"Det är Herren (Jahveh) som har valt (ordagrant gjort) Mose och Aron, och som fört era fäder upp ur Egyptens land. ⁷Var nu därför stilla, så att jag kan gå till rätta med er inför Herrens (Jahvehs) ansikte vad gäller alla Herrens (Jahvehs) rättfärdiga gärningar som han har gjort mot er och mot era fäder.
     ⁸När Jakob kommit till Egypten [2 Mos 12:31-37, 51] då ropade era fäder till Herren (Jahveh) och Herren (Jahveh) sände Mose och Aron som förde ut era fäder från Egypten, och de lät er bo på denna plats.
     ⁹Men de glömde bort Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), och han gav dem i Siseras hand, härföraren över Chatsor [i norra Galileen, se Dom 4:1-2], och i filistéernas hand [Dom 13:1] och i kungen i Moabs hand [öster om Döda havet, se Dom 3:12] och de stred mot dem. ¹⁰Och de ropade till Herren (Jahveh) och sa: 'Vi har syndat eftersom vi har övergivit Herren (Jahveh) och har tjänat baalerna och aserorna [pålar för avgudadyrkan]. Men befria oss nu ur vår fiendes hand och vi ska tjäna dig.' ¹¹Då sände Herren (Jahveh) Jerubaal [Gideon, se Dom 6:11] och Bedan [troligtvis annat namn på Barak, se Dom 4:6] och Jefta [Dom 11] och Samuel [han nämner sig själv som den siste domaren, några grekiska manuskript av Septuaginta och den syriska översättningen skriver Simson, se Dom 13-16] och befriade er ur era fienders hand på alla sidor, och ni bodde i trygghet.
     ¹²Och när ni såg att Nachash, Ammons söners kung kom emot er [1 Sam 11], sa ni till mig: 'En kung ska regera över oss', trots att Herren er Gud (Jahveh Elohim) är er kung. ¹³Och nu, se kungen som ni har valt [Saul] och som ni har bett om; och se Herren (Jahveh) har satt en kung över er.

¹⁴Om ni vördar (fruktar – hebr. jare) Herren (Jahveh)
och tjänar (arbetar för – hebr. avad) honom
och lyssnar (lyder – hebr. shama) till hans röst
och inte gör uppror mot Herrens (Jahvehs) befallningar (mun),

och om både ni och kungen som regerar över er blir Herren er Guds (Jahveh Elohims) efterföljare ... [Meningen avslutas inte, här lämnas en paus för läsaren att tänka på vad som händer om man väljer att följa Gud.]

¹⁵Men om ni inte lyssnar till Herrens (Jahvehs) röst utan gör uppror mot Herrens (Jahvehs) befallningar, då ska Herrens (Jahvehs) hand vara emot er och mot era fäder.

¹⁶Var därför nu stilla och se denna stora sak som Herren (Jahveh) ska göra framför era ögon. ¹⁷Är det inte veteskörd idag [maj/juni – tiden för att bärga korn och vete]? Jag ska ropa till Herren (Jahveh) att han ska sända åska och regn och ni ska veta (personligen få erfara) och se att er ondska är stor, som ni har gjort i Herrens (Jahvehs) ögon, genom att be om en kung [och inte velat ha mig som kung]."

Sedan ropade Samuel till Herren (Jahveh), och samma dag sände Herren (Jahveh) åska och regn, och hela folket blev mycket rädda (greps av stor fruktan; bävade stort) inför Herren (Jahveh) och Samuel.

[Normalt sett faller det aldrig någon nederbörd i Israel under skördeperioden, därför är detta något mycket anmärkningsvärt. Skyfallet förstörde troligtvis också årets spannmålsskörd, se Ords 26:1.]

¹⁹Och hela folket sa till Samuel: "Be för dina tjänare till Herren din Gud (Jahveh Elohim) att vi inte dör, för vi har lagt denna ondska till våra synder, att be om en kung." [Här säger folket inte "vår Gud" utan "din Gud" och gör alltså skillnad mellan sig själva och Samuel.]
     ²⁰Och Samuel sa till folket: "Frukta inte, ni har verkligen gjort all denna ondska, men vänd er inte bort från att följa Herren (Jahveh) och tjäna Herren (Jahveh) med hela ert hjärta, ²¹och vänd er inte bort, för då går ni efter tomheten (fåfängliga ting – hebr. ha-toho) [avgudar, se Jes 41:29; 1 Kor 8:4] som inte kan ge vinning eller befria, för de är tomhet (ingenting – hebr. tóho). ²²För sitt stora namns skull ska Herren (Jahveh) inte överge sitt folk, eftersom det har behagat Herren (Jahveh) att göra er till ett folk åt sig själv. ²³Även för mig, vare det fjärran från mig att jag skulle synda mot Herren (Jahveh) genom att sluta be för er, men jag ska undervisa er i den goda och den rätta vägen. ²⁴Endast vörda (frukta) Herren (Jahveh) och tjäna honom i sanning med hela ert hjärta, och begrunda hur stora ting han har gjort för er. ²⁵Men om ni fortfarande gör det onda, ska ni bli bortsvepta, både ni och er kung."

¹

Saul inleder sin tid som ledare eller kung i flera steg. Samuel smörjer först Saul till furste över Israel i 1 Sam 10:1, hela folket väljer honom som kung i 1 Sam 10:17-26, men vissa protesterar och alla, inklusive Saul, går hem till sitt. En okänd tid därefter i samband med krig letar de rätt på Saul som då håller på att arbeta med oxarna på fältet (1 Sam 11:4), han är alltså redan vald till kung, men han har inte fungerat som en sådan. Då samlar han Israel och leder det till seger. Efter det förnyas kungadömet och alla erkänner honom slutligt som kung i 1 Sam 11:14-15 och först då börjar han regera på riktigt.

Samuel tillrättavisar Saul
Ett år hade Saul regerat [i praktiken], även om han [formellt] varit kung över Israel i två år.

[Första halvan av versen har orsakat huvudbry. Anledningen är att den inte följer den "vanliga formeln" att ange kungens ålder när han blev kung och hur länge han regerade (Jfr 2 Sam 2:10, 11; 5:4; 1 Kung 14:21; 22:42; 2 Kung 8:26). Många översättningar har försökt "rätta" texten så den passar formen ålder och regeringstid. Versen finns inte med i Septuaginta, men en del grekiska manuskript skriver att Saul var 30 år, troligtvis är uppgiften hämtad från andra kungars ålder, se 2 Sam 5:4. Den judiske historikern Josefus anger att Saul regerade i 20 år, se hans verk Judiska fornminnen (bok 6), men antyder även 40 år på andra ställen, något som Paulus nämner, se Apg 13:21. Det är otroligt att någon skrivare skulle ha lyckats korrumpera både åldern då Saul blev kung som tiden då han regerade utan att någon skulle ha märkt att det stod att Saul var ett år då han började regera och sedan var han kung i två år. Den mest naturliga tolkningen är att versen beskriver hur det gått ett år sedan Saul blev erkänd av folket som kung, men han hade formellt varit kung i två år.]

²Och Saul valde åt sig 3 000 män från Israel, varav 2 000 var med Saul i Michmas [betyder: "dold plats"; troligtvis nuvarande Mukmas 11 km nordost om Jerusalem] och i Betels bergsbygd, medan 1 000 var med [hans son] Jonatan i Giva-Benjamin [staden Giva i stammen Benjamins område, se även vers 15]. Resten av folket sände han var och en till sitt tält. ³Och Jonatan slog filistéernas avdelning som var i Geva [maskulin form av "kulle"] och filistéerna hörde om det. Och Saul blåste i shofaren över hela landet och sa: "Låt hebréerna höra."

[Vid fyra tillfällen i Samuelsböckerna används den hebreiska stavningen Geva (maskulin form av ordet "kulle"), istället för Giva (den vanligare feminina formen för "kulle" som används tolv gånger i Samuelsböckerna). Det syftar troligen på samma plats, eventuellt vill författaren ge en annan betoning. Geva används i 1 Sam 13:3, 16; 14:5; 2 Sam 5:25 och Giva i 1 Sam 10:26; 11:4; 13:2, 15; 14:2, 16; 15:34; 22:6; 23:19; 26:1; 2 Sam 21:6; 23:29. Frasen Giva-Benjamin används i vers 2, 15 och 1 Sam 14:6, och anledningen kan vara att påminna om den tragiska händelsen i Dom 19-20.]

⁴Och hela Israel hörde sägas att Saul slagit filistéernas avdelning, och att Israel även hade gjort sig förhatliga för filistéerna. Och folket samlades efter Saul till Gilgal.
     ⁵Och filistéerna samlade sig [sina styrkor] för att strida med Israel, 30 000 vagnar och 6 000 ryttare och folk – som sanden på havets strand – i mängder [Jos 11:4; Dom 7:12], och de kom upp och slog läger i Michmas öster om Beit-Aven [intill Betel, se Jos 7:2]. ⁶Och Israel såg att de var inklämda (ordagrant: "på en smal eller trång plats") för folket var i ångest, då gömde sig folket i grottor och i busksnår och i klippor och i hålrum och i gropar (brunnar). ⁷Några av hebréerna hade gått över Jordan till Gads land och Gilead [öster om Jordanfloden].
    Men Saul var fortfarande i Gilgal, och hela folket följde honom darrande av skräck. ⁸Han väntade sju dagar, den tid som Samuel hade bestämt [1 Sam 10:8]. Men Samuel kom inte till Gilgal, och folket [Sauls armé] skingrades från (började överge) honom. ⁹Då sa Saul: "För hit till mig brännoffret och shalomoffret." Och han offrade brännoffret. ¹⁰Just när han hade avslutat offrandet av brännoffret, se då kom Samuel och Saul gick och mötte honom för att hälsa honom.
     ¹¹Men Samuel sa: "Vad har du gjort?"
    Saul svarade: "Eftersom jag såg att folket skingrades från mig och att du inte kom vid den tiden som du avtalat, och att filistéerna samlade sig vid Michmas, ¹²därför sa jag: Nu ska filistéerna komma ner till mig i Gilgal och jag har inte sökt Herrens (Jahvehs) ansikte, därför skyndade jag mig att offra brännoffret."
     ¹³Samuel sa till Saul: "Du har handlat dåraktigt [bara präster fick offra], du har inte hållit (vaktat, skyddat, bevarat) Herren (Jahvehs), din Guds (Elohims), befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) som han befallt (hebr. tsavah) dig [5 Mos 20:8-9], för nu skulle Herren (Jahveh) ha befäst ditt kungarike över Israel för evigt. ¹⁴Men nu ska inte ditt kungarike bestå, Herren (Jahveh) har sökt sig en man efter sitt eget hjärta [David, se 1 Sam 16:6-13], och Herren (Jahveh) har utsett honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) det som Herren (Jahveh) har befallt dig."
     ¹⁵Sedan steg Samuel upp och gick från Gilgal till Giva-Benjamin [staden Giva i Benjamins stams område]. Och Saul räknade folket som var hos honom, omkring 600 män.

Israel utan vapen
¹⁶Och Saul och Jonatan, hans son, och folket som var hos dem vistades i Geva-Benjamin [här används maskulina formen Geva, istället för den vanliga feminina Giva], men filistéerna var lägrade i Michmas. ¹⁷Och fördärvarna kom ut från filistéernas läger i tre grupper:

en grupp tog vägen som leder till Ofra, till Shoals land,
¹⁸och en grupp tog vägen till Beit-Choron,
och en grupp tog gränsvägen som blickar ner över Tsevoims dal mot öknen.

¹⁹Det fanns ingen smed i hela Israels land, för filistéerna sa: "Annars gör sig hebréerna svärd och spjut." ²⁰Så alla israeliterna gick ner till filistéerna för att slipa var och en sin plogbill och sitt plogjärn och sin yxa och sin hacka.
²¹Och priset för slipningen var en fim [2/3 shekel – 8 gram; troligtvis ett silvermynt] för plogbillen och för plogjärnet och för gafflarna med tre uddar och för yxorna och för att sätta sporrarna.

[Tidigare översättningar angav att hebr. fim var en felskrivning av bokstaven pe (ordet för mun). Nu har ordet fim hittats i inskriptioner på flera vikter. Här beskrivs också början av järnåldern i Israel (ca 1200 f.Kr.). Järn var känt innan dess, men processen att kyla ner i vatten behärskades av filistéerna, och gav starkare svärd än de av brons som israeliterna gjorde.]

²²Och när dagarna med krig kom, gick det inte att finna varken svärd eller spjut i någon av folkets händer som var med Saul och Jonatan, men hos Saul och Jonatan fann man dem (det var bara Saul och Jonatan som hade personliga vapen).

Jonatan attackerar filistéerna
²³Och filistéernas häravdelning gick ut till passet vid Michmas.

[Ordet för pass används om bergspass och vadställen där man korsar över. Detta bergspass kallas också "Gevas pass" i Jes 10:29. Detta område i den centrala bergsbygden karaktäriseras av djupa raviner (wadis) som skär igenom landskapet i öst-västlig riktning. Det gör att antalet vägar från området kring Jerusalem norrut är begränsade. Michmas (nuvarande arabiska byn Mukhmas som har bevarat namnet) var en viktig stad som skyddade Wadi es-Swenit, en djup ravin som löper från de centrala bergspassen ner mot Jordandalen. Där finns ett parti som är lätt att passera, vilket är detta pass. Enligt 1 Sam 14:4-5 passerade vägen mellan två bergsformationer som kallades Botsets och Sene. En del identifierar detta med Wadi es-Swenit, andra menar att det är 1 km sydöst om byn Mukhmas. Enda sättet att komma till Michmas var detta bergspass som kopplade ihop den med staden Giva, se Dom 19:11-15.]

Tillbaka upp

---

Ps 108:1-14

Psalm 108 – Jag ska prisa dig bland folken

Psalmen är sammansatt av två andra psalmer. Vers 1-6 kommer från Ps 57:8-12 och vers 7-14 från Ps 60:7-14.

Författare: David

Struktur:
1. Tack för befrielse, vers 2-5
2. Vädjan till Gud, vers 6-7
3. Förtröstan på befrielse, vers 8-10
4. Bön till Gud, vers 11-13
5. Förtröstan och lovprisning till Gud, vers 14

¹En sång, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) David.

²Mitt hjärta är redo, Gud (Elohim), jag ska sjunga;
    ja, jag ska musicera med hela min ära (tyngd).
³Vakna nevel-lyra (hebr. nevel) [vanligtvis tolvsträngad] och kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa],
    jag ska väcka morgonrodnaden.

[Morgonrodnaden här syftar speciellt på det spektakulära färgspelet när solen går upp över Olivberget öster om Jerusalem och en ny dag gryr. För mer om de olika stränginstrumenten, se Ps 33:2.]

⁴Jag ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig Herre (Jahveh) bland folken,
    jag ska prisa dig bland folkslagen.
⁵För din nåd (omsorgsfulla kärlek) är stor över himlarna,
    och din sanning når till skyarna.

[Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord nämns tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först.]

⁶Var upphöjd, Gud (Elohim), över himlarna,
    och din ära ska vara över hela jorden.
⁷För att dina älskade vänner ska kunna bli befriade,
    fräls med din högra hand och svara mig.
    [Exakt citat från Ps 60:7, förutom justeringen av "oss" till "mig".]

⁸Gud (Elohim), tala i din helighet, så att jag kan upphöja,
    så att jag kan dela Shechem [nuvarande Nablus i Samarien, se 1 Mos 12:6] och mäta ut Sukkots dal [dalen kring staden Sukkot öster om Jordanfloden].
⁹Gilead [bergsområde öster om Sukkot] är mitt, Manasse [öster och väster om Jordanfloden, se 4 Mos 32:33] är mitt,
    Efraim [väster om Jordanfloden, mellan Manasse och Benjamin] är försvaret av mitt huvud, Juda [Jerusalem och den södra delen av Israel] är min spira.

¹⁰Moab [fiender öster om Döda havet, se Dom 3:12] är mitt tvättfat [som jag tvättar mina fötter i],
    över Edom [fiende söder om Döda havet] kastar jag min sko [som en tjänare],
    över Filistéen ropar jag högt i segerjubel.

¹¹Vem ska föra in mig i den befästa staden?
    Vem ska leda mig till Edom?
¹²Har inte du, Gud (Elohim), förkastat oss?
    Drar du inte längre ut med vår armé?

¹³Ge oss hjälp mot vår motståndare,
    för människors hjälp (hoppet att en människa ska kunna frälsa) är värdelöst.

¹⁴Genom (i) Gud (Elohim) ska jag vara tapper,
    han är den som ska krossa (förtrampa) våra motståndare.

Tillbaka upp

---

Ords 15:4

⁴Den tunga som talar helande (läkande, uppbyggande) ord är ett livets träd,
    men när den avsiktligt är falsk (förvanskande, förvriden) krossar den anden [hos både den som lyssnar och den som talar].

Tillbaka upp

---

Joh 7:1-30

Jesus uppehåller sig i Galileen
¹Sedan vandrade Jesus [från plats till plats] i Galileen, för han ville inte uppehålla sig i Judeen eftersom judarna försökte (ständigt letade efter honom för att) döda honom.

Lövhyddohögtiden i Jerusalem (7:1-10:21)

På balkonger och tak i Jerusalem bygger man temporära bås (hebr. sukka) under högtiden sukkot.

²Nu var den judiska lövhyddohögtiden [sukkot] nära.

[Sukkot infaller på hösten den 15:e tishri, fem dagar efter försoningsdagen – jom kippur. I vår kalender infaller den sent i september eller tidigt i oktober. Högtiden är en sju dagar lång högtid då man minns den fyrtioåriga ökenvandringen, se 3 Mos 23:34. Det hebreiska ordet sukka betyder hydda. För att komma ihåg att man levt i enkla hyddor bygger man än i dag små bås med glest lövtak så man kan se stjärnhimlen genom taket.]

³Jesu bröder [halvbröder] sa till honom: "Lämna den här platsen och gå till Judeen, så att dina lärjungar [där] också kan se (noggrant studera) de gärningar du konstant gör. ⁴För ingen som vill bli känd agerar i hemlighet. Om du nu gör dessa gärningar, visa dig öppet (manifestera dig) för världen." ⁵Inte ens hans bröder trodde på honom. [På samma sätt som folket i hans hemstad inte såg honom mer än som Josefs son, se Mark 6:3.]
     ⁶Då sa Jesus till dem: "Min tid (mitt rätta tillfälle) har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid [att gå upp till Jerusalem]. ⁷Världen kan inte [förväntas att] hata er men mig hatar den eftersom jag lägger fram sanningen (vittnar) om hur ont den agerar. ⁸Gå upp till högtiden, ni. Jag går inte upp till den här högtiden nu, eftersom min tid ännu inte har kommit (det är inte rätt tid ännu, allt som ska ske är inte fullbordat)." ⁹Efter att ha sagt detta stannade han kvar i Galileen.
     ¹⁰När hans bröder hade gått upp till högtiden, gick han också dit, inte öppet [tillsammans med andra], utan i hemlighet. ¹¹Judarna letade ihärdigt efter honom under högtiden och frågade gång på gång: "Var kan han vara?" ¹²Bland folkskarorna (vanligt folk) diskuterades det också mycket (viskades, var det en hemlig debatt) om honom. Några sa: "Han är en god man", medan andra sa: "Nej, han förleder (talar osanning till) folket." ¹³Men ingen vågade tala öppet om honom, av fruktan för de judiska ledarna.

Jesus undervisar i templet
¹⁴När ungefär halva högtiden hade gått [efter 3-4 dagar] gick Jesus upp till templet och undervisade. ¹⁵De judiska ledarna blev mer och mer förundrade och sa: "Hur kan denne man veta så mycket utan att ha studerat." [Jesus fick undervisning i en lokal synagoga under skoltiden, men han bedrev inte högre studier i teologi under en rabbin.]
     ¹⁶Då svarade Jesus dem och sa: "Min lära (doktrin, undervisning) är inte min, utan kommer från honom som har sänt mig. [Grekiskan betonar bägge gånger ordet för min.] ¹⁷Om någon vill (skulle vilja; längtar efter att) göra hans [Guds] vilja, ska han förstå (veta) [kommer han att få personlig erfarenhet] – när det gäller läran – om den är från [har sitt ursprung hos] Gud eller om jag talar av [talar sådant som kommer från] mig själv. ¹⁸Den som talar av sig själv [sina egna tankar och idéer], söker sin egen ära [upphöjelse, för att själv bli erkänd och bekräftad]. Den däremot som söker (strävar efter) hans ära som har sänt honom, han är sann [har integritet] och ingen orättfärdighet (falskhet) finns i honom. ¹⁹Har inte Mose gett er undervisningen (läran – gr. nomos) [Moseböckerna]? Ändå är det ingen av er som fullgör (håller) undervisningen. Varför strävar ni efter att döda mig [och gå emot budet att inte döda, i 2 Mos 20:13]?"
     ²⁰Folket (folksamlingen) svarade honom: "Du är besatt av en demon, vem försöker döda dig?"
     ²¹Jesus svarade dem: "Jag gjorde en gärning [helandet av den lame mannen på en sabbat, se Joh 5:1-9], och ni blev alla förundrade. ²²Mose gav er seden att omskära [pojkar på åttonde dagen efter födseln, se 2 Mos 12:44-49] – egentligen var det ju inte Mose som introducerade seden, utan fäderna [Abraham, se 1 Mos 17:9-14] – och ni omskär pojkar även på en sabbat. ²³Om nu en pojke blir omskuren på en sabbat för att Moses lag inte ska brytas, hur kan ni då bli rasande (ursinniga) på mig för att jag gjorde en man helt frisk (upprättade honom) på sabbaten? ²⁴Sluta döma efter skenet (på ett ytligt sätt), döm i stället rätt (rättfärdigt, enligt sanningen)."

²⁵Då sa några av invånarna i Jerusalem: "Är det inte honom som de försöker döda? ²⁶Men här talar han fritt, och de säger inget till honom. Kan det vara så att [de judiska] ledarna förstått (fått en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att han verkligen är den Smorde (Messias)? ²⁷Nej, så är det absolut inte, vi vet ju varifrån denne man kommer, men när den [äkta, av Gud] Smorde kommer är det ingen som kommer att veta varifrån han kommer."
     ²⁸Då ropade Jesus med hög röst, där han undervisade på tempelplatsen: "Vet ni [verkligen] både vem jag är och varifrån jag kommer? Jag har inte kommit av mig själv (med egen auktoritet), men den som sänt mig är äkta (verklig, trofast), och honom känner ni inte. ²⁹Men jag känner honom, för jag kommer från honom (hans närhet, umgänge) och han har [personligen] sänt mig."
     ³⁰När Jesus sa detta ville de gripa honom, men ingen rörde (lade sin hand på) honom, för hans tid var ännu inte inne.

Tillbaka upp