¹³⁰Öppnandet (uppenbarelsen) av dina ord (hebr. davarim) – ger ljus (klarhet) [välsignelse];
    det ger förståelse (urskillningsförmåga) för de enkla (öppna, villiga) [människor].

[Hebr. petach betyder "öppning" och kommer från verbet "att öppna". Att glänta på och avslöja ryms också i ordets betydelse här. När Guds ord förstås och förklaras ger det ljus som när en stängd port öppnas, se Luk 24:27, 31; Apg 17:3; Ef 1:18. Ljus är en symbol på uppenbarelse men också förknippat med välsignelse, se Ps 97:11; 112:4; 118:27, något som också förstärks med det kiastiska mönstret då denna vers tematiskt hör ihop med vers 135.]

¹³¹ Jag öppnar min mun på vid gavel och flämtar,
    för jag längtar efter dina budord (hebr. mitzvot).
¹³²Vänd dig till mig och var nådefull (ge mig oförtjänt kärlek, favör),
    så som rätt är (hebr. mishpat) mot dem som älskar ditt namn (sätter dig främst).

¹³³Led mina steg (gör dem fasta) med ditt löftesord (hebr. imrah),
    låt ingen synd dominera (styra, regera över) mig.
¹³⁴Befria (återlös, köp tillbaka) mig från människors förtryck [som missbrukar sin auktoritet; krossar motståndare],
    så jag kan hålla dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).

¹³⁵Låt ditt ansikte lysa över din tjänare [kom med din närvaro och välsignelse, se 4 Mos 6:25-26],
    lär (undervisa) mig dina förordningar (hebr. chuqim).

Strömmar av tårar rinner från mina ögon,
    därför att människor inte följer (håller sig till) din undervisning (Torah).

[Versen hör tematiskt ihop med vers 129 där psalmisten håller och vakar över Guds stadgar. Hela denna sektion har präglats av den personliga glädjen och engagemanget i Guds ord. Den avslutas nu med en sorg över att människor inte delar den längtan, bildligt rinner floder av tårar ner över psalmistens ansikte. Detta är också ett tecken på en verklig personlig övertygelse. Den som gråter över olydnad mot Guds ord, kan ju själv inte vara oengagerad i Guds undervisning.]

צ – tsade

Piktogrammet för Tsade kan beskriva en man som böjt sig ned i ödmjukhet. En annan teori är att det avbildar en fiskkrok. Det hebreiska ordet betyder att jaga och att fånga. Det hebreiska ordet "tzadik" betyder rättfärdig, och bokstaven förknippas ofta med det ordet. Det finns ingen grekisk eller latinsk bokstav från detta piktogram.

¹³⁷[Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – tsade. Talvärdet är 90. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Första och sista versen ramar in stycket med nyckelordet tsadik – rättfärdig. Ordet förekommer fyra gånger, se vers 137, 138, 142 och 144. Ordföljden i vers 138 beskriver bokstavligen också fastheten i Guds vittnesbörd (hebr. edot – grundläggande regler) genom att det ordet står centralt och ramas in av orden rättfärdighet och trofasthet. Rättfärdighet är inte bara ett abstrakt begrepp, rättfärdigheten har sitt praktiska uttryck i att också göra det som är rätt, se vers 121.]

Rättfärdig är du Herre (Jahveh)
    och rätta (raka) är dina domar (hebr. mishpatim).
¹³⁸Du har befallt dina vittnesbörd (hebr. edot) i rättfärdighet
    – och i trofasthet (sanning) – överflödande!

¹³⁹Min nitälskan har förgjort mig,
    eftersom mina motståndare har glömt dina ord (hebr. davarim).
¹⁴⁰Ditt löftesord (hebr. imrah) är prövat till sitt yttersta,
    och din tjänare älskar det!

¹⁴¹Jag är liten (den yngsta, minsta, se 1 Sam 9:21) och föraktad,
    likväl har jag inte glömt dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).
¹⁴²Din rättfärdighet är en evig rättfärdighet
    och din undervisning (Torah) är sann.

¹⁴³Bekymmer och ångest har överväldigat mig,
    men dina budord (hebr. mitzvot) är min lust.
¹⁴⁴Rättfärdiga är dina stadgar (hebr. edot) – för evigt,
    ge mig förstånd och jag ska leva.

ק – qof

Piktogrammet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud.

¹⁴⁵[Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – qof. Talvärdet är 100. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa.
    Stycket har ett intressant mönster där de två första verserna börjar med samma ord, hebr. qara, se vers 145-146. Även de två följande verserna formar ett par med hebr. qidem, se vers 147-148. På liknande sätt finns ett par i vers 150-151, som dessutom hör ihop med sista versen (vers 152), som använder ett ord med samma rot. I denna struktur står vers 149 ut som en central vers. Detta ger en extra betoning på bönen att bli hörd och få ny kraft!]

Jag ropar [höjer min röst i bön] av hela mitt hjärta, svara mig, Herre (Jahveh)
    – jag ska hålla (vakta, bevara) dina förordningar (hebr. chuqim).
¹⁴⁶Jag ropar [höjer min röst i bön] till dig, fräls (rädda) mig
    och jag ska följa dina vittnesbörd (hebr. edot).

¹⁴⁷Jag möter (närmar mig vid) skymningen [eller kanske gryningen] och skriker ut (ropar efter hjälp),
    jag väntar (hoppas) på ditt ord (hebr. davar).
¹⁴⁸Mina ögon möter (konfronterar; har förutsett) nattens [alla tre] väkter [jag är vaken hela natten],
    så jag kan begrunda (tänka på, reflektera över) ditt löftesord (hebr. imrah).

¹⁴⁹Hör min röst, i enlighet med din nåd (omsorgsfulla kärlek),
    uppliva mig (ge mig ny styrka och liv), Herre (Jahveh), med dina domar (hebr. mishpat).

¹⁵⁰De närmar sig (precis bakom mitt huvud är), de som jagar (följer) efter ondskan,
    från din undervisning (Torah) – är de långt borta. [Rent språkligt förstärks budskapet genom ordföljden då första ordet är "nära" och sista ordet är "långt borta".]
¹⁵¹Nära är du, Herre (Jahveh),
    och alla dina budord (hebr. mitzvot) är sanna.
¹⁵²Från forna tider (bakom) vet jag av dina vittnesbörd (hebr. edot)
    att du har grundat dem för evigt.

["Forna tider" (hebr. qedem) används om öster men är också ett uttryck för att se både framåt och bakåt, göra bokslut och få visioner, ordet har samma rot som "nära" (hebr. qarov) i de två föregående verserna. I vers 150 beskrivs hur fienderna är nära, dock är psalmisten trygg. Ja, fienderna är nära, men det är också Herren, se vers 151.]

Tillbaka upp

---

Ords 16:12-13

¹²En kung som är ond är något avskyvärt (motbjudande, vidrigt) [inför både människor och Gud],
    tronen befästs genom rättfärdighet [på alla områden och i alla relationer].

¹³Rättfärdiga läppar är en glädje för kungar,
    och de älskar den som talar det som är rätt (sant, rättframt, uppriktigt).

Tillbaka upp

---

Joh 19:23-42

Soldaterna delar Jesu kläder
²³När nu soldaterna hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder [ytter- och innerplagg] och delade dem i fyra delar, en del för varje soldat. De tog också hans tunika (långt skjortliknande underklädesplagg). Den hade inga sömmar utan var vävd i ett stycke uppifrån och ner.

[Här används två olika grekiska ord för kläder. Det första ordet är himation och är det vanliga generella ordet för kläder. Det andra är chiton och beskriver tunikan som var ett underplagg. Pluralformen av himation innefattar både tunikan och manteln som var ytterplagget och i detta fall även sandaler, bälte och kanske en sjal för huvudet. Tunikan fångade soldaternas uppmärksamhet eftersom den var vävd i ett stycke. I normala fall var den sydd, men detta var den mer exklusiva sorten som var vävd i ett stycke.]

²⁴Så de sa till varandra: "Låt oss inte dela den utan kasta lott om vem som får den." Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas: "De delade mina kläder mellan sig, och kastade lott om min klädnad." [En profetia från Ps 22:19.] Så soldaterna gjorde detta.

Jesu omsorg in i det sista
²⁵Vid Jesu kors stod [följande kvinnor]: hans mor [Maria], hans mors syster [troligtvis Salome, Sebedeus fru, Jakobs och Johannes mor], Maria, Klopas fru, och Maria från Magdala. ²⁶När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade [Johannes], sa han till sin mor: "Kära kvinna, se [här är] din son." ²⁷Sedan sa han till lärjungen: "Se, [här är] din mor." Från den stunden tog lärjungen henne in till sitt hem. [Johannes tog hand om och försörjde Jesu mor.]

Det är fullbordat
²⁸Efter detta visste Jesus att allt nu (redan) var fullbordat. För att Skriften skulle uppfyllas, sa han: "Jag är törstig." [Ps 22:16; Ps 69:22.] ²⁹Ett kärl fullt med surt vin stod där [ett billigt ättikvin som antagligen tillhörde soldaterna som korsfäste Jesus], och de fäste en svamp indränkt i det sura vinet runt en isopstjälk [ca 0,5 m lång stjälk] och förde den till hans mun. [Ett knippe av isop användes när påskalammets blod ströks på dörrposten, se 2 Mos 12:22. Tidigare hade Jesus nekat att ta emot vin blandat med galla/myrra för att lindra smärtan, se Matt 27:34; Mark 15:23.] ³⁰När nu Jesus [därför, se vers 28] hade tagit emot det sura vinet sa han: "Det är fullbordat [priset är helt och fullt betalt, för att aldrig mer behöva betalas]!" Sedan böjde han ner huvudet och gav upp andan [överlämnade sin ande].

[Dödsorsaken vid korsfästning är kvävning. Kroppen hamnar i ett sådant läge att offret ständigt måste pressa sig upp för att hämta luft, vilket leder till utmattning och kvävning.]

³¹Eftersom det var förberedelsedag, och för att förhindra att kropparna skulle hänga på korsen på sabbaten, för det var en stor sabbatsdag (högsabbat) [vilket den första dagen i det osyrade brödets högtid är, se 3 Mos 23:7], beordrade de judiska ledarna Pilatus att benen skulle krossas [för att påskynda deras död] så att de kunde ta bort kropparna. ³²Soldaterna kom och krossade benen på den förste och sedan den andre som var korsfäst med honom. ³³När de kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben, ³⁴men en av soldaterna stack in ett spjut i hans sida, och genast kom (strömmade) blod och vatten ut.

[Den tortyr som Jesus utsatts för med prygling och sedan själva korsfästelsen måste lett till stora blodförluster. Rent medicinskt gör den låga blodvolymen att offret drabbas av hypovolemisk chock. Det innebär att hjärtat skenar för att pumpa blod som inte finns. Eftersom kroppen behöver vätska för att ersätta blodförlusten, är också törst ett av symtomen, vilket Johannes noterar, se vers 28. Lungsäcken fylls också med vatten. I kroppen finns annars knappast vatten i fri form. När soldaten stack sitt spjut i Jesu sida kom troligtvis först lite vatten ut följt av en större mängd blod. Ordföljden i grekiskan behöver inte ange ordningsföljd. Att blod nämns först kan ange att det var mest blod, vilket stämmer rent medicinskt.]

³⁵Den som har sett (erfarit, varit med som ögonvittne) ger sitt bevis (vittnesbörd) för att ni också ska kunna välja att tro. [Johannes själv var med och såg korsfästelsen.] Hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. ³⁶Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas:

"Inget av hans ben skulle brytas." [2 Mos 12:46]

³⁷På ett annat skriftställe står det också:

"De ska se på honom som de har genomborrat." [Sak 12:10]

Jesu begravning
³⁸Efter detta frågade Josef från Arimatea Pilatus om lov att få ta ner Jesu kropp. Josef var en Jesu lärjunge, fast i hemlighet av rädsla för de judiska ledarna. Pilatus tillät det. Då gick han och tog ner Jesu kropp. ³⁹Nikodemus, som hade kommit till Jesus på natten, följde också med honom dit med en blandning av myrra och aloe, drygt trettio kilo. [Ordagrant hundra romerska "litra", där en "litra" motsvarade 325 gram. En väldig mängd, tillräckligt mycket för en kunglig begravning, se 2 Krön 16:14. Johannes gör det tydligt att Jesus verkligen var en kung.] ⁴⁰Sedan tog de Jesu kropp och lindade in den i linnedukar med de välluktande kryddorna, så som judarna brukar förbereda en kropp för begravning.
     ⁴¹Nu fanns det en trädgård intill den plats där han hade blivit korsfäst, och i trädgården fanns en ny grav (större grav byggd som ett monument, en minnesplats), där ännu ingen hade blivit lagd. ⁴²Där lade de Jesus, eftersom det var judarnas förberedelsedag och graven låg nära. [Sabbaten började klockan sex på kvällen, och då fick inget arbete utföras, så de hade inte mycket tid på sig att förbereda kroppen och begrava den.]

Tillbaka upp