²²För jag har följt (vaktat på) Herrens (Jahvehs) vägar [skyddat och lytt hans bud]
    och inte avfallit från (agerat ondskefullt mot) min Gud;

²³för alla hans domar har jag haft för ögonen,
    och hans förordningar ("inristade bud") har jag inte avvisat.

²⁴Jag har varit uppriktig (helhjärtad, fläckfri, intakt, fullkomlig, levt med integritet) inför honom,
    och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff).
    [Ordagrant: "från min synd", dvs. från det som skulle kunnat vara min synd om jag inte levt rent.]

[Ordet för uppriktig är tamim. Huvudbetydelsen är att vara hel, fullt antal, fullkomlig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär – där det inte finns några dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.]

Därför har Herren (Jahveh) återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka) efter min rättfärdighet,
    efter mina händers renhet (eftersom mina handlingar är oskyldiga) inför hans ögon.

²⁶[Följande stycke, vers 26-27, beskriver på vilket sätt Gud är rättvis, att han agerar i enlighet med människans moral och speglar hennes handlingar. I det föregående stycket, som utgör en kiasm, speglar verserna rent bokstavligt varandra, se vers 21-25. Något som den bevandrade i originalspråket också kan lägga märke till. Den rättfärdige, som vill leva efter Guds moral, kommer själv att möta och erfara Guds trofasthet, uppriktighet och renhet. Den som är moraliskt fördärvad kommer däremot att möta motstånd och uppleva Guds vägar som obegripliga.]

Mot den trofaste (helige, barmhärtige, kärleksfulle)
    visar du dig trofast (helig, barmhärtig, kärleksfull).
Mot den uppriktige (helhjärtade, ärlige, sanne)
    visar du dig uppriktig (helhjärtad, ärlig, sann).
²⁷Mot den som renat sig (som en metall som hettats upp och där orenheterna avlägsnats),
    visar du dig ren,

men mot den [moraliskt] fördärvade (korrupte, förvridne, slingrande; den som medvetet väljer fel väg),
    visar du dig motsatt (antagonistisk, i strid mot; är du skarpsinnig i motstånd).

[I de tre första stroferna – som beskriver positiva egenskaper – bemöter Gud den rättfärdige på motsvarande sätt. I Bergspredikan finns ett liknande uttalande där de barmhärtiga själva ska möta barmhärtighet, se Matt 5:7. I den fjärde strofen, där den ogudaktige som är moraliskt fördärvad beskrivs, visar inte Gud ogudaktighet tillbaka – han är ju helig och ren. Om någon sätter sig upp mot Gud så kommer han med sitt skarpsinne och sin list att motsätta sig denne, men inte på ett förvridet sätt, utan med rättvisa och rättfärdighet. Det blir tydligt i hebreiskan där de tre första stroferna har samma rot, medan den fjärde pat-tal skiljer sig åt:

  trofaste/trofast       – cha-sid / chas-sad
  uppriktige/uppriktig – ta-mim / tam-mam
  renat/ren                – na-bar / ba-rar

  förvriden/motsatt     – iq-qes / pat-tal

Ordet patal förekommer bara fyra ggr i GT. I 1 Mos 30:8 används det mer neutralt i beskrivningen av en konflikt och kamp, medan det i Job 5:13 och Ords 8:8 klingar negativt och betecknar svekfulla ord. Här beskrivs dock hur den ogudaktige upplever Gud som avog och svår att förstå sig på, jfr även Jakobs brottningskamp, se 1 Mos 32:24-28.]

²⁸För du befriar ett ödmjukt (förtryckt) folk,
    men stolta ögon (högmodiga blickar) tar du ner (förödmjukar du).
²⁹För du tänder min lampa [ger mig liv], Herre (Jahveh)
    – min Gud (Elohim) lyser upp mitt mörker.

[Lampa betecknar ofta fysiskt och andligt liv, se Job 18:5-6; 21:17; Ords 13:9; 20:20; 24:20. David kallas också "Israels ljus", se 2 Sam 21:17. I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se 2 Mos 25:37. Sann ödmjukhet handlar om att villigt böja sig inför Gud, se Ps 37:11. Här i vers 28 används hebreiska ordet sapal som har betydelsen att tvingas ner lågt.]

³⁰För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),
    med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13]

Gud ger kraft
³¹[Nu kommer fem verser som beskriver Herren:]
Vad gäller Gud (El) [den ende sanne Guden]
    – hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet),
Herrens (Jahvehs) löftesord (tal) är rent (prövat, luttrat som metall utan slagg) [Ps 12:7],
    han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom.
³²För vem är Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] förutom Herren (Jahveh),
    och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)?
    [Nej, ingen är som du!]
³³Gud (El) är den som utrustade (gav, iklädde) mig med kraft (styrka, mod, inflytande, rikedom),
    och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig).
³⁴Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
    och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
    [Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
³⁵Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig),
    så att mina armar kunde spänna kopparbågen.

[Kan syfta på en verklig båge dekorerad med koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.]

³⁶[Vers 36-46 fortsätter att beskriva Herrens gärningar, men går tillbaka till att tilltala honom med "Du". På samma sätt som i vers 31 inleds detta stycke med en extra lång mening. Ordet för strid/krig i vers 35 och 40 ramar in vers 36-39.]

Du gav mig din frälsnings sköld,
    din högra hand upprätthåller mig;
    din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).

Tillbaka upp

---

Ords 19:26

²⁶En son som utövar våld mot sin far och driver bort sin mor,
    han ger [föräldrarna] skam och drar vanära (förbannelse) över sig själv.

Tillbaka upp

---

Rom 8:9-25

I Anden
⁹Ni däremot lever inte i köttet utan i Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har den Smordes (Kristi) Ande tillhör inte honom.
¹⁰Om den Smorde (Messias, Kristus) bor i er är visserligen kroppen död på grund av synden, men Anden är (har och ger) liv på grund av rättfärdigheten. ¹¹Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte den Smorde (Messias, Kristus) från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.

¹²Vi har alltså skyldigheter, syskon (bröder och systrar i tron), men inte mot vår köttsliga natur så att vi ska leva efter köttet. ¹³Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar kommer ni att leva.

Barnaskapets ande

¹⁴För alla som leds (drivs) av Guds Ande är Guds söner (barn). ¹⁵För ni fick inte (tog inte emot) slaveriets ande för att falla tillbaka in i fruktan (vilket återigen leder till rädsla), utan ni tog emot barnaskapets Ande [som ger söners rätt], i vilken vi [ständigt] ropar [högt; vädjande efter hjälp]: "Abba (pappa)! Fader!"

[Den som tagit emot Jesus har blivit adopterad in i Guds familj, vilket innebär full rätt och fri tillgång till allt som föräldern äger. Abba betyder pappa på arameiska – det språk Jesus och hans lärjungar talade till vardags. De första ord ett litet barn lär sig säga är pappa (aram. abba) och mamma (aram. imma). Uttrycket "Abba Fader" visar att vi får vara Guds barn och ha en nära familjerelation till vår himmelske Fader.]

¹⁶Anden själv vittnar med (tillsammans med) vår ande att vi är Guds barn, ¹⁷och om vi är [hans] barn, så är vi också [hans] arvingar, nämligen Guds arvingar och [därmed] medarvingar till den Smorde (Messias, Kristus), förutsatt att vi lider [tillsammans] med honom, så att vi också får bli förhärligade tillsammans [med honom].

¹⁸För jag menar [efter att ha gått igenom olika alternativ] att den här (nuvarande) tidens lidanden inte betyder (är värda) någonting mot [väger lätt jämfört med] den härlighet (ära, glans – gr. doxa) som kommer att uppenbaras (avslöjas) för (i) oss [och bli vår]. ¹⁹För med ivrig längtan [utsträckt förväntan – som när man sträcker på huvudet för att få se det man kan ana] väntar skapelsen [oförtrutet och välkomnande] på Guds söners (barns) uppenbarelse. [De troende är redan nu Guds barn, men den härlighet som finns i detta barnaskap har ännu inte avslöjats. Det kommer att ske först då Jesus kommer tillbaka, se 1 Joh 3:2.]
     ²⁰Skapelsen (naturen) blev ju lagd under förgängelsen [utsattes för ett tillstånd av tomhet – utan mål och mening], inte frivilligt utan genom honom som lade den därunder [Gud tillät det ske] i hopp [i förväntan och tillförsikt] om ²¹att även skapelsen ska befrias från förfallets (fördärvets, förgängelsens) slaveri och nå fram till Guds barns härliga frihet (den frihet som tillhör Guds barns härlighet). ²²Vi vet (har förstått) att hela skapelsen [fortfarande] – fram till nu – suckar (jämrar sig) och lider tillsammans i smärta (i födslovåndor). ²³Och inte bara den, utan också vi själva som har Andens förstlingsfrukt [som har fått Guds Ande som en första gåva, se 2 Kor 1:22; Ef 1:14], också vi suckar inom oss medan vi väntar [oförtrutet och välkomnande] på [vår] adoption (barnaskapet) – vår kropps förlossning (återlösning, befrielse). ²⁴För i hoppet [med den förväntansfulla förvissningen om att kroppen ska befrias] blev vi frälsta (räddade, befriade, helade, upprättade). Men ett hopp som man ser [uppfyllt] är inget hopp, för hur kan någon hoppas på något han redan ser? ²⁵Men om vi hoppas (har en förväntan) på det vi inte ser, så väntar vi [oförtrutet och välkomnande] i uthållighet (ståndaktighet) [även om vi prövas].

Tillbaka upp