och bad honom enträget: "Min lilla dotter [tolv år, se vers 42] ligger för döden. Kom och lägg händerna på henne, så hon blir räddad och får leva."
I trängseln kring Jesus rör kvinnan vid Jesu manteltofs. Målningen som kallas "Encounter" (möte) finns i ett kapell i Magdala. Kapellet är utformat som en synagoga och finns i undervåningen på den stora kyrkan "Duc In Altum" (latin för "lägg ut på djupet", från [Luk 5:4]), byggd 2014. Golvet i kapellet är den stenbeläggning som grävts fram från den flera tusen år gamla stadens fiskmarknad.
24Jesus gick med honom [Jesus är på väg hem till synagogföreståndaren Jairus, vars dotter låg för döden], och en stor mängd människor följde med Jesus och trängde på från alla håll (folkskaran pressar på). 25Där fanns en kvinna som hade haft blödningar i tolv år. [Hon var ceremoniellt oren och ställd utanför samhället, se [2 Mos 15:25-27].] 26Hon hade fått utstå mycket lidande [under operationer och behandlingar] hos många läkare. Det hade kostat henne allt hon ägde och ingenting hade hjälpt, i stället hade hon blivit sämre. 27Hon hade fått höra om Jesus och närmade sig honom bakifrån i folkmassan och rörde vid hans kläder. [Hon rörde vid hans hörntofs, se [Matt 9:20; Luk 8:44].] 28Hon sa gång på gång [antingen till sig själv eller högt i folkskaran]: "Om jag bara får röra vid hans kläder så blir jag frälst (helad, räddad)." 29På en gång slutade blödningen (blödningen stoppades från källan), och hon kände (visste) i sin kropp att hon var helad från sin plåga.
30På samma gång som detta skedde visste Jesus att kraft hade gått ut ifrån honom, så han vände sig om mot folkmassan och frågade: "Vem rörde vid mina kläder?"
Bild på en man som ber vid Västra muren i Jerusalem iklädd en bönesjal, tallit, med fyra hörntofsar.
31Hans lärjungar sa upprepade gånger till honom: "Du ser väl hur folkmassan tränger på från alla håll, och ändå frågar du: Vem rörde vid mig?" 32Men Jesus [väntade och] fortsatte att titta sig omkring (från ena sidan till den andra sidan) för att se vem som hade gjort detta. 33Kvinnan visste vad som hade hänt med henne, och hon kom [till sist, se [Luk 8:47]] fram under fruktan och bävan och föll ned inför honom och berättade hela sanningen.
34Då sa han till henne: "Min dotter [beskriver ett barnaskap, och att hon tillhör Guds familj], din tro har frälst (helat, räddat) dig! Gå i frid, och var helt helad (befriad för all framtid) från din plåga!" [Ordagrant, "gå in i frid", en dörr hade öppnats för kvinnan där hon kunde få leva i Guds frid.]
35Medan Jesus fortfarande talade kom några från synagogföreståndarens hus och sa: "Din dotter har dött. Varför fortsätter du besvära Läraren?" 36Men när Jesus hörde deras ord sa han till synagogföreståndaren: "Var inte rädd (sluta att känna fruktan och oro), fortsätt att tro (tro bara)!" [Jesus uppmanar Jairus att ha kvar samma tro som han hade från början när han kom till Jesus, se vers 23.]
37Jesus lät ingen mer än Petrus, Jakob och hans bror Johannes följa med honom. 38När de kom till synagogföreståndarens hus studerade han tumultet där (den förvirring som rådde utanför huset, människor som sprang fram och tillbaka) och de som grät högljutt och klagade.
[De som grät och klagade var troligtvis anställda gråterskor. Rabbi Juda, som levde ett århundrade efter Jesus, skriver att även den fattigaste i Israel bör anlita minst två flöjtspelare och en gråterska. Uttalandet gällde en makes ansvar vid hans hustrus begravning, men vi kan anta att liknande sed fanns när barn dog. I Matteus beskrivning nämns uttryckligen flöjtspelare, se [Matt 9:6]. Som synagogföreståndare var Jairus en känd och högt aktad person i samhället. Eftersom det var känt att dottern låg för döden, [Mark 5:23], och begravningen skulle ske snabbt före solnedgången, är det troligt att gråterskorna och flöjtspelarna redan fanns på plats och var beredda att börja sin klagan direkt när flickan dog.]
39När han gått in sa han till dem: "Varför denna uppståndelse och gråt? Den lilla flickan har inte dött, hon sover." 40Då började de hånskratta åt honom (driva med honom).
När han väl hade kört ut alla, tog han (under sin ledning) med sig barnets far och mor och sina lärjungar [Petrus, Jakob och Johannes] och gick in där barnet låg. 41Han tog ett stadigt grepp om hennes hand och sa till henne [på arameiska, det språk som Jesus och lärjungarna talade]: "Talitha koum!" Det betyder: "Lilla flicka, jag säger dig, res dig upp!" 42På en gång reste sig flickan upp och började gå omkring, hon var tolv år. Föräldrarna tappade genast fattningen (var helt utom sig; "i extas" – gr. ekstasis). 43Men han förbjöd dem strängt att låta någon få veta vad som hänt. Sedan bad han dem att ge henne något att äta.