Khirbet Qeiyafa – En stad som visar på Davids växande rike
Fram tills fyndet i Tell Dan 1993 i norra Israel som nämner "Davids hus" fanns det inga arkeologiska belägg för att David har funnits. Utgrävningar 2007-2013 i Khirbet Qeiyafa, som ligger i Elah-dalen (nära Azeka där David slog Goliat), visar hur det enade riket Israel under Davids tid (ca 1010–970 f.Kr.) expanderade och stärkte sin ställning genom att nya befästningsstäder byggdes som försvar mot filistéerna. Staden var bebodd endast en kort period på 20-30 år under den senare delen av Davids regeringstid. Staden förstördes 980-970 f.Kr. Ofta har dateringar gjorts endast med hjälp av keramikfynd, men i Khirbet Qeiyafa fann man ett 20-tal olivkärnor som man kunde analysera med hjälp av kol-14-metoden vilket möjliggjorde en så exakt datering. Det som även var avgörande för dateringen är det faktum att staden var bebodd endast en kort period varefter den övergavs under lång tid.

Staden visar alla tecken (typ av mur, stadsplanering, frånvaro av benrester från gris, typ av lerkärl, osv) på att vara en judisk stad och inte en filisteisk eller kanaaneisk. Platsen är strategiskt viktig, den ligger en dagsmarsch både från Jerusalem och Hebron. Den är en gränsstad mot filistéerna (12 km till Gat västerut). Fynden har lett till att arkeologer nu också bättre kan identifiera städer från samma period vid andra utgrävningar. Några av dem är: Beit-Shemesh (lager 4), Tell en-Nasbeh, Chirvet ed-Davara, Chirvet al-Raj (2019) och Lachish (lager 5, 2023).

Muren är en så kallad kasemattmur (dubbelmur). Den tekniken användes i israeliska städer, men inte i filisteiska eller kanaaneiska. Specifikt för Juda är att muren var integrerad i boningshusen där den kunde användas som förrådsrum. En tjockare mur är visserligen starkare, men fördelen med denna ihåliga konstruktion (i detta fall var bredden på den yttre 1,5 meter och den inre 1 meter) är att den går snabbare att bygga. Fynd visar att fyra grupper byggde muren och utgick från var sin sida av de två portarna. Allt pekar på en central administration som planerade byggandet av staden.

Mellan 2007 och 2013 har en fjärdedel av staden grävts fram (vilket är mycket i arkeologiska sammanhang). Över 400 000 lerskärvor och 693 handtag från stora lerkärl har hittats. Sådana kärl användes av en central administration, där tomma kärl skickades ut för att fyllas, och fungerade som en slags beskattning. Här i Elah-dalen odlades mycket av den spannmål som behövdes för att försörja det växande riket. Bland de mer spektakulära fynden är en inskription med namnet Esh-Baal, samma namn som Sauls fjärde son (1 Krön 8:33). Av de tusentals namn som hittats på andra inskriptioner från platser i Israel, är det första gången detta namn upptäckts. Det stämmer även in tidsmässigt med de personer i Bibeln som har det namnet. Personnamn som innehåller Baal, som betyder "herre" men även användes om kanaanéernas gud, förekommer inte längre efter 900-talet f.Kr. i Bibeln.

Man har även hittat 12 mycket små vikter som alla har en rundad överdel och en platt bas. De användes för att väga dyrbart material, som metaller, juveler eller kryddor. De är alla olika fraktioner av vikten shekel (11,5 gram). Innan det här fyndet, var en vanlig uppfattning att det här exakta måttsystemet började användas först under 600-talet i Juda. Andra tecken på att staden hade en aktiv och välutvecklad kommers är vackra kärl från Cypern och skarabéer från Egypten. Dessutom har även många metallföremål hittats, bl.a. 15 dolkar, 10 pilspetsar, 3 svärd samt en bronsyxa.

Många arkeologer identifierar den höga trappstegsliknande förstärkningen med den konstruktion som kallas Millo.

⁶[Jerusalem, även omnämnt som Jevus (Jos 15:8), ligger strategiskt längs med den östvästliga vägen från Jeriko till hamnstaden Joppe och den nordsydliga patriarkernas väg från södra Juda till Galileen i norr. Under domartiden hade staden blivit slagen och delvis nerbränd av Juda (Dom 1:8). Direkt efteråt, i Dom 1:9-10, berättas dock att de drog vidare för att strida i andra områden. Staden kunde därför återtas och byggas upp igen av jevusiterna. När David nu drog upp mot staden var den 10-15 hektar stor och låg på den sydöstra bergsryggen söder om tempelberget (utanför de medeltida murarna som idag omsluter staden). Antalet invånare innanför murarna var ett par tusen, men i dåtidens städer var det vanligt att en betydande del av invånarna bodde utanför de egentliga stadsmurarna, endera i enkla hus eller som semi-nomader. Det betyder att antalet människor som hade den jevusitiska staden som sitt "hem" kan ha varit betydligt fler. Att det var så, vittnar de enorma befästningsverken man lyckades bygga redan på patriarktiden om. Staden var väl befäst med vattenförsörjning från Gichonkällan på den östra sidan. De branta dalsidorna ingick i stadens försvarsverk. Den enda sidan av staden som inte hade något naturligt försvar var den som vette mot norr, och här hade man byggt särskilt starka murar.]

Och kungen [David] och hans män gick till Jerusalem mot jevusiterna, invånarna i landet. [Efter Davids kröning i Hebron vill han återta Jerusalem.] Men de talade till David och sa [arrogant och självsäkert]: "Du ska inte komma in hit, för om [du gör det] kommer [till och med] blinda och halta att driva bort dig!" De tänkte att David kommer aldrig att ta sig in [i staden]. ⁷Men David tog Sions borg (starka fäste – hebr. matsodah), det är Davids stad.

Gihon-källan var väl befäst och försörjde Jerusalem med vatten. Illustration baserad på fynd från arkeologiska utgrävningar.

⁸Ja, David sa den dagen [när han attackerade Jerusalem]: "Den som vill slå jevusiterna, han ska via tunneln (kanalen – hebr. tsinor) nå fram till de halta och blinda som David med sin hela varelse (själ) hatar!" [David lovar också att den som först tar sig upp ska leda hans armé, se 1 Krön 11:6.] Därför säger man: "Den blinde och den halte ska inte komma in i huset." [Huset kan syfta på Davids palats eller den administrativa byggnaden, se vers 8, 9 och 11.]

[David använder antagligen uttrycket "de blinda och halta" om alla jevuséer som står och hånar honom uppe vid murarna. Det gör han i respons på vad de ropat, det är ingen allmän attack mot blinda och halta. David behandlar till exempel Jonatans handikappade son Mefivoshet mycket väl, se 2 Sam 4:4; 9:10.
    Ordet tsinor kan betyda rör, tunnel eller kanal. Det passar in på den delvis underjordiska tunnel som gick från den mycket välbefästa Gichonkällan in till staden. Gichonkällan omgavs av ett försvarstorn med väggar som var 4-7 meter breda, intill källan fanns en befäst stor pool/bassäng där vattnet från Gichonkällan samlades upp och man kunde hämta vatten stående på en plattform över poolen. Från Källtornet och poolen gick två parallella murar upp mot den yttre ingången till det som brukar kallas Warrens schaktsystem. Murarna är än idag bevarade upp till 8 meters höjd och är 3 meter breda. Därefter kunde man komma in i staden via en tunnel grävd genom berget. Tunneln är 1-2 meter bred och på sina ställen över 3 meter hög. Det är kanske via den här tunneln (hebr. tsinor) Joav lyckades ta sig in, se 1 Krön 11:6.]

Överst: Det aeoliska kapitälet som hittades 1963. Nederst: En konstnärs illustration av David som lutar sig mot en pelare i sitt palats och blickar söderut ut över Davids stad med Olivberget till vänster.

⁹Och David bodde i borgen [som syftar på den välbefästa staden som i sin helhet var en fästning] och kallade den för Davids stad. Och David byggde runtom [utanför den befintliga staden] utgående från Millo (förstärkningsvallen; ordagrant "fyllning"), samt dess hus.

[Millo används alltid i bestämd form (hebr. ha-millo). Det som avses är antagligen trappstegskonstruktionen strax norr om den ursprungliga staden. Flera utgrävningar sedan 1920-talet har synliggjort delar av den imponerande konstruktion som byggdes för att bredda bergsryggen på dess smalaste ställe strax norr om den ursprungliga jevusitiska staden som David intog. Integrerad i och delvis byggd på denna konstgjorda konstruktion har arkeologen Eilat Mazar (1956-2021) grävt fram grunden till den byggnad som hon menade var Davids palats. Byggnaden är större än det palats man funnit i t.ex. Megiddo. Vid utgrävningar vid Millo 1963 hittades ett aeoliskt kapitäl. Sådana användes som utsmyckning vid ingångar eller fönster vid palats, t.ex. vid palatset i Megiddo. Detta är det mest skickligt utförda av alla kapitäl som hittills hittats i hela Mellanöstern. Den östra ytterväggen vid Millo är hela 7 meter bred, så byggnaden utgjorde även en förbättrad del av stadens försvar. Om det är Davids palats som avses så började David byggandet, senare (vers 11) rapporteras att han får hjälp av Hirams skickliga hantverkare för att slutföra bygget och utsmycka det.
    Den imponerande byggnaden fungerade också som ett administrativt center. Man har funnit tiotals sigill vid Millo vilket är ett tecken på att det fanns officiella arkiv i byggnaden. Sigill, även kallad bulla, är en tillplattad lerklump med namn eller bild, ca 1 cm i diameter, som användes för att försegla viktiga dokument. Byggnaden förblev i bruk ända till Jerusalems förstörelse. Det vet man på grund av namn man hittat på tre av sigillen. Det är namnen på skrivare som nämns i Jeremia, nämligen Gemarjahu (Shafans son, se Jer 36:10), Jehuchal (Shelemjas son, se Jer 37:3) samt Gedaljahu (Pashurs son, se Jer 38:1). I den sistnämnda versen nämns till och med Jehuchal och Gedaljahu tillsammans! Även andra kända namn som kung Hiskia och profeten Jesaja har hittats här 2015 och 2018.]

¹⁰Och David växte sig mäktigare och mäktigare, för Herren (Jahveh), Guden över härskarorna (Elohim Sebaot), var med honom. [David fick mer auktoritet, riket växte och ryktet om honom spred sig.] ¹¹Och Chiram, Tyros kung, sände budbärare till David, och cederträ och timmermän och stenhuggare. Och de byggde på [förfärdigade] Davids hus [palatset eller den administrativa byggnaden vid Millo].

[Ett spår av deras skickliga hantverk är antagligen det aeoliska kapitäl man funnit vid Millo.]

På Mesha-stelen (daterad till 840 f.kr.) beskriver moabiterna sitt uppror mot Israel. Stenen hittades 1868 i Dibon i Jordanien och nämner "Omri kung av Israel" på rad 4-5. Den 31:a raden är skadad, men nya analyser 2022 med hjälp av 3D-teknik gör att fler och fler forskare bekräftar att det står "Davids hus".

¹²Och David visste [han förstod att när en av dåtidens stora kungar sänder en delegation och bidrar till palatset] att Herren (Jahveh) hade gjort honom till kung över Israel och att han hade upphöjt hans kungarike för sitt folk Israels skull.

[Drygt hundra år efter Davids tid skriver Moabs kung Mesha ner sin beskrivning av kriget med israeliterna. Stenen som kallas Mesha-stelen hittades i Dibon i Jordanien 1868. Den dateras till 840 f.Kr. Beskrivningen är i full harmoni med Bibelns version och har 34 rader. Rad 4-5 beskriver striderna med "Omri Israels kung", han var Nordrikets 6:e kung och regerade 884-873 f.Kr. Rad 31 nämner troligtvis "Davids hus", två av de fem bokstäverna är skadade, men ny 3D-teknik pekar på att det verkligen står Davids hus. Stenen finns i Paris på Louvren.]

¹³Och David tog sig fler konkubiner och hustrur från Jerusalem efter att han kommit från Hebron och det föddes söner och döttrar till David. ¹⁴Och dessa är namnen på dem som föddes åt honom i Jerusalem:

Shamoa
och Shovav
och Natan
och Salomo [dessa fyra var Batshevas söner, se 1 Krön 3:5]

¹⁵och Jivchar
och Elishoa
och Nefeg
och Jafia
¹⁶och Elishama
och Elijada
och Elifalet.

[Detta är den kortaste av de tre uppräkningarna av barn som föddes till David i Jerusalem, se 1 Krön 3:5-9; 14:4-6. Samtidigt som författaren visar på hur Davids rike stärktes och hur han blir välsignad med många barn, det föds fem fler barn i Jerusalem än i Hebron, anas också att detta kan orsaka problem i framtiden, se 5 Mos 17:17.]

David slår filistéerna
¹⁷När filistéerna hörde att David hade blivit smord till kung över Israel, gick alla filistéer upp och sökte David, och David hörde om det och gick ner till borgen (starka fästet – hebr. matsodah).

[Filistéerna kom från städerna Gaza, Ashkelon, Ashdod vid Medelhavskusten och Ekron och Gat lite längre in från kustremsan och rörde sig höjdmässigt upp mot Jerusalem. En del menar att denna borg refererar till den i Adullam i närheten av Betlehem som är på lägre höjd (2 Sam 23:14), men troligare utifrån den geografiska positionen nära Refaim och Givon (vers 18, 22 och 25) är att David flyttar sitt högkvarter från palatset som nu är byggt på högre höjd, ner till borgen innanför murarna i Jerusalem.]

¹⁸Filistéerna kom och spred ut sig i Refaims dal [gränsen mellan Juda och Benjamin sydväst om Jerusalem]. ¹⁹Då frågade David Herren (Jahveh) och sa: "Ska jag dra ut mot filistéerna? Ska du ge dem i min hand?"
    Och Herren (Jahveh) sa till David: "Dra ut, för jag ska med säkerhet ge filistéerna i din hand."
     ²⁰Så David kom till Baal-Peratsim ["bräckandets herre"; strax utanför Jerusalem] och David slog dem där och han sa: "Herren (Jahveh) har brutit mina fiender framför mig, som vattnet bryter igenom." Därför kallas den platsen Baal-Peratsim. [Hebr. Peratsim är plural av hebr. perets – att bryta, rämna, slå en bräsch i.] ²¹Där lämnade de sina avgudar och David och hans män tog bort dem.
     ²²Men filistéerna kom upp igen och spred sig i Refaims dal. ²³När David då frågade Herren (Jahveh) svarade han: "Du ska inte dra ut, gör en kringgående rörelse bakom dem och kom över dem mittemot bachaträden ("de gråtande träden" – hebr. bachaim). [David ska blockera deras reträtt tillbaka västerut via Refaims dal. Trädet är troligtvis ett balsamträd (Meckabalsam, Gileadbalsam) som droppar sav när grenar och löven bryts av. Namnet kommer från verbet för att gråta (hebr. bacha), se även 1 Krön 14:14-15; Ps 84:7.] ²⁴Och det ska ske när du hör ljudet av en marscherande armé i bachaträdens toppar, då ska du göra dig redo, för då har Herren (Jahveh) gått ut framför dig och slagit filistéernas armé." ²⁵Och David gjorde som Herren (Jahveh) hade befallt honom och han slog filistéerna från Geva [betyder "höjd"; just väster om Jerusalem] till dess de kom till Gezer [längs med Ajiondalen västerut, halvvägs till Medelhavskusten].

Tillbaka upp

---

Luk 18:1-17

Om bön

Liknelsen om änkan och domaren
¹Och han [Jesus] berättade sedan en liknelse för att visa dem [lärjungarna] att det är nödvändigt att alltid be (tillbe, umgås med Gud) och inte tappa modet (inte ge upp; ordagrant: "inte ge efter för ondska" – gr. me egkakeo).

[Denna liknelse hör ihop med frågan om tiden innan Jesus kommer tillbaka i föregående stycke (Luk 17:22-37) och i avslutningen här då "han kommer tillbaka", se vers 8. En del av innehållet i bönerna är säkerligen "Låt ditt rike komma", se Luk 11:2. Bönen och det personliga umgänget med Gud är en nödvändighet för att inte ge upp, se också Luk 21:36; 2 Kor 4:1; 1 Tim 2:1.]

²Han sa: "I en stad fanns en domare. Han fruktade inte Gud och hade ingen respekt för människor. [Han gjorde som han själv ville.] ³I samma stad fanns en änka som gång på gång kom till honom och sa: 'Hjälp mig att få rätt mot min motpart.' ⁴Han vägrade under en lång tid, men till sist sa han till sig själv: 'Även om jag inte fruktar Gud eller har respekt för människor ⁵ska jag döma rättvist (ge henne rätt). Om jag inte gör det kommer hon alltid att besvära mig, och till sist ge sig på mig.' " [Ordagrant "slå mig och ge mig en blåtira."]
     ⁶Herren sa: "Ni hör vad den orättfärdige domaren säger. ⁷Skulle då inte Gud [som är rättfärdig] ge rättvisa åt sina utvalda som ropar till honom dag och natt? Skulle han dröja länge innan han hjälpte dem? ⁸Jag säger er: Han ska snabbt (hastigt, plötsligt) ge dem rätt (hjälpa dem). Men frågan är, kommer Människosonen att finna tro [en sådan uthållig tro som änkan hade] här på jorden när han kommer?"

[Denna liknelse är inte en jämförelse där Gud är som denne orättfärdige domare som kvinnan måste tjata på och hota, utan en kontrast. Om en orättfärdig domare till sist ger med sig, hur mycket mer ska då inte en rättfärdig och kärleksfull Gud bönhöra sina barn när de ber!]

Liknelsen om farisén och skatteindrivaren
⁹Jesus berättade också denna liknelse för några som var övertygade om att de själva var rättfärdiga samtidigt som de såg ner på alla andra:

Bön vid Västra muren i Jerusalem.

¹⁰"Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre var tullindrivare (publikan). ¹¹Farisén stod och bad [högt] till (om, för) sig själv:

'Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor; tjuvar (svindlare), orättfärdiga, äktenskapsbrytare – eller som den där [illa ansedda] tullindrivaren.
¹²Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.'

[Den judiska seden var att be stående och uttala orden, se Mark 11:25; Matt 6:5-7. Det var vanligt att rättrogna judar fastade på måndagar och torsdagar. Prepositionen "till" i vers 11 (gr. pros) kan också översättas "om" eller "för". Den hör antingen ihop med hur han stod eller hur han bad. Kanske ansåg han sig förmer och stod och "bad för sig själv". Utifrån sammanhanget och hans arroganta bön, är det troligare att prepositionen beskriver hur han bad. Han bad "om" sig själv, eller ännu värre "till" sig själv genom att prisa sin egen godhet.]

¹³Men tullindrivaren stod på avstånd och ville inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och sa: 'Gud, var nådefull mot mig, jag är en syndare.'
     ¹⁴Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, inte farisén. För alla som upphöjer sig själva ska bli förödmjukade, men den som ödmjukar sig ska bli upphöjd."

Jesus och små barn
¹⁵Man bar också fram spädbarn till Jesus för att han skulle röra vid dem. När lärjungarna såg det tillrättavisade de (hindrade och sa strängt till) dem. [I tron om att Jesus hade viktigare saker för sig, eller att barnen inte var betydelsefulla för honom, motade lärjungarna bort föräldrarna.] ¹⁶Men Jesus kallade dem till sig och sa: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Guds rike tillhör sådana som de. ¹⁷Sannerligen (Amen), säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in."

Tillbaka upp