Föregående psalm avslutades med frasen: "Jag vill lovsjunga Herrens, den Högstes, namn", se [Ps 7:18]. Sedan följer den första psalmen som riktar sig direkt till Gud i lovprisning. Den röda tråden är Guds obeskrivliga storhet. Psalmen tar även upp människans roll i skapelsen och Guds omsorg om henne trots hennes litenhet. Denna storslagna psalm är och har varit en inspirationskälla till många psalmer och lovsånger, bland annat Carl Bobergs "O Store Gud" från 1885, som översatts från svenska till många andra språk.
Författare: David
Citeras:
Vers 3 i [Matt 21:16]
Vers 5-7 i [Heb 2:6-8]
Vers 7 i [1 Kor 15:27] och [Ef 1:22]
Struktur: David både inleder och avslutar med att utbrista "hur majestätiskt" – och detta utgör psalmens inramning. Centralt i vers 5 ställs frågan vad är då en människa? Tre gånger används det hebreiska ordet mah som översätts hur eller vad (vers 2a, 5 och 10). Det hebreiska grundordet för himlar/skyar, shamajim, används också tre gånger (vers 2b, 4 och 9). Uppställningen nedan åskådliggör hur mästerligt inspirerad denna psalm är uppbyggd:
A Hur majestätiskt är inte ditt namn över hela jorden, vers 2a
B Guds ära sträcker sig uppåt över himlarna, vers 2b
C En makt mot fiender, vers 3
D Se på stjärnorna ..., vers 4
E Vad är då en människa, vers 5
D´ ... och förstå att du är mindre än Gud, vers 5b-6a
C´ Människans makt över Guds händers verk, vers 6b-8
B´ Människans ära sträcker sig nedåt från himlarna till havet, vers 9
A´ Hur majestätiskt är inte ditt namn över hela jorden, vers 10
1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se [Upp 22:16] och inledningen till Psaltaren.]
Till (för) Gittit (vinpress). En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David.
["Till Gittit" är troligtvis en musikalisk anvisning, en dåtida känd melodi eller namnet på ett instrument och återfinns bara här och i [Ps 81:1; 84:1]. Ordet härstammar från gatt som är det hebreiska ordet för vinpress. En del kopplar detta med höstens firande kring bärgningen av vinskörden och lövhyddohögtiden sukkot. Andra tror att psalmen har en koppling till staden Gat och dess speciella instrument eller musikstil. Det var just i den staden som David blev tillfångatagen, se [Ps 34:1; 56:1]. Som ung hade han även stridit mot Goliat som var från staden Gat. I [1 Sam 17:42-43] hånar Goliat den unge tonåringen David och säger att han bara är ett "litet barn". Kan det vara den tråden som David tar upp i tredje versen? Oavsett om det är staden eller ordet "Gat" så är betydelsen "vinpress". I ett messianskt perspektiv kan vi se symboliken med hur Jesus krossas som en druva i en vinpress, men också glädjen och festen som skörden ger.] 2[Psalmen inleds och avslutas med lovprisning, se vers 10.]
Herre (Jahveh), vår Herre (Adonai) [Gud, du som har all makt],
hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden!För din ära (ryktet om dig)
sträcker sig över himlarna (stjärnorna, universums yttersta gräns).
[Guds ära sträcker sig uppåt över himlarna. Vers 2b hör ihop med vers 9 där människans ära sträcker sig nedåt från himlarna till havet.] 3Från munnen på [små] barn och diande [spädbarn]
har du upprättat (förberett; lagt grunden till) en makt (styrka; ett starkt fäste)
på grund av dina motståndare (som ansätter dig) –
för att sätta stopp för (tysta) fienden och hämnaren.
[Här jämförs små oskyldiga och renhjärtade barn med upproriska och trotsiga fiender. I sammanhanget finns även en kontrast mellan himlarna (vers 2b och 4) och människorna. I jämförelse med universums storhet är även den mäktigaste av människor här på jorden som ett litet spädbarn. Jesus citerar den grekiska översättningen Septuaginta i [Matt 21:16].] 4När jag ser dina himlar, dina fingrars verk,
månen och stjärnorna som du satt (fäst; ordagrant: rest) upp …
[Meningen avslutas inte, detta är en s.k. aposiopesis – det är som om författaren blir överväldigad och det blir en paus. Psalmen skiftar också här från tredje person ("vår Gud" i vers 2) till första person ("jag ser") och blir mer personlig.] 5Vad är [då] ett [bräckligt] människosläkte (hebr. enosh)
att du tänker på (kommer ihåg) det? (Vad är en människa att du lägger märke till henne?)
En människoson ("Adams son") [kommen av jord],
att du har omsorg om (vakar över) honom?
6Ändå gjorde du honom lite lägre än (nästan som)
Gud (ett gudaväsen; lät honom sakna lite av Gud – hebr. Elohim/elohim)
[Människan lyfts fram i singular maskulin form i vers 5-7, men här åsyftas även hela mänskligheten (kollektivt substantiv). Hebr. enosh betecknar det samlade förgängliga människosläktet (och står också i maskulin form). Stycket citeras i [Heb 2:5-8] – då även med ett messianskt perspektiv. Det hebreiska ordet Elohim/elohim (plural) har en bred betydelse från den ende Guden, till gudaväsen, änglar och mänskliga ledare (se även [Ps 82]). Frasen kan uppfattas som att människan skapades med lite avsaknad av Guds egen storhet. Den grekiska översättningen Septuaginta (som är den som citeras från i Hebreerbrevet) tolkar det som att människan nästan är som änglarna.]
och krönte (omgav) honom med ära och majestät –
7satte honom att styra (råda; ha auktoritet) över dina händers verk [din skapelse].
Allt har du lagt under hans fötter,
8alla får och oxar och även de vilda djuren,
9himlens fåglar och havets fiskar
och allt som rör sig i (korsar över) havets vågor (havsströmmar; ordagrant: på havens stigar/vägar).
[I kontrast till himlarna och universums yttersta gräns (vers 2b) nämns de minsta djuren i haven, som t.ex. plankton.]
10[Psalmen avslutas och ramas in med samma lovprisning som den inleddes med, se vers 2.]
Herre (Jahveh), vår Herre (Adonai) [Gud, du som har all makt],
hur majestätiskt (mäktigt, stort, ståtligt, härligt) är inte ditt namn (rykte) över hela jorden!
Ords 18:23-24
23Den fattige talar bönfallande [ord] (ber om nåd),
den rike svarar med hårda (aggressiva, sarkastiska, burdusa) [ord].
24En man med [många] bekanta [en som försöker vara vän med hela världen] blir splittrad (bryts sönder),
men det finns [verkligen] kärlek som är trofast (nära, tätt intill) [som liksom klänger sig fast] från en broder.
[Vänskapskretsen, dvs. de som hör till de "bekanta" (hebr. reaim; i pluralis) jämförs här med en verklig vän (maskulinum singularis). Hebreiskan har i andra strofen ordagrant verbet för att älska (ahav), dvs. någon som älskar eller har kärlek, men översätts här lite mer som ett verbalsubstantiv (kärlek kräver ju att någon älskar). Den vän som alltid älskar är Jesus, se [Joh 15:14-15].]
Apg 27:21-44
Paulus tar till orda

Under två veckor driver skeppet på Medelhavet.
21Ingen hade velat äta något på länge [på grund av sjösjuka och oro]. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sa: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. 22Men nu uppmanar jag er att fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. 23En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, 24och han sa: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. 25Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. 26Vi måste bara stranda på en ö." [Det profetiska ordet Paulus delar uppmuntrar och ger hopp, se [1 Kor 14:3].]
Närmar sig land efter två veckor
27När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. 28De lodade och fick ett djup på 20 famnar (ca 36 meter). Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var 15 famnar (ca 27 meter).
På Maltas nationella sjöfartsmuseum finns flera ankare från romersk tid som hittats längs med kusten.
29De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag. 30Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. 31Paulus sa till officeren och soldaterna: "Om de inte stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." 32Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort.
Paulus uppmuntrar alla ombord
33Strax före gryningen uppmanade Paulus alla att äta. Han sa: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. 34Därför uppmanar jag er att äta. Det är nödvändigt för att ni ska bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud."
35När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. 36Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också. 37Vi var totalt 276 personer ombord. 38När de hade ätit och var mätta lättade de skeppet genom att kasta spannmålslasten i sjön.
Alla räddas

Paulus vik på Maltas nordliga kust.
©Melody Sundberg
39[Maltas kust består till mesta delen av klippor, men det finns några bukter med sandstränder. På den norra kusten finns en bukt som kallas Paulus vik med en ö i som heter Paulus ö. Detta är den traditionella platsen för skeppsbrottet.]
När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. 40De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. 41Men de drev emot ett rev (ordagrant "en plats öppen för två hav") där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna. 42Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. 43Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land 44och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.