"Herren (Jahveh), Herren (Jahveh) är en barmhärtig och nådig Gud (El),
    sen till vrede och rik på nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (stabilitet, fasthet, trofasthet),
⁷som bevarar nåd (omsorgsfull kärlek) mot tusenden [i alla kommande släktled, för evigt],
    förlåter (lyfter upp) missgärning och överträdelse och synd.

[Ordet nåd (hebr. chesed) beskriver Guds nåd och trofasta kärlek. Ordet förekommer både i vers 6 och 7. Den första förekomsten beskriver Guds nåd och barmhärtighet mot Israel när han förnyar förbundet och ger dem Torah för andra gången. I vers 7 handlar det om nåd för tusenden. Det syftar på framtida släktled och även andra folk än Israel. En parallell finns i Guds löfte till Abraham i 1 Mos 12:3 där Gud lovar sin välsignelse både till honom och kommande släktled. Samma tanke finns i Joh 1:17. Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning (1 Mos 24:27; Ps 40:12; Ords 3:3; Ords 16:6; Jes 16:5). Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

Samtidigt låter han inte den skyldige bli ostraffad,
    utan låter straffet för fädernas skuld drabba barn och barnbarn intill tredje och fjärde led."

[Gud straffar inte barn och barnbarn för något som deras fäder gjort, i stället beskriver det Guds rättvisa straff för en viss synd i varje generation. Gud påminner att en generation inte kan komma undan Guds straff, eftersom Gud straffade en tidigare generation. Gud är rättvis och hans natur är både nåd och sanning, se vers 6.]

Och Mose skyndade sig och böjde sitt huvud mot marken och tillbad. ⁹Och han sa: "Om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i dina ögon Herre (Adonai), jag ber dig (vädjar), låt min Herre (Adonai) gå i vår mitt, för det är ett styvnackat folk, och förlåt våra överträdelser och synder, och ta oss som din arvedel."
     ¹⁰Och han sa: "Se, jag skär ett förbund, inför hela ditt folk ska jag göra under, sådana som inte har blivit gjorda i hela världen, inte i något land. Och alla de folk bland vilka du vistas, ska se Herrens (Jahvehs) gärningar som jag ska göra med dig, att de är förunderliga (fantastiska, enorma). ¹¹Håll (vakta, skydda, bevara) det som jag befaller dig idag. Se, jag fördriver framför dig amoréerna och kanaanéerna och hettiterna och perisséerna och hivéerna och jevusiterna. ¹²Vakta (skydda, bevara) dig själv, så att du inte skär förbund med invånarna i landet dit du går, så att de inte blir till en snara i din mitt. ¹³Utan ni ska bryta ner deras altaren och slå deras obelisker i bitar och ni ska hugga ner deras aseror [pålar för avgudadyrkan] . ¹⁴Du ska inte falla ner för någon annan gud (hebr. el), för jag Herren (Jahveh), vars namn är Nitälskande (ett starkt känslomässigt uttryck för att vilja ha fullt ägandeskap över något – hebr. qana), är en nitälskande Gud (El), ¹⁵för att inte skära (ingå) förbund med landets invånare och de går iväg efter andra gudar och offrar till deras gudar och de kallar på dig och du äter av deras offer, ¹⁶och du tar deras döttrar till dina söner och deras döttrar går iväg efter deras gudar och får dina söner att gå iväg efter deras gudar.

¹⁷Du ska inte göra dig några gjutna gudar. [En varning mot synden med guldkalven som de nyss begått, se 2 Mos 32:4]

¹⁸Du ska hålla (vakta, skydda, bevara) det osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah). Sju dagar ska du äta osyrat bröd som jag befallt dig, på den bestämda tiden i månaden aviv [Även kallad nisan. Aviv betyder vår och anger att det är den första vårmånaden.] för i månaden Aviv kom du ut ur Egypten.

¹⁹Allt som öppnar moderlivet är mitt, och av all din boskap ska du helga hanarna, det förstfödda av din oxe och får. ²⁰Det förstfödda av en åsna ska du lösa ut med ett lamm, och om du inte vill lösa ut den ska du bryta av dess nacke. Allt förstfött av dina söner ska du lösa ut. Och ingen ska komma tomhänt inför mig.

²¹Sex dagar ska du arbeta, men på den sjunde ska du vila, både när det är dags att plöja och när det är dags att skörda ska du vila. [Sabbatsbudet gäller alltså även när vårbruket och höstbruket är som intensivast.]

²²Och du ska hålla (vakta, skydda, bevara) veckohögtiden (shavuot, pingst) [på våren, se 2 Mos 23:16] – förstlingsfrukten av veteskörden, och [även] insamlingsfesten (lövhyddohögtiden, sukkot) [på hösten, se 2 Mos 23:17] när året vänder (när det blir ett nytt år). [Det judiska nyåret sker på rosh hashana (den första dagen i månaden tishri), strax före lövhyddohögtiden som startar den 15:e tishri.] ²³Tre gånger om året ska alla dina män komma inför (framför ansiktet på) Herren Herren (Adonai Jahveh), Israels Gud (Elohim). ²⁴För jag ska fördriva folkslag framför dig, och utvidga dina gränser, inte heller ska någon man ha åtrå till ditt land när du går upp till Herren (Adonai) din Gud (Elohim) tre gånger om året.

[Detta är Guds löfte om beskydd att ingen fiende ska anfalla när man firar Herrens (Jahvehs) högtider!]

²⁵Du ska inte offra blodet av mina offer med syrat bröd.
Inte heller ska något av offren som hör till påsken lämnas kvar till morgonen. [Profetiskt om Jesus som togs ner från korset samma dag.]

²⁶Den utvalda förstlingsfrukten från ditt land ska du föra fram till Herren (Adonai) din Guds (Elohims) hus.
Du ska inte koka en killing i dess mors mjölk."

[Frasen upprepas från 2 Mos 23:19 och återkommer i 5 Mos 14:21. Rabbinska tolkningar av detta bud har lett till dagens kosherlagar för mat.]

²⁷Herren sa till Mose: "Skriv ned dessa ord (befallningar), för i enlighet med dem har jag slutit ett förbund med dig och med Israel."
     ²⁸Mose var kvar hos Herren i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta eller dricka. Han skrev förbundsorden, de tio orden, på stentavlorna.

Moses ansikte strålar
²⁹När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets två stentavlor i sin hand, visste han inte om att hans ansiktes hy strålade (att ljus sköt fram som horn), därför att han hade talat med Herren (Jahveh). ³⁰När Aron och alla israeliterna såg strålglansen från Moses ansiktes hy, vågade de inte komma emot honom.
     ³¹Men Mose ropade till dem, och Aron och alla folkets ledare vände tillbaka till honom, och Mose talade till dem. ³²Sedan kom alla israeliterna fram till honom, och han befallde dem allt som Herren (Jahveh) hade talat på Sinai berg.
     ³³När Mose hade talat klart med dem hängde han en slöja för ansiktet. ³⁴Men när Mose trädde fram inför Herrens ansikte för att tala med honom, tog han av sig slöjan till dess han gick ut igen. När han kom ut, talade han till israeliterna det som han fått befallning om. ³⁵Israeliterna såg Moses ansiktes hy, hur den strålade, så Mose hängde slöjan över ansiktet igen till dess han gick in för att tala med Herren (Jahveh).

Tillbaka upp

---

Luk 6:39-7:10

1 (av 4) Blinda ledare
³⁹[Ordet "liknelse" är ordagrant "att kasta vid sidan om". Nu följer fyra liknelser med praktiska exempel från vardagen för att belysa och förklara de andliga sanningar Jesus förmedlat.]

Han berättade också en liknelse för dem:

"Kan en blind vägleda en blind? [Nej, självklart inte.]
Faller inte båda två i diket? [Jo, det gör de.]

⁴⁰En lärjunge är inte förmer än sin lärare, men när han är fullärd blir han som sin lärare. [Så var noga med vem du följer.]

2 (av 4) Flisan och bjälken
⁴¹[På tal om blindhet:]

Varför ser du flisan (stickan, sågspånet, kornet) i din broders öga,
    utan att ens fundera på (vara medveten om) bjälken i ditt eget öga?
⁴²Hur kan du säga till din broder:
    'Broder, låt mig ta bort flisan (stickan, sågspånet, kornet) från ditt öga',
    när du själv inte ser bjälken i ditt eget öga?
Du hycklare [som inte lever som du lär utan "dömer under en teatermask" (gr. hypokrites, från hypo – under och krino – att döma/särskilja) dvs. agerar skenheligt]!
Ta först bort bjälken ur ditt eget öga,
    sedan kan du se klart och ta bort flisan ur din broders öga.

[Denna liknelse hör ihop med den förra, både flisan och bjälken är orsaken till blindhet. Den som kontrollerar någon annans syn måste själv ha bättre syn än den som han ska hjälpa. Den som tar bort en flisa, måste själv ha tagit bort bjälken från sitt eget öga. Innan du dömer/bedömer någon annan, rannsaka dig själv först. En ledare måste ha större andlig klarsyn än sina elever. Han måste själv praktisera de sanningar han lär ut.]

3 (av 4) Trädet och dess frukt
⁴³[Jesus bygger vidare från förra liknelsen med bjälken (som kommer från ett träd), se vers 41-42, med ännu en liknelse:]

Det finns inget gott träd som bär dålig frukt,
    inte heller finns det något dåligt (murket) träd som bär god frukt.
⁴⁴Ett träd känns igen på sin frukt,
    för inte plockar man väl fikon från törnen
    eller skördar vindruvor från en törnbuske.

⁴⁵En god människa bär fram det som är gott
    ur sitt hjärtas goda förråd (skatt; skattkammare) [Matt 6:21],
och en ond [människa] bär fram det som är ont
    ur sitt onda [ur hjärtats onda förråd].
För av (utifrån) hjärtats överflöd (överskott) talar (predikar) [kommer långa eller korta haranger ur] hennes mun.

[I grekiskan beskrivs människan i bestämd form: "den goda människan" och "den onda". Se även Jak 3:1-12 om tungans makt. Sedan begynnelsen finns en andlig lag att naturen bär frukt 'efter sin art', se 1 Mos 1:11. Det som finns på insidan i hjärtat kommer förr eller senare att visa sig i människors tal och handlingar.]

4 (av 4) Två hus
⁴⁶Varför kallar ni mig för 'Herre, herre' utan att göra det jag säger? [Upprepningen av herre, indikerar att man verkligen trodde att man gjorde Guds vilja.] ⁴⁷Den (var och en) som kommer till mig och hör [aktivt lyssnar till] mina ord och gör [aktivt handlar] efter dem, jag ska visa er [i följande illustration] vem han är lik:

⁴⁸Han är lik en man som när han bygger ett hus gräver djupt
    och lägger grunden på klippan [väljer att bygga sitt liv, sin tjänst och allt han tar sig för på Jesus].
När floden svämmar över vräker sig vattnet mot huset men förmår inte rubba det,
    eftersom det var väl byggt på klippan.

⁴⁹Men den (var och en) som hör och inte gör [praktiserar mitt ord],
    han är lik en man som bygger ett hus på sanden [mänskliga tankar och idéer, det jordiska],
    utan att lägga någon grund.
Floden vräker sig mot huset,
    och det rasar genast ihop och förödelsen blir stor."

[Det räcker inte att säga rätt saker – den som hör Jesu ord måste också agera på dem. Alla människor bygger sina liv, alla drabbas av stormar, frågan är på vilken grund huset är byggt.]

FYRA HÄNDELSER
[I detta kapitel återger Lukas fyra händelser från Jesu tjänst i Galileen. Det som utmärker dem är att det är spontana möten med människor. Ofta sker de stora undren i dessa oplanerade händelser i vardagen. Jesu mänskliga sida reagerar alltid först. Han förundras över officerens tro, se vers 9; känner medlidande med änkan, se vers 13; bekräftar Johannes Döparens tjänst, se vers 28; ser på kvinnan och försvarar henne, se vers 44.]

En officers tjänare botas

Än i dag kan man besöka Kapernaum - Jesu hemstad.

¹När Jesus hade hållit hela sitt tal [Luk 6:20-49] till folket, gick han in i Kapernaum [där han bodde i Petrus hus]. ²En romersk officer (centurion) där hade en tjänare som låg sjuk och var nära döden. Officeren satte stort värde på denne tjänare. ³När han fick höra om Jesus, sände han några av de judiska äldste [de judiska ledarna i Kapernaum] och bad honom komma och rädda tjänarens liv. [Här används prepositionen dia framför det grekiska ordet sozo som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder "genom" förstärker att han önskar att hans tjänare blir "genom-helad", dvs. fullständigt helad på en gång.] ⁴De kom till Jesus och vädjade gång på gång ivrigt till honom: "Han är värd att du gör detta för honom, ⁵för han älskar [uppriktigt – på ett osjälviskt, utgivande sätt] vårt folk och har även byggt synagogan åt oss."

[En romersk centurion förde befälet över omkring åttio romerska soldater. Även om han tjänade tjugo gånger mer än en vanlig soldat, var det en stor uppoffring att bygga synagogan. Hans kärlek till det judiska folket visade sig i praktisk handling. Arkeologer har hittat flera inskriptioner från den här tiden som visar att det inte var ovanligt att hedningar bekostade judiska synagogor. Cornelius var också en romersk centurion som gav av sina medel till judarna, se Apg 10:1-2.]

⁶Jesus följde då med dem. Men när han nästan var framme vid huset skickade den romerska officeren några vänner och lät hälsa: "Herre, gör dig inte besvär. Jag är inte värdig att du går in under mitt tak. ⁷Därför ansåg jag mig inte heller värdig att själv komma till dig. Men säg bara ett ord så blir min tjänare (pojke) frisk. ⁸Jag är själv en man som [dagligen] står under andras befäl och har soldater under mig. Om jag säger: 'Gå', till en av dem så går han, eller till en annan: 'Kom', så kommer han, och om jag säger till min tjänare: 'Gör detta', så gör han det."
     ⁹När Jesus hörde detta förundrades han över honom (Jesus blir förvånad och överraskad) och sa till folket som följde honom: "Jag säger er, inte ens i hela Israel har jag sett en sådan stor tro." ¹⁰När de utskickade [vännerna till officeren] kom tillbaka till huset fann de tjänaren frisk igen.

[Samma ord, "förundras", i vers 9, används om Jesu förundran över otron han mötte när han besökte synagogan i sin egen hemstad, se Mark 6:6.]

Tillbaka upp