Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - fredag 1/5

2 Sam 19, Joh 1:1-28

2 Sam 19

1Och man berättade för Joav: "Se, kungen gråter och sörjer Avshalom." 2Och segern den dagen vändes i sorg för hela folket, för folket hörde sägas den dagen: "Kungen sörjer sin son." 3Och folket smög den dagen in i staden, som folk som skäms när de drar sig undan och flyr i strid. 4Och kungen täckte sitt ansikte och kungen ropade med hög röst: "Min son Avshalom, Avshalom, min son, min son!"
     5Och Joav kom in i huset till kungen och sa: "Du har idag dragit skam över alla dina tjänares ansikten, som idag har räddat ditt liv och livet på dina söner och dina döttrar och livet på dina fruar och livet på dina konkubiner, 6i det att du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig. Eftersom du idag har berättat att furstar och tjänare ingenting är för dig. För jag vet idag att om Avshalom hade levt och vi alla hade dött idag, skulle det ha behagat dig väl. 7Stå nu upp, gå ut och tala till dina tjänares hjärtan, för jag bedyrar i Herren (Jahveh), om du inte går ut, kommer inte en man att bli kvar hos dig över natten, och det blir värre för dig än allt ont som har drabbat dig från din ungdom till nu."

David återvänder
8Och kungen steg upp och satt i porten. Och man berättade för folket och sa: "Se, kungen sitter i porten", och hela folket kom inför kungens ansikte. Men Israel hade flytt varje man till sitt tält. 9Men hela folket kivades (tvistade) i alla Israels stammar och sa: "Kungen räddade oss ur våra fienders hand och han räddade oss ur filistéernas hand, men nu har han flytt från landet för Avshalom. 10Och Avshalom som vi smorde till kung över oss dog i striden. Och nu, varför sägs det inte ett ord om att föra kungen tillbaka?"
     11Och kung David sände bud till Tsadoq och till Evjatar, prästerna och sa: "Tala till de äldste i Juda och säg: Varför är ni de sista att föra kungen tillbaka till hans hus?" För Israels tal hade kommit till kungen, att föra honom till hans hus. 12"Ni är mina bröder, ni är mina ben och mitt kött, varför ska ni då vara de sista att föra kungen tillbaka?" 13Och säg till Amasa: "Är du inte mitt ben och mitt kött? Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer därtill, om du inte blir ledare över armén inför mig oavbrutet i Joavs ställe."
     14Och han böjde alla Juda mäns hjärtan, som om de vore en man, så att de sände bud till kungen: "Kom tillbaka, du och alla dina tjänare!" 15Och kungen återvände och kom till Jordan.
    Och Juda kom till Gilgal för att gå och möta kungen och föra kungen över Jordan. 16Och benjaminiten Shimi, Geras son, som kom från Bachorim, skyndade sig att komma ner med Juda män för att möta kung David. 17Och där var 1 000 män från Benjamin med honom, och Tsiva, husets tjänare, och hans 15 söner och hans 12 tjänare med honom. Och de rusade ner i Jordan [och korsade den] före kungen. 18Och de gick fram och tillbaka vid vadstället för att föra över kungens hushåll och göra det som var gott i hans ögon.
    När Shimi, Geras son, skulle gå över Jordan, föll han ner inför kungens ansikte. 19Han sa till kungen: "Låt inte min herre tillräkna mig synd, kom inte heller ihåg det som din tjänare gjorde orättfärdigt den dagen min herre kungen gick ut från Jerusalem, så att kungen skulle ta det till sitt hjärta. 20För din tjänare visste inte att han syndade. Se därför har jag kommit först av alla idag från hela Josefs hus [de norra stammarna] för att gå ner och möta kungen."
     21Men Avishaj, Tserojahs son svarade och sa: "Borde inte Shimi dödas för detta, eftersom han förbannade Herrens (Jahvehs) smorde?"
     22Och David sa: "Vad har jag att göra med dig, Tserojahs son, att du idag skulle bli min advokat? Ska någon man dödas i Israel idag? Vet inte jag att jag är Israels kung idag?" 23Och kungen sa till Shimi: "Du ska inte dö." Och kungen gav honom sin ed.
     24Och Mefivoshet, Sauls barnbarn (son), kom ner för att möta kungen [David] och han hade inte haft skor på sina fötter, inte klippt skägget och inte tvättat sina kläder från den dag kungen lämnade till dagen då han kom hem i frid (shalom). 25Och det skedde när han kom till Jerusalem för att möta kungen att kungen sa till honom: "Varför gick du inte med mig Mefivoshet?"
     26Och han [Mefivoshet] sa: "Min herre kungen, min tjänare [Tsiva] bedrog mig [2 Sam 16:3], för din tjänare sa: Jag ska sadla en åsna åt mig så att jag kan rida på den och gå med kungen eftersom din tjänare är lam. 27Och han har förtalat din tjänare för min herre kungen, men min herre kungen är en Guds (Elohims) ängel (budbärare), gör därför det som är gott i dina ögon. 28Trots att hela min fars hus förtjänade döden i min herre kungens hand, satte du din tjänare bland dem som äter vid kungens eget bord. Vilken rätt har jag till det? Och till att klaga till kungen?"
     29Och kungen [David] sa till honom [Mefivoshet]: "Varför talar du vidare om detta? Jag säger: Du och Tsiva ska dela marken."

[David fullföljer sitt löfte mot Tsiva (2 Sam 16:4), men hans agerande gentemot Mefivoshet är inte rätt. Talmud betraktar detta som ett enormt misslyckande från kung Davids sida. För denna felbedömning straffade Gud senare David genom att dela hans land i två delar under hans sonson Rehabeams dagar. Intellektuellt visste David att Tsiva hade vilselett honom med det elaka förtalet av Mefiboshet. Men den känslomässiga effekten av den ilska han ursprungligen hade känt när han hörde att Jonatans son hade förrått honom dröjde sig kvar inom honom..]
     30Och Mefivoshet sa till kungen: "Låt honom ta allt eftersom min herre kungen har kommit hem i frid (shalom) till sitt eget hus."
     31Och Barzilaj, gileaditen, kom ner från Roglim och han gick till Jordan med kungen för att föra honom på vägen över Jordan. 32Och Barzilaj var en mycket gammal man, 80 år, och han hade försett kungen med förnödenheter under tiden som han låg i Machanajim, eftersom han var en mycket stor man. 33Och kungen sa till Barzilaj: "Kom över med mig och jag ska försörja dig med mig i Jerusalem."
     34Och Barzilaj sa till kungen: "Hur många är dagarna av åren i mitt liv, att jag skulle gå upp med kungen till Jerusalem? 35Jag är idag 80 år, kan jag skilja mellan gott och ont? Kan din tjänare känna smaken av vad jag äter eller av vad jag dricker? Kan jag fortfarande höra rösten av en man som sjunger eller en kvinna som sjunger? Varför ska då din tjänare bli en börda för min herre kungen? 36Din tjänare ska bara gå över Jordan med kungen, och varför skulle kungen återgälda mig med en sådan belöning? 37Låt din tjänare, jag ber dig, återvända så att jag kan dö i min egen stad, vid min fars och mors grav. Men se din tjänare Kimham, låt honom gå över med min herre kungen och gör mot honom vad som är gott i dina ögon."
     38Och kungen svarade: "Kimhan ska gå över med mig och jag ska göra mot honom vad som är gott i dina ögon och vadhelst du ber mig om ska jag göra för dig."
     39Och hela folket gick över Jordan och kungen gick över, och han kysste Barzilaj och välsignade honom, och han återvände till sin egen plats.
     40Och kungen gick över till Gilgal och Kimham gick över med honom. Och hela Juda folk förde över kungen och hälften av Israels folk.
     41Och se, alla Israels män kom till kungen och sa till kungen: "Varför har våra bröder Juda män stulit bort dig och fört kungen och hans hushåll över Jordan och alla Davids män med honom?"
     42Och alla Juda män svarade Israels män: "Eftersom kungen är nära släkting till oss, varför är ni arga för denna sak? Har vi ätit på kungens bekostnad eller har någon gåva getts till oss?"
     43Och Israels män svarade Juda män och sa: "Vi har tio delar (ordagrant tio händer är till oss) av kungen och även i David mer än ni. Varför föraktar ni oss (gör oss lätta) och inte låter denna sak vara först till oss att föra hem kungen?"
    Men Juda mäns ord var hårdare än Israels mäns ord.

Joh 1:1-28

JOHANNESEVANGELIET

Johannesevangeliet är ett litterärt mästerverk. Språket är nästan barnsligt enkelt, men blir ändå till vacker poesi med väldiga djup. Bokens tema finns angivet i Joh 20:31: "Jesus är Guds Son."

Jesus beskrivs i sju "Jag är" (gr. ego eimi) följt av en beskrivning:

  1. Jag är livets bröd – Joh 6:35, 41, 48-51
  2. Jag är världens ljus – Joh 8:12; 9:5
  3. Jag är grinden för fåren – Joh 10:7, 9
  4. Jag är den gode Herden – Joh 10:11, 14
  5. Jag är uppståndelsen och livet – Joh 11:25
  6. Jag är vägen, sanningen och livet – Joh 14:6
  7. Jag är den sanna vinstocken – Joh 15:1, 5
Totalt finns det 45 "Jag är" med och utan objekt i evangeliet.

Det finns sju tecken (gr. semeion) som hör samman med vem Jesus säger att han är:
  1. Vinundret bekräftar att han är den sanna vinstocken, se Joh 2:1-11.
  2. Helandet av ämbetsmannens son bekräftar att Jesus är vägen, sanningen och livet. Medan ämbetsmannen var på väg bekräftade hans tjänare sanningen att hans son var i livet, se Joh 4:46-54.
  3. Helandet av den lame vid Betesdadammen (som låg vid Fårporten) bekräftar att han är grinden för fåren, se Joh 5:1-18.
  4. Matundret för 5 000 bekräftar att han är livets bröd, se Joh 6:5-14.
  5. När Jesus går på vattnet bekräftar hanatt han är den gode herden som går med dem. Han beskyddar sin flock och leder dem på rätt väg. De känner igen honom och på en gång är de framme, se Joh 6:16-21.
  6. Helandet av den blindfödde mannen bekräftar att han är världens ljus, se Joh 9:1-7.
  7. Uppväckandet av Lasarus bekräftar att han är uppståndelsen och livet, se Joh 11:1-45.

Struktur:
1. Introduktion, kap 1.
2. Del 1 – Tecken för världen, kap 1-12.
3. Del 2 – Jesus visar sin härlighet för sina lärjungar, kap 13-20.
4. Epilog, kap 21

Genre: Evangelium.

Skrivet: Omkring 85-90 e.Kr.

Författare: Johannes, en av de tolv lärjungarna.

Evangeliet är skrivet omkring 50-55 år efter Jesu död och uppståndelse, vilket visar att Johannes var en av de yngre lärjungarna. Flera detaljer pekar på att han var den yngste. Han särbehandlas vid den sista måltiden och får sitta närmast Jesus, se Joh 13:25. Han springer snabbare än Petrus till graven, se Joh 20:4, men låter Petrus gå in först, se Joh 20:6.



INTRODUKTION (1:1-1:18)

Jesus är hos Gud
1[De första arton verserna skiljer sig från resten av Johannesevangeliet och består av väluppbyggda poetiska stilar med kiastiska mönster och parallella strukturer. Det är svårt att illustrera allt detta i en översättning. Rubrikerna följer dock det kiastiska mönstret där den första och sista delen tematiskt handlar om Jesus i himlen (vers 1-5 och 16-18), den andra och näst sista delen om Johannes Döparens vittnesbörd (vers 6-8 och 14) och där vers 12-13 utgör den strukturella mittpunkten som förstärker huvudtemat: Jesus blev människa för att den som tar emot honom ska kunna bli frälst.]

I begynnelsen (före all tid) var Ordet [gr. Logos, dvs. Jesus, se vers 14],
    och Ordet var hos (umgicks med; hade en nära relation till) Gud,
    och Ordet var Gud.
2Han (Detta, Denne) var i begynnelsen hos (med) Gud.

[Gud (gr. Theos) nämns här tre gånger – först och sist med bestämd artikel, men i "Ordet var Gud" i obestämd form, dvs. utan artikel. Innebörden blir då att Ordet äger Guds egenskaper (Kol 1:15). Samtidigt gestaltar Ordet, dvs. Jesus, fullt ut Gud (Fil 2:6; Heb 1:3; Joh 10:30; Kol 2:9; Joh 20:28). Eftersom ingen människa kan förstå Gud i hans fullhet, begränsar han sig och möter människan i Ordet för Mose på berget Sinai och senare i Ordet förkroppsligat i Sonen. Vers 1-2 ramas in av ett inclusio med ordet begynnelsen, jfr 1 Mos 1:1-3. Den grekiska ordföljden i vers 1b-c formar en kiasm med Gud centralt: "och Ordet var hos Gud – och Gud var Ordet".]

3Allting blev till [fick sin existens, skapades]
    genom honom,
    och utan honom [av sig själv]
blev ingenting (inte ens något) till av det som har blivit till.

4I honom var liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]
    och Livet [Jesus] var människornas ljus.
5Och ljuset lyser [nu och alltid] i mörkret,
    och mörkret övervann det inte [kunde inte släcka, kontrollera eller ens förstå ljuset].

[Efter att i vers 1-4 ha använt dåtid (var, blev, osv.) skiftar nu Johannes till att i presens beskriva att ljuset alltid lyser. Han betonar därmed att det är en tidlös sanning att Guds ljus aldrig slutar att skina, se Joh 8:12; 9:5; 12:46. Det grekiska ordet för att övervinna, katalambano, är sammansatt av kata (ner från det högre till det lägre) och lambano (att ta emot). Betydelsen blir att fastän mörkret försökte ta ner ljuset och göra det till sitt eget, kunde det inte greppa eller ens förstå det. Eftersom verbet står i aktiv indikativ aoristform så beskrivs en konstaterad aktiv handling som inte kunde genomföras. Den grammatiska konstruktionen försäkrar att mörkret aldrig någonsin kommer att övervinna ljuset! I vers 12 återkommer lambano i samma verbform som här.]

Johannes Döparens vittnesbörd
6Det kom en man,
    sänd från Gud (som en representant, ambassadör),
    hans namn var Johannes.
7Han kom som ett vittne,
    för att vittna (öppet lägga fram fakta, berätta) om Ljuset [Jesus],
    för att alla skulle tro genom honom.
8Själv var han inte Ljuset,
    men han kom för att vittna om Ljuset.

Jesus kom till världen
9Det sanna Ljuset,
    som [med ett stadigt, fast sken] lyser in i varje människa (upplyser andligt, ger klarhet),
    kom till världen.
10Han var i världen,
    och världen var skapad genom honom,
    men världen kände inte igen (hade ingen personlig upplevelse av, ville inte veta av) honom.
11Han kom till det (och de) som tillhörde honom [hans domän, skapelse, värld],
    men de som var hans egna tog inte emot (välkomnade inte) honom.

Genom tro blir man Guds barn
12[Vers 12-13 är kiasmens centrum och kärnan i Johannes budskap:]

Men åt alla som (ordagrant: "men så många som") tog emot honom
    gav han makt (rätt) att bli Guds barn,
    åt dem som [kontinuerligt] tror (förtröstar; förlitar sig) på hans namn [auktoriteten i Jesu namn].
13De som blev födda,
    inte av blod [plural; utifrån blodsband – tron ärvs inte från föräldrar, se Matt 3:9],
    inte heller av köttets vilja [utifrån fysisk åtrå; goda gärningar etc.],
    inte heller av någon (ordagrant: utifrån en) människas vilja [ingen annan människa kan frälsa någon],
utan av Gud.

Jesus kom till världen
14Och Ordet (gr. Logos) blev kött [människa; fick en jordisk kropp]
och bodde (tältade, "tabernaklade") bland oss
och vi såg (skådade; studerade uppmärksamt) hans härlighet (ära, majestät) – en härlighet som hos en enfödd (unik; en enda född son) [nära] intill sin far [dvs. som den enfödde Sonen har av/från Fadern], full av nåd (favör) och sanning.

[Begreppet "nåd och sanning" hör alltid ihop och finns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först. Gr. patros står här i obestämd form och översätts far, men utifrån vers 18 (där den bestämda formen används) är det tydligt att det är Fadern, Gud själv, som det syftar på.]

Johannes Döparens vittnesbörd
15Johannes [Döparen] vittnar (lägger öppet fram fakta, berättar) om honom,
    och ropar med hög röst och säger:
"Det var om honom jag sa: Han som kommer efter mig är över mig (har högre rang),
    eftersom han existerade före mig."
Jesus är hos Gud
16Genom hans fullhet (överflöd) [Joh 1:14; Kol 1:19; 2:9] har vi alla fått
    nåd och åter nåd (gåva på gåva, välsignelse efter välsignelse),
17för undervisningen (Torah – gr. nomos) gavs genom Mose [2 Mos 19-40],
    nåden och sanningen kom genom Jesus den Smorde (Messias, Kristus) [Guds utvalde, se Luk 23:35].

[Det finns ingen motsättning mellan Mose och Jesus eller mellan undervisningen i GT och "nåden och sanningen". Gud förmedlar sin nåd genom dem båda. De är båda gåvor och blir "gåva på gåva". Det finns en fin koppling till 2 Mos 34:6-7 där frasen "rik på nåd och sanning" används. Vid detta tillfälle visade Gud på ett konkret sätt sin nåd mot Mose och israeliterna genom att förnya sitt förbund med en ny uppsättning stentavlor – redan när Moseböckerna gavs var det i nåd! Johannes visar nu hur Jesus fullbordar löftet som gavs där om "nåd mot tusenden". Jesus fullkomnar Skriften, se Matt 5:17-18. Den som älskar Jesus följer också budorden, se Joh 14:15.]

18Ingen har någonsin sett Gud,
    men den Enfödde, som själv är Gud, och (ordagrant: Enfödd Gud, den som är) i Faderns famn ["riktad in mot" Faderns bröst], han förklarade honom [lade fram honom helt och hållet].

[Ordföljden i grekiskan inleds med Gud för att skapa eftertryck, ordagrant "Gud har ingen någonsin sett", se 2 Mos 33:20; 1 Joh 4:12; Joh 4:24. Uppenbarelser i GT var aldrig fullständiga, se 2 Mos 33:23. Jesus har synliggjort Fadern. Han har undervisat och öppnat vår förståelse för Gud, se Kol 1:15.]

DEL 1 – TECKEN FÖR VÄRLDEN (1:19-12:50)

Den första veckan (1:19-2:11)

Dag 1 – Johannes Döparen

©FreeBibleImages.org

19[Johannesevangeliet inleds ordagrant i grekiskan med orden "I begynnelsen". Senare i kapitlet används frasen "nästa dag" tre gånger för att kulminera med "tredje dagen", se Joh 1:29, 35, 43; 2:1. Johannes verkar göra en medveten anspelning till skapelseberättelsen i Första Moseboken och använder den som en mall, se 1 Mos 1. Här i vers 19 börjar i så fall första dagen, vilket är logiskt eftersom vers 29 uttryckligen säger att där börjar "nästa dag".
    Rubrikerna i detta stycke följer dagarna som formar en "första vecka". Den kulminerar med bröllopet i Kana, som i så fall skulle kunna motsvara Adams och Evas bröllop! Enligt rabbinsk tradition markerar Adams sömn, när Gud skapar Eva, att en natt passerar, se 1 Mos 1:19-24. Rabbinerna resonerar vidare att det då följaktligen är först på sjunde dagen han möter sin brud, och hon blir hans fru! I 1 Mos 2:24 finns en tydlig referens till äktenskap och bröllop.]

Här är vad Johannes svarade, när judarna sände präster och leviter från Jerusalem för att fråga honom: "Vem är du?"
     20Han bekände (berättade sanningen) och försökte inte undvika sanningen utan sa öppet: "Jag är inte den Smorde (Messias)."
     21De frågade honom: "Så vem är du då? Är du Elia?" [Elia förknippas med den messianska tidsålderns intåg, se Mal 4:5.]
    Han sa: "Nej, det är jag inte."
    "Är du Profeten?"
    "Nej", svarade han.
     22Då sa de till honom: "Vem är du? Svara oss så att vi kan ge svar till dem som har skickat oss. Vad säger du om dig själv?"
     23Han bekräftade (upplyste – gr. phemi) med profeten Jesajas ord: "Jag är rösten av en som ropar högt i öknen: 'Förbered (utjämna) vägen' [Jes 40:3]."
    

Jordandalen nära Betania. I bakgrunden syns de judeiska bergen.

24Några av de utsända var fariséer, 25de frågade honom: "Varför döper du om du varken är den Smorde (Messias), Elia eller Profeten?"

[Det fanns många typer av reningsdop på Jesu tid. Innan en pilgrim gick in i templet krävdes ett reningsbad. Prästerna hade också dagliga rituella reningsdop. Till skillnad från dessa återkommande dop är kanske proselytdopet det mest betydelsefulla. En hedning som konverterade till judendom döptes i vatten. När nu Johannes uppmanar judar att omvända sig och döpa sig, jämställer han dessa judar med hedningar, i behov av omvändelse.]

26Johannes svarade på deras fråga och sa: "Jag döper [bara] i vatten, men mitt ibland er står en ni inte känner. 27Han är den som kommer efter mig, jag är inte ens värdig att knyta upp remmen på hans sandal [den lägsta sysslan som en slav utförde]."

28Allt detta hände i Betania, på andra [östra] sidan av Jordan, där Johannes döpte.

[Betania betyder "träldomshuset", "sorgens hus" och "betryckets hus". Johannes nämner två platser som heter Betania i sitt evangelium. Sex dagar före den sista påsken kommer Jesus till Betania strax öster om Jerusalem som var Martas, Marias och Lasarus hemby, se Joh 12:1. I både den inledande och avslutande "heliga veckan" omnämns alltså ett Betania. Jesus börjar sin tjänst i Betania, på jordens lägsta punkt, underifrån som Guds Lamm. Han avslutar sin tjänst i det andra Betania strax intill det högt belägna Jerusalem, där han fullbordar det judiska hoppet om att gå ut ur träldomshuset, se 2 Mos 12.]





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)