Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - torsdag 28/5

2 Sam 13:1-39, Ps 119:81-96, Ords 16:6-7, Joh 17:1-26

2 Sam 13:1-39

Fortsatta konsekvenser av Davids synd

Avshaloms revolt


Amnon och Tamar
1Och det skedde därefter att Avshalom (Absalom), Davids son, hade en vacker syster vars namn var Tamar. [Hon var dotter till Maacha, se 2 Sam 3:3.] Amnon, Davids [äldsta] son [2 Sam 3:2], älskade henne.
     2Och Amnon var så olycklig att han kände sig sjuk för sin syster Tamars skull, för hon var en jungfru och det verkade omöjligt för Amnon att göra någonting med henne. [De var halvsyskon och incest var förbjudet, se 3 Mos 18:11.]
     3Men Amnon hade en vän som hette Jonadav, en son till Davids bror Shimeah. [Davids son Amnon och Jonadav var kusiner. Shimeah betyder "berömmelse", i 1 Sam 16:9 kallas han Shammah.] Och Jonadav var en mycket slug man. 4Och han sa till honom: "Varför, kungens son, har du blivit så klen (mager) från dag till dag? Vill du inte berätta för mig?"
    Och Amnon sa till honom: "Jag älskar Tamar, min bror Avshaloms syster."
     5Och Jonadav sa till honom: "Lägg dig på din bädd och låtsas vara sjuk och när din far kommer och ser dig så säg till honom: Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och ge mig bröd att äta och tillreda maten framför mina ögon så att jag ser det och kan äta det ur hennes hand."
     6Och Amnon låg ner och spelade sjuk. Och när kungen kom och såg honom sa Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och göra några brödkakor i min åsyn så att jag kan äta ur hennes hand."
     7Och David sände bud till Tamars hus och sa: "Gå, jag ber dig, till din bror Amnons hus och laga mat åt honom." 8Och Tamar gick till sin bror Amnons hus och han låg ner. Och hon tog deg och knådade den och gjorde brödkakor i hans åsyn och hon gräddade brödkakorna. 9Och hon tog pannan och stjälpte upp dem framför honom men han vägrade att äta.
    Och Amnon sa: "Skicka ut alla män från mig." Och alla män gick ut från honom. 10Och Amnon sa till Tamar: "Ta in maten i kammaren så att jag kan äta ur din hand." Då tog Tamar brödkakorna som hon hade gjort och förde in dem i kammaren till Amnon, sin bror. 11Och när hon hade fört dem nära honom för att äta, tog han ett starkt (fast) grepp om henne och sa till henne: "Kom, ligg med mig min syster."
     12Och hon sa till honom: "Nej, min bror, tvinga mig inte, för något sådant ska inte ske i Israel. [1 Mos 34:7; 3 Mos 18:9, 11; 20:17; 5 Mos 27:22] Gör inte denna hänsynslösa handling. 13Och jag, hur ska jag kunna bära min skam? Och du, du kommer att bli som en av de skamliga dårarna i Israel. Och nu, tala, jag ber dig, med kungen, för han ska inte neka mig från dig." 14Likväl ville han inte lyssna till hennes röst, utan var starkare än hon och han tvingade henne och låg med henne.
     15Och Amnon hatade henne med ett mycket stort hat, för hatet som han hatade henne med var större än kärleken som han hade älskat henne med. Och Amnon sa till henne: "Stig upp och försvinn."
     16Och hon sa till honom: "Inte så eftersom detta stora fel att köra ut mig är värre än det andra som du har gjort mot mig."
    Men han lyssnade inte på henne. 17Och han kallade på sin tjänare som betjänade honom och sa: "Skicka iväg denna kvinna ut från mig och bomma igen dörren efter henne." 18Och hon hade en dräkt i många färger på sig, för med sådana kläder var kungens döttrar klädda när de var jungfrur. Och hans tjänare skickade ut henne och bommade igen dörren efter henne. 19Och Tamar lade aska på sitt huvud och rev sönder kläderna med många färger som hon hade på sig och hon lade sin hand på huvudet och gick sin väg och grät högt när hon gick.
     20Och Avshalom hennes bror sa till henne: "Har Aminon [förminskad (diminutiv) form av Amnon] din bror varit med dig? Så nu, lugna dig min syster, han är din bror, ta inte detta till hjärtat." [Den diminutiva formen används troligen för att poängtera hur Amnons namns betydelse "trofast" inte stämde med hans agerande.] Så Tamar förblev övergiven (förkrossad, ensam) i sin bror Avshaloms hus.
     21Men när kung David hörde om alla dessa ting blev han mycket vred. 22Och Avshalom talade varken gott eller ont till Amnon, för Avshalom hatade Amnon eftersom han hade våldtagit hans syster Tamar.

Avshalom dödar Amnon
23Och det skedde, efter två år (två år av dagar), att Avshalom hade fårklippare i Baal-Chatsor, som ligger bredvid Efraim [två mil norr om Jerusalem]. Så Avshalom bjöd in alla kungens söner. [Avshalom har en slug plan att hämnas Amnon, målet är att få ett tillfälle att kunna döda honom. Nu hade han väntat i två år. Fårklippning firades som en festhögtid och ofta med vin, se 1 Mos 38:12; 1 Sam 25:2, 8, 36.] 24Så Avshalom kom till kungen [David] och sa: "Se nu, dina tjänare har fårklippning. O kung, jag ber dig, ta med dina tjänare och gå med oss (ordagrant: dina tjänare)."
     25Men kungen [David] sa till Avshalom: "Nej, min son, låt oss inte alla gå, det blir för betungande för dig." Trots att han [Avshalom] pressade honom [kung David] gick han inte, men han [David] gav honom sin välsignelse.

[Även om Avshalom har fått nej, så har han lyckats få Davids välsignelse. Han har också lyckats manipulera sin far till en social position som tvingar honom att säga ja till nästa begäran. Den kommer utan dröjsmål och ger ett sken av oskuld: om kungen själv inte kan komma, låt honom då sända "min bror Amnon", kungens tronarvinge i hans ställe.]

26Då sa Avshalom [till sin far David]: "Om du inte vill, jag ber dig, låt min bror Amnon gå med oss."
    Och kungen sa till honom: "Varför skulle han gå med dig?" 27Men Avshalom pressade honom [David] och han lät Amnon och alla kungens [Davids] söner gå med honom.

Avshaloms fest, målning av Niccolo de Simone 1650.

28[Scenen förflyttas nu från Jerusalem till festen i Baal-Chatsor.]

Och Avshalom befallde sina tjänare och sa: "Lägg märke till när Amnons hjärta är glatt av vin, och när jag säger till er: Slå Amnon, då ska ni döda honom. Frukta inte för jag har befallt er, var starka (fasta, säkra, tappra) och var riktiga krigare (ordagrant: var krigets söner)." 29Då gjorde Avshaloms tjänare med Amnon som Avshalom hade befallt. Och alla kungens söner steg upp och varje man steg upp på sin mula och flydde.
     30Och det skedde medan de var på väg att ryktet kom till David och sa: "Avshalom har dödat alla kungens söner och ingen av dem är kvar." [Ryktet var fel, bara Amnon var död.] 31Och kungen steg upp och rev sönder sina kläder och låg på marken, och alla hans tjänare stod hos honom med sina kläder sönderrivna.

[Att slita sönder sina kläder var ett klassiskt uttryck för sorg och förtvivlan, jfr Jos 7:6; 2 Sam 12:16. Natans ord om ett domens svärd som inte skulle lämna hans hus (2 Sam 12:10) måste ha ekat i hans huvud.]

32Men Jonadav, en son till Davids bror Shimeah [vers 3], svarade och sa: "Låt inte min herre tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för Amnon är den ende som är död, för Avshalom har bestämt detta och varit fast besluten från den dag då han våldtog hans syster Tamar. 33Och låt nu inte kungen ta detta till sitt hjärta och tänka att alla kungens söner är döda, för det är bara Amnon som är död."
     34Men Avshalom flydde.
    Och den unge mannen som höll vakt lyfte upp sina ögon och såg och se, där kom mycket folk på en omväg vid bergssluttningen.
     35Och Jonadav sa till kungen: "Se kungens söner kommer som din tjänare sa, så är det."
     36Och det skedde så snart han hade slutat tala att se, kungens söner kom och lyfte upp sina röster och grät, och även kungen grät och alla hans tjänare grät mycket. 37Men Avshalom flydde och gick till Talmaj, Amichods son, Geshors kung. [Avshalom flyr till sin morfar, se 2 Sam 3:3; 13:37; 1 Krön 3:2] Och (David) sörjde över sin son alla dagarna. 38Sedan Avshalom hade flytt och begett sig till Geshor, stannade han där i tre år. 39Och kung Davids själ försmäktade av längtan efter Avshalom, för han var tröstad efter Amnon som var död.

[Geshur var ett arameiskt kungarike öster om Galileiska sjön. Manasses halvstam i Transjordanien hade misslyckats med att driva ut dem under erövringen (5 Mos 3:14; Jos 13:13), så Geshur fortsatte som ett självständigt kungarike. Talmai var Avshaloms farfar.]

Ps 119:81-96

כ – kaf

Piktogrammet avbildar en handflata.

81[Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – kaf. Talvärdet är 20. Tecknet avbildar en handflata. Bokstavens symboliska betydelse är något öppet, att tillåta, något böjt eller kupat. Hebreiska ordet för sked är just kaf, eftersom det är en naturlig förlängning av handen som en behållare. Bokstaven kan både symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också för att ta emot. Hela detta stycke domineras av upplevelse att var under hård press. Hebr. kala betyder att något tar slut eller blir förgjort. Ordet används tre gånger översätts förgås och förtärt, se vers 81, 82 och 87.]

Min själ (hela min person) förgås (är utmattad, utarmad och trängtar) efter din frälsning (räddning),
    på ditt ord (hebr. davar) hoppas jag.
82Mina ögon förgås (är uttröttade, mattas av längtan) efter ditt löftesord (hebr. imrah),
    jag säger: "När ska du trösta mig?"

83För jag har blivit som en vinlägel i rök,
    likväl glömmer jag inte dina förordningar (hebr. chuqim).
    [Vinläglar gjordes av skinn som blir torrt och sprucket när det utsätts för större mängder rök.]
84Hur många [hur få] är din tjänares dagar?
    När ska du verkställa domen (hebr. mishpat) på dem som förföljer mig?
85De stolta [som arrogant reser sig mot Gud] har grävt en djup grop för mig,
    vilket är emot din undervisning (Torah).

86[Vers 86-87 formar en kiasm där den centrala versen är en önskan om Guds hjälp.]

Alla dina budord (hebr. mitzvot) är trofasta,
    de [ogudaktiga, se vers 85] förföljer mig för ingenting,
        hjälp mig du. 87
    De har nästan förtärt (utplånat – hebr. kalal) mig på jorden,
men för min del har jag inte försakat något av dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).

88I din nåd (med din omsorgsfulla kärlek) – ge mig liv (bevara, återuppliva mig)
    och jag ska följa din muns alla stadgar (hebr. edot).

[Denna vers är psalmens mittpunkt om man räknar hebreiska ord. Fram till och med vers 88a är det 530 ord och från vers 89 till sista versen (vers 176) är det också 530 ord. Den sista raden (vers 88b) består av tre hebreiska ord. Det centrala ordet är edot och den centrala frasen, och psalmens centrala budskap, är: "och jag önskar att följa – dina vittnesbörd – från din mun"!]

ל – lamed

Piktogrammet avbildar en herdestav eller en oxpiska. Det är den högsta bokstaven i det hebreiska alfabetet.

89[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – lamed. Talvärdet är 30. Den är storleksmässigt den högsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det gör att den står ut i en text och är väl synlig eftersom det är den enda bokstaven som är så hög så den sticker upp ovanför den tänkta topplinjen längs överkanten på bokstäverna. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska. Den beskriver ofta auktoritet, eller något som motiverar och gör så att något sker. Som den högsta bokstaven sträcker den sig uppåt mot himlen och kopplar ihop bokstäverna med himmelen.]

För evigt, Herre (Jahveh),
    står ditt ord (hebr. davar) fast i himlarna.
90Från generation till generation varar din trofasthet,
    du har grundat jorden och den står fast.
91Enligt dina påbud (hebr. mishpatim) består de än idag,
    för alla ting är dina tjänare.
92Om inte din undervisning (Torah) hade varit min lust,
    skulle jag ha gått under i mina bedrövelser.

93Jag ska aldrig glömma dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim),
    för med dem har du upplivat mig (bevarat, låtit mig få leva och vara frisk).
94Jag är din, fräls (rädda) mig
    för jag har frågat efter (sökt, tagit min tillflykt till) dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).
95De onda har väntat på mig för att kunna förgöra mig,
    men jag begrundar (tänker noga på) dina vittnesbörd (hebr. edot).
96Jag har sett ett slut (en gräns) på varje fulländning,
    men dina budord (hebr. mitzvot) saknar begränsning.

Ords 16:6-7

6Genom nåd (omsorgsfull kärlek, trofasthet) och sanning (pålitlighet, fasthet, stabilitet) [till Gud och människor – inte genom religiösa offer],
    sonas (övertäcks) straffet för synd,
och genom att frukta (vörda, respektera) Herren (Jahveh) [genom att ha en sund gudsfruktan]
    undviker människor ondska (fara).

[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

7När en människas vägar (sätt att leva) tilltalar (behagar) Herren (Jahveh),
    gör han även så att hennes fiender försonas (sluter fred) med henne.

Joh 17:1-26

Jesus ber att Fadern ska förhärliga honom
1[Jesus är i Jerusalem, de har stannat till på vägen mot Getsemane där han strax kommer att tillfångatas, se Joh 18:1. Han brister ut i bön för sitt eget uppdrag, lärjungarna och alla troende. Det finns likheter med den prästerliga välsignelsen, se 4 Mos 6:22-27:

• Välsignar och bevarar, se vers 1, 11, 15.
• Låter sitt ansikte lysa och är nådefull, se vers 17, 21.
• Vänder sitt ansikte och ger frid, se vers 24, 26.]

När Jesus hade sagt detta, lyfte han upp sina ögon mot himlen och sa [bedjande]:
"Fader, stunden har kommit (tiden är inne). Förhärliga (ära, upphöj) din Son, så att din Son kan förhärliga (ära, upphöja) dig. 2Du har gett honom auktoritet (makt) över hela mänskligheten (allt kött), [förhärliga nu Sonen] så att han kan ge evigt liv till alla som du har gett honom.

3Detta är det eviga livet:
att känna (ha en personlig relation med) dig,
    den ende sanne (verklige) Guden,
och honom som du har sänt, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
4Jag förhärligade (upphöjde, ärade) dig på jorden, genom att slutföra det uppdrag (arbete, verk) som du gav till mig. 5Och nu, Fader, förhärliga mig intill (bredvid) dig med den härlighet jag ständigt hade hos dig innan världen (universum) fanns till.

[Jesus ber för sina lärjungar:]

6Jag har uppenbarat (manifesterat) ditt namn (din karaktär, dig själv) för de människor du har gett mig. De var dina och du gav dem till mig och de har hållit (lytt) ditt ord. 7Nu har de förstått (fått en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att allt du gett mig kommer från dig, 8eftersom jag gett dem de ord du gav mig. [Gr. rhema – specifika ord levandegjorda av den helige Ande.] De har tagit emot orden och i sanning förstått att jag kommit från dig, och de har trott att du har sänt mig.
     9Jag ber för dem, jag ber inte för världen, utan för dem som du [min Far] har gett mig, för de tillhör dig. 10Allting jag har är ditt, och allt du har är mitt, och jag har blivit förhärligad i (genom) dem. 11Jag är nu inte längre kvar i världen, men de är fortfarande i världen. När jag kommer till dig, helige Fader, skydda (bevara) dem i ditt namn, dem som du har gett till mig, så att de kan vara ett, på samma sätt som vi är ett. 12Medan jag var tillsammans med dem i världen bevarade (skyddade) jag dem i ditt namn [i kunskap och tillbedjan till dig]. De som du gett till mig bevarade (skyddade) jag, och ingen av dem gick förlorad utom fördärvets man [Judas Iskariot], för att Skriften skulle gå i uppfyllelse [Ps 109:8].

13Nu kommer jag till dig. Men jag säger dessa saker [ber den här bönen] medan jag ännu är i världen, för att de ska ha min fullkomliga (ett tillstånd av ständigt överflödande) glädje i sig. 14Jag har gett dem ditt ord och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, på samma sätt som inte heller jag är av världen. 15Jag ber inte att du ska ta dem ur (lyfta upp dem från) världen, utan att du väljer att skydda (bevara) dem från den onde [djävulen och ondska]. 16De är inte av världen, på samma sätt som inte heller jag är av världen. 17Avskilj dem (rena, helga, gör dem heliga) genom din sanning; ditt ord är sanning. 18På samma sätt som du har sänt mig (på ett uppdrag) till världen, så har jag också sänt dem (på ett uppdrag) till världen. 19För deras skull avskiljer (renar, helgar) jag mig, så att de kan välja att bli avskilda (renade, helgade) i sanning.

20[Jesus ber för alla som tror på honom:]

Men jag ber inte bara för dem, utan för alla som kommer att tro på mig genom deras ord (undervisning), 21att de alla väljer att bli ett, på samma sätt som du, Fader, är i mig och jag i dig. Jag ber att de också väljer att vara ett i oss, för att världen ska kunna välja att tro (lita på) att du har sänt mig. 22Och den härlighet (ära) som du har gett mig, den har jag gett till dem, så att de ska vara ett precis som vi är ett: 23Jag i dem och du i mig,
    för att de ska bli ett och [välja att] bli fullkomligt förenade,
    så att världen kan [välja att] förstå (få en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att du har sänt mig, och att du älskat dem,
    på samma [osjälviska, utgivande] sätt som du har älskat mig.

24Fader, jag vill att de som du gett mig också ska vara där jag är, så att de kan välja att se min härlighet (ära, glans) som du har gett mig, för du har älskat mig [osjälviskt och utgivande] före världens nedkastande [gr. pro kosmos katabole – dvs. före syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades]. 25Rättfärdige Fader, även om världen inte har lärt känna dig (fått en kunskap baserad på personlig erfarenhet av dig), känner jag dig, och de [alla de som tror] har förstått att du har sänt mig (på ett uppdrag). 26Jag har förklarat (uppenbarat) ditt namn (din karaktär, dig själv) för dem, och kommer att fortsätta att göra dig känd, så att de kan välja att ha den kärlek som du älskat mig med inom sig och jag själv kan vara i dem."





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel