Helbibel - måndag 4/5
Dom 19:1-20:48, Ps 104:24-35, Ords 14:22-24, Joh 3:22-4:3
Dom 19:1-20:48
Moraliskt förfallKonkubinen lämnar sitt hem i Efraim
1[Den andra berättelsen i Domarbokens avslutning inleds nu. Den enda person som namnges är Pinchas (Dom 20:28). Att han är son till Elazar som var samtida med Josua (Jos 14:1) gör att denna berättelse utspelar sig tidigt i domartiden, en generation efter Josua. Frasen som återkommer fyra ggr "I dessa dagar fanns det ingen kung i Israel" (Dom 17:6; 18:1; 21:25) återfinns här, men med lite förändrad ordföljd där "kung" kommer före "fanns" här.]
Och det skedde i dessa dagar – då någon kung inte fanns i Israel – att en man, en levit, vistades på den andra (bortre) sidan av Efraims berg. Han tog åt sig en kvinna, en konkubin från Betlehem i Juda.
[Ingen person namnges, vilket gör berättelsen mer generell och applicerbar. Huvudpersonen är en levit – den stam som hade ett uppdrag av andligt ledarskap. Det är inte samma person som i föregående berättelse. Det finns både likheter och kontraster:
- Leviten var på resa i bergsbygden, samma område där en annan levit i föregående berättelse hittat ett hem (Dom 17:7-13).
- Riktningen är omvänd – i kapitel Dom 17:8 reste en levit från Betlehem till Efraims bergsbygd, här reser en annan levit i motsatt riktning ner till Betlehem.
- Båda berättelserna handlar om gästfrihet – i Dom 17:10-11 ger Mika leviten titeln "far", men behandlar honom som sin egen son. Här är leviten en faders svärson.
2Och hans konkubin bedrev otukt [förargades] mot honom. Hon lämnade honom och gick till sin fars hus, [söderut] till Betlehem i Juda. Där var hon under fyra månaders tid.
[Den hebreiska formuleringen är ovanlig med "mot honom", den grekiska översättningen Septuaginta översätter att "hon blev arg på honom". I den arameiska tolkningsskriften Targum, från andra tempelperioden, nämns att hon "ratade honom". Eftersom Moseböckerna inte nämner en kvinna som skiljer sig från sin man, kan den ovanliga formuleringen här vara ett sätt att beskriva hur hon lämnar honom, vilket då skulle falla under kategorin otrohet (trots att hon inte varit otrogen med någon annan man). Vad som är helt klart är att något gör att det blir en äktenskapskris och hon lämnar honom och går tillbaka till sin familj. Efter fyra månader tar mannen initiativ för att försöka få henne tillbaka och han välkomnas både av kvinnan och av hennes far.]
Positiva förhandlingar
3Och hennes man steg upp och gick efter henne för att tala till hennes hjärta [i hopp om att vinna tillbaka henne]. Han tog med sig sin yngling (en ung tjänare – hebr. naar) och ett par åsnor. Och hon förde in honom till sin fars hus och den unga kvinnans (hebr. naarah) [här används femininformen av naar] far såg honom och gladdes åt att möta honom. 4Och hans svärfar, den unga kvinnans far, stärkte honom och han stannade hos honom tre dagar och de åt och de drack och de övernattade där.
Gästfrihet i Betlehem
5Och det skedde den fjärde dagen att de steg upp tidigt på morgonen och han reste sig till att gå, men den unga kvinnans far sa till sin svärson: "Styrk ditt hjärta [med] en bit bröd och därefter [kan] du gå."
6Och de satt ner och de åt båda två tillsammans och de drack. Och den unga damens far sa till mannen: "Var nöjd, jag ber dig, och övernatta och låt ditt hjärta må väl." 7Men mannen steg upp [senare den fjärde dagen] för att gå men hans svärfar pressade honom och han stannade och övernattade där.
8Och han steg upp på morgonen den femte dagen och han reste sig för att gå, men den unga kvinnans far sa: "Styrk, jag ber dig, ditt hjärta och dröj dig kvar tills dagen avtar (det blir eftermiddag)." Och de åt båda två.
9Och mannen steg upp till att gå, han och hans konkubin och hans yngling, och hans svärfar, den unga kvinnans far sa till honom: "Se, jag ber dig, dagen drar sig mot kväll, stanna, jag ber dig, se, slå läger idag, stanna här och låt ditt hjärta må väl och stig upp i morgon till din väg och gå till ditt tält."
Vändpunkt – leviten vänder tillbaka
10Men mannen var inte villig till att övernatta [ännu en natt utan gjorde iordning sig på eftermiddagen den 6:e dagen], så han steg upp och gick och upp i höjd med Jevos (Jebus), det är [det tidigare namnet på staden] Jerusalem. Han hade ett par sadlade åsnor med sig, och hans konkubin var med honom. [Även hans manliga tjänare var med i följet tillbaka, se vers 3 och 11.] 11De var vid Jevos och det var sent på dagen [ordagrant: "dagen hade gått ner mycket", kan syfta på att solen var nästan nere].
Ynglingen sa till sin herre: "Kom – jag ber dig, låt oss stanna till i jevusiternas stad och övernatta där!"
12Hans herre svarade honom: "Nej, vi ska inte stanna till i en främmande stad, där det inte finns några israeliter. Vi går vidare [norrut] mot Giva."
13Och han sa till sin yngling: "Låt oss närma oss en av platserna och låt oss övernatta i Giva eller i Rama." [Dessa två städer ligger några kilometer från varandra, knappt en mil norr om Jerusalem.]
Ogästvänlighet i Giva
14Så de passerade [Jerusalem] och gick vidare. Solen gick ner när de var vid Giva, som tillhör Benjamin. 15Och de tog av från vägen och gick in till Giva för att övernatta där. Och han gick in och satte sig på stadens öppna plats (torg) [synligt för alla]. Men ingen man tog in dem till sitt hus till att övernatta. [1 Mos 18:4; 19:2]
[I motsats till det vänliga bemötandet i Betlehem är det ingen som visar gästfrihet i Giva. Det hörde till traditionen att låta erbjuda husrum för förbipasserande, särskilt sina egna landsmän.]
16Och se, på kvällen kom en gammal man från sitt arbete från fältet. Mannen var från Efraims bergsbygd och han vistades i Giva, men platsens män var Benjamins söner. 17Och han lyfte upp sina ögon och såg den vägfarande mannen på stadens öppna plats (torget) och den gamla mannen sa: "Vart går du och varifrån kommer du?" 18Och han sa till honom: "Vi passerar från Betlehem i Juda till den andra sidan av Efraims berg, därifrån kommer jag och jag gick till Betlehem i Juda och nu går jag till Herrens (Jahvehs) hus men ingen man tar (bjuder) in mig i sitt hus. 19Och även hö och även foder till våra åsnor och även bröd och vin finns till mig och till din tjänstekvinna och till ynglingen som är med din tjänare. [Det finns] inget behov, alla ting [finns]." 20Och den gamla mannen sa: "Shalom till dig, låt alla dina behov vila på mig, stanna bara inte på den öppna platsen (torget)." 21Och han förde honom in i sitt hus och gav åsnorna foder och de tvättade sina fötter och de åt och de drack.
Fruktansvärda förhandlingar för kvinnan
22De hade det trevligt och mådde gott (ordagrant: ´gjorde sina hjärtan glada´), men se, stadens män, Belijaals [ordagrant: den värdelöse, men även ett judiskt namn på Satan] söners män, de omringade huset och bultade på dörren och de sa till mannen, husets herre, till den gamle sa de: "För ut mannen som kom till ditt hus och låt oss känna honom (ha sexuellt umgänge med honom)." 23Men mannen, husets herre, gick ut till dem och sa till dem: "Nej, mina bröder, gör inte så ont, jag ber er, efter att denne man kom till mitt hus ska ni inte göra denna dårskap. [Här finns likheter med hur Lot agerade, se 1 Mos 19:8.] 24Se, min dotter, jungfrun och hans konkubin kan jag föra ut till er, jag ber er, och med dem kan ni göra det som är gott i era ögon, men denne man ska ni inte göra sådan ondska med." 25Men männen lyssnade inte till honom och mannen tog hans konkubin och förde ut henne till dem och de kände (hade sexuellt umgänge med) henne och skändade (kränkte) henne hela natten till morgonen och när dagen grydde sände de iväg henne. 26Och kvinnan kom när morgonen grydde och föll ihop vid dörren till mannens hus där hennes herre var (och låg där) till dess det ljusnade.
Konkubinen förs tillbaka till Efraim död
27Och hennes herre steg upp på morgonen och öppnade husets dörr och gick för att gå till sin väg, och se, kvinnan, hans konkubin, hade fallit ihop vid husets dörr med sina händer på tröskeln. 28Och han sa till henne: "Stig upp och låt oss gå", men [fick] inget svar. Och han tog upp henne på åsnan och mannen reste sig och han gick till sin plats. 29Och han kom till sitt hus och tog kniven och tog ett starkt (fast) tag i sin konkubin och styckade henne till hennes ben i tolv delar och sände iväg henne i hela Israels område. 30Och det skedde att alla som såg det sa: "Något sådant har inte skett och inte setts från den dag Israels söner kom ut från Egyptens land till denna dag."
[Syftet med mannens handling var att mobilisera militärt genom att chocka och skapa fruktan. Det finns en parallell mellan 1 Sam 11:7 och vers 29-30 som är slående.]
Tänk på henne (sätt dig in i hennes situation)!
Överväg!
Tala!
[Hebreiskan är märklig här och byter pronomen. En del sätter de sista orden i munnen på dem som fick den makabra försändelsen, men mer troligt är att författaren gör något väldigt ovanligt här och talar till läsaren direkt. Denna händelse är horribel och författaren ber läsaren noggrant läsa det som följer. Det finns flera detaljer som måste påpekas. Det står aldrig att kvinnan är död innan mannen styckar henne, en viss ovisshet finns här. När mannen sedan återberättar händelsen blir fokus att de var ute efter honom, han utelämnar detaljen att det var han som utlämnade henne för att rädda sitt eget liv, jfr Dom 19:25; 20:5.]
Kriget mot benjaminiterna
1Och alla Israels söner gick ut och församlingen samlades som en man från Dan och till Beer-Sheva och Gileads land till Herren (Jahveh) vid Mitspah. 2Och ledarna (ordagrant "hörnen", jfr "hörnsten" – hebr. pinot) för hela folket, alla Israels stammar stod församlade [som] Guds (Elohims) folk, 400 000 män fotfolk som drar svärd. 3Och Benjamins söner hörde att Israels söner hade gått upp till Mitspah och Israels söner sa: "Tala om för oss hur denna ondska kunde ske (äga rum)?"
4Och leviten, kvinnans man, (hon) som blev mördad, svarade och sa: "Jag kom till Giva som tillhör Benjamin, jag och min konkubin, till att övernatta. 5Och Givas män reste sig mot mig och omringade huset runt om över mig på natten, mig tänkte de mörda och min konkubin skändade de och hon är död. 6Och jag tog min konkubin och delade henne i stycken och sände iväg henne genom hela Israels ärvda land eftersom denna skändlighet och dårskap har gjorts i Israel. 7Se alla ni Israels söner, ge till dem ett ord och råd här."
8Och hela folket steg upp som en man och sa: "Ingen man vill gå till sitt tält och ingen man vill vika av till sitt hus. 9Men nu är detta den sak vi ska göra mot Giva, [dra upp] över honom genom lotten. 10Och vi ska ta 10 av 100 män från alla Israels stammar och 100 av 1 000 och 1 000 av 10 000 till att hämta proviant till folket, till att göra (agera, handla), när de kommer till Giva i Benjamin, efter all dårskap som har gjorts i Israel." 11Och alla Israels män samlades mot staden, förenade som en man.
12Och Israels stammar sände män till hela Benjamins stam och sa: "Vilken ondska är detta som har skett ibland er? 13Och nu, ge oss männen, Belijaals [ordagrant: den värdelöse, men även ett judiskt namn på Satan] söner som är i Giva och låt oss döda dem och ta bort (ordagrant bränna) ondskan från Israel." [Belijaal nämns även i Dom 19:22.]
Men Benjamins söner lyssnade inte till sina bröder Israels söners röst. 14Och Benjamins söner samlade sig från sina städer till Giva, till att gå ut i strid mot Israels söner. 15Och Benjamins söner uppbådade den dagen från städerna 26 000 män som drar svärd, förutom Givas invånare som uppbådade 700 utvalda män. 16Från hela detta folk var 700 utvalda män vänsterhänta, [med] sin högra hand kunde alla dessa slunga sten och träffa ett hårstrå [träffa med hårfin precision] och inte missa (hebr. chata). [Ordet för missa är samma ord som annars översätts synd, se 1 Mos 13:13.]
17Och Israels män uppbådade [tillsammans], förutom Benjamin, 400 000 män som drar svärd. Alla dessa var stridsmän.
18Och de reste sig och gick upp till Betel och de frågade Gud (Elohim) och Israels söner sa: "Vem av oss ska gå upp först till att strida mot Benjamins söner?"
Herren (Jahveh) svarade: "Juda först." [Detta är ett av flera exempel i Bibeln där Juda ska gå först.]
19Nästa morgon steg Israels söner upp och slog läger vid Giva. 20Och Israels män gick ut till striden mot Benjamin och Israels män ordnade sig till strid vid Giva. 21Och Benjamins söner gick ut från Giva och de slog ner i Israel den dagen 22 000 män på marken. 22Och Israels folks män styrkte sig (blev tappra) och de gjorde sig åter redo till strid på platsen där de ställde sig i stridsordning den första dagen. 23Och Israels söner gick upp och de grät inför Herrens (Jahvehs) ansikte till kvällen och de frågade Herren (Jahveh) och sa: "Ska vi ännu en gång komma nära och strida mot vår bror Benjamins söner?"
Herren (Jahveh) svarade: "Gå upp mot honom."
24Och Israels söner kom nära till Benjamins söner den andra dagen. 25Och Benjamin gick till att möta dem från Giva den andra dagen. De slog igen ner Israels söner, 18 000 män, till marken, alla dessa med dragna svärd.
26Och alla Israels söner och hela folket gick upp och de kom till Betel och grät och de satt där inför Herrens (Jahvehs) ansikte och fastade tills dagen blev kväll. Och de offrade brännoffer och shalomoffer inför Herrens (Jahvehs) ansikte. 27Och Israels söner frågade Herren (Jahveh), och där var Guds (Elohims) förbundsark dessa dagar. 28Och Pinchas, Elazars son, Arons son, stod inför den i dessa dagar och sa: "Ska jag igen gå ut i strid mot Benjamins söner, min bror, eller ska jag sluta?"
Herren (Jahveh) svarade: "Gå upp, för i morgon ska jag ge honom i din hand."
29Och Israel placerade bakhåll runt Giva. 30Och Israels söner gick upp mot Benjamins söner på den tredje dagen och ställde upp sig till strid mot Giva som de andra gångerna. 31Och Benjamins söner gick till att möta folket, de drogs bort från staden och de började att slå från folket och döda som förra gången, genom huvudvägen som en går upp till Betel och en till Givata genom fältet, omkring 30 män i Israel.
32Och Benjamins söner sa: "De slås ner framför oss som förra gången." Men Israels söner sa: "Låt oss fly och locka bort dem från staden till huvudvägarna."
33Och alla Israels män stod upp från sina platser och ställde sig i slagordning i Baal-Tamar [namnet betyder Dadlarnas herre] Och Israels bakhåll kom fram från sina platser, från Maare-Geva. 34Och de kom från söder till Giva, 10 000 män utvalda från hela Israel, och de stred intensivt (ordagrant: "striden var tung"), men de visste inte att ondska var nära att komma över dem. 35Och Herren (Jahveh) slog Benjamin framför Israels ansikte och Israels söner omintetgjorde i Benjamin den dagen 25 100 män, alla dessa drog svärd. 36Och Benjamins söner såg att de var slagna.
Och Israels män gav Benjamin plats eftersom de litade till dem som låg i bakhåll som de placerat vid Giva. 37Och de som låg i bakhåll skyndade att rusa fram till Giva och de drog fram och slog hela staden med svärdsegg. 38Och det fanns ett överenskommet tecken mellan Israels män och de som låg i bakhåll, att de skulle göra en stor fackla av rök som steg upp över staden. 39Och Israels män vände i striden och Benjamin började slå och döda Israels män, omkring 30 män eftersom de sa: "De kommer säkert att slås ner framför oss som i den första striden." 40Men när facklan började att resa sig upp som en pelare av rök från staden såg benjaminiterna bakom sig och se, hela staden steg upp i rök till himlarna. 41Och Israels män vände och Benjamins män blev förskräckta, eftersom de såg att ondska kom över dem. 42Och de vände framför Israels män till ökenvägen och striden hann upp dem och de från staden förintades i dess mitt. 43De omringade Benjamin, jagade dem, satte sin fot på deras viloplats så långt som framför Giva österut (från soluppgången). 44Och från Benjamin föll 18 000 män, alla var stridsmän. 45Och de vände och de flydde mot öknen till Rimmons klippa, och deras efterskörd (hebr. alal) i huvudvägarna [var] 5 000 män [ordet används normalt om skörd, se 3 Mos 19:10; här i betydelsen "hugga ner de sista"] och de hann upp dem ända till Gidom och de slog [där] från (av) dem 2 000 män.
46Och alla fallna från Benjamin var 25 000 män som drog svärd den dagen, alla var stridsmän. 47Men de vände och de flydde mot öknen till Rimmons klippa, 600 män, och de stannade i Rimmons klippa i fyra månader. 48Och Israels män vände tillbaka till Benjamins söner och slog dem med svärdsegg – hela (allting i – hebr. metom) städerna [alla människor, män, kvinnor och barn] ända till [allt] boskap, allt de hittade. Även alla städer som de fann satte de i brand.
[Det blev ett "heligt krig" med en fullständigt förgörelse (hebr. charam) av både människor och djur, se 4 Mos 21:2; Jos 6:17-21; 1 Sam 15:2-3. Denna fruktansvärda hämnd mot deras eget brodersfolk, som sträckte sig från Giva till hela Benjamins område, var en impulsiv handling under upphetsade känslor.]
Ps 104:24-35
Guds mångfald i skapelsen24Hur mångfaldiga är inte dina verk, Herre (Jahveh),
i vishet har du gjort dem alla,
jorden är full av det du har skapat.
25Där borta är havet, stort och brett (vidsträckt),
däri finns oräkneliga ting som glider omkring,
levande varelser både små och stora.
26Där går skeppen, där är Leviatan
som du har format till att leka där.
[Grundordet för Leviatan betyder att tvinna och vrida sig och det verkar beskriva ett sjöodjur med reptilliknande drag, se Ps 74:14; Job 40:20.]
27Alla dessa [allt levande som Gud har skapat] ser med förväntan på dig,
att du ger dem mat i rätt tid.
28Du ger dem mat och de tar emot,
du öppnar din hand och de äter sig mätta.
29Du döljer ditt ansikte
och de blir skräckslagna.
När du tar bort deras ande,
dör de och återgår till jorden (stoft).
30När du sänder ut din livgivande ande
då skapas de och du förnyar jordens yta.
Herrens ära
31Låt Herrens (Jahvehs) ära (majestät, tyngd) bestå för evigt.
låt Herren (Jahveh) glädja sig över allt han gjort.
32Han som ser på jorden och den darrar [det blir jordbävningar],
han rör vid bergen och de ryker [det sker vulkanutbrott].
33Jag ska sjunga till Herren (Jahveh) så länge jag lever,
jag ska sjunga lovsång till min Gud (Elohim) så länge jag andas.
34Mitt tal (begrundan, fundering, mitt lågmälda grubblande) behagade honom,
jag ska glädja mig i Herren (Jahveh).
35Låt syndaren försvinna från jorden
och låt inte de onda finnas mer.
Avslutande lovprisning
Välsigna (prisa; böj dig ner inför) Herren (Jahveh),
min själ (hela min varelse).
Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!
Ords 14:22-24
22Är det inte så att de som planerar ondska själva vandrar vilse,men de som planerar (tänker ut) godhet möter nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (trofasthet)?
[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
23I allt arbete finns det en vinst (förtjänst),
men tomt prat leder bara till fattigdom (behov).
24De visas krona (ära) är deras rikedom,
medan dårskapen hos de självsäkra dårarna inte är annat än enfald (oförnuft, dårskap).
Joh 3:22-4:3
Johannes Döparen upphöjer Jesus
Jesus och lärjungarna vandrar i Judéen efter påskfirandet i Jerusalem. Johannes Döparen fortsätter att döpa i trakten kring Ainon.
Sedan gick Jesus och hans lärjungar till den judiska landsbygden [Judeen], där han blev kvar (tillbringade tid) med dem och döpte. 23Johannes [Döparen] döpte också i Ainon, nära Salim [halvvägs mellan Galileen och Döda havet], för där fanns mycket vatten. Människor kom ständigt dit för att döpa sig. 24Johannes hade nämligen ännu inte blivit kastad i fängelse. [Matt 14:3-4; Mark 1:14; Luk 3:19-20]
25Nu (därför) uppstod en diskussion mellan Johannes lärjungar och en jude om den ceremoniella reningen. 26De kom till Johannes och sa: "Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom."
27Johannes [Döparen] svarade: "En människa kan inte ta emot någonting, om det inte ges honom från himlen. 28Ni kan själva intyga att jag har sagt, jag är inte den Smorde (Messias), men jag är sänd framför (före, som en banbrytare för) honom. 29Den som har bruden är brudgummen, men brudgummens vän [Johannes Döparen] som står där och hör honom, gläder sig stort (ordagrant 'med lycka') när han hör brudgummens röst. Detta är min glädje som nu har blivit fulländad. 30Det är nödvändigt att han måste bli större (viktigare, växa sig stor), medan jag blir mindre."
Ett mikveh-bad från Jesu tid nära tempelplatsens södra ingång. Besökaren gick ned längs med ena kanten, doppade sig helt och gick sedan upp på den andra sidan. I bakgrunden syns den sydligaste delen av Västra muren.
Han som kommer från ovan är över alla (är störst, har högsta rang), den som kommer från jorden tillhör jorden, och talar från jorden (talar från ett världsligt perspektiv, i jordiska termer). Han som är från himlen är över alla. 32Vad han har sett och hört vittnar han om, ändå tar ingen emot vad han säger (hans vittnesbörd). [Människor i allmänhet förkastade Jesu budskap.] 33Men den som tar emot hans vittnesbörd bekräftar att Gud är sann (älskar sanningen och talar alltid sanning, kan inte ljuga). 34För den som Gud har sänt talar ord från Gud [gr. rhema, specifika ord levandegjorda av den helige Ande], Gud ger inte honom sin Ande i ett begränsat mått [utan överflödande, obegränsat].
35Fadern älskar Sonen och har gett allt i hans hand (auktoritet). 36Den som tror på (lutar sig mot, förlitar sig på) Sonen har evigt liv [äger redan nu Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Men den som är olydig (vägrar att hörsamma) [aldrig vill låta sig övertygas om att efterfölja] Sonen kommer inte (aldrig; inte heller) att se (uppleva) livet, utan Guds vrede (bestämda upprördhet; motstånd) förblir över honom.
Jesus lämnar Judeen
Det romerska vägnätet var väl utbyggt under Jesu tid. Judar valde ofta att gå den längre vägen via Jordandalen för att undvika att passera Samarien när man vandrade mellan Jerusalem och Galileen.
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
