Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - söndag 1/6

1 Sam 18, Joh 20:1-31


1 Sam 18

Centrum – David i tronsalen
1Och det hände när han [David] slutat att tala med Saul, att Jonatans själ knöts till Davids själ (person) och Jonatan älskade honom som sin egen själ (som sig själv). 2Och Saul tog honom den dagen och lät honom inte gå hem mer till hans fars hus. 3Sedan skar Jonatan ett förbund med David eftersom han älskade honom som sin egen själ. 4Och Jonatan tog av sig manteln som han hade på sig och gav den till David, och sin rustning och sitt svärd och sin båge och sin gördel.

[Att byta mantlar och vapen med varandra är en del av alla de ceremonier som hör till ingåendet av ett blodsförbund. Även om bara några detaljer nämns här förstår vi att David och Jonatan ingår ett fullständigt blodsförbund. Annars skulle detta inte ha omnämnts, eftersom det är något som man aldrig gör i en annan situation. På den här tiden räckte det att nämna någon av de tillhörande ritualerna, utan att göra en fullständig redogörelse, för alla visste vad det betydde.]

5Och David gick ut dit Saul sände honom. Han hade stor framgång (var vis, intelligent – hebr. sachal), och Saul satte honom över stridsmän, och det var gott i folkets ögon och även i Sauls tjänares ögon.

[De flesta grekiska översättningar har inte med 1 Sam 17:55-18:5, men det finns med i de hebreiska texterna.]

6Och det skedde när de kom, när David återvände från slakten på filistéerna, att kvinnorna kom ut från Israels städer och sjöng och dansade för att möta kung Saul med tamburiner, med glädje och med shalishim-instrument.

[Det hebreiska ordet shalishim används bara här och har med ordet "tre" att göra, varav vissa tolkar det som ett tresträngat instrument. Det kan också vara ett onomatopoetiskt ord som beskriver ett instrument som låter "shal-shal-shal", och är någon form av rytminstrument som en skallra.]

Saul avundsjuk över Davids segersång
7Och kvinnorna sjöng till varandra när de spelade och sa:
"Saul har slagit sina tusen
    och David sina tiotusen."
8Och Saul blev väldigt arg och dessa ord var onda i hans ögon och han sa: "De har tillräknat David tiotusen och till mig har de tillräknat bara tusen, och det enda han saknar är kungariket." 9Och Saul bevakade David från den dagen och framåt.
     10Och det hände på morgonen att en ond ande från Herren (Jahveh) kom över Saul [på nytt, se 1 Sam 16:14], och han profeterade [rasade, gormade, betedde sig våldsamt] mitt i huset, men David spelade med sin hand som han brukade varje dag, och Saul hade sitt spjut i sin hand. 11Och Saul slungade (svingade, kastade – hebr. tol) spjutet. Han sa (tänkte): "Jag ska fästa David vid väggen." [Han ville genomborra David med spjutet i väggen, se 1 Sam 19:10.] Men David vek undan för honom (ordagrant: från hans ansikte), två gånger

[Här används inte det vanliga ordet för att kasta (hebr. shalach), utan det mer intensiva verbet att slunga (hebr. tol). Ordet används om vinden som "slungas ner" och skapar ett mäktigt oväder i Jona 1:4. Ordvalet beskriver hur Sauls okontrollerade agerande där han i sin vrede slungar spjutet med hela sin kraft mot David. Detta är de två första försöken från Saul att döda David. Inte bara en gång, utan två, slungar han sitt spjut. Davids villighet att vara kvar länge nog i rummet för att Saul skulle hämta spjutet efter det första misslyckade mordförsöket, tyder på mod och en villighet att få Saul att överkomma sina kval. Totalt försöker Saul döda David 14 ggr, se även 1 Sam 18:17, 21; 19:1, 10, 11, 15, 20, 21, 22; 23:15; 26:2. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn.]

12Och Saul blev rädd för David eftersom Herren (Jahveh) var med honom, men hade lämnat (vikit av ifrån) Saul. 13Därför tog Saul bort honom från sig och gjorde honom till härförare över tusen, och han gick ut och in framför folket. 14Och David hade stor framgång på alla sina vägar och Herren (Jahveh) var med honom. 15Och när Saul såg att han hade stor framgång fick han fruktan inför honom. 16Men hela Israel och Juda älskade David eftersom han gick ut och in framför dem.
     17Och Saul sa till David: "Se, min äldsta dotter Merav [betyder: "ökning"], henne vill jag ge dig till hustru, bara du är en tapper son och strider Herrens (Jahvehs) strider." För Saul sa (tänkte): "Låt inte min hand vara över honom, utan låt filistéernas hand vara över honom." [Saul ger uttryck för en förhoppning om att David ska dödas. Detta är Sauls tredje försök att döda David.]
     18Men David sa till Saul: "Vem är jag och vad är mitt liv, eller min fars familj i Israel [vi är ingen känd släkt], att jag ska bli kungens svärson?" 19Men det skedde när tiden för Merav, Sauls dotter, kom då hon skulle ha getts till David som hustru att hon gavs till mecholiten Adriel som hustru.
     20Men Michal [betyder: "Vem är som Gud"], Sauls dotter [den yngsta, se 1 Sam 14:49] älskade David och de berättade det för Saul, och dessa ord behagade Sauls ögon. 21Och Saul sa (tänkte): "Jag ska ge henne åt honom så att hon kan bli en snara för honom, så att filistéernas hand vänds mot honom." Därför sa Saul till David: "Du ska idag bli min svärson genom en av de två." [Detta är Sauls fjärde försök att döda David.]
     22Och Saul befallde sina tjänare: "Tala med David i hemlighet och säg: Se kungen har behag i dig och alla hans tjänare älskar dig, bli därför nu kungens svärson."
     23Och Sauls tjänare talade dessa ord i Davids öron. Och David sa: "Är det en lätt sak för er att bli kungens svärson? Betänk att jag är en fattig man och ringa aktad?"
     24Och Sauls tjänare berättade för honom och sa: "Så här talar David." 25Och Saul sa: "Så ska ni säga till David: Kungens önskan är inte någon hemgift, utan 100 filisteiska förhudar, som en hämnd på kungens fiender." För Saul tänkte att David skulle falla för filistéernas hand.
     26Och när hans tjänare berättade dessa ord för David behagade det Davids ögon väl att bli kungens svärson. Och dagarna var inte begränsade. 27Och David steg upp och gick, han och hans män, och slog 200 män av filistéerna, och David tog deras förhudar och gav hela antalet till kungen, för att bli kungens svärson. Och Saul gav honom sin dotter Michal som hustru.

[David uppfyller kungens önskan dubbelt upp och ger en dubbel brudgåva. Det visar på hans hängivenhet och iver att få bli en del av den kungliga familjen. Saul har inget annat val än att låta Michal gifta sig med David.]

28Och Saul såg och visste (förstod mycket väl) att Herren (Jahveh) var med David. Och Michal, Sauls dotter, älskade honom. 29Och Saul var nu ännu räddare för David, och Saul var ständigt Davids fiende.
     30Sedan gick filistéernas furstar fram, och det hände att så ofta som de steg fram, hade David mer framgång än alla Sauls tjänare, så att hans namn blev mycket tungt (aktat, respekterat).

Joh 20:1-31

Uppståndelsen

Den tomma graven

Johannes och Petrus vid graven. Modell av Jesu grav som finns på Skapelsemuseet i Cincinnati, USA.

1Tidigt (mellan klockan tre och sex på morgonen) den första veckodagen [söndag morgon], medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala till graven och fick se att stenen hade blivit bortlyft från [öppningen på] graven. 2Då sprang hon därifrån till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus höll av (hade ett starkt vänskapsband med), och sa till dem: "De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom."
     3Petrus och den andre lärjungen gick ut och begav sig mot graven. 4De sprang tillsammans, men den andre lärjungen [Johannes] sprang fortare än Petrus och kom fram till graven först. 5Han böjde sig ner och såg linnedukarna ligga där, men han gick inte in. [Öppningen på denna typ av klippgrav var ofta inte högre än 1 meter.] 6Sedan, efter honom, kom Petrus, och han gick in i graven och såg (granskade noga) linnedukarna som låg där. 7Gravduken som hade täckt [lindats runt] hans huvud låg inte med de andra linnedukarna, utan var ihoprullad på ett ställe för sig. [Detta är en detalj i ögonvittnesberättelsen som visar på orimligheten i att någon rövat bort kroppen (Matt 27:64). Varför i så fall ta sig tid att rulla av och vika ihop gravduken? Linneband och gravduk nämns även vid Lasarus begravning, se Joh 11:44.] 8Då gick den andre lärjungen [Johannes], han som hade kommit till graven först, också in, och han såg (blev överbevisad) och trodde. 9För ännu hade de inte förstått (fått en klar förståelse av) Skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

Jesus uppenbarar sig för Maria

Maria gråter vid graven.

©FreeBibleimages.org

10Sedan gick lärjungarna tillbaka hem, 11men Maria stod kvar och grät (upprepade gånger ljudligt) utanför graven. Medan hon grät böjde hon sig ner mot graven. 12Då fick hon se (studerar hon noggrant) två änglar i vitt sitta där Jesu kropp varit, en vid huvudet och en vid fötterna. 13De sa till henne: "Kära kvinna, varför gråter du?"
    Hon sa till dem: "Därför att de lyft undan min Herre, och jag vet inte var de har lagt honom." 14När hon sagt detta vände hon sig om och såg (studerade noga) Jesus stå där, men hon visste inte (kände inte igen) att det var Jesus. [Emmausvandrarna kände inte heller igen den uppståndne Jesus, se Luk 24:15-16, 31.]
     15Jesus sa till henne: "Kära kvinna, varför gråter du? Vem söker du?"
    Då hon trodde det var trädgårdsmästaren svarade hon honom: "Herre, om det är du som burit bort honom, säg mig var du lagt honom så jag kan hämta honom."
    

Maria får möta den uppståndne Jesus!

©FreeBibleImages.org

16Jesus sa till henne: "Maria."
    Då vände hon sig om och sa till honom på hebreiska (arameiska): "Rabbouni!" Det betyder lärare.

[Johannes fångar det korta men djupa samtalet på två ord. Jesus kallar henne vid namn. För Jesus var hon Mirjam, vilket är det ursprungliga hebreiska namnet vars grekiska och latinska form är Maria. För Maria var han "Rabbouni". Johannes översätter ordet till lärare, det är korrekt men samtidigt bär det arameiska ordet en djupare vördnad och har betydelsen "min älskade Mästare" och är en förstärkning av den vanligare titeln "Rabbi".]

17Jesus sa till henne: "Håll inte fast vid mig [konkret fysiskt, eller bildligt "vid gamla mönster"], jag har ännu inte stigit upp till min Fader. Gå till mina bröder och berätta att jag stiger upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud."

[Alternativ översättning är "Rör mig inte", men det skulle i så fall gå emot hans andra uttalande att faktiskt röra vid honom, se Luk 24:39; Joh 20:27; Matt 28:9. Uttalandet har troligare att göra med ett nytt sätt att relatera till Jesus, inte längre fysiskt utan andligt, se Joh 20:29.]

18Maria från Magdala gick då och berättade för lärjungarna att hon sett (erfarit, med egna ögon sett) Herren, och att han sagt detta till henne.

Jesus uppenbarar sig för lärjungarna
19[Nyheten om Jesu uppståndelse hade redan nått de judiska ledarna i Jerusalem, se Matt 28:11. Det är kväll och lärjungarna är troligen samlade i samma övre rum som de firat den sista måltiden i. Emmausvandrarna har nyss kommit och berättat hur de mött Jesus, se Luk 24:36.]

På kvällen samma dag, den första veckodagen [söndagen då Jesus uppstått], var lärjungarna tillsammans bakom stängda dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt bland dem och sa: "Frid vare med er!" [Den vanliga judiska hälsningsfrasen. Nu då Jesus just har uppstått får den frasen en djupare innebörd, nämligen att ta emot försoningens välsignelser.]
     20När han sagt detta visade han dem sina händer (handleder) och sin sida. När lärjungarna såg (fick en klar förståelse av) Herren jublade de (var de glada, upprymda av glädje).
     21Jesus sa därför till dem igen: "Frid vare med er! [Joh 14:27] Precis som Fadern har sänt ut (gr. apostello) mig, så skickar (gr. pempo) jag också er."

[Två olika verb används här för att sända. Orden används synonymt genom hela evangeliet ett trettiotal gånger vardera. Apostello är lite rikare i nyansen och innebär att bli utsänd med auktoritet, medan pempo mer har betydelsen av att skicka iväg. Detta är den första av Jesu tre missionsbefallningar. Den andra och mest kända sker på berget i Galileen, se Matt 28:16-20; 1 Kor 15:6, och den tredje på Olivberget, se Luk 24:44-51; Apg 1:3-11.]

22När han sagt detta andades han på dem och sa:
"Ta emot den helige Ande.

[På samma sätt som Gud blåste in sin ande i sin skapelse, se 1 Mos 2:7, gör han det på nytt med sin nya skapelse.]

23Om ni väljer att förlåta någon hans synder [löser honom från hans synd, utför Guds uppdrag, berättar att Jesus kan förlåta], så är de redan förlåtna.
[Verbformen indikerar att synderna är lösta i dåtid med ett nuvarande resultat att de nu är förlåtna.]

Om ni binder (håller fast) någon [genom att inte förlåta hans synder], så är han bunden." [Verbformen indikerar att synderna har bundits i dåtid med ett nuvarande resultat att de binder.]
Jesus uppenbarar sig för Tomas

I en judisk klippgrav i nordöstra Jerusalem hittades 1968 ett skelett av en korsfäst person från Jesu tid. På benkistan fanns namnet Jehonhanan (Johannes) inristat. Bilden visar hälbenet, ankeln och den 18 cm långa spiken som verkar suttit så hårt att foten amputerats när de romerska soldaterna tog ner kroppen från korset.

24Tomas, en av de tolv, han som kallades tvillingen (gr. Didymus – arameiska Taama), var inte med dem när Jesus kom. 25Så de andra lärjungarna sa till honom: "Vi har sett (upplevt, erfarit) Herren."
    Han svarade dem: "Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer (handleder), och får sticka ner mitt finger i spikhålen, och föra in min hand i hans sida kan jag aldrig tro."

[Det grekiska ordet cheir används både om hand och handled, se Apg 12:7 där bojorna föll från Petrus handleder. På arameiska är Tomas Tauma och ordet för tvilling taama, vilket blir en ordlek: "Tauma kallades taama." Tomas har oförtjänt fått titeln "Tomas tvivlaren", en fras Bibeln aldrig använder. Tomas vill bara se samma sak som de andra lärjungarna såg, se Joh 20:20. Tomas är en realist som ställer frågor, se Joh 11:16; 14:5.]

26Åtta dagar senare [hebreiskt uttryck för en vecka, dvs. nästa söndag] var hans lärjungar samlade där inne igen [i det övre rummet i Jerusalem, se vers 19], och Tomas var med dem. Trots att dörrarna var låsta, stod då Jesus plötsligt mitt ibland dem och sa: "Frid vare med er."
     27Sedan sa han till Tomas: "Räck hit ditt finger, se (undersök, få en klar förståelse av) mina [genomborrade] händer (handleder), och räck ut din hand och för in den i min sida. Sätt stopp för din otro, och börja tro (bli full av tro)!"
     28Tomas svarade och sa till honom: "Min Herre och min Gud!"
     29Jesus sa till honom: "Du tror eftersom du sett (upplevt, erfarit) mig. Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som inte ser [inte sett mig med sina fysiska ögon] men ändå tror [har trott och tror på mig]."

Syftet med evangeliet och slutsats
30Jesus gjorde många fler tecken (mirakel som bekräftar Guds karaktär), i lärjungarnas närvaro, som inte är uppskrivna i denna bok. 31Men dessa [sju tecken i den här boken] har skrivits ned för att ni ska kunna välja att tro att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus), Guds Son, och genom att tro (lita, luta sig emot honom) väljer ni att ha liv i hans namn.

[Jesus gjorde många tecken och under. Världen skulle inte rymma alla de böcker som skulle behöva skrivas om Johannes skulle teckna ned allt, se Joh 21:24-25. Det grekiska ordet för tecken semeion fokuserar mer på symboliken bakom undret än själva undret i sig. De sju "tecken" som finns i detta evangelium är noggrant utvalda för att visa på att Jesus verkligen är Gud.

• Vinundret, se Joh 2:1-11.
• Helandet av kungens tjänares son, se Joh 4:46-54.
• Helandet av den lame vid Betesdadammen, se Joh 5:1-18.
• Matundret för 5 000, se Joh 6:5-14.
• Jesus går på vattnet, se Joh 6:16-24.
• Helandet av den blindfödde mannen, se Joh 9:1-7.
• Uppväckandet av Lasarus, se Joh 11:1-45.]






Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)