Domarboken avslutas med två fristående berättelser ([Dom 17-18] och [Dom 19-21]). Båda inleds på samma sätt: "Och det hände" (hebr. vajehi), se [Dom 19:1]. I varje berättelse finns ett konstaterande: "På den tiden fanns det ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt." (vers 6 och [Dom 21:25]). Den första delen upprepas också i [Dom 18:1] och [Dom 19:1] och är en inramning av hela denna moraliskt mörka period i Israels historia. Här förstår vi att det inte är en jordisk kung som åsyftas, folket hade ratat Herren som sin kung, se [1 Sam 8:7]. Ingen kronologisk tidsordning ges, men några iakttagelser kan göras:
I den första berättelsen i kapitel 17-18 finns detaljer som knyter an till den sjunde domaren Simson (1 100 silver, se [Dom 17:2; 16:5] och hans hemstad Tsorah, se [Dom 18:2; 13:2]). Simson är själva crescendot på det förräderi som daniterna påbörjat tidigare när de övergett Josuas uppdrag och flyttat norrut. Händelsen utspelar sig troligtvis innan Simson är domare.
I den andra berättelsen i kapitel 19-21 är den enda person som namnges prästen Pinchas, vars far är Elazar, som var samtida med Josua ([Dom 20:28; Jos 14:1]). Detta kopplar berättelsen till tiden just efter intåget i landet.
Även i ett kiastiskt mönster, som ofta finns i denna bok, skulle det vara naturligt att berättelsen stegar sig tillbaka i tiden på detta sätt, med först en berättelse som ger bakgrunden till Simson, och sedan tiden just vid intåget på Josuas tid.
Avgudadyrkan i Dan
En avgud i ett hem
1[Den första berättelsen återberättar hur Moses egna barnbarn och ättlingar sätter upp ett helt system av avgudadyrkan i Dan. Berättelsen har sju episoder, där de tre sista hör ihop och blir bara värre och värre. Den första husguden sätts upp av en individ, medan den andra sätts upp av en hel stam!]
Och det hände sig att det fanns en man i Efraims bergsbygd vars namn var Mika (hebr. Michajho) [betyder: ´Vem är som Jahveh?´].
[Efraims bergsbygd sträckte sig från Betel, norr om Jerusalem, upp till Jisreelslätten. Här låg Shilo där tabernaklet stod. Namnet Mika stavas Michajho i vers 1 och 4, senare i vers 5 och resten av kapitlet används den kortare hebreiska formen Micha. Båda namnen betyder "Vem är som Jahveh?" I berättelsen nämns om 1 100 silver, samma summa som var och en av de filisteiska kungarna erbjöd Delila för att förråda Simson, se [Dom 16:5].]
2Och han sa till sin mor: "De 1 100 silvermynt som togs från dig och du svor en förbannelse [över den som stulit; ovanliga hebr. ala används här], och även sa i mina öron (han hörde hennes ed). Se, silvret är med mig, det var jag som tog [stal] det."
Hans mor svarade: "Välsignad är min son till Herren (Jahveh)." [Det är märkligt att hon välsignar sin son som just erkänt att han stulit.]
3Han lämnade tillbaka de 1 100 silvermynten till sin mor.
Och hans mor sa: "Avskilt, jag avskiljer [ordet qodesh upprepas två gånger] silvret till Herren (Jahveh) från min hand till min son, till att göra en bildstod [sten eller trä, som fick ett lager av silver] och en gjuten avbild, och nu ger jag tillbaka det (silvret) till dig."
4Och han gav tillbaka silvret till sin mor. Och hans mor tog 200 silver och gav dem till smeden och han gjorde en bildstod och en gjuten avbild, och den var i Mikas (hebr. Michajhos) hus. [Kvinnan verkar inte se något problem med att bryta mot Guds bud i [2 Mos 20:4-5; 5 Mos 5:8-9; 27:15]. Här finns en likhet med Ananias och Safira, se [Apg 5:1-11].]
5Och mannen Mika (hebr. Michah; betyder: "vem är som Gud") hade ett gudshus och han gjorde en efod [prästerlig klädnad, se [2 Mos 28:4-6]] och [några] husgudar (figuriner – hebr. terafim) och han ordinerade (lät fylla handen av) en av sina egna söner, som blev hans präst.
[Att fylla en hand är en del av den ritual som gjordes för att avskilja någon till präst. Se även [4 Mos 3:10; 16:17; 5 Mos 21:5; Heb 5:4]. Mikas mor återkommer inte mer i berättelsen och många frågor återstår. Var är Mikas far? Vad gjorde kvinnan med de återstående 900 silvermynten?] 6På den tiden (i dessa dagar) fanns det ingen kung i Israel.
Var och en gjorde vad han själv ansåg vara rätt.
Leviterna dras in
7Och det fanns en yngling från Betlehem i Juda, från Juda familj, och han var levit och han vistades där.
[Hur kunde en levit (person från Levi stam) komma från Juda stam? Anledningen kan vara att man adopterade leviter till sina familjer för att kunna ha en "egen" präst. Några exempel på det ges här i Domarboken, se vers 11 och [Dom 18:19].]
8Och mannen gick från staden, från Betlehem i Juda, till att vistas varhelst han kunde finna. [Frasen är tvetydig, letade han efter mat, en plats att bosätta sig på, ett arbete eller en plats som Gud skulle visa honom?] Och han kom till Efraims bergsbygd till Mikas hus, till att forma hans väg. [Sista frasen är också ovanlig]
9Mika frågade honom: "Från var kommer du?"
Han svarade honom: "Jag är en levit från Betlehem i Juda och jag går till att vistas varhelst jag kan finna (en plats att vistas på)."
10Och Mika (hebr. Micha) sa till honom: "Bo hos mig och bli för mig en far och en präst, och jag, jag ska ge till dig tio silver till dagarna och dyrbara kläder och ditt levebröd (din överlevnad – hebr. michjah)." Och leviten gick (in till honom). 11Och leviten var nöjd till (med) att bo hos mannen, och ynglingen blev till (för) honom som en av hans söner. 12Och Mika ordinerade leviten (lät fylla hans hand) och ynglingen blev en präst åt honom och han var i Mikas hus. 13Och Mika sa: "Nu vet jag att Herren (Jahveh) vill göra gott mot mig, eftersom jag har en levit till präst."
Spejare från Dan i fredfullt syfte
1[Följande fras återkommer fyra gånger i avslutningen av Domarboken, se [Dom 17:6; 19:1; 21:25].] På den tiden (i dessa dagar) fanns det ingen kung i Israel. Och på den tiden sökte daniterna [fortfarande] efter ett arv [ett eget landområde] åt sig att bo i, eftersom inget tillfallit dem till denna dag som ett arv bland Israels stammar.
[Mose har tidigare välsignat Dan och tilldelat deras stam området i Bashan som ligger i Golan norr om Naftalis stam, se [5 Mos 33:22]. Under Josuas ledning hade Dans stam fått området väster om Jerusalem ut mot Medelhavet mellan Efraim och Benjamin, se [Jos 19:40-48]. Dock verkar daniterna inte nöjda med sin tilldelning (området är för "snävt", se [Jos 19:47]) och man vill ha det nordliga området Mose nämner i sin välsignelse, hellre än den lott de fick av Josua. I detta kapitel beskrivs hur daniterna erövrar den norra staden Lajish som sedan får namnet Dan.]
2Och Dans söner sände från sina familjer fem män från sin mitt, män, soldatsöner, från Tsorah [Simsons födelsestad och den plats där han också blev begravd, se [Dom 13:2; 16:31]] och från Eshtaol [det var i området mellan dessa städer i Låglandet som Herrens Ande började röra vid Simson, se [Dom 13:25]] till att genomsöka (bespeja, spionera på) landet och till att utforska det, och de sa till dem: "Gå och utforska landet."
Och de kom till Efraims bergsbygd och till Mikas hus och övernattade där. 3De var i Mikas hus och de kände igen ynglingens röst, leviten [[Dom 17:7]], och de gick åt sidan där och sa till honom: "Vem har fört dig hit? Och vad gör du här? Och vad har du här?"
[Att de känner igen levitens röst kan ha att göra med att han kom från deras område vid gränsen mellan Dan och Juda. Kanske kände de honom personligen eller också hörde de att han talade deras egen dialekt.]
4Och han sa till dem: "Så och så har Mika gjort med mig och han har anställt mig och jag är en präst till honom."
5Och de sa till honom: "Fråga, vi ber dig, genom Gud (Elohim) och låt oss veta att vår väg har framgång som vi går på."
6Och prästen sa till dem: "Gå med frid (shalom), framför Herren (Jahveh) är er väg som ni går i (på).
Vändpunkt – daniterna återvänder
7Och de fem männen gick vidare och kom till Lajish [i norr].
[Hebr. lajish betyder "fullvuxet lejon". Staden kallas även Leshem, se [Jos 19:47]. Den ligger vid foten av berget Hermon i Israels nordligaste del. Platsen är bördig och det finns gott om vatten från Jordanflodens källflöden. Staden får senare namnet Dan, se vers 29. I Moses välsignelse över Dan är formuleringen att Dan ska vara en lejonunge som skuttar fram i Bashan (som är ett annat namn på samma område), se [5 Mos 33:22].]
De [fem spejarna] såg folket som var där inne, [de] bodde tryggt efter sidoniernas påbud (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat) [stod under deras militära beskydd], hade ro och trygghet och ingen vanärade dem i landet [genom någon attack, se [Jes 45:17; 50:7; 54:4; Ords 25:8; Ps 44:10]] och inget kontrollerande styre (hebr. etser, finns bara här) och de var långt från sidonierna, och de hade ingen kontakt med andra människor [ordagrant: "ingen talade till dem med en människa"].
8Och de kom till sina bröder i Tsorah och Eshtaol [i Låglandet], och deras bröder frågade dem: "Vad ni … ?"
[Här har hebreiskan kortfattat ma attem. Det saknas både verb och eventuellt fler ord. Vanliga fraser skulle kunna varit "Vad har ni att berätta?" (jfr [1 Sam 10:15; 16:10]) eller "Vad rekommenderar ni att vi gör" (jfr [2 Sam 21:4]). Skrivsättet visar att antingen är de så ivriga att höra vad spejarna har att berätta att de gör kortaste möjliga fråga, eller så är spejarna så ivriga att berätta att de avbryter innan ens frågan har ställts. Utifrån svaret i nästa vers är det sistnämnda troligast.]
9De svarade [på en gång]: "Stig upp och låt oss dra upp över dem, eftersom vi har sett landet, och se, det är mycket gott. Och de är stilla, vi tvekar (hebr. atsal) inte att gå, att komma till att ärva landet. 10När vi kommer ska vi komma till ett tryggt folk och landet är vidöppet både till höger och vänster (ordagrant: ´rymligt på båda händerna´), eftersom Gud (Elohim) har gett det i våra händer, en plats som ingen där har behov av, alla ting som [finns] i världen (på jorden).
Dans spejare besöker i fientligt syfte
11Och därifrån gav de sig av från daniternas familjer, från Tsorah och från Eshtaol, 600 män omgjordade med stridsvapen. 12Och de gick upp och slog läger i Qirjat-Jearim i Juda. Därför kallas den platsen Machane-Dan [Dans lägerplats] till denna dag. Se, efter Qirjat-Jearim. 13Och de gick förbi (passerade) därifrån Efraims bergsbygd och kom till Mikas hus.
14Och de svarade, de fem männen som gått för att genomsöka (bespeja, spionera på) området vid Lajish område, och sa till sina bröder: "Vet ni att i detta hus finns en efod [prästerlig klädnad, se [2 Mos 28:4-6]] och [några] husgudar (figuriner – hebr. terafim) [[Dom 17:5]] och en skuren avbild och en gjuten avbild [[Dom 17:3]]? Och nu, vet (betänk) vad ni ska göra." 15Och de gick åt sidan dit och kom till ynglingens hus, leviten, Mikas hus och frågade honom om hans shalom (hur han har det, om allt står väl till). 16Och de 600 männen omgjordade med sina stridsvapen stod i portens öppning, de som var från Dans söner. 17Och de fem männen som gått för att genomsöka (bespeja, spionera på) landet gick upp och kom dit och tog den skurna avbilden och efoden [prästens klädnad] och husgudarna (hebr. terafim) och den gjutna avbilden. Och prästen stod i portens öppning med de 600 männen omgjordade med sina stridsvapen.
Mika förlorar sin levit
18Och dessa kom in i Mikas hus och tog bildstoden, efoden och husgudarna (hebr. terafim) och den gjutna avbilden. Och prästen sa till dem: "Vad gör ni?"
19Och de sa till honom: "Tyst! Säg inte ett ord (lägg din hand över din mun). Följ med oss och bli vår far [rådgivare, se [Dom 17:10; 1 Mos 45:8]] och präst. Är det bättre för dig att vara präst till en mans hus eller att vara präst till en stam och till en familj i Israel?" 20Detta gjorde prästen glad (prästens hjärta blev gott) och han tog efoden och husgudarna (hebr. terafim) och bildstoden och kom i mitten av folket. 21Och de vände och gick och placerade de små [barnen] och boskapen och rikedomen (hebr. kevoda) framför dem [som skydd om de skulle attackeras, se [1 Mos 33:2-3]].
22De var långt borta från Mikas hus, och männen som var i husen som fanns vid Mikas hus, de ropade och de hann upp Dans söner. 23Och de ropade till Dans söner och de vände sig (sina ansikten) mot dem och sa till Mika: "Vad [fattas] till dig, eftersom du ropar?"
24Och han sa: "Ni har tagit bort min gud som jag har gjort och prästen och har gått iväg, vad mer finns till mig? Och hur kan ni då säga till mig: ’Vad [fattas] till dig?’"
25Men Dans söner svarade honom: "Låt inte din röst höras bland oss, annars kommer bittra män över din själ (ditt liv) och du samlar din själ och ditt hus själar (du och ditt hushåll mister livet)." 26Därefter fortsatte Dans barn sin väg. Och när Mika såg att de var starkare än han, vände han tillbaka till sitt hus.
Avgudadyrkan hos en stam
27Och de [daniterna] tog det som Mika hade tillverkat och prästen som han hade, och kom till Lajish, till ett folk [som] hade ro och trygghet, och slog dem med svärdsegg och de brände staden i eld. 28Och det fanns ingen räddning eftersom de var långt bort från Sidon och de talade inte med någon människa, och det var i dalen som är vid Beit-Rachov.
Och de byggde staden och bodde i den. 29Och de gav staden namnet Dan, [efter] sin far Dans namn som föddes till Israel. Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) var Lajish stadens namn till en början. 30Och Dans söner reste upp åt sig själva en bildstod, och Jonatan, Gershons son, Moses son [en del manuskript har "Manasses son"], han och hans bröder var präster åt daniternas stam till den dag då de gick i fångenskap från landet. [Detta är första förekomsten av en person vid namnet Jonatan, ett namn som senare blir ett vanligt namn. Betyder "Jahveh har gett".] 31Och de reste upp Mikas skurna avbild som han hade gjort, [under] hela den tid som Guds (Elohims) hus var i Shilo.
[Leviten som introducerades i [Dom 17:7] namnges nu. Det kommer som en chock för läsaren att denna avgudadyrkande levit är barnbarn till Mose via hans äldsta son Gershon, se [2 Mos 2:22]. De rabbinska skrivarna ansåg det så förnedrande att Moses namn skulle nämnas i samband med ett sådant avskyvärt beteende, så man lade till bokstaven nun efter första bokstaven mem så hebr. mosheh blev manasheh. Många hebreiska manuskript har nun skrivet ovanför namnet mellan de två första bokstäverna. Den grekiska översättningen Septuaginta och även den latinska Vulgata har Mose. Problemet med synkretism (religionsblandning) hade påverkat hela folket, och även Moses släkt. Den tidigare kommentaren att redan i första generationen efter intåget i landet lämnar man tron på Herren ([Dom 2:10-14]) bekräftas nu.]
Ps 104:1-23
Psalm 104 – Gud är stor
Detta är en tvillingpsalm till Psalm 103. Båda börjar och slutar med samma strof. Om den föregående psalmen prisade Gud för hans nåd, är fokus i denna psalm Guds storhet.
Författare: Okänd
Struktur:
1. Inbjudan att prisa Gud, vers 1a
2. Gud och himlarna, vers 1b-4
3. Gud och vattnen, vers 5-9
4. Guds ordning i skapelsen, vers 10-23
5. Guds mångfald i skapelsen, vers 24-30
6. Herrens ära, vers 31-35b
7. Avslutande inbjudan att prisa Gud, vers 35c-d
1Välsigna (prisa; böj dig ner inför) Herren (Jahveh)
min själ (hela min varelse).
Gud och himlarna
Herre, min Gud, du är väldig och stor,
du är klädd i majestät och härlighet.
2Du sveper dig i ljus som en klädnad,
du spänner ut (expanderar) himlarna (universum) som ett tält [här antyds ett expanderade universum, se även [Ps 18:10]],
3och har lagt (konstruerat, timrat) balkarna till dina övre rum [tronsalar] ovan skyn (vattnen).
Du gör molnen till din vagn,
och drar fram på vindens vingar.
4Du gör vindar till dina sändebud,
eldslågor till dina tjänare.
[Kan även översättas: "Du gör dina änglar till sändebud, dina tjänare till flammande eldslågor."]
Gud och vattnen
5Du grundade jorden på dess fästen,
så att den aldrig kommer att vackla.
6Du täckte den med djupet som en klädnad,
vattnet stod högt över bergen.
7På ditt kommando flydde de,
för din dundrande röst skyndade de bort.
8De gick över bergen,
de gick ner i dalarna, till den plats du hade bestämt för dem.
9Du har satt en gräns som vattnen inte får gå över,
aldrig mer ska de täcka jorden. [[1 Mos 9:11]]
Guds ordning i skapelsen
10Du förvandlar källor till flöden,
och låter dem forsa fram mellan bergen.
11De vattnar (ger vatten att dricka) till alla markens djur,
vildåsnor släcker sin törst.
12Vid dem har himlens fåglar sina bon,
de sjunger från grenarna.
13Du vattnar bergen från dina salar,
jorden mättas av din frukt.
14Du låter gräs växa för boskapen,
och grödor (plantor, spannmål) som människan kan bruka.
Du gör så att marken producerar bröd (mat),
15och vin som gör människan glad,
som får hennes ansikte att skina (stråla) med [glädjens] olja [[Ps 23:5; 45:7]],
och bröd som styrker människans hjärta.
16Herrens (Jahvehs) träd har sin mättnad (tillfredsställelse, all näring som de behöver med råge),
Libanons cedrar som han har planterat.
17Där bygger fåglarna sina bon,
storken har sitt hem i furorna.
18De höga bergen är [ett hem] för stengetterna [[Job 39:4-7]],
klipporna är en tillflyktsort för klippgrävlingarna [klipphyraxen, se [3 Mos 11:5]].
19Månen visar de bestämda tiderna [[1 Mos 1:14-15]],
solen vet när den ska gå ner.
20Du har gjort mörkret och det är natt,
när alla skogens djur kommer fram.
21De unga lejonen ryter efter byte,
och söker sin mat från Gud (El).
22Solen går upp och de gömmer sig,
de lägger sig i sina lyor.
23Människan kommer ut till sina sysslor
och arbetar till kvällen.
Ords 14:20-21
20Den fattige är hatad även av sina egna grannar,
men de rika har många [som vill vara deras] vänner.
21Den som föraktar sin granne syndar [mot Gud, sin granne, och sig själv],
men glad (lycklig, välsignad) är den som förbarmar sig över (visar nåd; är vänlig mot) de ödmjuka (betryckta, på grund av orättvisor).
Joh 3:1-21
Jesus samtalar med Nikodemus
1Bland fariséerna [i Jerusalem där Jesus och lärjungarna befann sig] fanns en man som hette Nikodemus, en ledare bland judarna. [Hans namn betyder ordagrant "en som segrar". Han var en av de 71 medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin, som var det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna.] 2På natten kom han till Jesus.
[Kanske kom han på natten för att inte bli sedd tillsammans med Jesus, eller så var det för att få mer tid med Jesus. Det kan även bildligt tala om att han var bekymrad, dvs. "i en mörk stund". Inom judendomen är natten också förknippad med reflektion och kunskap, se [Ps 19:3]. Vi vet att detta samtal måste ha berört Nikodemus. Han är senare med och tar hand om Jesu kropp, se [Joh 19:38-42]. En lärjunge tillbringade all tid med sin lärare, så Jesu lärjungar var troligen också med. Samtalet måste ha etsat sig fast i den unge Johannes minne eftersom han tar med det här i sitt evangelium.]
Är du mer än en god lärare?
Nikodemus [inleder dialogen med Jesus och] sa: "Rabbi (min lärare), vi vet (har förstått eftersom vi sett allt du gjort) att du är sänd från Gud som en lärare, för ingen kan göra dessa tecken (under, mirakler) som du gör, om inte Gud är med honom."
3[Nikodemus använde frasen "vi" men] Jesus svarade honom [och blir personlig]: "Jag säger dig [Nikodemus] sanningen (amen, amen):
Om en människa inte är född på nytt (från ovan)
kan hon inte se (ha en klar förståelse av) Guds rike."
Hur blir man född på nytt?
4Nikodemus svarade: "Hur kan någon (ordagrant: ´en människa´) födas när han är gammal (gråhårig)? Han kan väl inte komma in i sin mors mage och födas igen, eller hur [det är ju omöjligt]?"
5Jesus svarade: "Jag säger dig sanningen (amen, amen): Om inte en människa har blivit född av vatten och (det vill säga) Ande (vind), kan hon inte komma in i Guds rike.
[Ibland har 'vatten' tolkats som en referens till vattendopet eller den naturliga födseln, men det är inte troligt. I samtalet med Nikodemus väger Skriftens egna definitioner av 'vatten och Ande' tungt. Jesus tillrättavisar Nikodemus just för att han inte ser de sambanden, se vers 10. Vatten och Ande används synonymt i [Jes 44:3]. Samma parallell finns även i [Hes 36:25-27] där vattnet också symboliserar en andlig förnyelse – Gud ska tvätta Israels folk rena och ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med sin Ande. I nästa kapitel finns kopplingen mellan Ande och vind, se [Hes 37:9]. Det stämmer överens med parallellerna i vers 3, 7 och 8. I nästa kapitel används vatten också som en bild på andligt liv, se [Joh 4:13].]
6Det som är fött av kött (mänsklig natur) är kött, och det som är fött av Anden är ande. 7Var inte förvånad (börja inte spekulera på ett omoget sätt) över att jag [bokstavligen] sa: 'Ni alla [du Nikodemus, ni fariséer och judar, ja, alla människor] måste födas på nytt (från ovan).' 8Vinden (Anden) blåser vart den vill och du hör dess sus (röst, ton), men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. På samma sätt är det med alla som är födda av Anden."
[Det grekiska ordet pneuma betyder både vind och ande. Jesus använder ordets dubbla betydelse i en liknelse där ett naturligt fenomen illustrerar en andlig verklighet. På samma sätt som vi inte kan se eller kontrollera vinden, kan vi ändå se dess verkningar och höra den. Nikodemus verkade ha tolkat det Jesus sa på ett rent fysiskt plan.]
Hur kan detta ske?
9Nikodemus svarade genom att fråga: "Hur kan allt detta ske?"
10Jesus svarade och sa: "Du är en [högt uppsatt] Israels lärare och förstår inte (har ingen personlig erfarenhet av) detta?
[Nikodemus, som var en av de främsta lärarna i Skriften, borde känt till och förstått profetiorna, se [5 Mos 10:16; 30:6; Hes 36:26; Ps 51:12].]
11Jag säger dig [Nikodemus] sanningen (amen, amen): Vi talar om det vi vet (har en klar förståelse av)
och vi vittnar om det vi sett (och prövat),
men ändå tar ni [judiska ledare] inte emot våra bevis (vittnesbörd).
[I detta svar växlar svaret från 'jag' till 'vi' för att sedan gå tillbaka till 'mig' i nästa vers. Utifrån sammanhanget kan 'vi' syfta på 'jag och profeterna', 'jag och den helige Ande', 'jag och lärjungarna här' eller kanske refererar det till 'vi lärare' se vers 1 och 10. Oavsett syftningen är det Jesus som vet, ser och vittnar!]
Gud gav sin Son till världen
12[Vers 12-18 formar en kiasm. Ordet tro återkommer flera gånger och ramar in hela stycket, se vers 12 och 18. Frasen 'var och en som tror' används som en inre ram i vers 15 och 16b kring huvudbudskapet i vers 16a. I den andra nivån nämns Människosonen och 'sin son', se vers 14 och 17. Mycket talar för att Jesu samtal med Nikodemus avslutas i vers 15 och att det från vers 16 är Johannes sammanfattande kommentarer.]
Om ni inte tror (förtröstar) när jag har talat (berättat) om det jordiska [dvs. de saker som hänt här och nu],
hur ska (kommer) ni [då kunna] tro när jag talar (skulle berätta) om det himmelska [de ting som sker i himlen]?
13Ingen har [någonsin] stigit upp till (in i) himlen,
förutom han som steg ner från (utifrån) himlen – Människosonen.
[En del handskrifter tillägger: 'som är i himlen', dvs. som har sitt hem i himlen.]

Under israeliternas ökenvandring kom det ormar i lägret. Mose reste en påle med en orm gjord av koppar och var och en som såg upp på den blev helad från ormarnas bett, se [4 Mos 21:8-9].
14Och precis som Mose höjde (lyfte) upp ormen i öknen (ödemarken) [på en påle, se [4 Mos 21:8-9]],
så (på samma sätt) är det nödvändigt att Människosonen blir upphöjd (upplyft) [på ett kors; till himlen], 15för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
ska ha (skulle äga) evigt liv."
[Försoningen på korset illustreras med en för Nikodemus välkänd händelse i slutet på israeliternas ökenvandring – kopparormen. Tidigare generationer hade klagat, men här används ett starkare ord för att klaga när folket säger att de är trötta på "denna värdelösa mat" som Gud gett dem. De gör uppror och ifrågasätter varför Gud och Mose har fört dem från Egypten för att dö i öknen. Israeliternas beskydd försvinner och giftiga ormar dyker upp i lägret, se [4 Mos 21:5-6]. När Jesus undervisar om bön i [Luk 11:11], tar han just en liknelse om att inte ens en ond far skulle ge sin son en orm om han ber om en fisk. Israeliterna ville inte längre ha med Gud att göra, och han svarade på deras bön. Kopplingen till den gamle ormen, Satan själv, blir tydlig i de ormar som letar sig in i tältlägret och dödar folket. Den som väljer bort Gud får i stället Satan till herre. Israeliterna erkänner dock sin synd. Mose reser upp kopparormen och var och en som ser på den blir helad, se [4 Mos 21:7-9]. I samtalet med Nikodemus liknas synden vid dessa giftormar. Synden finns inte bara omkring oss, den har också bitit oss alla. På samma sätt som kopparormen fästes upp i öknen, gjordes Jesus till synd när han hängde på korset. Den som ser upp på honom i tro blir frälst, se [Joh 6:40].] 16För så (på samma sätt) älskade [så högt värdesatte] Gud världen
att han utgav sin ende Son (ordagrant: att han gav Sonen – den Enfödde),
för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
inte ska gå under (inte skulle gå förlorad), utan ha (skulle äga) evigt liv.
17För inte sände Gud sin Son till (in i) världen för att [han skulle] döma (separera) världen,
utan för att världen skulle bli frälst (räddad, befriad, helad, bevarad, trygg) genom honom.
18Den som tror (litar, förtröstar) på honom är inte dömd (separerad, förkastad),
men den som inte tror har redan blivit dömd,
eftersom han inte har trott på Guds ende (enfödde) Sons namn.
[Vers 16, som ofta kallas "Lilla Bibeln", säger inte att alla människor får evigt liv, "därför att Gud är så god". Den säger i stället att Gud är så god att han gjorde en ofattbar uppoffring för att rädda oss ur en hopplös situation, där vi annars måste förgås. Domen vilar redan över den fallna världen. Gud sände inte sin Son för att döma världen utan för att frälsa den. Den som tror på honom kommer aldrig under någon dom. Men den som inte tror är alltjämt kvar under domen som vilar över världen. När Jesus kommer sker det en ofrånkomlig uppdelning. Det är den som är domen. Grekiskan har samma ord (gr. krino) för "dom" och "särskiljande". Här skiljs vägarna. Somliga kommer till ljuset, andra flyr in i mörkret. Jesus kommer en dag tillbaka för att regera och döma världen, se [Matt 25:31-33].]
Ljuset har kommit
19[I följande stycke, vers 19-21, återkommer tre liknande fraser med "ljuset" och verbet "komma" som ramar in och förstärker budskapet. Ljuset har kommit och människan har fått ett val: att komma till ljuset eller att inte komma till det.]
Detta är grunden (orsaken) till domen:
Ljuset har kommit till världen,
men människorna älskade mörkret mer än ljuset
eftersom deras handlingar var onda (förgiftade, destruktiva). 20För alla som gör onda handlingar (vanemässigt lever i ondska) hatar (avskyr) ljuset,
de kommer inte till ljuset
för där kommer deras gärningar (aktiviteter, sätt att leva) att avslöjas.
21Men den som handlar efter sanningen (har valt att ständigt leva i sanningen),
kommer till ljuset,
för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud (gudomliga, gjorda med Guds hjälp).