Psalmen är en bön om att återupprätta relationen med Gud. Ord som återupprätta, frälsning, frid, nåd och sanning är centrala teman.
Författare: Korachs söner
Struktur:
1. Gud har förlåtit och upprättat tidigare, vers 2-4
2. Bön om Guds förlåtelse nu, vers 5-8
3. Förtröstan på Gud, se vers 9-14
1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se [Upp 22:16] och inledningen till Psaltaren.]
En psalm [sång ackompanjerad på strängar], av (för) Korachs söner.
Tacksamhet för vad Gud har gjort
2[Vers 2-4 ramas in av ordet vända/återvända. Psalmen börjar med tacksamhet över hur Gud tidigare har verkat. Det är en grund och ger tro för att Gud på nytt ska upprätta.]
Herre (Jahveh), du visade välvilja (var nådig) mot ditt land.
du vände (återupprättade) Jakobs öde.
[Ordagrant "du vände med en vändning mot Jakob", se även [Ps 14:7].]
3Du tog bort (lyfte bort; förlät) ditt folks missgärning (skuld, synd, orättfärdighet),
du överskylde (begravde; täckte över) all deras synd.
Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]
4Du drog tillbaka din upprördhet (ordagrant: "rörelse"),
du vände dig ifrån din vredes glöd (ordagrant: "brinnande näsa").
[Tre ord för vrede används här. I den första raden används ett ord som beskriver rörelse och upprördhet. Den andra raden har två ord. Ordet vrede (hebr. ap) kommer från näsborre och beskriver hur någon andas kraftigt genom näsan. Här förstärks det med hebr. haron som beskriver en brinnande ilska som en eld.]
Klagan
5[Vers 5-8 ramas in av ordet frälsning. Det hebreiska ordet är jeshua. Vi anar också hur denna frälsning finns i Jesus, vars hebreiska namn är jeshua. Fortfarande finns ordet "tillbaka" med som ett ledmotiv, se vers 7.]
Vänd åter (återupprätta oss), du vår frälsnings Gud (Elohim),
upphör med din upprördhet mot oss.
6Ska du vredgas (från ordet näsborre, att "andas kraftigt") för alltid?
Ska du låta din vrede vara (dra ut på den) från släkte till släkte?
7Är det inte du som väcker oss (för oss tillbaka) till liv igen,
så att ditt folk kan glädja sig i dig?
8Herre (Jahveh), låt oss se din nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet),
ge oss din frälsning.
Fullbordan
9Jag vill lyssna på vad Gud (El), Herren (Jahveh), säger,
för han ska tala frid (välsignelse på alla områden)
till sitt folk, hans trogna (heliga, de som följer honom);
låt dem inte återvända till dårskap.
[Ett liv där man aktivt väljer att gå mot Guds lagar och är självrättfärdig.]
10Ja, hans befrielse (frälsning) är nära (den åtföljs tätt av) dem som fruktar (vördar, respekterar) honom,
och detta för att härlighet (ära – Guds påtagliga närvaro) ska bo i vårt land.
11Nåd (kärleksfull omsorg) och sanning (trofasthet) – de har mötts,
rättfärdighet och frid – de har hälsat varandra med en kyss.
12Sanning (trofasthet) ur jorden (landet) – växer upp [från det mänskliga hjärtats jordmån]
och rättfärdighet från himlen – har blickat ner.
[I vers 11-12 är verbet placerat sist, istället för i början som är det vanliga i hebreiskan. Det ger extra tyngd, särskilt som de är ovanliga, ingen annanstans används verbet pagas för hur abstrakta begrepp möts. Detsamma gäller för ordet för att kyssas, hebr. nasaq.
Nåd och sanning, hebr. chesed ve emet, hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se [2 Mos 34:6]. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
13Herren ska ge det som är gott,
och vårt land ska ge sin skörd.
14Rättfärdighet ska gå framför honom
och bereda väg för hans steg.
[Psalmen ramas in av ordet för land, hebr. erets. I vers 2 är det "ditt land" och här i avslutningen är det "vårt land", se vers 10, 12 och 13.]
Ords 13:7-8
Rikedomens bedräglighet
7Somliga agerar som om de var rika men har ingenting,
andra anser sig vara fattiga men har stora rikedomar.
8Den rike kan behöva betala lösen för sitt liv,
men den fattige får inte ens några hot.
Luk 18:1-17
Om bön
Liknelsen om änkan och domaren
1Och han [Jesus] berättade sedan en liknelse för att visa dem [lärjungarna] att det är nödvändigt att alltid be (tillbe, umgås med Gud) och inte tappa modet (inte ge upp; ordagrant: "inte ge efter för ondska" – gr. me egkakeo).
[Denna liknelse hör ihop med frågan om tiden innan Jesus kommer tillbaka i föregående stycke ([Luk 17:22-37]) och i avslutningen här då "han kommer tillbaka", se vers 8. En del av innehållet i bönerna är säkerligen "Låt ditt rike komma", se [Luk 11:2]. Bönen och det personliga umgänget med Gud är en nödvändighet för att inte ge upp, se också [Luk 21:36; 2 Kor 4:1; 1 Tim 2:1].]
2Han sa: "I en stad fanns en domare. Han fruktade inte Gud och hade ingen respekt för människor. [Han gjorde som han själv ville.] 3I samma stad fanns en änka som gång på gång kom till honom och sa: 'Hjälp mig att få rätt mot min motpart.' 4Han vägrade under en lång tid, men till sist sa han till sig själv: 'Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för människor 5ska jag döma rättvist (ge henne rätt). Om jag inte gör det kommer hon alltid att besvära mig, och till sist ge sig på mig.' " [Ordagrant "slå mig och ge mig en blåtira."]
6Herren sa: "Ni hör vad den orättfärdige domaren säger. 7Skulle då inte Gud [som är rättfärdig] ge rättvisa åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Skulle han dröja länge innan han hjälpte dem? 8Jag säger er: Han ska snabbt (hastigt, plötsligt) ge dem rätt (hjälpa dem). Men frågan är, kommer Människosonen att finna tro [en sådan uthållig tro som änkan hade] här på jorden när han kommer?"
[Denna liknelse är inte en jämförelse där Gud är som denne orättfärdige domare som kvinnan måste tjata på och hota, utan en kontrast. Om en orättfärdig domare till sist ger med sig, hur mycket mer ska då inte en rättfärdig och kärleksfull Gud bönhöra sina barn när de ber!]
Liknelsen om farisén och skatteindrivaren
9Jesus berättade också denna liknelse för några som var övertygade om att de själva var rättfärdiga samtidigt som de såg ner på alla andra:

Bön vid Västra muren i Jerusalem.
10"Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre var tullindrivare (publikan). 11Farisén stod och bad [högt] till (om, för) sig själv: 'Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor; tjuvar (svindlare), orättfärdiga, äktenskapsbrytare – eller som den där [illa ansedda] tullindrivaren.
12Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.'
[Den judiska seden var att be stående och uttala orden, se [Mark 11:25; Matt 6:5-7]. Det var vanligt att rättrogna judar fastade på måndagar och torsdagar. Prepositionen "till" i vers 11 (gr. pros) kan också översättas "om" eller "för". Den hör antingen ihop med hur han stod eller hur han bad. Kanske ansåg han sig förmer och stod och "bad för sig själv". Utifrån sammanhanget och hans arroganta bön, är det troligare att prepositionen beskriver hur han bad. Han bad "om" sig själv, eller ännu värre "till" sig själv genom att prisa sin egen godhet.]
13Men tullindrivaren stod på avstånd och ville inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och sa: 'Gud, var nådefull mot mig, jag är en syndare.'
14Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, inte farisén. För alla som upphöjer sig själva ska bli förödmjukade, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd."
Jesus och små barn
15Man bar också fram spädbarn till Jesus för att han skulle röra vid dem. När lärjungarna såg det tillrättavisade de (hindrade och sa strängt till) dem. [I tron om att Jesus hade viktigare saker för sig, eller att barnen inte var betydelsefulla för honom, motade lärjungarna bort föräldrarna.] 16Men Jesus kallade dem till sig och sa: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Guds rike tillhör sådana som de. 17Sannerligen (Amen), säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."