Helbibel - torsdag 21/5
1 Sam 29:1-31:13, Ps 118:1-18, Ords 15:24-26, Joh 11:55-12:19
1 Sam 29:1-31:13
David återvänder till Tsiklag
Källan i Jizreel ligger 250 meter nordost om staden Jizreel.
Achish svarade filistéernas ledare: "Är inte detta David, tjänare till Israels kung Saul. Han som har varit hos mig över ett år (ordagrant: 'dagar även år'), och jag har inte funnit något (svek) i honom sedan han kom till mig till denna dag?"
4Men filistéernas ledare var arga på honom och sa till honom: "Låt mannen återvända så att han kan gå tillbaka till den plats där du valde honom och låt honom inte gå med oss till striden, annars kan han bli en motståndare (åklagare – hebr. Satan) till oss i striden, för hur skulle denne man kunna få nåd (försona sig med, få villkorad nåd – hebr. ratsah) hos sin herre? Är det inte med dessa mäns huvuden? 5Är inte denne David han som de sjunger den ene till den andre i dansen och säger:
'Saul har slagit sina 1 0006Och Achish kallade på David och sa till honom: "Herren (Jahveh) lever, du har varit ärlig och du har gått ut och du har gått in med mig i hären och har varit god i mina ögon, för jag har inte funnit ondska i dig sedan den dagen du kom till mig och till denna dag, men du är inte god i ledarnas ögon. 7Återvänd därför nu och gå i frid (shalom) så att du inte syns ond i de filisteiska ledarnas ögon."
och (men) David sina 10 000?' " [1 Sam 18:7]
8Och David sa till Achish: "Men vad har jag gjort? Vad har du funnit i din tjänare så länge som jag har varit inför dig till denna dag, att jag inte kan gå och strida mot min herre kungens fiender?"
9Och Achish svarade och sa till David: "Jag vet att du är god i mina ögon, som en Guds (Elohims) ängel (budbärare), likväl säger filistéernas ledare att han inte ska gå upp med oss till striden. 10Så stig därför upp tidigt på morgonen, tillsammans med din herres tjänare som kommer med dig, och så fort som ni har stigit upp tidigt på morgonen, när det börja ljusna (gryningen har börjat), går (då lämnar) ni."
11Och David steg upp tidigt, han och hans män, och lämnade på morgonen för att återvända till filistéernas land. Och filistéerna gick upp till Jizreel.
Solnedgång över slätten mellan Beer-Sheva och Gaza. Här ligger Tel Shera, en trolig kandidat till den bibliska staden Tsiklag.
[Amalekiterna kom säkert ihåg det David gjort tidigare mot dem, se 1 Sam 27:8 något år tidigare. En annan aspekt är också Sauls misslyckande att ta ut Amalek, se 1 Sam 15:3, 9, 17-19.]
2De hade tagit kvinnorna och alla som fanns där som fångar, både små och stora, de dödade ingen men förde bort dem och gick sin väg. 3Så när David och hans män kom till staden, se, då var den bränd i eld, och deras fruar och deras söner och deras döttrar var tillfångatagna. 4Då lyfte David och folket som var med honom upp sina röster och grät till dess de inte längre hade kraft att gråta. 5Davids två fruar var också tillfångatagna – jizreliten Achinoam [1 Sam 25:43] och Abigail, karmeliten Navals hustru. [1 Sam 25:3, 39]
[Sorgen och bitterheten hos folket vändes snart till ilska och fann ett fokus i David. Det var ju hans förtjänst att detta hänt. I vers 3 skrivs fruar, söner och döttrar alla i plural. I vers 6 står son i singular och döttrar i plural. Kanske betonar det tankarna och farhågorna hur männens yngsta son och deras döttrar som varit kvar hemma nu behandlades av amalekiterna. David, som själv hade sorg, men nu också dödshot, gjorde som han brukade och sökte styrka hos Herren, se 1 Sam 23:16.]
6Och David var hårt pressad (i nöd), för folket tänkte (började tala om att) stena honom, eftersom alla sörjde bittert, var och en för sin son och för sina döttrar. Men David styrkte sig själv i Herren sin Gud (Jahveh Elohim).
[Ännu en parallell mellan Saul och David ges av författaren. Under en tid av stor nöd sökte båda männen övernaturlig vägledning inför striden. Kronologiskt sett sökte de förmodligen vägledning på samma dag. Den ene trotsade Torah. Saul sökte hjälp hos ett medium och fick löftet om döden (1 Sam 28:5-6, 19); David sökte hjälp hos en aronitisk präst som använde efoden och fick löftet – som senare uppfylldes – om liv och välsignelse.]
Davids seger över amalekiterna
7Och David sa till prästen Evjatar, Achimelechs son: "Jag ber dig, hämta hit efoden." [2 Mos 28:6-14] Och Evjatar hämtade dit efoden till David. [1 Sam 23:6] 8Och David frågade Herren (Jahveh) och sa: "Ska jag jaga efter denna trupp? Ska jag övervinna dem?" Och han svarade honom: "Jaga, för du ska övervinnande (med säkerhet) övervinna dem och ta tillbaka allt utan förlust."
9Och David gick, han och hans 600 män som var med honom och kom till ravinen (wadi – hebr. nachal) Besor [2 mil söder om Tsiklag], där de som var sist stannade kvar. 10Men David jagade [vidare söderut], han och 400 män, men 200 män som var så utmattade att de inte kunde gå över ravinen Besor stannade kvar [där].
[Besor är en av de största och djupaste ravinerna i södra Juda. Namnet kommer från hebr. basar som betyder "bära fram gott budskap" och är det ord som översätts med gr. euaggelizo – att evangelisera!]
11Sedan träffade de på en egyptier på fältet och förde honom till David och gav honom bröd och han åt, och de gav honom vatten att dricka, 12och de gav honom en bit fikonkaka och två russinkakor. Och när han hade ätit kom hans ande tillbaka i honom, för han hade inte ätit något bröd och inte druckit något vatten på tre dagar och tre nätter.
13Och David sa till honom: "Vem tillhör du? Varifrån kommer du?" Och han sa: "Jag är en ung egyptier, tjänare till en amalekit, och min herre lämnade mig eftersom jag blev sjuk för tre dagar sedan. 14Vi gjorde en räd mot keretiterna i söder och över det som tillhör Juda och över Kaleb i söder och vi brände Tsiklag i eld."
15Och David sa till honom: "Kan du föra ner mig till denna armé?"
Han svarade: "Lova (ge mig din ed) vid Gud (Elohim) att du inte dödar mig och inte lämnar mig i min herres händer och jag ska föra ner dig till denna armé."
16Och när han hade fört ner honom, se då var de utspridda över hela området och åt och drack och festade, eftersom bytet som de tagit från filistéerna och från Juda var stort. 17Och David slog dem från skymningen ända till kvällen nästa dag, och inte en enda man av dem undkom, förutom 400 unga män som red på kameler och flydde. 18Och David återtog allt som amalekiterna hade tagit, och David räddade sina båda hustrur. 19Och där fattades ingenting, varken liten eller stor, inga söner, inga döttrar, inget byte, ingenting som de hade tagit. David förde tillbaka alltihop. 20Och David tog hela flocken och boskapen som de drev framför de andra djuren och sa: "Detta är Davids byte."
21Och David kom till de 200 männen som var utmattade och inte kunnat följa David och vistats vid bäcken Besor, och de gick fram och mötte David och folket som var med honom. Och när David kom nära folket hälsade han dem med frid (shalom). 22Och alla onda och usla (värdelösa – hebr. belijaal) män av dem som gått med David sa: "Eftersom de inte gick med oss, ska vi inte ge dem någon del av bytet som vi har återtagit, förutom varje mans hustru och hans söner (barn), så att de kan gå iväg med dem och lämna."
23Men David sa: "Nej, ni ska inte göra så, mina bröder. Se vad Herren (Jahveh) har gett oss. Han har bevarat oss och gett oss armén som kom emot oss i vår hand. 24Och vem ska lyssna på er i detta ärende? För den som dragit ut i striden ska ha samma del som den som stannat i trossen. De ska dela lika." 25Och det var så från den dagen och framåt. Han gjorde det till en förordning (ordagrant "saker inristat") och ett påbud (bindande juridiskt beslut) för Israel till denna dag.
David återvänder till Tsiklag
26Och när David kom till Tsiklag, sände han av bytet till de äldste i Juda, till sina vänner och sa: "Se, en gåva till er av bytet från Herrens (Jahvehs) fiender."
27[Fjorton platser i södra Juda nämns. Talvärdet för David är fjorton, se även Matt 1:17; Ps 27.]Till dem som var i Betel [Betol (Jos 19:4) i Negev – inte det mer kända Betel norr om Jerusalem]
och till dem som var i Ramot i Negev (söder) [kanske Baalot-Beer, se Jos 19:8]
och till dem som var i Jattir [levitisk stad sydväst om Hebron, se Jos 21:14]
28och till dem som var i Aroer [sydväst om Beer-Sheva (Jos 15:30)]
och till dem som var i Sifmot
och till dem som var i Eshtemoa,
29och till dem som var i Rachal
och till dem som var i Jerachmelis städer
och till dem som var i keniternas städer
30och till dem som var i Chorma
och till dem som var i Bor-Ashan
och till dem som var i Atach
31och till dem som var i Hebron
och till alla platser där David själv och hans män brukade jaga.
Spåkvinnans förutsägelse slår in
1Och filistéerna stred mot Israel och Israels män flydde framför filistéerna och föll ner slagna på berget Gilboa. 2Och filistéerna gick hårt åt Saul och hans söner, och filistéerna slog Jonatan och Avinadav och Malki-Shua, Sauls söner. 3Och striden var hård mot Saul och bågskyttarna kom ikapp honom och han kom i stor nöd på grund av bågskyttarna.
4Och Saul sa till sin vapendragare: "Dra ditt svärd och genomborra mig med det, annars kommer dessa oomskurna att genomborra mig och göra hån av mig."
Men vapenbäraren ville inte, för han var mycket rädd. Därför tog Saul sitt svärd och hävde sig över det. 5Och när hans vapendragare såg att Saul var död, gjorde han likadant och hävde sig över sitt svärd och han dog med honom. 6Så dog Saul och hans tre söner och hans vapendragare och alla hans män denna samma dag tillsammans.
7Och när Israels män som var på den andra sidan dalen och de som var bortom Jordan, såg att Israels män flydde och att Saul och hans söner var döda, övergav de städerna och flydde, och filistéerna kom och bodde i dem.
Slutet
8Och det skedde på morgonen när filistéerna kom för att klä av de slagna att de fann Saul och hans tre söner fallna på berget Gilboa. 9Och de högg av hans huvud och tog av hans rustning och skickade runt i filistéernas land, för att bära budskapet till sina avgudahus och till folket. 10Och de lade hans rustning i Ashtarots hus, och de fäste hans kropp på Beit-Sheans mur.
11Och när invånarna i Javesh-Gilead hörde om honom, vad filistéerna hade gjort med Saul, 12reste sig alla stridbara män och gick hela natten och tog Sauls kropp och hans söners kroppar från Beit-Sheans mur och de kom till Javesh och brände dem där. 13Och de tog deras ben och begravde dem under tamarisken i Javesh och fastade i sju dagar.
Ps 118:1-18
Psalm 118 – Herren är godDen åttonde och sista av Halleluja-psalmerna (Ps 111-118) och den sjätte och sista i den samling psalmer som kallas "egyptiska Hallel" (Ps 113-118) där Psalm 113-114 sjöngs före påskmåltiden och 115-118 efter måltiden. Psalmen ramas in av den kortaste psalmen (Ps 117) och den längsta (Ps 119).
Det är troligt att det är just denna psalm som Esra refererar till att man sjöng under invigningen av det återuppbyggda templet, se Esra 3:10-11. Psalmen har en viktig roll i den judiska liturgin. David nämns i Esra 3:10 och antas ofta vara författaren. Även om psalmen var en av Davids psalmer, så är det också en triumfsång med messianska undertoner. Det var denna lovsång som Jesus och lärjungarna sjöng när de avslutat påskmåltiden och var på väg mot Getsemane, se Matt 26:30; Mark 14:26. Här finns bland annat strofen om den föraktade stenen som blir en hörnsten, se vers 22.
Författare: Okänd
Citeras:
Vers 6 citeras i Heb 13:6
Vers 22-23 om hörnstenen citeras av Jesus i Matt 21:42 och i Apg 4:11 och Ef 2:20-21
Vers 25-26 citeras när Jesus rider in i Jerusalem, se Matt 21:9; 23:39; Mark 11:9-10; Luk 13:35; 19:38; Joh 12:13
Struktur:
1. Inledande uppmaning till lovprisning, vers 1-4
2. Prövning, vers 5-18
3. Avslutande lovprisning, vers 19-29
Tacka Herren
1[Psalmen inleds med lovprisning. En försångare kan ha sjungit den första strofen och sedan har församlingen svarat "för i evighet varar hans nåd".]
Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh), för han är god,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
2Sjung, du Israels folk,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
3Sjung, du Arons släkt [alla präster],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
4Sjung, ni som fruktar (vördar) Herren (Jahveh) [Mal 3:16; Ords 1:7],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Prövning
5[Vers 5-18 handlar om prövning. Här ges bakgrunden till den inledande lovprisningen i vers 1-4. Subjektet skiftar till första person singular (jag/min) i denna sektion och blir mer personligt. Troligtvis sjungs denna del av en solist.]
I mitt trångmål ropade jag (höjde jag min röst i bön) till Herren (Jah),
Herren (Jah) svarade mig och förde mig ut till en rymlig plats.
6Herren (Jahveh) är för mig (vid min sida), jag fruktar inte. [Rom 8:31]
vad kan människor (ordagrant "Adam", en människa) göra mig? [Heb 13:6]
7Herren (Jahveh) är för mig (vid min sida), min hjälpare,
därför kan jag i triumf se på dem som hatar mig.
8Bättre att ta sin tillflykt till (söka skydd hos) Herren (Jahveh),
än att förlita sig på människor (hebr. adam).
9Bättre att ta sin tillflykt till (söka skydd hos) Herren (Jahveh),
än att förlita sig på furstar (gåvor).
[Ordet furste (hebr. nadiv) kommer från verbet "att ge". Det är lätt att sätta sin förhoppning till människor och deras gåvor. Ett exempel finns i Esra bok där Kyros gav gåvor, men hur andra ledare senare vill hindra bygget, se Esra 1:4-5; 3:7; 4:1-24.]
10Alla hednafolk (nationer) omringar mig.
I Herrens (Jahvehs) namn ska jag förgöra dem.
11De omringar mig, ja, de omringar mig
I Herrens (Jahvehs) namn ska jag förgöra dem.
12De omringar mig som bin, de slocknar som eld i törne
I Herrens (Jahvehs) namn ska jag förgöra dem.
13Ni [fientliga nationer] stöter (knuffar, tränger) mig aggressivt, för att få mig på fall,
men Herren (Jahveh) – han hjälper mig.
14Herren (Jah) är min styrka (starkhet) och min lovsång,
och han blev mig till frälsning (räddning, befrielse – hebr. jeshua). [2 Mos 15:2; Jes 12:2]
15Segerjubel (glädjerop) och frälsningsglädje hörs i de rättfärdigas tält (deras boningar).
Herrens (Jahvehs) högra hand visar sin kraft (militära styrka).
16Herrens (Jahvehs) högra hand ger seger.
Herrens (Jahvehs) högra hand visar sin kraft.
[Dessa tre strofer i vers 10-16 är psalmens strukturella mittpunkt. De förstärker huvudbudskapet i denna psalm som är att det är Herren som har kraft och vinner seger!]
17Jag ska inte dö,
utan leva och återberätta (räkna upp) [vittna om] vad Herren (Jah) har gjort.
18Herren (Jah) prövade mig hårt,
men han överlämnade mig inte till döden.
Ords 15:24-26
24Den förståndige vandrar uppåt [mot himmelen] på livets stig (välkända, upptrampade gångväg),och på så vis undviker han Sheol (underjorden – de dödas plats) därnere.
25Den högmodiges hus (familj, liv) utrotar (upprycker, förgör) Herren (Jahveh),
men han bevarar änkans tomtmarkeringar (gränslinjer).
26Onda planer (tankar) är något avskyvärt (motbjudande, vidrigt) i Herrens (Jahvehs) ögon,
men vänliga (nåderika, vackra) ord är rena [inför honom].
Joh 11:55-12:19
55Den judiska påskhögtiden var nära, och många från landsbygden gick upp till Jerusalem för att rena sig [göra sig ceremoniellt rena och redo för att kunna delta i högtiden]. 56De letade efter Jesus och medan de stod i [förgården till] templet sa de till varandra: "Vad tror ni, ska han inte komma till högtiden?" 57Översteprästerna och fariséerna hade nu också gett order om att den som visste var Jesus var skulle anmäla det, så att de kunde gripa honom.Den sista påskhögtiden närmar sig
1[Johannes inleder och avslutar sitt evangelium med en helig vecka, se Joh 1:29-35, 43; 2:1. Sex dagar är det judiska uttrycket för "en vecka". Lukas använder det grekisk-romerska uttrycket "omkring åtta dagar" för samma tidsperiod, jämför Luk 9:28 och Matt 17:1. Det är antagligen på fredagseftermiddagen 8:e nisan innan sabbaten börjar som Jesus anländer från Jeriko till Betania, en sträcka på 2,5 mil. Betania betyder "träldomshuset", "sorgens hus" och "betryckets hus". Det var här Jesus inledde sin tjänst, se Joh 1:28. Nu avslutar han den här och fullbordar det judiska hoppet om att lämna träldomshuset, se 2 Mos 12.]
Sex dagar [en vecka] före påskhögtiden [som började 14:e nisan] kom Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som varit död men Jesus hade uppväckt från de döda.
Jesus smörjs
2[Johannes fokus är Konungen Jesus. Han inleder inte den sista veckan som de övriga evangelierna med intåget i Jerusalem, utan med hur Jesus smörjs. Notera att Johannes inte anger i vilket hus eller vilken dag middagen hålls. Eftersom nyheten om hans ankomst hann sprida sig till Jerusalem, se vers 9, är det troligt att det inte är samma kväll. Det kan vara nästa dag eller rent av två dagar före påsken, och då är det samma händelse som Matt 26:6 och Mark 14:3 beskriver. Förutom att han blir smord här i Jerusalem före sin död, blev han också smord något år tidigare i Galileen, se Luk 7:36-50.]
Där ordnade de en middag (kvällsmat) för Jesus. Marta betjänade (passade upp) dem, och Lasarus var en av dem som hela tiden var med runt bordet. 3Då tog Maria en hel flaska dyrbar äkta (ren, oförfalskad) nardusbalsam. [Denna exklusiva parfym importerades från norra Indien och var värd en årslön, se vers 5. En flaska vägde en romersk "litra", vilket är 325 gram och motsvarar en halv liter.] Hon smorde Jesu fötter och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från denna balsam. [Doften satt i hela veckan efter denna händelse. Jesus blev ett väldoftande offer, se Ef 5:2.]
4Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar som var på väg att utlämna (förråda) honom, sa: 5"Varför såldes inte oljan för 300 denarer [motsvarade en årslön], och gavs till de fattiga (de som är oförmögna att arbeta)?" 6Detta sa han inte för att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han ständigt varit en tjuv (kleptoman, en som stjäl i smyg). Han hade hand om kassan [lådan med pengarna för Jesus och de tolv lärjungarna] och brukade ta från det som lades i den [för eget bruk].
7Jesus sa: "Låt henne vara (lämna henne ifred). Hon har behållit (bevarat, sparat) den för min begravningsdag (för min balsamering). [Vad hon har gjort kommer att bli ihågkommet, se Matt 26:13.] 8De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid hos er."
9En stor mängd judar (många av de judiska invånarna i Judeen) fick reda på att Jesus var där och de kom dit, inte bara på grund av Jesus, utan också för att se Lasarus som han hade uppväckt från de döda. 10Då planerade översteprästerna att också döda Lasarus, 11eftersom många av Jerusalems invånare lämnade dem [gick bort från de judiska ledarna] och trodde på Jesus.
Jesus rider in i Jerusalem på en åsna
12[Johannes verkar antyda att Jesus rider in i Jerusalem den 10:e nisan, den dag då husfadern valde ut och offentligt visade vilket lamm som skulle bli årets påskalamm, se 2 Mos 12:3-6. Den himmelske Fadern visar världen Guds Lamm – det lamm som ska ta bort världens synd, se Joh 1:29.]
Nästa dag [efter sabbaten], när den stora folkhopen som kommit till högtiden hörde att Jesus var på väg till (in i) Jerusalem, 13tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom och de ropade [sjöng från Ps 118:25]:
"Hosianna (rädda, fräls, befria nu)!14Jesus fann ett åsneföl och satt upp på det, [precis] som det står skrivet [i Sak 9:9]:
Välsignad är han som kommer i Herrens namn – Israels kung."
[Att vifta med palmkvistar betecknade ett varmt välkomnande. Hosianna är ursprungligen ett hebreiskt och arameiskt bönerop – här ett hyllningsrop i glädje och förväntan. Ordet har samma rot som Jesu namn på hebreiska – Jeshua.]
1516Detta förstod inte hans lärjungar då, men senare, när Jesus blivit förhärligad (upphöjd) [och var tillbaka hos Fadern i himlen] kom de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man gjort så mot honom. 17Alla som var med när han kallade Lasarus ut från graven och uppväckte honom från de döda fortsatte att berätta om det. 18Av den anledningen kom skarorna ut för att möta honom, eftersom de hört att han hade gjort det tecknet (undret, miraklet). 19Därför sa fariséerna till varandra: "Se noga hur vi inte kommer någon vart (hur våra ansträngningar är lönlösa). Hela världen följer (springer) efter honom.""Frukta inte, dotter Sion!
Se, din Konung kommer,
ridande på en åsnas föl."
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
