Tävlande löpare avbildade på ett antikt lerkärl. Amforor fyllda med olja (ofta med en avbildning på respektive idrottsgren på utsidan) utgjorde segerpriset vid de panatenska spelen i Aten.
1[Följande kapitel handlar om uthållighet och inleds med en liknelse från de grekiska löpartävlingarna. Spelen i Olympia var de största och mest prestigefyllda, men liknande tävlingar anordnades även i andra städer såsom Korint, Delfi och Nemea. I de olympiska spelen, som under nära 1 300 år hölls på samma plats, fick endast fria grekiska män tävla, vilket år 146 f. Kr. även kom att innefatta de män som hade romerskt medborgarskap. Det finns en koppling till den himmelska staden som Abraham och Sarah såg fram emot i föregående kapitel, se [Heb 11:10, 16]. En troende har himmelskt medborgarskap, se [Fil 3:20].]
Just därför, eftersom vi [nu] är omgivna (har omgärdats) av en så stor sky av vittnen [några exempel gavs i förra kapitlet, se [Heb 11]] och har lagt av (kastat bort) varje [onödig och hindrande] vikt – även synden som så lätt tynger ner oss [författaren inkluderar sig själv] – borde vi uthålligt [i jämn takt] löpa det lopp som ligger framför oss, 2samtidigt som vi uteslutande [ända fram] fixerar blicken på trons upphovsman (pionjär) och fullkomnare, Jesus, som för (alt. översättning: som i stället för) [att möta] den glädje som låg framför honom uthärdade ett kors utan att bry sig om dess skam – han som också har satt sig på höger sida om Guds tron: 3Tänk därför [analyserande och reflekterande] på honom som har uthärdat (stannat kvar uthålligt under) sådan rebelliskhet (motsägelse – gr. antilogia) [fiendskap som opponerar sig och avsiktligt kommer fram till motsatt slutsats] mot (in i) sig själv från (under) syndare, [begrunda detta] så att ni inte tröttnar [skulle slita ut er och blir helt utmattade] och tappar modet (ger upp; blir själsligt utmattade).
[Bilden som målas upp är inte ett sprinterlopp utan ett längre distanslopp som kräver uthållighet. Författaren kan också ha ett stafettlopp i åtanke, där vi nu löper vår delsträcka med stafettpinnen som var en brinnande fackla. Åskådarna är de som gått före och redan löpt sina lopp. Dessa har vittnat om vad de hört och sett, ofta med livet som insats och de sitter nu på idrottsarenan, som är fullsatt från nedersta läktaren ända upp till översta balkongerna (som man på den tiden just benämnde "skyn"). Under den förberedande träningen användes vikter för att öka belastningen, men ingen atlet skulle komma på tanken att tävla med dessa vikter på sig – dessa lade man av sig. Innan deltagarna klev in på stadion klädde de av sig eftersom man tävlade helt naken.]
Guds fostran
Antik skola i Mellanöstern där unga pojkar skriver på lertavlor. Målning av den amerikanska konstnären Tom Lovell.
4[I följande stycke fortsätter brevskrivaren undervisa med hjälp av termer från sportens värld. För att kunna löpa uthålligt krävs förberedelse och träning. I vers 11 används det grekiska verbet gymnazo för att tränas och i vers 5, 7, 8 och 11 talas det om paideia – fostran. Här görs associationer till antikens gymnasium. Gymnastik härstammar från gymnazo, som i sin tur kommer från ordet för naken (gr. gymnos). Ett gymnasium var antikens institution för kroppslig träning, men även för utbildning och litterär skolning. Brevets mottagare hade fått lida för sin tro.]
Än har ni inte gjort motstånd ända till blods [de hade förlöjligats, misshandlats och deras tillgångar hade konfiskerats, se [Heb 10:32-34], dock hade de ännu inte lidit martyrdöden] när ni kämpar mot synden, 5och ni har helt (fullständigt) glömt den uppmaning (uppmuntran) som riktas till er som söner [som kommer till er på samma sätt som en far argumenterar, resonerar och för en dialog – gr. dialegomai – med sina söner/barn]: Min son, förakta inte (ta inte lätt på) Herrens fostran (disciplinering, tuktan),
tappa inte heller modet (duka inte under) när han tillrättavisar dig,
6för den Herren älskar fostrar (disciplinerar, tuktar) han,
han pryglar (straffar, agar) ju var (varje) son som han tar emot [välkomnar nära sitt hjärta och har kär].
[Citat från [Ords 3:11-12], se även [Job 5:17; Ps 89:31-33; Ps 118:18; Ords 15:10; Jak 1:2].]
7När [andra handskrifter: om – i grekiskan skiljer bara en bokstav] ni håller ut [ända fram till slutmålet] under fostran (disciplinering, tuktan) – [tänk på att] Gud behandlar er som söner. För vilken son blir inte fostrad av sin far? 8Får ni inte fostran (disciplinering, tuktan) – något som alla de andra har fått [sin] del av – då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. 9Dessutom så hade vi våra jordiska (köttsliga) fäder som uppfostrare, och vi respekterade (vördade) dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? 10För det var verkligen så att de [våra fäder här på jorden] fostrade oss en kort tid (ordagrant: några korta dagar) så som de ansåg lämpligt (efter det som enligt dem verkade bra).
[Mänsklig fostran baseras på ofullständiga bedömningar och tillfälligt temperament. Ibland orättvist, ibland för hårt, andra gånger för släpphänt.]
Han [Gud], däremot [som vår himmelske Fader som känner allas hjärtan, se [Matt 6:9; 1 Kung 8:39; 1 Sam 16:7]], gör det för vårt bästa [på ett kombinerat sätt som ger oss fördelar på alla områden], för att vi ska få del av hans helighet. 11För stunden (gr. paron) verkar ju ingen fostran (disciplinering, tuktan) vara till glädje utan [snarare] till sorg (bedrövelse, smärta), men efteråt ger den – för dem som har tränats (gr. gymnazo) genom den – [avkastning i form av] rättfärdighetens fridsamma (rofyllda, välgörande) frukt. [Frukt står liksom i [Gal 5:22] och [Jak 3:18] i singular.] 12Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän [[Jes 35:3]].
13Gör stigarna raka för era fötter [[Ords 4:26]], så att det som haltar inte går (skulle gå) ur led, utan istället (ännu hellre) blir (skulle bli) botat (helat).
[I många beskrivningar av antikens tävlingar, särskilt i pankration som var en kombination av brottning och boxning – beskrivs hur fötter vrids ur led.]