Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Parallell - lördag 11/1

Job 29-31


Job 29-31

Avslutande monolog av Job (kap 29-31)

Sammanfattning av Jobs lidande
1Igen tog Job upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:

2[Job önskar sig på nytt tillbaka till hur det var innan han drabbades av detta, se Job 6:8; 11:5; 14:13; 19:23:]

Om det ändå vore som i tidigare månader,
    som i de dagar då Gud gav sitt beskydd,
3då hans lampa sken över mitt huvud [gav riktning och klarhet, se Job 22:28; 2 Mos 10:23],
    och i hans ljus vandrade jag genom mörkret!
4Då jag var i min "bästa årstids" dagar [ordagrant: vinterns dagar; då var skörden bärgad; sådden gjord; det är svalt och skönt],
    då Guds (Elohas) godhet vilade över mitt tält,
5då den Allsmäktige (Shaddaj) fortfarande var med mig
    och mina barn fanns runt omkring mig,
6då mina fötter badade i gräddmjölk [bild från ett herdesamhälle; boskapen mjölkar i överflöd]
    och det rann bäckar av olja ur klippan [den uthuggna vinpressen] för mig. [5 Mos 32:13; Job 24:11]

7När jag gick till porten i staden
    och intog min plats på torget,
8när de såg mig, drog de unga sig undan
    och åldringarna (de skröpliga – hebr. jashish) reste sig och blev stående.
9Hövdingar (ledare – hebr. sar) höll tillbaka sitt prat (hebr. milah)
    och lade handen på munnen. [Något Job bett de tre bekanta göra, se Job 21:5.]
10Rösten från furstar (hebr. nagid) försvann (drogs undan),
    deras tunga fastnade i gommen.
    [Job tillhörde troligen också denna klass av ledare, hövding/furste används antagligen synonymt här.]
11När ett öra hörde, prisade det mig lycklig,
    och när ett öga såg mig, lovordade det mig.
12eftersom jag räddade den fattige som ropade
    och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
13Den döende välsignade mig,
    änkans hjärta fick jag att jubla.
14Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad,
    rättvisan var min mantel och huvudbonad.
15Ögon var jag åt den blinde
    och fötter åt den halte (lame) var jag.
    [Både ögon och fötter står i dual-formen, dvs. två ögon och två fötter.]
16En far för de behövande (fattiga – hebr. evion) var jag
    och jag utforskade (redde ut) den okändes sak. [Sökte upp människor som led i tysthet, och gav dem rätt.]
17Och jag krossade [med emfas] den orättfärdiges huggtänder (rovdjursgaddar – hebr. metalah)
    och ryckte rovet från hans tänder (hebr. shen).
18Jag tänkte då: "I mitt eget näste (boning – hebr. qen) ska jag dö,
    mina dagar blir många som sanden.
    [En positiv bild av familjen samlad som i ett "fågelbo" i en nära gemenskap.]

19Min rot [under mig]
    är öppen till vattnet [har tillgång till vattenkällor],
    och nattens dagg vilar i
mina grenar [ovan mig].

[Versen är en merism (ett uttryck med kontraster som ger en helhet) där Job beskriver roten under honom och grenarna ovanför hans huvud. För den som bor i ett ökenklimat är tillgång på vatten viktigt, jfr Job 18:16. Vatten både från rot och grenverk är en symbol på Guds nåd och favör, se Ps 1:3; Jer 17:18.]

20Min ära är ständigt ny [det är Jobs önskan, se Job 19:9],
    och min båge [min arm] förnyas i min hand."
    [Båge är ofta parallell till starka armar, se 1 Mos 49:24; 1 Sam 2:4.]

21[Job ser nu i vers 21-25 tillbaka på den tid då han var respekterad, se vers 7-10. Även Elifaz har nämnt om hans forna rykte om vishet, se Job 4:3-4.]

De lyssnade på mig och väntade,
    de var tysta inför mitt råd.
22Efter mitt ord sa ingen emot mig (hebr. shanah),
    och mitt prat droppade [som ett fint stilla regn].
    [Bilden är hur de som lyssnade vattnades på ett mjukt och fint sätt, se Amos 7:16; 5 Mos 32:2; Höga V 4:11.]
23De väntade på mig som på regn,
    de öppnade sin mun på vid gavel som efter sent regn (vårregn).
    [De sista regnen före spannmålsskörden, som ger näring åt frukten.]
24Jag log mot dem – de trodde inte det,
    och de tog emot mitt ansiktes ljus [min favör].
25Jag valde väg (hebr. derech) åt dem och satt som huvud (de högsta ledarna – hebr. rosh),
    jag tronade som en kung (hebr. melech) bland sin armé (trupp),
    som en som tröstar (hebr. nacham) de sörjande.

[Job är en skuggbild av Messias som tröstar de sörjande, se Jes 61:2-3. Även i hans lidande finns likheter, se Jes 50:4; Heb 2:18. I hebreiska ordföljden är nachum det sista ordet. Jesus valde att verka utifrån Kapernaum (Jes 9:1; Matt 4:13), som på hebreiska är Kfar Nachum. Det är samma namn som profeten Nahum. Betydelsen är "Nahums by" eller mer ordagrant "tröstens by"!]

1Och nu har de som är yngre än jag hånat mig,
    de vars fäder jag skulle ha ringaktat
    och placerat med mina fårhundar (vallhundar).
2Till vilken nytta är deras händers styrka för mig?
    Män vars mogna ålder gått förlorad?
3De är magra av brist och hungersnöd,
    de gnager på den torra marken, i den öde ödemarkens dysterhet.
4De plockar (samlar) saltörter med malört bland snåren (buskarna)
    och ginstbuskarnas rötter är deras mat (bröd).
5Från mitten (ordagrant: ryggen) [kroppens mitt, samhället] drivs de ut,
    de ropar över dem som en tjuv.
6I dalens klyftor måste de bo,
    i hålor i marken och i klipporna.
7I busksnåren skriar de,
    under nässlorna kurar de ihop sig (samlas de).
8De är dårens söner, även skammens söner,
    de är utdrivna från landet.

9Och nu har jag blivit deras nidvisa (hebr. negina),
    jag är ett pladder (prat, ordspråk – hebr. milah) för dem.
10De avskyr mig, de flyr långt bort från mig
    och besparar mig inte att bli spottad i ansiktet.
11Eftersom han har lossat min tältlina (hebr. jeter) [huvudlinan som höll uppe tältet, se Job 4:21]
    och plågat mig
    och de har kastat bort tyglarna framför mig.
12Över min högra [sida – för att anklaga, se Sak 3:1; Ps 109:6] reser sig ungt slödder (hebr. pirchach),
    de snärjer mina fötter
    och de bygger upp sina fördärvliga stigar [belägringsramper, se Job 19:12] mot mig.
13De gräver upp min stig (upptrampad gångväg – hebr. netivah),
    de förvärrar min olycka,
    de som själva ingen hjälp har. [Uttrycket kan tolkas att de gjort det själva utan hjälp, men troligare är det ett ordspråksliknande uttryck för sådana bedrövliga människor som ingen vill associera sig med. Ingen tjänare vill arbeta för dem.]
14Som ett stort gap (genombrott, bräcka i en mur) anländer de,
    som ett oväder rullar de sig över mig.
15Skräck har vänts mot mig,
    de jagar bort min ära som en vind
    och som ett moln försvinner min välfärd.

16Och nu är min själ uthälld i mig,
    lidandets dagar har tagit sitt grepp om mig.
17På natten blir mina ben genomborrade
    och faller av mig och mina muskler får ingen vila.
18Med stor kraft är mina kläder vanställda,
    de binder mig som kragen på min mantel.
19Han har kastat mig i dyn
    och jag har blivit som stoft och aska.
20Jag ropar till dig men du svarar mig inte.
    Jag står upp och du ser på mig.
21Du har vänt dig till att bli grym mot mig,
    med din mäktiga hand hatar du mig.
22Du lyfter upp mig till vinden,
    du får mig att rida på den
    och du smälter (löser upp) min varelse (ordagrant: ämnena som jag består av, min kropp).

[Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Job skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]

23Jag vet att du vill föra mig till döden
    och till det utvalda huset för alla levande.

24Förvisso, skulle inte han [en bruten man – Job] sträcka ut sin hand från ruinhögen,
    i sin olycka sända ett nödrop (hebr. shoa) till dem [feminin plural – kan syfta på gråterskor]?
25Har jag inte gråtit på olyckans dag?
    Min själ har sörjt för den fattige.
26När jag skådade efter gott,
    kom ondska
och när jag väntade på ljus,
    kom mörker.
27Mitt inre kokar och vilar inte,
    lidandets dagar har kommit över mig.
28Jag går sörjande utan värme.
    Jag står upp i skaran och ropar på hjälp.
29Jag har blivit en bror till schakalen
    och en kompanjon till strutsarna.
30Min hud svartnar och faller av mig
    och mina ben brinner av hetta.
31Därför är min kinnor-harpa vänd till sorg
    och min flöjt till en gråtande röst.

Jobs ed – jag är inte skyldig
1[Nu följer en serie av "om jag gjort detta" (19 ggr – vers 5, 7, 9, 13, 16-17, 19, 21, 24-26, 29, 31, 33, 38-39) följt av "då", se vers 8, 10, 22 och 40. Beroende på hur man räknar är det omkring 16 olika syndfulla handlingar som Job tar upp. Formatet är inte okänt. I De dödas bok från Egypten, som är en ockult instruktionsbok inför efterlivet, finns liknande uppräkningar. I kapitel 125 som behandlar ödet för en avliden själ räknas 42 synder upp som den personen inte gjort. Den äldsta versionen är från 1500 f.Kr. men berättelserna är äldre och skrivsättet känt på Jobs tid.]

Jag skar ett förbund (slöt ett kontrakt) med mina ögon,
    hur skulle jag då kunna tänka på (se på, låta tanken vandra iväg, fantisera om) en jungfru (ung kvinna)? [Här handlar det inte bara om handlingar (vers 9-12) utan också om tankar, se Ords 6:25; Matt 5:28.]
2Och vilken är Guds (Elohims) del ifrån ovan
    och arvet från den Allsmäktige (Shaddaj) från höjden?
3Är det inte olycka till förvrängaren
    och katastrof till den som gör falskhet (ordagrant tomhet, det som ingenting är)?
4Har inte han sett mina vägar
    och räknat mina steg?

5Om jag har vandrat med fåfängan
    och min fot har hastat till bedrägeri –
6låt mig bli vägd på rättvisans våg,
    och Gud (Elohim) känner (är intimt förtrogen med) min oskuld. [Job 23:10; 27:5, 6]
7Om mitt steg
    har vänt bort från vägen
och mitt hjärta vandrar
    efter mina ögon [Hes 6:9],
och om någon fläck klamrar sig fast
    vid mina händer,
8låt mig då så och låt någon annan äta,
    ja, låt frukten från mitt fält bli uppryckt. [3 Mos 26:16]

9Om mitt hjärta har lockats till en kvinna
    och jag har legat på lur vid min grannes dörr,
10låt då min hustru mala åt någon annan
    och låt andra böja sig över henne [Jer 8:10].
11Eftersom det är ett avskyvärt brott,
    det är en synd som ska straffas av domaren.
12Eftersom det är en eld som slukar ända till Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats) [Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11]
    och skulle utplåna all min tillväxt.

13Om jag skulle förakta min tjänares eller min tjänarinnas sak
    när de tvistar med mig [5 Mos 24:14, 15],
14vad skulle jag då göra när Gud (Elohim) reser sig?
    Och när han kommer ihåg, vad ska jag svara honom?
15Har inte han som har skapat mig i livmodern skapat honom?
    Och har inte den Ende skapat oss i livmodern?

16[Som respons på Elifaz anklagelser i Job 22:7-9 att han skulle ha förtryckt de fattiga säger nu Job:]
Om jag har undanhållit något som den ringe önskar,
    och om mina ögon har fått änkan att misslyckas [Job 29:12],
17eller har ätit min smula (mat, oavsett hur lite) själv (ensam)
    och den faderlöse inte har ätit av den –
18för från min ungdom växte han upp, med mig som en far
    och jag har varit hennes vägledare från min mors sköte (livmoder).
19Om jag har sett någon vandrare i behov av kläder
    eller att en behövande inte har något att skyla sig med,
20om hans länder inte har välsignat mig
    och om han inte blivit varm av ullen från mina får,
21om jag har lyft upp min hand mot den faderlöse,
    eftersom jag i porten såg min hjälp,
22låt då mina skuldror falla loss från skulderbladen
    och mina armar brytas loss från skelettet.
23Olycka från Gud (Elohim) var en skräck för mig
    och på grund av hans majestät kan jag inte göra något.

24Om jag har satt mitt hopp till guld
    och har sagt till det fina guldet: "Du är min trygghet",
25om jag gladde mig därför att min rikedom var stor (hebr. rav)
    och för att min hand har fått mycket (stor volym – hebr. kabir),
26om jag såg solen när den sken
    eller månen vandra i klarhet,
27och mitt hjärta i hemlighet har blivit lockat
    och min mun har kysst min hand,
28även detta en synd som ska straffas av domaren [jfr vers 11],
    eftersom jag då förnekat (bedragit, ljugit för) Gud (Elohim) som är därovan (från ovan). [Gud är högre än sol och måne som människor är frestade att tillbe.]

29Om jag gläder mig åt att han som hatar mig blir fördärvad,
    eller jublar när ondska blir funnen hos honom –
30och inte avhåller min mun från att synda
    genom att uttala en förbannelse över hans själ (liv).
31Om inte de vuxna i mitt tält säger:
    Vem kan finna någon som inte har blivit mätt av hans kött?
32Främlingen bor inte på gatan,
    mina dörrar har jag öppnat mot gatan.
33Om jag på människors sätt har dolt mina överträdelser
    genom att gömma dem i famnen,
34eftersom jag fruktade för skarorna
    och de mest föraktade familjerna skrämde mig,
    så att jag teg och inte gick ut genom dörren.

35Vem ger till mig, lyssnar till mig, se mitt märke (avtryck, signatur, autograf).
    Låt den Allsmäktige (Shaddaj) svara (se, uppmärksamma) mig.
    Och bevisa i skrift en man, min motståndare.
36Om jag inte kan bära det på min skuldra
    ska jag binda det vid mig som en krona.
37Jag ska berätta för honom antalet av mina steg,
    som en furste ska jag gå nära honom.

38Om mitt land ropar mot mig
    och dess plogfåror gråter tillsammans,
39om jag har ätit dess frukt (styrka – hebr. koach) utan silver [ge betalning]
    och har fått dess ägare (herrar) att bli missnöjda (ordagrant: ´utsläckt deras själ´),
40låt tistlar växa istället för vete
    och skadlig vass istället för korn.

Här slutar Jobs ord.







Igår

Planer

Stäng  


Parallell