Helbibel - tisdag 23/7
2 Krön 8:11-10:19,
Ps 18:16-36,
Ords 19:26,
Rom 8:9-25
2 Krön 8:11-10:19
11Och Salomo förde faraos dotter från Davids stad till det hus han hade byggt åt henne, för han sa: "Min hustru ska inte bo i Davids, Israels kungs, hus. Det är en helig plats, eftersom Herrens ark har kommit dit."
12Sedan offrade Salomo brännoffer åt Herren på Herrens altare, som han hade byggt framför förhuset. 13Varje dag offrade han enligt Moses befallning de bestämda offren för den dagen, på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna tre gånger om året: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. 14Efter sin far Davids förordning fastställde han de avdelningar där prästerna skulle tjänstgöra. Han uppdrog också åt leviterna att sjunga lovsången och betjäna prästerna, varje dag de för den dagen bestämda göromålen. Han uppdrog också åt dörrvakterna efter deras avdelningar att hålla vakt vid de särskilda portarna, för så hade gudsmannen David befallt. 15Man vek inte av från kungens beslut om prästerna och leviterna, varken när det gällde skatterna eller någon annan sak.
16Så utfördes allt Salomos arbete, först fram till den dag då grunden lades till Herrens (Jahvehs) hus och sedan tills det blev slutfört. Så blev Herrens (Jahvehs) hus färdigt.
17Vid denna tid begav sig Salomo till Etsjon-Gever [hamnstad kring Eilat/Aqaba, kanske Korallön 13 km söder om Eilat] och till Eilat på havsstranden i Edoms land. 18Och Choram [kungen i Tyros] sände till honom genom sina tjänare skepp och sjökunnigt manskap. De for tillsammans med Salomos tjänare till Ofir och hämtade därifrån 450 talenter [15 ton] guld som de förde till kung Salomo.
Besök av en drottning
1När drottningen av Saba fick höra ryktet om Salomo, kom hon till Jerusalem för att sätta honom på prov med svåra frågor. Hon kom med ett mycket stort följe och med kameler som bar väldoftande kryddor och guld i stor mängd och dyrbara stenar. När hon kom inför Salomo, talade hon med honom om allt som låg på hennes hjärta. 2Salomo svarade på alla hennes frågor (ordagrant: ´Salomo berättade för henne alla hennes ord´). Inga ord [svar på hennes komplexa frågor och ordspråk] var dolda för kungen, som han inte kunde berätta för henne. 3När drottningen av Saba såg Salomos vishet och såg huset han hade byggt, 4rätterna på hans bord och hur hans tjänare satt där och hur de som betjänade honom skötte sina sysslor och hur de var klädda, och hans hovmän och hur de var klädda, och när hon såg trappan på vilken han gick upp till Herrens (Jahvehs) hus, då blev hon utom sig av förundran.
5Och hon sa till kungen: "Så var det då sant, det jag i mitt land hörde om dina ord och om din vishet! 6Jag trodde inte vad man sa förrän jag själv kom och fick se det med egna ögon. Men se, vidden av din vishet har inte ens till hälften blivit berättad för mig. Du överträffar det rykte jag hade hört. 7Lyckliga är dina män och lyckliga dessa dina tjänare som ständigt får stå inför dig och höra din vishet. 8Välsignad är Herren (Jahveh), din Gud (Elohim), som har funnit sådant behag i dig att han har satt dig på sin tron till att vara kung inför Herren (Jahveh), din Gud (Elohim)! Eftersom din Gud (Elohim) älskar Israel och vill hålla det vid makt till evig tid, därför har han satt dig till kung över dem, för att du ska skipa lag och rätt."
9Hon gav kungen 120 talenter [4 ton] guld samt väldoftande kryddor i stor mängd samt dyrbara stenar. Väldoftande kryddor av det slag som drottningen av Saba gav åt kung Salomo har aldrig mer funnits.
10När Hirams folk och Salomos folk hämtade guld från Ofir, förde de också hem algumträ och dyrbara stenar. 11Av algumträet lät kungen göra tillbehör till Herrens (Jahvehs) hus och till kungapalatset, samt harpor och lyror för sångarna. Sådant hade man aldrig tidigare sett i Juda land.
12Kung Salomo gav drottningen av Saba allt hon önskade och begärde, förutom gengåvor för det som hon hade fört med sig till kungen. Sedan vände hon om och reste hem med sina tjänare till sitt land igen.
Salomos vishet och rikedom
13Det guld som årligen kom in till Salomo vägde 666 talenter [23 ton], 14förutom det som kringresande handelsmän och andra köpmän förde in. Också Arabiens alla kungar och ståthållarna i landet förde guld och silver till Salomo.
15Kung Salomo lät göra 200 stora sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld 600 shekel [totalt 6,9 kg] uthamrat guld 16samt 300 mindre sköldar av uthamrat guld och använde till varje sådan sköld 300 shekel [3,4 kg] guld. Kungen satte upp dem i Libanonskogshuset.
17Dessutom lät kungen göra en stor tron av elfenben och överdrog den med rent guld. 18Tronen hade sex trappsteg och en pall av guld, fastsatta vid tronen. På båda sidor om sätet fanns armstöd, och två lejon stod utmed armstöden, 19och tolv lejon stod där, ett på varje sida om de sex trappstegen. Något sådant hade aldrig tillverkats i något annat rike. 20Alla kung Salomos dryckeskärl var av guld, och alla kärl i Libanonskogshuset var av rent guld. Silver ansågs inte vara något värt på Salomos tid. 21Kungen hade skepp som gick till Tarshish med Chorams folk [från Tyros], och en gång vart tredje år kom Tarshishskeppen hem och förde med sig guld och silver, elfenben, apor och påfåglar.
22Kung Salomo blev större än någon annan kung på jorden, både i rikedom och i vishet. 23Alla kungar på jorden kom för att besöka Salomo och höra den vishet som Gud hade lagt ner i hans hjärta. 24Var och en av dem förde med sig gåvor: föremål av silver och guld, kläder, vapen, väldoftande kryddor, hästar och mulåsnor. Detta hände år efter år.
25Salomo hade 4 000 stallplatser för hästar med vagnar och 12 000 ridhästar, som han inrymde dels i vagnstäderna, dels i Jerusalem hos kungen själv. 26Han härskade över alla kungarna från floden till filistéernas land och vidare ner till Egyptens gräns. 27Kungen styrde så att silver blev lika vanligt i Jerusalem som sten och cederträ lika vanligt som mullbärsfikonträ i Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd]. 28Och hästar fördes in till Salomo från Egypten och från alla andra länder.
Begravd i Davids stad
29Vad som mer finns att säga om Salomo, om hans första tid såväl som om hans sista, det är skrivet i profeten Natans krönika, i shiloniten Ahias profetia och i siaren (profeten – hebr. chozeh) Iddos syner om Jerobeam, Nebats son. 30Salomo regerade i Jerusalem över hela Israel i 40 år. 31Och Salomo gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom i hans far Davids stad. Hans son Rehabeam blev kung efter honom.
Juda kungar – Rehabeam till Jehoshafat (kap 10-20)
Sydrikets 1:e regent – Rehabeam (kap 10-12)
Introduktion
1[Resten av boken gör en uppräkning med 20 regenter i Sydriket, 19 kungar och en drottning. Salomos son Rehabeam regerar i 17 år (976-959 f.Kr.).]
Rehabeam begav sig till Shechem, eftersom hela Israel hade kommit till Shechem för att göra honom till kung. 2När [Nordrikets regent] Jerobeam, Nebats son, hörde det där han var i Egypten – han hade flytt dit undan kung Salomo – återvände han från Egypten. 3Och de sände bud och kallade honom tillbaka. Då kom Jerobeam tillsammans med hela Israel och talade till Rehabeam och sa: 4"Din far [Salomo] gjorde vårt ok tungt. Men lätta nu det svåra arbete och det tunga ok som din far lade på oss, så vill vi tjäna dig."
5Han [Salomos son Rehabeam] svarade dem: "Vänta tre dagar och kom sedan tillbaka till mig." Och folket gick.
6Då rådgjorde kung Rehabeam med de gamla som hade varit i tjänst hos hans far Salomo medan han ännu levde, och han sa: "Vilket svar råder ni mig att ge detta folk?"
7De talade till honom: "Om du visar dig god mot detta folk, är vänlig mot dem (visar dem villkorad nåd – hebr. ratsah) och talar goda ord till dem, kommer de att bli dina tjänare för alltid."
8Men han brydde sig inte om det råd som de gamla hade gett honom, utan rådgjorde med de unga (den unga generationen; ordagrant: "barnen" – hebr. jeladim) som hade växt upp med honom [Rehabeam] och som nu var i hans tjänst. 9Han sa till dem: "Vilket ord (svar) råder ni oss att ge detta folk som talat till mig och sagt: Lätta det ok som din far har lagt på oss?"
10De unga (barnen), som hade växt upp med honom talade och sa: "Så här bör du säga till detta folk som har talat till dig: 'Din ärade far gjorde vårt ok tungt, men lätta du det för oss' – så här bör du säga till dem: Mitt lillfinger är tjockare än min fars midja. 11Har min far lagt på er ett tungt ok, så ska jag göra ert ok ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel."
12På tredje dagen kom Jerobeam med allt folket till Rehabeam, så som kungen hade talat när han sa: "Kom tillbaka till mig om tre dagar." 13Då gav kungen dem ett hårt svar, för kung Rehabeam brydde sig inte om de gamlas råd. 14Han talade till dem efter de ungas (barnens) råd och sa: "Har min far gjort ert ok tungt, så ska jag göra det ännu tyngre. Har min far tuktat er med ris, så ska jag göra det med skorpiongissel." 15Kungen lyssnade alltså inte till folket. Gud ledde det så för att Herrens ord skulle uppfyllas, det som han hade talat till Jerobeam, Nebats son, genom Ahia från Shilo.
16När hela Israel förstod att kungen inte ville höra på dem, gav folket honom detta svar: "Vad har vi för del i David?
Vi har ingen arvslott i Ishais son.
Gå hem till dina tält, Israel!
Se nu efter ditt hus själv, David."
Därefter gick hela Israel hem igen. 17Och Rehabeam förblev kung endast över de israeliter som bodde i Juda städer. 18När kung Rehabeam sände ut Hadoram som hade uppsikten över tvångsarbetena, stenade Israels barn honom till döds. Själv måste kung Rehabeam skynda sig upp i sin vagn och fly till Jerusalem. 19Så avföll Israel från Davids hus och har varit skilt från det ända till denna dag.
Ps 18:16-36
16Havsdjupen exponerades (havets strömmar),
jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahveh),
genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
[Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]
17Han sträckte sig ner från höjden [med sin hand], tog tag i mig,
drog mig upp [hebr. masha, samma ord som Mose, vars namn just betyder räddad från vattnet, se [2 Mos 2:10]]
från många (stora) vatten. [De stora haven är ofta en symbol på folk och nationer, se [Upp 17:15].]
18Han räddade (ryckte bort) mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se [1 Sam 31:1-4]],
och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
19De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
men Herren (Jahveh) blev mitt stöd.
[Ordet "stöd" används i [Jer 3:1] om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
20Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder),
han räddade mig, för han älskar mig.
[En efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad.]
Guds trofasthet
21[Centralt i psalmen, vers 21-30, finns ett stycke som handlar om Guds trofasthet. Det inleds med en sektion där vers 21 och 25 återspeglar varandra och ramar in den inledande sektionen. I vers 22 och 24 återkommer ordet "följa/vakta". Centralt finns Guds ordning och hans domar.]
Herren (Jahveh) lönade mig (behandlade mig väl; lät mig få växa och mogna, gottgjorde mig) efter min rättfärdighet
efter mina händers renhet (oskyldiga handlingar) har han återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka). 22För jag har följt (vaktat på) Herrens (Jahvehs) vägar [skyddat och lytt hans bud]
och inte avfallit från (agerat ondskefullt mot) min Gud; 23för alla hans domar har jag haft för ögonen,
och hans förordningar ("inristade bud") har jag inte avvisat.
24Jag har varit uppriktig (helhjärtad, fläckfri, intakt, fullkomlig, levt med integritet) inför honom,
och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff).
[Ordagrant: "från min synd", dvs. från det som skulle kunnat vara min synd om jag inte levt rent.]
[Ordet för uppriktig är tamim. Huvudbetydelsen är att vara hel, fullt antal, fullkomlig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär – där det inte finns några dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.]
25Därför har Herren (Jahveh) återgäldat mig (återvänt till mig, fört mig tillbaka) efter min rättfärdighet,
efter mina händers renhet (eftersom mina handlingar är oskyldiga) inför hans ögon.
26[Följande stycke, vers 26-27, beskriver på vilket sätt Gud är rättvis, att han agerar i enlighet med människans moral och speglar hennes handlingar. I det föregående stycket, som utgör en kiasm, speglar verserna rent bokstavligt varandra, se vers 21-25. Något som den bevandrade i originalspråket också kan lägga märke till. Den rättfärdige, som vill leva efter Guds moral, kommer själv att möta och erfara Guds trofasthet, uppriktighet och renhet. Den som är moraliskt fördärvad kommer däremot att möta motstånd och uppleva Guds vägar som obegripliga.]
Mot den trofaste (helige, barmhärtige, kärleksfulle)
visar du dig trofast (helig, barmhärtig, kärleksfull).
Mot den uppriktige (helhjärtade, ärlige, sanne)
visar du dig uppriktig (helhjärtad, ärlig, sann).
27Mot den som renat sig (som en metall som hettats upp och där orenheterna avlägsnats),
visar du dig ren,
men mot den [moraliskt] fördärvade (korrupte, förvridne, slingrande; den som medvetet väljer fel väg),
visar du dig motsatt (antagonistisk, i strid mot; är du skarpsinnig i motstånd).
[I de tre första stroferna – som beskriver positiva egenskaper – bemöter Gud den rättfärdige på motsvarande sätt. I Bergspredikan finns ett liknande uttalande där de barmhärtiga själva ska möta barmhärtighet, se [Matt 5:7]. I den fjärde strofen, där den ogudaktige som är moraliskt fördärvad beskrivs, visar inte Gud ogudaktighet tillbaka – han är ju helig och ren. Om någon sätter sig upp mot Gud så kommer han med sitt skarpsinne och sin list att motsätta sig denne, men inte på ett förvridet sätt, utan med rättvisa och rättfärdighet. Det blir tydligt i hebreiskan där de tre första stroferna har samma rot, medan den fjärde pat-tal skiljer sig åt:
trofaste/trofast – cha-sid / chas-sad
uppriktige/uppriktig – ta-mim / tam-mam
renat/ren – na-bar / ba-rar
förvriden/motsatt – iq-qes / pat-tal
Ordet patal förekommer bara fyra ggr i GT. I [1 Mos 30:8] används det mer neutralt i beskrivningen av en konflikt och kamp, medan det i [Job 5:13] och [Ords 8:8] klingar negativt och betecknar svekfulla ord. Här beskrivs dock hur den ogudaktige upplever Gud som avog och svår att förstå sig på, jfr även Jakobs brottningskamp, se [1 Mos 32:24-28].]
28För du befriar ett ödmjukt (förtryckt) folk,
men stolta ögon (högmodiga blickar) tar du ner (förödmjukar du).
29För du tänder min lampa [ger mig liv], Herre (Jahveh)
– min Gud (Elohim) lyser upp mitt mörker.
[Lampa betecknar ofta fysiskt och andligt liv, se [Job 18:5-6; 21:17; Ords 13:9; 20:20; 24:20]. David kallas också "Israels ljus", se [2 Sam 21:17]. I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se [2 Mos 25:37]. Sann ödmjukhet handlar om att villigt böja sig inför Gud, se [Ps 37:11]. Här i vers 28 används hebreiska ordet sapal som har betydelsen att tvingas ner lågt.]
30För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),
med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [[Fil 4:13]]
Gud ger kraft
31[Nu kommer fem verser som beskriver Herren:]
Vad gäller Gud (El) [den ende sanne Guden]
– hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet),
Herrens (Jahvehs) löftesord (tal) är rent (prövat, luttrat som metall utan slagg) [[Ps 12:7]],
han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom.
32För vem är Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] förutom Herren (Jahveh),
och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)?
[Nej, ingen är som du!]
33Gud (El) är den som utrustade (gav, iklädde) mig med kraft (styrka, mod, inflytande, rikedom),
och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig).
34Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
[Profeten Habackuk använder liknande språk, se [Hab 3:19], ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
35Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig),
så att mina armar kunde spänna kopparbågen.
[Kan syfta på en verklig båge dekorerad med koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.]
36[Vers 36-46 fortsätter att beskriva Herrens gärningar, men går tillbaka till att tilltala honom med "Du". På samma sätt som i vers 31 inleds detta stycke med en extra lång mening. Ordet för strid/krig i vers 35 och 40 ramar in vers 36-39.]
Du gav mig din frälsnings sköld,
din högra hand upprätthåller mig;
din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).
Ords 19:26
26En son som utövar våld mot sin far och driver bort sin mor,
han ger [föräldrarna] skam och drar vanära (förbannelse) över sig själv.
Rom 8:9-25
I Anden
9Ni däremot lever inte i köttet utan i Anden, eftersom Guds Ande bor i er. Den som inte har den Smordes (Kristi) Ande tillhör inte honom.
10Om den Smorde (Messias, Kristus) bor i er är visserligen kroppen död på grund av synden, men Anden är (har och ger) liv på grund av rättfärdigheten. 11Och om Anden från honom som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då ska han som uppväckte den Smorde (Messias, Kristus) från de döda också göra era dödliga kroppar levande genom sin Ande som bor i er.
12Vi har alltså skyldigheter, syskon (bröder och systrar i tron), men inte mot vår köttsliga natur så att vi ska leva efter köttet. 13Om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni genom Anden dödar kroppens gärningar kommer ni att leva.
Barnaskapets ande
14För alla som leds (drivs) av Guds Ande är Guds söner (barn). 15För ni fick inte (tog inte emot) slaveriets ande för att falla tillbaka in i fruktan (vilket återigen leder till rädsla), utan ni tog emot barnaskapets Ande [som ger söners rätt], i vilken vi [ständigt] ropar [högt; vädjande efter hjälp]: "Abba (pappa)! Fader!"
[Den som tagit emot Jesus har blivit adopterad in i Guds familj, vilket innebär full rätt och fri tillgång till allt som föräldern äger. Abba betyder pappa på arameiska – det språk Jesus och hans lärjungar talade till vardags. De första ord ett litet barn lär sig säga är pappa (aram. abba) och mamma (aram. imma). Uttrycket "Abba Fader" visar att vi får vara Guds barn och ha en nära familjerelation till vår himmelske Fader.]
16Anden själv vittnar med (tillsammans med) vår ande att vi är Guds barn, 17och om vi är [hans] barn, så är vi också [hans] arvingar, nämligen Guds arvingar och [därmed] medarvingar till den Smorde (Messias, Kristus), förutsatt att vi lider [tillsammans] med honom, så att vi också får bli förhärligade tillsammans [med honom].
18För jag menar [efter att ha gått igenom olika alternativ] att den här (nuvarande) tidens lidanden inte betyder (är värda) någonting mot [väger lätt jämfört med] den härlighet (ära, glans – gr. doxa) som kommer att uppenbaras (avslöjas) för (i) oss [och bli vår]. 19För med ivrig längtan [utsträckt förväntan – som när man sträcker på huvudet för att få se det man kan ana] väntar skapelsen [oförtrutet och välkomnande] på Guds söners (barns) uppenbarelse. [De troende är redan nu Guds barn, men den härlighet som finns i detta barnaskap har ännu inte avslöjats. Det kommer att ske först då Jesus kommer tillbaka, se [1 Joh 3:2].]
20Skapelsen (naturen) blev ju lagd under förgängelsen [utsattes för ett tillstånd av tomhet – utan mål och mening], inte frivilligt utan genom honom som lade den därunder [Gud tillät det ske] i hopp [i förväntan och tillförsikt] om 21att även skapelsen ska befrias från förfallets (fördärvets, förgängelsens) slaveri och nå fram till Guds barns härliga frihet (den frihet som tillhör Guds barns härlighet). 22Vi vet (har förstått) att hela skapelsen [fortfarande] – fram till nu – suckar (jämrar sig) och lider tillsammans i smärta (i födslovåndor). 23Och inte bara den, utan också vi själva som har Andens förstlingsfrukt [som har fått Guds Ande som en första gåva, se [2 Kor 1:22; Ef 1:14]], också vi suckar inom oss medan vi väntar [oförtrutet och välkomnande] på [vår] adoption (barnaskapet) – vår kropps förlossning (återlösning, befrielse). 24För i hoppet [med den förväntansfulla förvissningen om att kroppen ska befrias] blev vi frälsta (räddade, befriade, helade, upprättade). Men ett hopp som man ser [uppfyllt] är inget hopp, för hur kan någon hoppas på något han redan ser? 25Men om vi hoppas (har en förväntan) på det vi inte ser, så väntar vi [oförtrutet och välkomnande] i uthållighet (ståndaktighet) [även om vi prövas].