"Så säger Jefta: Israel tog inte landet från Moab och inte Ammons söners land.

[Nu följer en lång utläggning där Jefta visar att han känner väl till Israels historia. Han klargör att Ammons söner aldrig har blivit intagna av Israel. Tvärtom är det tre länder som Gud säger att Israel inte ska strida emot eftersom de är deras bröder. Dessa är Ammon och Moab som är ättlingar till Lot (Abrahams brorson) samt Edom som är ättlingar till Esau (Jakobs bror). Det som Jefta nu redogör för från vers 16 till 26 är hur Israel har vandrat i öknen och inte rört dessa tre länder, men hur däremot amoréerna för länge sedan har tagit det område som Ammon nu gör anspråk på och hur Israel tog det från amoréerna och därmed har laglig rätt till detta område, se 4 Mos 21:21-26.]

¹⁶Men när de kom ut från Egypten vandrade Israel genom öknen till Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] och kom till Kadesh, ¹⁷och Israel sände budbärare till Edom och sa: 'Låt mig, jag ber dig, gå genom ditt land,' [4 Mos 20:14-17] men Edoms kung lyssnade inte. Och på samma sätt sände han till Moabs kung men han ville inte och Israel vistades i Kadesh.
     ¹⁸Och de vandrade genom öknen och gick runt (tog en omväg runt) Edoms land och Moabs land och kom till östra sidan om Moab och de slog läger på den andra sidan om Arnon. Men de kom inte innanför Moabs gränser för Arnon var Moabs gräns. [Floden Arnon rinner genom Wadi el-Mojib och mynnar ut i Döda havets sydöstra del.]
     ¹⁹Och Israel sände budbärare till Sichon, amoréernas kung, Cheshbons kung och Israel sa till honom: 'Låt oss passera, vi ber dig, genom ditt land till min plats.' ²⁰Men Sichon litade inte på Israel till att passera hans gränser och Sichon samlade ihop hela sitt folk och slog läger i Jatsa och de stred mot Israel.
     ²¹Och Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), gav Sichon och hela hans folk i Israels hand och de slog dem. Så besatte Israel hela amoréernas land, landets invånare. ²²Och de besatte alla amoréernas gränser från Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.
     ²³Och nu har Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), fördrivit amoréerna framför sitt folk Israel, skulle du då besätta det? ²⁴Ska du nu ta i besittning det som Kemosh, din gud, har gett dig att besätta? Vemhelst Herren vår Gud (Jahveh Elohim) har förflyttat framför oss, dem ska vi besätta. ²⁵Och är du nu bättre än Balak, Tsippors son, Moabs kung? Tvistade han någon gång med Israel eller stred han mot dem? ²⁶Medan Israel bodde i Cheshbon och i dess städer och i Aroer och dess städer och i alla städer utefter sidan av Arnon i 300 år, varför återtog du dem inte under den perioden? ²⁷Därför har jag inte syndat mot dig, utan du har gjort fel mot mig som strider mot mig. Må Herren (Jahveh), Domaren, döma idag mellan Israels söner och Ammons söner."

Men Ammons söners kung lyssnade inte till orden som Jefta sände till honom [via budbärarna].

Löftet
²⁹Då kom Herrens (Jahvehs) Ande över Jefta och han gick över Gilead och Manasse och passerade över Gileads Mitspeh och från Gileads Mitspeh över till Ammons söner. ³⁰Och Jefta svor en ed till Herren (Jahveh) och sa: "Om du verkligen ger Ammons söner i min hand, ³¹då ska det ske att vadhelst som kommer genom dörren till mitt hus för att möta mig när jag återvänder i shalom (frid, fred) från Ammons söner, det ska vara Herrens (Jahvehs) och jag ska offra det som brännoffer."

[Ordet vadhelst (hebr. vehaja) kan beskriva ett föremål, ett djur eller en person. Hebreiskan gör ingen skillnad på om det är ett föremål eller något levande. Dock kan inte ett dött ting möta honom i dörren, så Jefta måste syfta på antingen ett djur eller en person. Det finns även begränsningar i vad som kan offras, t.ex. kan inte ett orent djur som en hund offras till Herren (Jahveh). Tanken på människooffer var inte ovanlig bland omkringliggande folks religioner (5 Mos 18:10) och något som Abraham prövas med (1 Mos 22:1-2). Ordet brännoffer används hundratals gånger i GT och alltid om ett offer som offras på ett altare. Om man däremot tolkar offret bildligt skulle det kunna handla om att helga den första person som mötte honom till tjänst i tabernaklet, på liknande sätt som Hannah helgar Samuel, se 1 Sam 1:11, och om det var ett djur skulle det offras. Jefta var en man av tro och omnämns bland andra män och kvinnor som visade stark tro (Heb 11:32-33), något som pekar på att det han gjorde var rätt.]

Herren ger seger över ammoniterna
³²Och Jefta gick över till Ammons söner för att strida mot dem och Herren (Jahveh) gav dem i hans hand. ³³Och han slog dem från Aroer till dess man kommer till Minnit, 20 städer, och till Avel-Keramim, med en mycket stor slakt. Så blev Ammons söner besegrade inför Israels söner.

Löftet uppfylls med sorg
³⁴Och Jefta kom till Mitspah till sitt hus och se, hans dotter kom ut och mötte honom med tamburiner och med dans och hon var hans enda barn, förutom henne hade han ingen son och ingen dotter. ³⁵Och det skedde när han såg henne att han rev sönder sina kläder och sa: "Ack (åh nej), min dotter! Du gör mig helt förkrossad (du har fört mig ner på djupaste botten, helt på knä – hebr. kara kara) och dragit olycka över mig (har gjort mig drabbad). Jag öppnade min mun till Herren (Jahveh) och kan inte backa (ta tillbaka det jag sagt)." [4 Mos 30:3]
     ³⁶Och hon sa till honom: "Min far, du har öppnat din mun till Herren (Jahveh), gör med mig efter det som har kommit ut ur din mun, eftersom Herren (Jahveh) har tagit hämnd åt dig på dina fiender Ammons söner." ³⁷Och hon sa till sin far: "Låt detta bli gjort med mig. Lämna mig ensam i två månader så att jag kan lämna och gå ner på bergen och begråta min oskuld, jag och mina vänner."
     ³⁸Och han sa: "Gå." Och han sände iväg henne i två månader och hon lämnade, hon och hennes vänner, och begrät sin oskuld på bergen. ³⁹Och det skedde när de två månaderna var slut att hon kom tillbaka till sin far [Jefta] som gjorde med henne efter eden som han avlagt. Och hon hade inte känt någon man.
    Och det blev en sedvänja i Israel ⁴⁰att Israels döttrar gick ut årligen för att sörja gileaditen Jeftas dotter fyra dagar om året.

Interna strider
¹Och Efraims män samlades och gick över till Tsafon och de sa till Jefta: "Varför gick du över och stred mot Ammons söner utan att kalla på oss att gå med dig? Ditt hus ska vi bränna över dig i eld."
     ²Och Jefta sa till dem: "Jag och mitt folk var i stor strid med Ammons söner och när jag ropade på er räddade ni mig inte från deras hand. ³Och när jag såg att ni inte kom till min undsättning lade jag min själ (mitt liv) i min (egen) hand och gick över mot Ammons söner, och Herren (Jahveh) gav dem i min hand. Varför har ni kommit upp mot mig för att strida mot mig idag?" [Striden med Ammons söner pågick under en längre tid innan Jefta först tog på sig uppgiften att strida mot dem. Därför kan man med fog undra varför Efraims män kommer nu, när de inte kommit tidigare.]
     ⁴Och Jefta samlade alla Gileads män och stred mot Efraim och Gileads män slog Efraim eftersom de sa: "Ni gileaditer är flyktingar från Efraim mitt i Efraim och mitt i Manasse." ⁵Och gileaditerna tog Jordans vadställen [Dom 3:28] mot Efraim och det blev så att när någon av Efraims flyktingar sa: "Låt oss gå över", sa Gileads män till honom: "Är du en efraimit?" Om han sa: "Nej", ⁶då sa de till honom: "Säg, jag ber dig, Shibbolet" [betyder: flod/bäck], och han sa: "Sibbolet" eftersom han inte kunde uttala det rätt [jfr Matt 26:73], då tog de fast honom och slog honom vid Jordans vadställen. Och vid den tiden föll från Efraim 42 000. [Detta är ett fruktansvärt inbördeskrig.]

Sammanfattning
⁷Och Jefta dömde Israel i 6 år. Sedan dog gileaditen Jefta och blev begravd i Gileads städer. [Hebreiskan har inte "i en av" utan bara "i" Gileads städer, anledningen till pluralformen är troligtvis att författaren inte vet exakt vilken stad det är, se även 1 Mos 13:12.]

Ivtsan
⁸Och efter honom dömde Ivtsan [betyder: "glänsande/vit"] från Betlehem Israel. ⁹Och han hade 30 söner. Och 30 döttrar sände han utomlands och 30 döttrar förde han från utlandet till sina söner. Och han dömde Israel i 7 år. ¹⁰Och Ivtsan dog och blev begravd i Betlehem.

[Det finns två Betlehem. Det större Betlehem i Galileen, strax öster om dagens Haifa på slätten norr om berget Karmel (Jos 19:15) och det södra mer kända strax söder om Jerusalem. Enligt Talmud identifieras Ivtsan med Boaz i Ruts bok och kom från södra Betlehem.]

Elon
¹¹Och efter honom dömde sebuloniten Elon Israel. Och han dömde Israel i 10 år. ¹²Och sebuloniten Elon dog och han blev begravd i Ajalon i Sebulons land.

Avdon
¹³Och efter honom dömde Avdon, Hallels son, piratoniten, Israel. ¹⁴Och han hade 40 söner och 30 sonsöner som red på 70 åsneföl [jfr Dom 10:4]. Och han dömde Israel i 8 år. ¹⁵Och Avdon, Hallels son, piratoniten, dog och han blev begravd i Piraton i Efraims land i amalekiternas bergsbygd.

Tillbaka upp

---

Ps 101:1-8

Psalm 101 – Kungen ska regera rättfärdigt

En kunglig psalm.

Författare: David

Struktur: Psalmen har flera olika mönster och upprepningar. Redbarhetens väg, se vers 2 och 6; ögon, se vers 3, 5 och 6.

A redbarhetens väg, vers 2a
 B inom mitt hus, vers 2b
  C framför mina ögon, vers 3a
   D göra, vers 3b
    E ondska, vers 4b
     F förgöra, vers 5a

Centralt tema, vers 5b–6a

A redbarhetens väg, vers 6b
 B i mitt hus, vers 7a
   D som gör, vers 7a
  C inför mina ögon, vers 7b
     F förgöra, vers 8a
    E onda, vers 8a

¹Av (för) David, en psalm [sång ackompanjerad på strängar].

Jag vill sjunga om nåd (omsorgsfull kärlek) och rätt (rättvisa),
    till dig, Herre (Jahveh), ska jag sjunga mitt lov.
²Jag ska studera (akta, beskåda) redbarhetens väg.
    När ska du komma till mig?

Jag ska vandra med mitt hus (min familj) med redbarhet i mitt hjärta.
     ³Jag ska inte ha några låga (dåliga) ting framför mina ögon.
Jag hatar att göra krokiga (onda, förvridna) saker,
    det ska inte få klänga på mig.
⁴Ett falskt (förvridet, moraliskt fördärvat) hjärta ska lämna mig,
    jag ska inte kännas vid ondskans föremål.
⁵Den som förtalar (skvallrar på) sin granne i hemlighet,
    honom ska jag förgöra.

Den som har arroganta ögon och ett stolt hjärta,
    honom ska jag inte skona.
⁶Mina ögon vilar på de trofasta i landet,
    för att de ska bo med mig.

Den som vandrar på redbarhetens väg,
    han ska få betjäna mig.
⁷Den som ägnar sig åt svek (förleder andra) ska inte bo i mitt hus,
    han som talar falskhet (lögn) ska inte bestå inför mina ögon.

⁸Morgon efter morgon ska jag förgöra
    alla onda i landet,
utrota (hugga av) från Herrens (Jahvehs) stad
    alla som sysslar med missgärning.

Tillbaka upp

---

Ords 14:13-14

¹³Även mitt i ett skratt kan hjärtat vara sorgset (värka),
    och slutet på [en sådan ytlig] glädje är sorg (tyngd).

Väg varje ord
¹⁴Den som har vänt om från den rätta vägen i sitt hjärta (den som är opålitlig, har lämnat Gud)
        får betala för sina val [mättas av frukten av sina egna vägar],
    däremot blir en god människa belönad för sina beslut.

Tillbaka upp

---

Joh 1:1-28

JOHANNESEVANGELIET

Johannesevangeliet är ett litterärt mästerverk. Språket är nästan barnsligt enkelt, men blir ändå till vacker poesi med väldiga djup. Bokens tema finns angivet i Joh 20:31: "Jesus är Guds Son."

Jesus beskrivs i sju "Jag är" (gr. ego eimi) följt av en beskrivning:

1. Jag är livets bröd – Joh 6:35, 41, 48-51
2. Jag är världens ljus – Joh 8:12; 9:5
3. Jag är grinden för fåren – Joh 10:7, 9
4. Jag är den gode Herden – Joh 10:11, 14
5. Jag är uppståndelsen och livet – Joh 11:25
6. Jag är vägen, sanningen och livet – Joh 14:6
7. Jag är den sanna vinstocken – Joh 15:1, 5

Totalt finns det 45 "Jag är" med och utan objekt i evangeliet.

Det finns sju tecken (gr. semeion) som hör samman med vem Jesus säger att han är:

1. Vinundret bekräftar att han är den sanna vinstocken, se Joh 2:1-11.
2. Helandet av ämbetsmannens son bekräftar att Jesus är vägen, sanningen och livet. Medan ämbetsmannen var på väg bekräftade hans tjänare sanningen att hans son var i livet, se Joh 4:46-54.
3. Helandet av den lame vid Betesdadammen (som låg vid Fårporten) bekräftar att han är grinden för fåren, se Joh 5:1-18.
4. Matundret för 5 000 bekräftar att han är livets bröd, se Joh 6:5-14.
5. När Jesus går på vattnet bekräftar hanatt han är den gode herden som går med dem. Han beskyddar sin flock och leder dem på rätt väg. De känner igen honom och på en gång är de framme, se Joh 6:16-21.
6. Helandet av den blindfödde mannen bekräftar att han är världens ljus, se Joh 9:1-7.
7. Uppväckandet av Lasarus bekräftar att han är uppståndelsen och livet, se Joh 11:1-45.

Struktur:
1. Introduktion, kap 1.
2. Del 1 – Tecken för världen, kap 1-12.
3. Del 2 – Jesus visar sin härlighet för sina lärjungar, kap 13-20.
4. Epilog, kap 21

Genre: Evangelium.

Skrivet: Omkring 85-90 e.Kr.

Författare: Johannes, en av de tolv lärjungarna.

Evangeliet är skrivet omkring 50-55 år efter Jesu död och uppståndelse, vilket visar att Johannes var en av de yngre lärjungarna. Flera detaljer pekar på att han var den yngste. Han särbehandlas vid den sista måltiden och får sitta närmast Jesus, se Joh 13:25. Han springer snabbare än Petrus till graven, se Joh 20:4, men låter Petrus gå in först, se Joh 20:6.

INTRODUKTION (1:1-1:18)

Jesus är hos Gud
¹[De första arton verserna skiljer sig från resten av Johannesevangeliet och består av väluppbyggda poetiska stilar med kiastiska mönster och parallella strukturer. Det är svårt att illustrera allt detta i en översättning. Rubrikerna följer dock det kiastiska mönstret där den första och sista delen tematiskt handlar om Jesus i himlen (vers 1-5 och 16-18), den andra och näst sista delen om Johannes Döparens vittnesbörd (vers 6-8 och 14) och där vers 12-13 utgör den strukturella mittpunkten som förstärker huvudtemat: Jesus blev människa för att den som tar emot honom ska kunna bli frälst.]

I begynnelsen (före all tid) var Ordet [gr. Logos, dvs. Jesus, se vers 14],
    och Ordet var hos (umgicks med; hade en nära relation till) Gud,
    och Ordet var Gud.
²Han (Detta, Denne) var i begynnelsen hos (med) Gud.

[Gud (gr. Theos) nämns här tre gånger – först och sist med bestämd artikel, men i "Ordet var Gud" i obestämd form, dvs. utan artikel. Innebörden blir då att Ordet äger Guds egenskaper (Kol 1:15). Samtidigt gestaltar Ordet, dvs. Jesus, fullt ut Gud (Fil 2:6; Heb 1:3; Joh 10:30; Kol 2:9; Joh 20:28). Eftersom ingen människa kan förstå Gud i hans fullhet, begränsar han sig och möter människan i Ordet för Mose på berget Sinai och senare i Ordet förkroppsligat i Sonen. Vers 1-2 ramas in av ett inclusio med ordet begynnelsen, jfr 1 Mos 1:1-3. Den grekiska ordföljden i vers 1b-c formar en kiasm med Gud centralt: "och Ordet var hos Gud – och Gud var Ordet".]

³Allting blev till [fick sin existens, skapades]
    genom honom,
    och utan honom [av sig själv]
blev ingenting (inte ens något) till av det som har blivit till.

⁴I honom var liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]
    och Livet [Jesus] var människornas ljus.
⁵Och ljuset lyser [nu och alltid] i mörkret,
    och mörkret övervann det inte [kunde inte släcka, kontrollera eller ens förstå ljuset].

[Efter att i vers 1-4 ha använt dåtid (var, blev, osv.) skiftar nu Johannes till att i presens beskriva att ljuset alltid lyser. Han betonar därmed att det är en tidlös sanning att Guds ljus aldrig slutar att skina, se Joh 8:12; 9:5; 12:46. Det grekiska ordet för att övervinna, katalambano, är sammansatt av kata (ner från det högre till det lägre) och lambano (att ta emot). Betydelsen blir att fastän mörkret försökte ta ner ljuset och göra det till sitt eget, kunde det inte greppa eller ens förstå det. Eftersom verbet står i aktiv indikativ aoristform så beskrivs en konstaterad aktiv handling som inte kunde genomföras. Den grammatiska konstruktionen försäkrar att mörkret aldrig någonsin kommer att övervinna ljuset! I vers 12 återkommer lambano i samma verbform som här.]

Johannes Döparens vittnesbörd
⁶Det kom en man,
    sänd från Gud (som en representant, ambassadör),
    hans namn var Johannes.
⁷Han kom som ett vittne,
    för att vittna (öppet lägga fram fakta, berätta) om Ljuset [Jesus],
    för att alla skulle tro genom honom.
⁸Själv var han inte Ljuset,
    men han kom för att vittna om Ljuset.

Jesus kom till världen
⁹Det sanna Ljuset,
    som [med ett stadigt, fast sken] lyser in i varje människa (upplyser andligt, ger klarhet),
    kom till världen.
¹⁰Han var i världen,
    och världen var skapad genom honom,
    men världen kände inte igen (hade ingen personlig upplevelse av, ville inte veta av) honom.
¹¹Han kom till det (och de) som tillhörde honom [hans domän, skapelse, värld],
    men de som var hans egna tog inte emot (välkomnade inte) honom.

Genom tro blir man Guds barn
¹²[Vers 12-13 är kiasmens centrum och kärnan i Johannes budskap:]

Men åt alla som (ordagrant: "men så många som") tog emot honom
    gav han makt (rätt) att bli Guds barn,
    åt dem som [kontinuerligt] tror (förtröstar; förlitar sig) på hans namn [auktoriteten i Jesu namn].
¹³De som blev födda,
    inte av blod [plural; utifrån blodsband – tron ärvs inte från föräldrar, se Matt 3:9],
    inte heller av köttets vilja [utifrån fysisk åtrå; goda gärningar etc.],
    inte heller av någon (ordagrant: utifrån en) människas vilja [ingen annan människa kan frälsa någon],
utan av Gud.

Jesus kom till världen
¹⁴Och Ordet (gr. Logos) blev kött [människa; fick en jordisk kropp]
och bodde (tältade, "tabernaklade") bland oss
och vi såg (skådade; studerade uppmärksamt) hans härlighet (ära, majestät) – en härlighet som hos en enfödd (unik; en enda född son) [nära] intill sin far [dvs. som den enfödde Sonen har av/från Fadern], full av nåd (favör) och sanning.

[Begreppet "nåd och sanning" hör alltid ihop och finns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först. Gr. patros står här i obestämd form och översätts far, men utifrån vers 18 (där den bestämda formen används) är det tydligt att det är Fadern, Gud själv, som det syftar på.]

Johannes Döparens vittnesbörd
¹⁵Johannes [Döparen] vittnar (lägger öppet fram fakta, berättar) om honom,
    och ropar med hög röst och säger:

"Det var om honom jag sa: Han som kommer efter mig är över mig (har högre rang),
    eftersom han existerade före mig."

Jesus är hos Gud
¹⁶Genom hans fullhet (överflöd) [Joh 1:14; Kol 1:19; 2:9] har vi alla fått
    nåd och åter nåd (gåva på gåva, välsignelse efter välsignelse),
¹⁷för undervisningen (Torah – gr. nomos) gavs genom Mose [2 Mos 19-40],
    nåden och sanningen kom genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde, se Luk 23:35].

[Det finns ingen motsättning mellan Mose och Jesus eller mellan undervisningen i GT och "nåden och sanningen". Gud förmedlar sin nåd genom dem båda. De är båda gåvor och blir "gåva på gåva". Det finns en fin koppling till 2 Mos 34:6-7 där frasen "rik på nåd och sanning" används. Vid detta tillfälle visade Gud på ett konkret sätt sin nåd mot Mose och israeliterna genom att förnya sitt förbund med en ny uppsättning stentavlor – redan när Moseböckerna gavs var det i nåd! Johannes visar nu hur Jesus fullbordar löftet som gavs där om "nåd mot tusenden". Jesus fullkomnar Skriften, se Matt 5:17-18. Den som älskar Jesus följer också budorden, se Joh 14:15.]

¹⁸Ingen har någonsin sett Gud,
    men den Enfödde, som själv är Gud, och (ordagrant: Enfödd Gud, den som är) i Faderns famn ["riktad in mot" Faderns bröst], han förklarade honom [lade fram honom helt och hållet].

[Ordföljden i grekiskan inleds med Gud för att skapa eftertryck, ordagrant "Gud har ingen någonsin sett", se 2 Mos 33:20; 1 Joh 4:12; Joh 4:24. Uppenbarelser i GT var aldrig fullständiga, se 2 Mos 33:23. Jesus har synliggjort Fadern. Han har undervisat och öppnat vår förståelse för Gud, se Kol 1:15.]

DEL 1 – TECKEN FÖR VÄRLDEN (1:19-12:50)

Den första veckan (1:19-2:11)

Dag 1 – Johannes Döparen

©FreeBibleImages.org

¹⁹[Johannesevangeliet inleds ordagrant i grekiskan med orden "I begynnelsen". Senare i kapitlet används frasen "nästa dag" tre gånger för att kulminera med "tredje dagen", se Joh 1:29, 35, 43; 2:1. Johannes verkar göra en medveten anspelning till skapelseberättelsen i Första Moseboken och använder den som en mall, se 1 Mos 1. Här i vers 19 börjar i så fall första dagen, vilket är logiskt eftersom vers 29 uttryckligen säger att där börjar "nästa dag".
    Rubrikerna i detta stycke följer dagarna som formar en "första vecka". Den kulminerar med bröllopet i Kana, som i så fall skulle kunna motsvara Adams och Evas bröllop! Enligt rabbinsk tradition markerar Adams sömn, när Gud skapar Eva, att en natt passerar, se 1 Mos 1:19-24. Rabbinerna resonerar vidare att det då följaktligen är först på sjunde dagen han möter sin brud, och hon blir hans fru! I 1 Mos 2:24 finns en tydlig referens till äktenskap och bröllop.]

Här är vad Johannes svarade, när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: "Vem är du?"
     ²⁰Han bekände (berättade sanningen) och försökte inte undvika sanningen utan sa öppet: "Jag är inte den Smorde (Messias)."
     ²¹De frågade honom: "Så vem är du då? Är du Elia?" [Elia förknippas med den messianska tidsålderns intåg, se Mal 4:5.]
    Han sa: "Nej, det är jag inte."
    "Är du Profeten?"
    "Nej", svarade han.
     ²²Då sa de till honom: "Vem är du? Svara oss så att vi kan ge svar till dem som har skickat oss. Vad säger du om dig själv?"
     ²³Han bekräftade (upplyste – gr. phemi) med profeten Jesajas ord: "Jag är rösten av en som ropar högt i öknen: 'Förbered (utjämna) vägen' [Jes 40:3]."
    

Jordandalen nära Betania. I bakgrunden syns de judeiska bergen.

²⁴Några av de utsända var fariséer, ²⁵de frågade honom: "Varför döper du om du varken är den Smorde (Messias), Elia eller Profeten?"

[Det fanns många typer av reningsdop på Jesu tid. Innan en pilgrim gick in i templet krävdes ett reningsbad. Prästerna hade också dagliga rituella reningsdop. Till skillnad från dessa återkommande dop är kanske proselytdopet det mest betydelsefulla. En hedning som konverterade till judendom döptes i vatten. När nu Johannes uppmanar judar att omvända sig och döpa sig, jämställer han dessa judar med hedningar, i behov av omvändelse.]

²⁶Johannes svarade på deras fråga och sa: "Jag döper [bara] i vatten, men mitt ibland er står en ni inte känner. ²⁷Han är den som kommer efter mig, jag är inte ens värdig att knyta upp remmen på hans sandal [den lägsta sysslan som en slav utförde]."

²⁸Allt detta hände i Betania, på andra [östra] sidan av Jordan, där Johannes döpte.

[Betania betyder "träldomshuset", "sorgens hus" och "betryckets hus". Johannes nämner två platser som heter Betania i sitt evangelium. Sex dagar före den sista påsken kommer Jesus till Betania strax öster om Jerusalem som var Martas, Marias och Lasarus hemby, se Joh 12:1. I både den inledande och avslutande "heliga veckan" omnämns alltså ett Betania. Jesus börjar sin tjänst i Betania, på jordens lägsta punkt, underifrån som Guds Lamm. Han avslutar sin tjänst i det andra Betania strax intill det högt belägna Jerusalem, där han fullbordar det judiska hoppet om att gå ut ur träldomshuset, se 2 Mos 12.]

Tillbaka upp