,5 aln [0,7 meter]. [Arken är en öppen låda, man ska kunna se dess innehåll.] ¹¹Du ska klä in den i rent guld, invändigt och utvändigt ska du klä in den och ovanpå den ska du göra en krona av guld runtom.

[Arken är en bild på Jesus, sann Gud (guldet), och sann människa (akaciaträ). Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom.]

¹²Du ska gjuta fyra ringar av guld för den och sätta dem ovanpå de fyra fötterna, två ringar på den ena sidan och två ringar på den andra sidan. ¹³Du ska göra stavar av akaciaträ och klä in dem i guld. ¹⁴Du ska sätta stavarna i ringarna på sidorna av arken, med dem ska du bära arken. [Ringarna är en bild på spikarna på korset som visar att Jesus varit korsfäst, se Upp 5:6. Vi måste bära vår korsmärkta Jesus med oss och även ut till alla omkring oss.] ¹⁵Stavarna ska vara kvar (förbli) i ringarna på arken, du ska inte ta bort dem därifrån. [På samma sätt som stavarna behövs för att bära arken blir vi burna av Jesus när vi förblir i honom som grenarna på vinrankan, se Joh 15:5.]

Stentavlorna med tio Guds budord i förbundsarken. Foto från modellen av tabernaklet i Timna park.

¹⁶I arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig.

[De två stentavlorna med de tio budorden. Att budorden ligger i Jesus visar att han är vår profet. Jesus kom inte för att upphäva utan för att fullborda dessa budord. Jesus var ställd under lagen, se Gal 4:4 och uppfyllde den. Lagen är helig, rättfärdig och god och undervisar oss om Guds vilja. Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig, säger Jesus i Joh 4:34.]

¹⁷Du ska göra ett lock till arken (nådastol, en försoningsplats – hebr. kapporet) av rent guld. Dess längd ska vara 2,5 alnar [1,2 meter], dess bredd ska vara 1,5 aln [0,7 meter]. [Locket har samma dimensioner som arken, se vers 10. Detta lock brukar även kallas för nådastolen.]

¹⁸Du ska göra två keruber av guld, av drivet arbete ska du göra dem, på de båda kortsidorna av locket till arken. ¹⁹Gör en kerub på den ena sidan och en kerub på den andra sidan, i ett stycke med locket till arken ska du göra keruberna på de två kortsidorna av locket. ²⁰Keruberna ska sprida ut sina vingar på höjden och täcka locket till arken med dem, de ska vända sina ansikten mot varandra, mot locket på arken ska de vända sina ansikten. ²¹Du ska sätta locket ovanpå arken, och i arken ska du lägga vittnesbördet som jag ska ge dig. ²²Jag ska möta dig där, ovanför locket till arken mellan de två [bevingade] keruberna som är ovanpå vittnesbördets ark. Där ska jag tala med dig om allt som jag vill ge dig instruktioner om till Israels söner.

[Nådastolen, eller arkens lock, är ett självständigt föremål som dock hör intimt ihop med arken. Arken var en öppen låda utan lock men nådastolen som görs med samma mått som arken läggs ovanpå denna och blir därmed som ett lock till arken. Lägg märke till att nådastolen inte på något sätt fästs ihop med arken utan ligger löst ovanpå. En annan detalj i sammanhanget är det faktum att om man räknar de olika föremålen i tabernaklet blir det 6 stycken, om man betraktar arken och nådastolen som ett föremål, men 7 stycken om de behandlas som de separata föremål de faktiskt är.]

Ritningen till skådebrödsbordet

Inne i tältet i den första avdelningen som kallades det heliga fanns skådebrödsbordet till höger och ljusstaken till vänster och längst in rökelsealtaret. Förlåten var det tjocka draperiet som avdelade det allra heligaste där arken stod.

²³Du ska göra ett bord av akaciaträ, dess längd ska vara 2 alnar [0,9 meter] och dess bredd 1 aln [0,45 meter] och dess höjd ska vara 1,5 aln [0,7 meter]. ²⁴Du ska klä in det i rent guld och till det ska du göra en krona av guld runtom.

[Precis som med arken är även detta en bild på Jesus, sann Gud, guldet, och sann människa, akaciaträ. Den är också en bild på Jesus som kung, kronan av guld runtom. Här har vi också en bild på det som Jesus säger om sig själv att Jag är Livets bröd, se Joh 6:35.]

²⁵Du ska göra en handsbred [8-9 cm bred] list till det runtom och du ska göra en krona av guld till listen runtom. ²⁶Du ska göra fyra ringar av guld till det och sätta ringarna i de fyra hörnen som är på dess fyra fötter. ²⁷Ringarna ska vara nära listen, de är till stavarna som bordet ska bäras med.

[Att ringarna ska vara nära listen visar oss att det Jesus gjorde på korset, ringarna symboliserar spikarna, hör intimt ihop med hans konungslighet, listen som med sin dekor är kronan. När vi bär ut brödet Jesus till människorna måste vi förkunna både om honom som det slaktade lammet och som den kung han är.]

²⁸Du ska göra stavar av akaciaträ och klä dem i guld så att bordet kan bäras med dem.

[Det är vi som ska bära skådebrödsbordet, se 1 Pet 2:9. Jesus, sann Gud och sann människa, både ger och uppehåller livet. Jesus uppmanar oss att be om vårt dagliga bröd, se Matt 6:11. Det är nödvändigt att ge anden i oss mat varje dag på samma sätt som vi äter för vår kropps välbefinnande.]

²⁹Du ska också göra fat, kokkärl, krukor och skålar till att utgjuta drickoffer, av rent guld ska du göra dem. [Drickoffret består av vin och varje sabbat samlas prästerna för att äta brödet och dricka av vinet, alltså en bild på nattvarden.]

³⁰På bordet ska det alltid ligga bröd inför mitt ansikte.

[Brödet är en bild på Guds ord och det faktum att det alltid ska finnas bröd på bordet undervisar oss om vikten att alltid "äta" ordet, det vill säga ha en god daglig vana att alltid läsa Guds ord och begrunda det. Att det är inför Guds ansikte/ögon betyder att vi aldrig ska titta bort från Ordet utan istället låta Bibeln vara våra "glasögon" som vi använder som filter framför allt annat som vi tittar på så att vi kan avgöra vad som är rent, sant, gott och Guds vilja i varje situation.]

Ritningen till menoran

Rekonstruktion av menoran. Finns på tempelinstitutet i Jerusalem.

³¹Du ska göra en menora [sjuarmad ljusstake] av rent guld, i hamrat arbete ska menoran göras, också dess fot och dess stam. Dess bägare, dess knoppar och dess blommor ska göras i ett stycke med den.

[För att kunna göra ett drivet arbete i hamrat guld måste metallen upphettas till höga temperaturer. Det betyder att guldet inte bara bearbetas utan också renas och luttras under tillverkningsprocessen. Det är en bild på hur Gud vill forma oss så att bara det värdefulla i oss blir kvar. Menoran är också en bild på Jesus som säger att Jag är världens ljus, se Joh 8:12. Ytterligare en bild som menoran visar oss är den helige Ande. Lamporna kräver olja för att lysa. På samma sätt behöver vi den Helige ande för att kunna vara ljus för våra medmänniskor. Menoran är gjord som ett träd med grenar och det pekar på vad Jesus säger i Joh 15 att han är stammen och vi är grenarna. På samma sätt som menoran ska tillverkas i ett stycke måste vi vara i Jesus, som ett med honom. Detta talar även Paulus om när han beskriver församlingen som den Smordes kropp, 1 Kor 12:27]

³²Det ska vara sex grenar som går ut från dess sidor, tre grenar av menoran ska gå ut på ena sidan och tre grenar av menoran ska gå ut på den andra sidan. ³³Tre bägare gjorda som mandelblommor i en gren, en kula och en blomma, och tre bägare gjorda som mandelblommor i de andra grenarna, en kula och en blomma, och likadant i de sex grenarna som kommer ut från menoran. [Mandelblomma och vaksamhet har samma rot på hebreiska shin-kof-dalet. Detta anspelar Jeremia på i Jer 1:11-12. För oss är bilden därför även att vi behöver ljuset för att kunna vara vaksamma, se Ps 119:105.] ³⁴Och i menoran fyra skålar som mandelblommor, dess kulor och dess blommor.

[Kulorna kan också vara blomknoppar, i så fall är det en bild på hur vi med tiden mognar i vår tro. Knoppen är vår första tid som frälsta, blomman när vi vuxit upp och mandeln när vi blir vuxna nog att bära färdig frukt.]

³⁵Och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, och en kula under två grenar i ett stycke med den, för de sex grenarna som går ut från menoran. ³⁶Dess kulor och dess grenar ska vara i ett stycke med den, i ett stycke av hamrat arbete av rent guld. ³⁷Och du ska också göra sju lampor för den och de ska lysa upp över det som är framför den. [Versen tolkas troligtvis som att menoran ska vara ljuskällan i rummet, det heliga i tabernaklet.] ³⁸Dess tänger och dess vektrimmare ska vara av rent guld.

[Verktygen som används för att sköta menoran är bilder på hur Gud på olika sätt måste få rensa och sköta om en troende. Det gamla och dåliga måste tas bort så att lågan kan lysa klart (se även Joh 15:2). Jesus säger att vi ska vara ljus för vår omvärld, se Matt 5:16.]

³⁹Av en talent [omkring 44 kilo] rent guld ska den göras med alla sina verktyg. ⁴⁰Se till att du gör den exakt efter ritningen som jag visade dig på berget.

[Sinai berg, där Mose vistades 40 dygn då han fick stentavlorna med budorden och alla andra instruktioner från Gud. Här liksom i vers 9 är det viktigt att inte göra något på sitt eget sätt utan precis som Gud vill ha det gjort.]

Tillbaka upp

---

Luk 2:1-35

Jesu födelse

Marmorrelief från slutet av första århundradet som illustrerar en romersk skattskrivning. Romerska medborgare räknades vart femte år.

¹Vid den tiden beslutade Caesar (kejsar) Augustus att hela världen [Romarriket] skulle registrera sig för att betala skatt. ²Detta var den första [av de två] skattskrivningen som hölls när Quirinius var ståthållare (ledare, administratör) över Syrien.

[I kejsar Augustus egen självbiografi, den s.k. "Res Gestae Divi Augusti", som han lät nedteckna vid 76 års ålder, nämns tre stora skattskrivningar i kapitel 8. Den första skedde 28 f.kr, den andra 8 f.Kr. och den tredje inleddes 14 e.Kr. samma år som han dog. Romerska medborgare räknades vart femte år, medan varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judéen ägde de rum vart fjortonde år.
    Quirinius var född 45 f.Kr. i Rom. Han gjorde karriär inom armén och 15 f.Kr. utsåg Augustus honom som prokonsul över Kreta och Kyrene. Sedan han återvänt till Rom 12 f.Kr. fick han nya krigsuppdrag i Syrien 11-7 f.Kr. Eftersom ståthållaren i Syrien, Saturninus, dör vid den här tiden, och det dröjer innan Varus tillträder, är det inte otroligt att Quirinius då fick ansvara för skattskrivningen. Det var hans första skattskrivning. Han förrättade senare en andra skattskrivning år 6 e.Kr. då han på nytt återvände till Syrien.

Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]

³Alla gav sig av [färdades, genomkorsade landet] för att skattskriva sig, var och en till sin egen stad [där deras familjeregister fanns]. ⁴Josef gick då också upp från Galileen, [ut] från Nasarets stad till Davids stad, som kallas Betlehem, i Judéen – detta då han var av Davids hus och släkt (familj – gr. patria). ⁵Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var synligt gravid ("stor med barn" – gr. egkuos).

[Detta är enda gången ordet egkuos används. Grundordet har att göra med "vågor" och betecknar hur havandeskapet är synligt, dvs. efter vecka 16 (4 månader) eller mer. Namnet "Davids stad" syftar ofta på Jerusalem, som var den stad David intog, se 2 Sam 5:6-7, men används även om Betlehem, eftersom det var hans födelseort, se 1 Sam 17:12. Betlehem betyder ordagrant "brödhuset". Det är ingen slump att Jesus som är "livets bröd", se Joh 6:48, föds i Betlehem som det profeterats om, se Mika 5:2; Matt 2:5-6. Betlehem ligger strax söder om Jerusalem – staden som man alltid går "upp" till, oavsett vilket väderstreck man kommer ifrån, se t.ex. Ps 122:1-2.]

©Anders Wester

⁶Medan de var där [på plats i Betlehem, antagligen hemma hos Josefs släktingar] var det dags för henne att föda (frambringa; föda fram – gr. tikto). ⁷Hon födde sin förstfödde son och lindade honom med remsor av linnetyg [som man brukade göra för att skydda och stadga spädbarnets armar och ben], och lade honom i en krubba, för det fanns inte plats för dem i gästrummet (härbärget).

[Här används inte ordet för ett kommersiellt värdshus som i liknelsen om den barmhärtige samariern, se Luk 10:34. I stället används ett mer allmänt ord för rum. Det syftar troligen på det gästrum som var vanligt i dåtida hus. Samma ord används också för salen på övre våningen där Jesus äter den sista måltiden, se Luk 22:11. Det skulle ha varit en förolämpning mot hela Josefs släkt om de tagit in på ett värdshus när de hade släkt i staden. Eftersom många är i Betlehem på grund av skattskrivningen verkar detta gästrum vara upptaget av en annan familj, så Maria och Josef bor antagligen i familjens vardagsrum. I anslutning till detta rum var det vanligt att det fanns ett stall där man tog in sina djur under natten, se 5 Mos 22:2. Kanske är det i en krubba i den delen av rummet den nyfödde Jesus läggs.]

En händelse som berör alla

Fälten utanför Betlehem.

⁸I samma område övernattade några herdar på fälten och vaktade [i skift] över sin hjord. ⁹Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet strålade (lyste, blixtrade) runt dem. De blev fruktansvärt rädda, ¹⁰men ängeln sa till dem:

"Var inte rädda! Se, jag har goda nyheter om en stor glädje som gäller hela folket. ¹¹För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se vers 4], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren.

[Frälsare, gr. Soter, kommer från verbet sozo som beskriver en som räddar, helar och befriar. Titeln används första gången i Luk 1:47, och då om Herren. Här beskrivs hur Jesus har egenskaper som bara tillhör Gud.]

¹²Detta ska vara tecknet för er [det sätt som ni känner igen honom på]: Ni ska finna ett nyfött barn (gr. brephos) [jfr Matt 2:11], som har lindats i tygremsor [av linne] och ligger i en krubba."

¹³Plötsligt var en stor armé av himmelska stridsänglar där tillsammans med ängeln, och de prisade (lovade) Gud och sa:

¹⁴"Ära i höjden [i de högsta himlarna]
    åt Gud
och på jorden frid (fullständig harmoni),
    bland (inom) människor – hans välbehag (goda vilja; syfte, glädje)."

[Strukturellt hör orden ära/frid, höjden/jorden och Gud/människa ihop och bildar ett kiastiskt mönster där Gud står i centrum och binder samman himmel och jord. I NT avser det grekiska ordet doxa (ära) den härlighet som Fadern och Sonen har i all sin prakt och storslagenhet och som änglarna utsända på himmelskt uppdrag återspeglar, se vers 9. Ordagrant i grekiskan står "Gud i de högsta" dvs. i himlarna, precis som Jesus lärde oss att be: "Vår Fader som är i himlarna", se Matt 6:9.]

¹⁵När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sa herdarna till varandra: "Låt oss nu [på en gång] gå över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!" ¹⁶Så de skyndade i väg dit och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. ¹⁷När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem [av ängeln] om detta barn, ¹⁸och alla som hörde det förundrades (häpnade) över vad herdarna berättade för dem. ¹⁹Men Maria höll allt detta inom sig och begrundade det i sitt hjärta (funderade över allt som hänt, jämförde det som sagts av herdarna med det budskap som ängeln Gabriel gett tidigare). ²⁰Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.

Omskärelse och namngivning
²¹När åtta dagar hade gått och han skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan han blev till i moderlivet.

[Namngivningen var en del av den judiska ceremonin då en pojke omskars. Det skedde hemma hos familjen. Fler detaljer beskrivs när Johannes Döparen gick igenom samma ritual, se Luk 1:59-66. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av två ord. Den första delen är Jahve som är Guds namn, och den sista Hosea som betyder "en som räddar, frälser". Namnet Jesus betyder bokstavligen "Gud är frälsning".]

Jesus bärs fram i templet

Modell över det andra templet. Finns på Tempelinstitutet i Jerusalem.

²²[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet, se 3 Mos 12:2-8. Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven moder handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro.]

När tiden kom för deras rening enligt Mose undervisning [40 dagar efter födseln för en pojke, se 3 Mos 12:4] tog de Jesus till Jerusalem [7 km norr om Betlehem] för att bära fram honom inför Herren – ²³som det står skrivet (och förblir skrivet) i Herrens undervisning (Moseböckerna – gr. nomos):

Varje förstfödd son som öppnar moderlivet
    ska vara helgad åt Herren. [2 Mos 13:2]

[Principen att helga det första gällde grödor, djur och människor. Det var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Budet iakttogs en månad efter födseln, se 4 Mos 8:16. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. Ceremonin som kallas Pidjon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet. Det är därför inget nämns om detta kring Johannes födelse, se Luk 1:57-64.
    Det finns också en djupare mening i detta bud. Den förstfödde sonen representerar hela folket, och när han helgades åt Herren påminde det om Guds kallelse till hela folket. Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22-23.]

²⁴Och [de kom också dit] för att offra enligt vad som är sagt i Herrens undervisning:

Ett par turturduvor eller två unga duvor. [3 Mos 12:8, en fattig familjs offer.]

[Två duvor offrades för Marias rening. Detta skulle ske 40 dagar efter födseln, se 3 Mos 12:2-8. Vers 8, som Lukas delvis citerar, inleds med "Om hon inte har råd att offra ett årsgammalt lamm, ska hon ta två turturduvor eller två andra duvor." Josef och Maria var med andra ord fattiga, se Luk 1:48. De vise männen hade ännu inte kommit med sina gåvor, se Matt 2:1-17. I ett större perspektiv offras alltså inget lamm för Jesus. I stället blir han Guds lamm som offras för världens synd, se Joh 1:29.]

[Josef och Maria var noga med att följa Mose undervisning, se Luk 2:22, 23, 24; Matt 1:19. Gr. nomos som är ett brett ord som betyder lära, norm eller lag används fem gånger i detta kapitel. I den grekiska översättningen av GT, Septuaginta, används det för att översätta Torah (som betyder undervisning). Lukas anger två olika ritualer som båda skedde i templet. Följde de traditionen tog Josef med sig Jesus den 31:a dagen för Pidjon haben (återlösningen). Tio dagar senare gick familjen tillsammans till templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det tillfället mötet med Symeon och Hanna sker, se vers 25-38.
    En annan tolkning är att Jesus helgas för tjänst i templet eftersom betalningen av de fem silvermynten inte nämns. Det kan i så fall ge en förklaring på varför Jesus vill stanna kvar där som tolvåring, se Luk 2:49. I Lukas skildring finns flera paralleller med berättelsen om Hanna som lämnar Samuel i templet, se 1 Sam 1:28.]

Symeon ser Jesus
²⁵I Jerusalem levde en man som hette Symeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels befrielse (tröst). Den helige Ande var över honom, ²⁶och det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Smorde. [Ordagrant "Herrens Kristus", där Kristus är den grekiska översättningen av hebreiskans Messias som betyder smord.] ²⁷Ledd av Anden kom han till templet. När föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt undervisningen, ²⁸tog Symeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sa:

²⁹"Härskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid,
    i enlighet med ditt ord (som du har lovat).
³⁰För mina ögon har sett din frälsning
     ³¹som du har berett inför alla folks åsyn,
³²ett ljus till uppenbarelse för hedningarna
    och till härlighet för ditt folk Israel."

[På ett tydligt sätt illustrerar den gamle juden Symeon den frälsning Gud har berett åt sitt folk, se Joh 4:22. Jesus läggs bokstavligen i det judiska folkets famn när Symeon tar honom i sina armar, se vers 28.]

³³Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som talades om honom. ³⁴Symeon välsignade dem och sa till hans mor Maria:

"Se, detta barn är satt till fall och upprättelse för många i Israel
    och till ett tecken som väcker motstånd (som blir motsagt).
³⁵Detta för att det ska uppenbaras
    vad många människor tänker i sina hjärtan.
Också genom din själ ska det gå ett svärd."

[Guds ord är som ett svärd, se Heb 4:12. Den sista delen handlar om den smärta Maria också kommer att gå igenom när Jesus ska dö på korset.]

Tillbaka upp