Psalmen innehåller Davids rop i nöd men också förtröstan och hopp i Guds befrielse. Psalmen reciteras under högtiden purim då man läser om hur Ester fick vara med och stoppa Hamans planer från att utrota det judiska folket.

Författare: David

Struktur: Psalmen är väl strukturerad. Talet sju står för fulländning och fullkomlighet. Sju gånger används Guds personliga namn Jahveh. Sex gånger används det mer generella ordet för Gud (hebr. Elohim). Det tillsammans med den sista frasen "den högste" (hebr. Elion) gör att det också blir sju referenser till Gud. I vers 4-6 finns fyra villkor om författarens antagande om skuld och fyra våldsamma konsekvenser.

1. Bön om hjälp, vers 2-6
2. Stå upp Gud – skipa rättvisa, vers 7-10
3. Förtröstan på Gud, vers 11-18

En "shiggaion" [en melodi – kanske med flera tvära kast] av David, som han sjöng till Herren (Jahveh) på grund av benjaminiten Kushs ord.

[Det hebreiska ordet shiggaion används bara här och i Hab 3:1, där ordet är i plural. Det kan vara en musikalisk eller litterär term som beskriver innehållet eller hur sången ska framföras. Ordets rot är shagah som betyder "stappla och vingla som en drucken" eller "vandra vilse", se Ords 20:1; Ps 119:10. Det kan betyda att sången har tvära kast. Det stämmer textmässigt både för denna psalm och Habackuks bön. I så fall ska psalmen musikaliskt återspegla detta i oregelbundenhet och tvära kast. En annan tolkning som är vanlig inom judendomen är att den handlar om Davids synd, hur han vandrat bort från Guds bud.
    Kush kan vara en person, dock nämns han inte i Bibeln. Däremot kom Davids motstånd under hans tid som kung till en början från Benjamins stam, den stam som Saul var från, se 2 Sam 3-4. Sauls far hette Kish, och hebreiska ordet Kush betyder svart. En rabbinsk tolkning är att det indirekt syftar på Saul, omskrivet som den mörka och nyckfulla personen. En bakgrund till psalmen kan finnas i 1 Sam 24 och 1 Sam 26 där Saul jagar David. Psalmen är en bönesång från en person som blivit falskt anklagad. Om den inte var skriven medan Saul levde, kan det vara någon av Sauls släktingar som anklagar David för att ha tagit tronen på ett felaktigt sätt.]

Bön om hjälp
²Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), i dig tar jag min tillflykt.
    Hjälp mig från alla mina förföljare, rädda (befria) mig,
     ³annars sliter han mig (min själ, min person – hebr. nefesh) i stycken som ett lejon,
    för bort mig, och ingen kan rädda (rycka bort) mig.

⁴Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), om jag har gjort detta;
    om mina händer bär på skuld (om jag har handlat fel),
     ⁵om jag har gjort ont mot min vän eller plundrat (räddat) min fiende utan orsak.
    [Den sista delen kan tolkas som att orättfärdigt ha plundrat en fiende eller omedvetet ha hjälpt sin väns fiende.]
⁶Om det är så, låt min fiende jaga (förfölja) mig (min själ) och tillfångata mig;
    låt honom trampa mitt liv till marken (förgöra mig),
    och lägga min ära i stoftet [smutskasta mig, föra mig till graven med skam, se 1 Mos 3:19].

[En persons minne, ära eller vanära, är viktig i denna kultur. Nebukadnessar hotar med att demolera hus, se Dan 2:5. Än i dag rivs dömda brottslingars hus i vissa delar i Mellanöstern för att utplåna deras minne. I antiken finns även exempel där tempel och hus har raserats och gjorts om till offentliga toaletter för att förödmjuka och vanära den tidigare ägarens namn, se 2 Kung 10:27; Esra 6:11.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Stå upp Gud – skipa rättvisa
⁷Stå upp, Herre (Jahveh), i din vrede;
    res dig mot mina fienders raseri [plural],
    vakna upp för min skull, fullfölj din dom (skipa rättvisa).
    [Prepositionen framför ordet raseri kan också beskriva Guds vrede som rasande mot fienden, se Job 21:30.]
⁸En folkens skara (församling) finns omkring dig,
    återvänd [trona; döm] över henne [skaran] från höjden [himlen].
⁹Det är Herren (Jahveh) som härskar över folken.
    Döm mig [nu] Herre (Jahveh), efter min rättfärdighet, efter min integritet.

[David hävdar inte att han är utan synd, men vad gäller anklagelserna från hans fiender är han oskyldig. David är på flykt och söker en tillflyktsort, se vers 2. Psalmen anspelar också på principen med de sex fristäderna dit man kunde fly för att få en rättvis dom, se 4 Mos 35. Gud var Davids säkra tillflyktsort från fienderna och han önskar att Gud ska fälla en rättvis dom.]

¹⁰O, jag ber dig [tillägget med hebr. na, översatt "O", ger eftertryck – betonar och förstärker nödvändigheten av ett ingripande],
    sätt stopp för de ondskefullas (ogudaktigas, gudlösas) ondska,
    låt den rättfärdige stå fast!
Du som prövar (utrannsakar) hjärtan och njurar
    är en rättfärdig Gud (Elohim).
    [Njurarna representerar det mest känsliga med livsavgörande funktion inombords.]

Förtröstan på Gud
¹¹Min sköld är hos Gud (Elohim) [Ps 3:4],
    han räddar dem som har uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant "rakhjärtade").
¹²Gud (Elohim) är en rättfärdig domare (dömer helt rättvist),
    Gud (El) känner ilska (avsky, fördömer, förbannar) varje dag [mot ondskan].
¹³Om någon inte vill omvända sig,
    så slipar han sitt svärd,
    spänner han sin båge,
     ¹⁴gör sina dödliga vapen redo
    och gör sina pilar till flammande pilar [som användes vid belägring och sköts in mot den befästa staden].

[Vers 13-14 har bara "han" som subjekt i den hebreiska texten. Närmaste subjekt är "den som inte vill omvända sig" i vers 13. Det blir då också en parallell till vers 16 där den människa som inte vill omvända sig gräver sin egen grop; på samma sätt vässar och riktar han här sina vapen mot sig själv och sin egen undergång. En annan tolkning är att det andra "han" i vers 13 är Gud som förbereder domen, se vers 12. Ordet för "känner ilska" i vers 12 är hebr. zaar, det är enda gången det används i Psaltaren och beskriver Guds vrede över orättfärdighet, men används även om att förbanna och tala emot något, se 4 Mos 23:7-8.]

¹⁵Se, han [den som inte vill omvända sig, se vers 13] bär (vrider, binder under smärta) ondska inom sig [ordet beskriver hur något vrids och orsakar smärta, det används om födslovånda och smärtan vid barnafödande, men även om ett bindande löfte],
    han är havande med illdåd (elakhet, hårt arbete)
    och föder falskhet (lögner, tomhet). [Jak 1:13-15]
¹⁶Han gräver en grop, och gör den djup [den dubbla beskrivningen, att både gräva och göra gropen djup, förstärker hur den ogudaktige lägger ner tid och energi för att fånga en annan människa],
    men faller själv i brunnen (graven) [fällan] han gräver [mitt under sitt arbete]. [Detta var inte tillåtet, se 2 Mos 21:33-34.]
¹⁷Hans illdåd (elakhet, lidande, skada; mödas frukt) vänder tillbaka över (ska slå tillbaka på) hans [eget] huvud,
    och över hans [egen] hjässa (över honom själv) kommer hans våld (grymhet, laglöshet, falskhet – hebr. chamas) ner.

[Haman utgör ett träffande exempel på dessa verser. Berättelsen om hur Haman försöker förgöra judarna återfinns i Esters bok, se kapitel 3-7. Gud låter ofta människors råhet och oförskämda ondska drabba dem själva, se Ps 9:16-17; 35:8; 140:10-12.]

¹⁸Jag vill tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh) för hans rättfärdighet (eftersom han gör det som är rätt, dömer rättvist)!
Jag vill lovsjunga Herrens (Jahvehs), den Högstes (Elions), namn!

Tillbaka upp

---

Ords 18:22

²²Den som finner (träffar, lär känna) en god hustru har fått något gott,
    och har vunnit Herrens (Jahvehs) välsignelse (fått en förmån given från Gud)

Tillbaka upp

---

Apg 27:1-20

Paulus resa till Rom

Den första delen av resan till Rom seglar man med en mindre båt längs med kusten till Myra. Där byter man till en större båt från Alexandria som är på väg mot Rom med spannmål från Egypten.

¹[Paulus påbörjar nu sin resa mot Rom. Under två års tid har han varit fängslad i Caesarea Maritima, se Apg 24:27. Resan till Rom seglas normalt på två månader, men på grund av ett skeppsbrott tar den omkring sex månader. Väl framme i Rom förblir han fängslad i ytterligare minst två år. Totalt är Paulus alltså fängslad i nästan fem år.
    Detta kapitel i Apostlagärningarna vittnar om Lukas grekiska bakgrund. För en judisk författare spelade havet ingen stor roll. Israeliterna var ett landburet folk. I skarp kontrast till detta är grekisk och romersk kultur. Den antika litteraturen skriven kring Medelhavet har många storslagna berättelser som utspelar sig på haven, där Homeros verk Odysséen är en av de mest berömda.]

När det blev bestämt att vi skulle avsegla till Italien, överlämnade man Paulus och några andra fångar till en officer som hette Julius. Han tillhörde den kejserliga bataljonen (kohort, som bestod av 600 soldater). ²[Jag, Lukas, fick också tillåtelse att följa med.] Vi gick ombord på ett skepp från Adramyttium som [var på väg hemåt och] skulle gå till hamnarna längs Asiens kust. [Adramyttium låg nära staden Troas i Mindre Asien.] Vi lade ut [från Caesarea]. Aristarchus, en makedonier från Thessalonike, följde också med oss. [Han hade rest tillsammans med Paulus tidigare, se Apg 19:29; 20:4. Han nämns också av Paulus, se Kol 4:10; Filemon 1:24.]

³Dagen därpå lade vi till i Sidon. [Officeren] Julius, som behandlade Paulus väl, lät honom gå till sina vänner [i församlingen] så de kunde ta hand om honom. [För första gången på två år får Paulus lite mer frihet. Han besöker församlingen som visar honom både andlig och praktisk omsorg. Man hjälpte förmodligen till med förnödenheter inför den långa förestående resan.]

⁴När vi hade lagt ut därifrån seglade vi i lä av Cypern, eftersom vi hade motvind. ⁵Vi seglade över öppna havet längs kusten av Kilikien och Pamfylien och lade till vid Myra i Lykien. [Vissa manuskript har tillägget att resan tog femton dagar.]

Byte till ett större skepp

Från Myra seglar man ner till Kretas sydkust.

⁶[Antika källor anger att Alexandria försåg Rom med 1 700 skeppslaster spannmål per år. Ett typiskt sådant fartyg från den tiden var omkring 40 meter långt och 11 meter brett, men kunde vara ända upp till 55 meter långt. Färden från Rom till Alexandria tog två veckor. Vägen tillbaka tog två månader eftersom den nordvästliga vinden gjorde att man var tvungen att segla som i en cirkel moturs upp mot Rom. Det är ett sådant skepp som stannat till i hamnen i Myra. Ombord finns en last av spannmål och flera hundra personer, se vers 36-37.]

Där [i Myra] fann officeren ett skepp från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.

⁷Under åtskilliga dagar gick seglingen långsamt, och då vi knappt nådde fram till Knidos och vinden inte lät oss fortsätta seglade vi ner i lä av Kreta vid Salmone. ⁸Vi följde kusten med stor svårighet och kom till en plats som kallas Goda hamnarna, nära staden Lasea.

⁹Det hade nu gått lång tid och sjöresan hade blivit farlig, eftersom fastedagen [försoningsdagen – jom kippur] redan var förbi.

[Högtiden infaller den 10 Tirsa i den judiska kalendern, som infaller i slutet av september eller början av oktober.]

[Höststormarna började bli vanliga nu.] Paulus varnade dem därför ¹⁰och sa: "Ni män, som jag ser det kommer denna resa att innebära stor skada och förlust, inte bara för last och skepp, utan även för våra liv."
     ¹¹Men officeren trodde mer på styrmannen och båtens ägare än på Paulus ord. [Det verkar som om officeren är den som har den högsta rangen och fäller det avgörande beslutet.] ¹²Eftersom hamnen inte låg bra till för att övervintra bestämde sig de flesta för att gå ut därifrån och försöka nå Foinix, en [större] hamn på Kreta [bara några timmars segling västerut längs med kusten] som vetter mot sydväst och nordväst. Där tänkte de tillbringa vintern.

[Goda hamnarna var öppen för sydöstliga vindar vilket gjorde att vågorna slog rakt in mot hamnen. Det verkar inte vara någon direkt stad där, eftersom Lasea som ligger 2,4 km österut nämns. Vegetius, en romersk författare från 400-talet, skriver att det var farligt att segla på Medelhavet efter 15 september, och efter 11 november var det omöjligt.]

Stormen

En kraftig nordanvind gör att man inte klarar av att komma till vinterhamnen Foinix.

¹³När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin plan. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. [Man var så säker på sin sak att man inte drog upp skeppsbåten, utan lät den vara på släp, se vers 16.] ¹⁴Men snart därefter svepte en kraftig orkanvind, den så kallade Nordosten (Euraquilo), ner från ön. [Förrädiska tyfonvindar rusar ner från det nära 3 000 meter höga Idaberget.] ¹⁵Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva [söderut]. ¹⁶Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten. [Skeppsbåten användes för transport mellan skepp och land, och som livbåt.] ¹⁷När de hade fått upp den ombord, använde de hjälpmedel (gr. boetheia) [troligtvis en teknisk term för rep] och slog trossar om skrovet. Eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna [reven i Sidra- och Gabèsbukten vid Afrikas nordkust] släppte de ner drivankaret och lät skeppet driva.

¹⁸Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, ¹⁹och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. ²⁰Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning.

Tillbaka upp