Domarboken går i kronologisk ordning igenom de tolv domarna som verkade under denna tidsperiod. Här i Domarboken skapas sju sektioner. Sju ledare (de mest framträdande) beskrivs i detalj, medan de övriga fem bara omnämns i förbifarten. Gideon är den fjärde (av de sju som beskrivs utförligt) vilket gör att i det kiastiska mönstret är han den centrala domaren. Här finns också hans son beskriven, som inte var domare, utan kung, se Dom 9:6. Varje hebreiskt namn har också en betydelse. Gideon betyder t.ex. genombrott.

1. Otniel – Guds lejon (Dom 3:7-11)
2. Ehud – enhet (Dom 3:12-30)
3. Shamgar – svärd (Dom 3:31)
4. Deborah – bi och fackla/ljus (Dom 4:1-5:3)
5. Gideon – genombrott (Dom 6:1-8:32)
– Gideons son Avimelech – kungens far (Dom 8:33-9:57)
6. Tola – mask/karmosinröd (Dom 10:1-2)
7. Jair – han ger ljus (Dom 10:3-4)
8. Jefta – han öppnar (Dom 10:6-12:7)
9. Ivtsan – deras vithet (Dom 12:8-10)
10. Elon – ek/mäktig (Dom 12:11-12)
11. Abdon – slaveri/förtryck (Dom 12:13-15)
12. Simson – som solen (Dom 13:1-16:31)

Varje sektion följer ett liknande mönster med inledande förtryck, Herrens ingripande och därefter upphör förtrycket.

Inledande förtryck

Och Israels söner gjorde det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och glömde Herren sin Gud (Jahveh Elohim) och tjänade baalerna och aserorna. ⁸Därför upptändes Herrens (Jahvehs) vrede mot Israel och han gav dem i Aram-Naharaims kung Koshan-Rishataims hand, och Israels söner tjänade Koshan-Rishataim i 8 år.

Herrens ingripande
⁹Och när Israels söner ropade till Herren (Jahveh) reste Herren (Jahveh) upp en frälsare (räddare) åt Israels söner som räddade dem – Otniel [Guds lejon], Kenaz son, Kalebs yngre bror.

Slut på förtrycket
¹⁰Och Herrens (Jahvehs) Ande kom över honom och han dömde Israel, och han gick ut i strid och Herren (Jahveh) gav Arams kung Koshan-Rishataim i hans hand och hans hand segrade mot Koshan-Rishataim. ¹¹Och landet hade ro i 40 år. Sedan dog Otniel, Kenaz son.

[Frasen "Herrens Ande kom över honom" i vers 10 återkommer ytterligare fyra gånger i boken, se Dom 6:34; 11:29; 14:19; 15:14. I GT kommer Anden över människor för att de ska få kraft att utföra Guds uppdrag. Uttrycket återkommer även om kungar, se 1 Sam 11:6; 16:13-14]

Ehud – den andra domaren


Inledande förtryck
¹²Och Israels söner gjorde igen det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon, och Herren (Jahveh) styrkte Eglon [betyder: "lik en kalv" och liknar också ordet för rund/rundad], Moabs kung, mot Israel, eftersom de hade gjort det som var ont i Herrens (Jahvehs) ögon.

[Moabiterna nämns inte bland folken som Herren hade låtit finnas kvar för att pröva israeliterna, se vers 3-6. Moabiterna härstammar från Lots äldsta dotter som hade ett incestförhållande med sin far efter att han "ätit och druckit", se 1 Mos 19:30-38. Namnet Eglon betyder "lik en kalv" på hebreiska, och är snarlikt ordet agol som betyder rund eller rundad. Ingen israelit kunde undgå att lägga märke till den karikatyriska beskrivningen av Eglon som blir en clownliknande figur. I vers 17 används det hebreiska bari, som beskriver fet gödboskap, och här med en förstärkning som beskriver honom som "enormt fet". Varje gång hans namn förekommer i vers 12-17 beskrivs han som "Moabs kung", men efter vers 20 undviker författaren den titeln. Denne man var "någon" under de 18 år han regerade, men reduceras sedan till en namnlös "han" som dör en förnedrande död.]

¹³Han [Eglon] samlade till sig Ammons och Amaleks söner och han gick och slog Israel och de besatte Palmstaden [Jeriko, se 5 Mos 34:3]. ¹⁴Och Israels söner tjänade Eglon, Moabs kung, i 18 år.

Herrens ingripande
¹⁵Men när Israels söner ropade till Herren (Jahveh) reste Herren (Jahveh) upp en frälsare (räddare), Ehud, Geras son, Benjamins son, en vänsterhänt man, och Israels söner sände en gåva med honom till Eglon, Moabs kung.

[Namnet Benjamin betyder ordagrant "högra handens son". Författaren noterar att Ehud var vänsterhänt, en egenskap som skulle visa sig avgörande för utgången i denna berättelse, se vers 16 och 21. Benjaminiterna var kända för sin skicklighet att använda slungor med sin vänstra hand (Dom 20:16). Vid tre tillfällen i GT omnämns vänsterhänta personer, alla är från Benjamins (”söner till högerhänta”). Ehud, 700 benjaminiter (Dom 20:16) och 48 krigare som stödde David (1 Krön 12:2).]

¹⁶Och Ehud gjorde ett tveeggat svärd för honom [sig själv eller för Eglon], en aln långt [45 cm], och han fäste det under sina kläder på sin högra sida. [Eftersom de flesta var högerhänta, såg det ut som om Ehud var obeväpnad eftersom han inte hade vapnet på sin vänstra sida. Vapnet behövde vara tillräckligt långt för att kunna döda Eglon, som var en stor man, och tillräckligt nätt för att kunna gömmas under kläderna.] ¹⁷Och han erbjöd gåvan till Eglon, Moabs kung. Eglon var en mycket välgödd (ordagrant "fet/stor överflöd/mer/mycket" – hebr. bari meód) man. [Samma uttryck används om de sju feta korna i Josefs dröm, se 1 Mos 41:1-4.]

Ehud lämnar palatset – sedan han gett Eglon gåvan
¹⁸När han avslutat överlämnandet av gåvan skickade han ut folket som burit gåvan. ¹⁹Men själv vände han tillbaka från stenbilderna (de ingraverade bilderna) [stenstod eller ingraverad text på en sten; markerade kanske gränsen mellan Efraim/Benjamin, eller syftar på de tolv stenarna som Josua satte upp, se Jos 4:19-20] som var i Gilgal och sa: "Jag har ett hemligt ärende till dig, o kung".
    Och han sa: "Var tysta!" Och alla som stod hos honom gick ut från honom.

Herren ger seger
²⁰Ehud kom då till honom och han satt för sig själv, ensam i sitt svala övre rum. Och Ehud sa: "Jag har ett ord (budskap; en sak, något – hebr. davar) från Gud (Elohim) till dig" Och han reste sig från sin stol. ²¹Och Ehud drog fram sin vänstra hand och tog svärdet från sin högra höft och drev in det i hans buk. ²²Även skaftet följde med in efter bladet och fettet omslöt bladet, för han drog inte ut svärdet från hans buk, och avföring kom ut.

Ehud lämnar palatset – sedan han dödat Eglon
²³Sedan gick Ehud ut genom balkongen (hebr. misderon; ordet kommer från ceder och kan antyda "rummet över takbjälkarna") och stängde dörrarna till det övre rummet om honom och låste dem. ²⁴När han hade gått kom hans tjänare och de såg och se, dörrarna till det övre rummet var låsta och de sa: "Han är säkert på toaletten (ordagrant: "täcker sina fötter", dvs. med sin mantel) i det inre (privata) svala övre rummet". [Tjänarna kände också säkert lukten, och ville inte störa. Se även 1 Sam 24:4 där samma uttryck används av Saul.] ²⁵Och de väntade tills de skämdes, men se, han öppnade inte dörrarna till det övre rummet. Därför tog de nycklarna och öppnade, och se, deras herre hade fallit ner död på golvet (marken). ²⁶Och Ehud flydde medan de dröjde kvar och hade passerat förbi stenbilderna [se vers 19] och flydde till Seira. [Troligtvis ett skogsområde i sydöstra Efraims bergsbygd, där det var lätt att gömma sig.]

Ehuds andra tur ner till Jeriko
²⁷Och det skedde, när han kommit [hem], att han blåste i en shofar i Efraims berg [för att samla dem till strid]. Då kom Israels söner ner med honom från bergsbygden, och han var framför dem [Ehud tog täten]. ²⁸Och han sa till dem: "Följ efter mig för Herren (Jahveh) har gett era fiender moabiterna i er hand."

Slut på förtrycket

Och de gick ner efter honom och tog Jordans vadställen [strax norr om Döda havet] mot (mitt emot) moabiterna, och tillät ingen att gå över. [Vadställena vid Jordanfloden var en strategisk position att besitta, se även Jos 2:7. Detta hindrade moabiternas styrka väster om Jordan att få förstärkning, och hindrade också deras reträtt. Liknande strategi används i Dom 12:5-6 när Jefta strider mot efraimiterna och i Ramses II:s beskrivning av striden om Kadesh mot hettiterna 1285 f.Kr.] ²⁹Och de slog i Moab vid den tiden omkring 10 000 män, varje frisk man och varje stridsman, inte en enda man flydde (lyckades fly). ³⁰Moab kuvades den dagen under Israels hand och landet hade ro i 40 år.

Shamgar
³¹Efter honom kom Shamgar, Anats son, som slog 600 filisteiska män med en oxpik. Även han räddade Israel.

Tillbaka upp

---

Ps 92:1-93:5

Psalm 92 – Tacksägelse på sabbatsdagen

Detta är den enda psalm som är skriven speciellt för sabbatsdagen, se vers 1. Den sjufaldiga upprepningen av Guds namn och referensen till skapelsen i vers 4-5 kan vara en anledning till kopplingen. Sabbaten är en föraning om den vila som kommer för skapelsen när Guds fiender slutgiltigt är besegrade, en seger som denna psalm ser fram emot och firar.

Författare: Okänd

Struktur:
1. Uppmaning till lovprisning (vers 2-6)
2. Guds seger över de onda (vers 7-12)
3. Guds omsorg (vers 13-16)

Det går också att se ett kiastiskt mönster:
A Herrens hus (vers 2-4)
  B Guds hand i skapelsen (vers 5-7)
    C Guds seger (vers 8-10)
  B´ Gud vakar över de sina (vers 11-12)
A´ Herrens hus (vers 13-16)

¹En psalm, en sång för sabbatsdagen. [2 Mos 20:8-11; 4 Mos 5:12-15]

²Det är gott (en god sak) att tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh),
    och att sjunga lovsång till ditt namn, du den Högste (Elion).
³Att berätta om din nåd (omsorgsfulla kärlek) på morgonen,
    och din trofasthet (sanning) under nattimmarna.
⁴Med ett tiosträngat instrument och med nevel-lyra (hebr. nevel) [större harpa, vanligtvis tolvsträngad]
    och det högtidliga ljudet (hebr. higajon) av kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa, se Ps 33:2.]
⁵För du, Herre (Jahveh), har gjort mig glad med dina verk.
    Jag vill jubla (höja glädjerop, sjunga) över dina händers verk.
⁶Hur stora är inte dina gärningar, Herre (Jahveh)!
    Dina tankar (idéer) är mycket djupa (outgrundliga, svåra att begripa).
    [Jes 55:8; Rom 11:33-34]

⁷En djurisk (rå, oförnuftig) människa känner dem inte,
    inte heller förstår en [oresonlig] dåre detta.
⁸När de onda växer upp som gräset,
    och när de som ägnar sig åt överträdelser blomstrar,
är det för att de ska förgöras för alltid.
     ⁹Men du, Herre (Jahveh), är hög för evigt.
¹⁰För dina fiender, Herre (Jahveh),
    ja, dina fiender ska förgås,
    alla som ägnar sig åt missgärningar ska bli kringspridda.
¹¹Men mitt horn [symbol på styrka] har du upphöjt som vildoxens horn.
    Jag är rikligen smord med olja.

Libanons stolthet är cedern som än i dag pryder deras flagga.

¹²Mina ögon har sett på dem som ligger på lur efter mig,
    mina öron har hört ogärningsmännens önskningar som reser sig upp mot mig.

¹³Den rättfärdige ska blomstra som palmträdet [Ps 1:3; 52:10],
    han ska växa som en ceder i Libanon.
¹⁴Planterade i Herrens (Jahvehs) hus
    ska de blomstra i vår Guds (Elohims) gårdar.
¹⁵De ska fortsätta att bära frukt vid hög ålder,
    de ska vara fulla av sav och rikedom,
¹⁶för att berätta att Herren (Jahveh) är uppriktig,
    min klippa, i vilken inte finns någon orättfärdighet.
    [Ps 28:1; 42:9; 62:2; 4 Mos 32:4]

Psalm 93 – Herren regerar i ära och makt

Gud sitter på tronen, han är kung och regerar och världen kan inte skakas. Nationer och folk liknas vid brusande vatten, men Gud står över dem. Det finns en vila i att veta att Gud har kontroll, se Matt 8:23-27; Job 9:8.
    Många av psalmerna i den fjärde boken (Psalm 90-116) beskriver hur Gud regerar här på jorden. Flera tron-psalmer är 47, 95-99. Denna och följande sex psalmer appliceras inom judendomen på en kommande tid då Messias regerar här på jorden.

Författare: Okänd, kanske David

Struktur:
1. Gud är kung och skapare, vers 1-2
2. Gud är mäktigare än vattnen – nationer i uppror och kaos, vers 3-4
3. Gud regerar i evighet, vers 5

[Den grekiska översättningen Septuaginta har också med tillägget: "för dagen före sabbaten, när jorden först blev bebodd. En sång av David." Dagen före sabbaten är fredag, den sjätte dagen i den judiska veckan.]

¹Herren (Jahveh) regerar (är kung)!
    Han är klädd i härlighet (höghet).
Herren (Jahveh) har iklätt sig
    och spänt om sig makt som ett bälte (runt sig, omgjordat sig).

[Styrka liknas vid ett bälte som håller ihop klädnaden. Herrens kraft gör att han kan regera. Här finns också ett bildspråk för att vara redo att agera. Dåtida klädnader hängde löst och för att göra sig redo att arbeta omgjordade man länderna och band upp klädnaden.]

Ja, världen är skapad och står fast,
    den kan inte rubbas (vackla, står tryggt fast).
²Din tron [rike] är skapad och står fast från urminnes tider,
    du är evig.

[Ordet "evig" är hebr. olam, troligtvis från alam som betyder "att dölja", dvs. vad som är dolt i avlägsen framtid eller historia. En tidpunkt som inte går att se. Ordet har ofta betydelsen evig.]

³Forsarna (strömmar, vågorna) reser (höjer) sig, Herre (Jahveh),
    forsarna reser sig högt,
    forsarna reser sig dånande (slår in som vågor med full kraft).

[Ordet för fors har grundbetydelsen "att flöda", det används för att beskriva floder som Eufrat och Jordan. På samma sätt som havet symboliskt beskriver folk och nationer, se Jes 17:12-13; Upp 17:1, 15, kan floder syfta på folk och nationer i rörelse, se Jes 2:2. Havet står också för kaos och oordning, se 1 Mos 1:2; Job 40:20.]

⁴Mäktigare än (starkare, högt över) dånet av stora vatten,
    mäktigare än havets bränningar,
    Herren (Jahveh) upphöjd i majestät!

⁵Dina vittnesbörd (stadgar) [Ps 19:7] är helt pålitliga,
    helighet tillhör (är lämpligt, passande, smyckar och är något vackert i) ditt hus,
        Herre (Jahveh),
    för alltid (ordagrant "i längd av dagar").

Tillbaka upp

---

Ords 14:1-2

Vishet och dårskap
¹Visa kvinnor bygger [ständigt] upp sitt hus (hem),
    dårskapen river ner (slår sönder) det med sina egna händer.

²Den som vandrar i rättfärdighet fruktar (vördar, respekterar) Herren (Jahveh),
    men den som går krokiga vägar (är moraliskt fördärvad; lämnar den rätta vägen) föraktar honom.

Tillbaka upp

---

Luk 22:14-34

14:e nisan (onsdag kväll – torsdag eftermiddag)

Herrens nattvard
¹⁴Nu när tiden var inne [efter solnedgången då påsken inleddes] tog Jesus sin plats vid bordet, och apostlarna med honom. [Måltiden intogs liggande längs med ena sidan av bordet med huvudet närmast och fötterna längst bort.]
     ¹⁵Han sa till dem: "Med en intensiv längtan har jag väntat på att få äta detta påskalamm innan mitt lidande börjar. ¹⁶För jag säger er att jag inte kommer att äta det mer förrän det får sin fullbordan i Guds rike." [Den himmelska bröllopsmåltiden, Upp 19:6-9.]
     ¹⁷Han tog en bägare [den första av två som omnämns av Lukas, Jesus följer den judiska påskmåltidens ordning med flera bägare] och bad tackbönen. [Antagligen den judiska välsignelsen Kiddush som inleder alla högtider. Kiddush är hebreiska för helgelse. I bönen tackar man Gud och ber bland annat: "Välsignad är du, Herre, universums Kung, som har skapat vinrankans frukt."]
    Sedan sa han: "Tag denna bägare och dela mellan er. ¹⁸För jag säger er att från denna stund ska jag inte dricka av vinstockens frukt förrän Guds rike kommer."
     ¹⁹Sedan tog han ett bröd och tackade Gud. [Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: "Välsignad är du, Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden."] Sedan bröt han det och gav det till dem och sa: "Detta är min kropp, som ges åt er. Gör detta till minne av mig."
     ²⁰På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sa: "Denna bägare är det nya (förnyade) förbundet i mitt blod, som utgjuts för er." [Jesus utökar betydelsen i påskmåltiden som ett förnyat förbund, se även Jer 31:31.]

Avskedsord
²¹"Men se, den som utlämnar mig (just nu är i full färd med att förråda och överlämna mig) har sin hand här på bordet med mig. ²²För Människosonen går [framåt på den väg] som det är bestämt [av Gud], men ve (uttryck för intensiv förtvivlan och sorg) den människa som förråder honom."
     ²³Då började de diskutera med varandra vem av dem som skulle komma att göra detta. ²⁴Det uppstod en känsloladdad (ivrig) diskussion bland dem om vem [av de tolv lärjungarna] som ansågs (utifrån andra människors åsikter) vara den störste.

[Jesus har just berättat att han ska bli förrådd, se vers 21. De hade alla sin hand på bordet, vems hand var det? Snart har man vänt på frågan och undrar vem som är störst bland dem, och den minst trolige att förråda Jesus.]

²⁵Då sa Jesus till dem: "Folkens kungar uppträder som herrar (utövar sin makt) över sina landsmän, och de som har makten (auktoriteten) kallar sig 'folkens välgörare'. ²⁶Men med er är det annorlunda. Den störste bland er ska vara som den yngste, och ledaren ska vara som tjänaren [den som leder ska ha en tjänares hjärta]. ²⁷Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men ändå är jag mitt ibland er som er tjänare."

[Tidigare hade Jakobs och Johannes mor begärt att hennes söner skulle sitta bredvid Jesus i hans rike, se Matt 20:20-23. Johannes var den yngste av lärjungarna och kanske diskuterades hans namn. Det är troligt att Simon Petrus, den äldste lärjungen, var en av dem som höjde sin röst i grälet eftersom Jesus vänder sig till honom personligen direkt efter att han talat till alla lärjungarna, se vers 31.]

²⁸[Jesus uppmuntrar nu lärjungarna.] "Det är ni som uthålligt har varit kvar med mig, genom mina prövningar. [Många hade tröttnat, se Joh 6:66-68, men lärjungarnas trofasthet för med sig en belöning.] ²⁹På samma sätt som min Far överlämnat (slutit ett förbund med mig och gett mig) ett rike, överlämnar jag det till er (sluter jag ett förbund med er och ger er makt). [Verbet "överlämna" är samma grekiska ord som används för "förbund" i vers 20.] ³⁰Ni ska äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni ska sitta på troner och döma Israels tolv stammar."

Jesus förutsäger Petrus förnekelse
³¹[Jesus vänder sig nu till Simon Petrus och kallar honom vid hans gamla namn, inte bara en gång utan två. Petrus skulle snart inte vara fast som en klippa, som namnet Petrus betyder.]

"Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få sålla er [alla mina lärjungar] som vete. [På samma sätt som vetet sållades från agnarna genom att kraftigt skakas i sållet, ville djävulen rubba lärjungarnas tro. I detta ligger en anspelning på Jobs historia, se Job 1:6-12; 2:1-6.] ³²Men jag har redan bett för dig, att din tro inte ska ta slut (utsläckas). När du har omvänt dig, styrk då (ge en inre stabilitet åt) dina bröder [i tron]."

[Ordet "ta slut" är det grekiska ordet ekleipo. Vårt ord eklips kommer från detta ord. Lukas använde det tidigare för att beskriva hur pengar kan ta slut, se Luk 16:9. Ordet används också om solförmörkelsen som inträffar när Jesus dör, se Luk 23:45. När Petrus tro förmörkades, var det inte slutet. Jesu bön och Petrus omvändelse öppnar upp för ljuset på nytt.]

³³Då sa han [Simon Petrus] till honom: "Herre, jag är redo att gå med dig, både till fängelse och i döden."
     ³⁴Jesus svarade: "Jag säger dig Petrus, innan tuppen gal i dag [i gryningen], har du tre gånger förnekat att du [ens] känner mig."

Tillbaka upp