Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - onsdag 3/6

2 Sam 20:14-21:22, Ps 121:1-8, Ords 16:18, Apg 1:1-26

2 Sam 20:14-21:22

     ¹⁴Och han gick genom alla Israels stammar till Avel och Beit-Maacha och alla beriterna, och de samlade ihop sig och gick efter honom. ¹⁵Och de kom och belägrade honom i Beit-Maachas Avel och de kastade upp en vall mot staden och de stod uppgivna, och hela folket som var med Joav slog på muren för att riva ner den. ¹⁶Och en vis kvinna ropade från staden: "Lyssna, lyssna, jag ber er, jag säger till er, till Joav, kom hit så att jag kan tala med er." ¹⁷Och han kom nära henne och kvinnan sa: "Är du Joav?"
    Han svarade: "Det är jag."
    Hon sa till honom: "Hör din tjänarinnas ord."
    Han sa: "Jag lyssnar."
     ¹⁸Och hon talade och sa: "Talarna som talade från början (förr i tiden) sa: De som frågar, frågar om råd i Avel, så avgjorde man (en dispyt eller frågeställning). ¹⁹Vi är de mest fridsamma och trogna i Israel, och du försöker förgöra en moderstad (viktig central stad) i Israel. Varför vill du förstöra Herrens arv?
     ²⁰Och Joav svarade och sa: "Vare det fjärran från mig att jag skulle sluka och att jag skulle tillspilloge. ²¹Saken är inte sådan. Men en man från Efraims bergsbygd, Sheva, Bichris son, har lyft sin hand mot kungen, mot David. Ge oss honom och vi ska lämna staden."
    Kvinnan sa till Joav: "Se, hans huvud ska kastas till er över muren." ²²Och kvinnan gick till hela folket i sin vishet. Och de högg av huvudet från Sheva, Bichris son, och kastade det till Joav. Och han blåste i shofaren och de lämnade staden var man till sitt tält. Och Joav återvände till Jerusalem, till kungen.

Davids närmsta ledare
²³[Detta är andra uppräkningen av Davids närmaste ledare i Samuelsboken, se 2 Sam 8:15-18.]

Och Joav ledde (var över) hela Israels armé [2 Sam 8:15]
och Benajaho, Jehojadas son, ledde (var över) keretiterna
    och ledde (var över) peletiterna,
²⁴och Adoram ledde (var över) leviterna
och Jehoshafat, Achilods son, var sekreterare,
²⁵och Sheva var skrivare
och Tsadoq och Evjatar var präster,
²⁶och även Ira, jairiten, var präst till David. [Namnet Ira betyder "stadens väktare", han var en präst (hebr. kohen) i det kungliga huset. Iras söner nämndes i uppräkningen i 2 Sam 8:18.]

Slutet på Davids styre

Hungersnöd på grund av Sauls krig
¹Och det var en hungersnöd i Davids dagar, tre år, år efter år, och David sökte Herrens (Jahvehs) ansikte. Och Herren (Jahveh) sa: "Det är för Saul och för blodet från hans hus eftersom han dödade givoniterna."
     ²Och kungen kallade på givoniterna och sa till dem, - givoniterna tillhörde inte Israels söner utan var en kvarleva från amoréerna och Israels söner hade gett sin ed till dem, men Saul sökte att döda dem i sin nitälskan för Israels söner och Juda, -³och David sa till givoniterna: "Vad ska jag göra för er? Och hur ska jag bringa försoning så att ni kan välsigna Herrens (Jahvehs) arv?"
     ⁴Och givoniterna sa till honom: "Det handlar inte om silver eller guld mellan oss och Saul eller hans hus. Det är inte heller vår sak att döda någon man i Israel." Och han sa: "Vad säger ni att jag ska göra för er?"
     ⁵Och de sa till kungen: "Mannen som gjorde slut på oss och som rådslog mot oss, så att vi har upphört från att vara inom några av Israels gränser, ⁶låt sju män av hans söner ges till oss, och vi ska hänga upp dem till Herren (Jahveh) i Sauls Giva, Herrens (Jahvehs) utvalda."
    Så kungen sa: "Jag ska ge er dem."
     ⁷Men kungen räddade Mefivoshet, Jonatans son, Sauls son, eftersom Herrens (Jahvehs) ed fanns mellan dem, mellan David och Jonatan, Sauls son. ⁸Och kungen tog Ritspas, Ajas dotters, två söner som hon födde till Saul, Armoni och Mefivoshet och Sauls dotter Michals fem söner som hon fött till Adriel, Barzilajis son mecholatiten, ⁹och han gav dem i givoniternas hand och de hängde dem på berget inför Herrens (Jahvehs) ansikte och de föll alla sju tillsammans. Och de dödades under skördedagarna [april/maj], på den första dagen i början på kornskörden. [Detta sker på förstlingsfruktens dag, jom ha-bikkurim.]
     ¹⁰Och Ritspa, Ajas dotter, tog säcktyg och spred ut åt sig på klippan från början av skörden till dess vatten hälldes ut på det från himlarna, och hon tillät inte himmelens fåglar att vila på det på dagen och inte fältets djur på natten. [Normalt sett regnar det inte i Israel från det att kornskörden börjar på våren till dess att hela skörden är avslutad på hösten efter högtiderna. Från slutet på mars till slutet på oktober i vår kalender.] ¹¹Och man berättade för David vad Ritspa, Ajas dotter, Sauls konkubin hade gjort. ¹²Och David gick och tog Sauls ben och hans son Jonatans ben från männen i Javesh-Gilead, som hade stulit dem från den öppna platsen vid Beit-Shan, där filistéerna hade hängt dem, den dagen filistéerna slog Saul i Gilboa. ¹³Och han förde upp dem därifrån, Sauls ben och Jonatans, hans sons, ben, och samlade benen från dem som var hängda.
     ¹⁴Och de begravde Sauls ben och Jonatans, hans sons, ben, i Benjamins land i Tsela i hans far Kish grav. Och de gjorde allt som kungen befallde. Och därefter var Gud (Elohim) bönhörd för landet.

Davids hjältar
¹⁵Och filistéerna var åter i krig med Israel, och David gick ner och hans tjänare [soldater] med honom och stred mot filistéerna. Men David blev trött. ¹⁶Så Jishbi-Benov – som var barn till rafaeerna (jätten – hebr. ha-rapha), vars spjut hade vikten av 300 shekel brons i vikt [3,4 kg], han hade omgjordat sig med en ny rustning – tänkte döda David. [1 Krön 20:4] ¹⁷Men Avishaj, Tserojahs son, hjälpte honom [David] och slog filistén och dödade honom. Och Davids män gav sin ed till honom och sa: "Du ska inte gå ut med oss i strid igen, så att du inte utsläcker Israels lampa."
     ¹⁸Och det skedde efter detta att det var strid med filistéerna i Gov [betyder: cistern; kan vara Gezer – en handelsstad halvvägs mellan Joppe och Jerusalem, se 1 Krön 20:4]. Vid den tiden slog Sibbechaj, kushatiten, Saf [Sippaj, se 1 Krön 20:4] som var barn till rafaeerna (en jätte).
     ¹⁹Och det blev åter strid med filistéerna vid Gov. Och Elchanans hand, Jaare-Oregims son, betlehemiten, slog gititen [en bror till] Goliat, vars spjut hade ett handtag som en vävbom. [I 1 Krön 20:5 förtydligas att detta var en bror till den Goliat som David tidigare hade slagit, se 1 Sam 17.]
     ²⁰Sedan det blev åter strid i Gat. Där fanns en hjälte som hade 6 fingrar på varje hand och 6 tår på varje fot – totalt 24 [fingrar och tår], och även han var född till rafaeerna (en jätte). ²¹Och när han hånade Israel [Israels armé, på liknande sätt som Goliat gjort tidigare, se 1 Sam 17:10], slog Jehonatan, en son till Davids bror Shimeah, honom. [1 Krön 20:7; Shimeah var David fader Jesses tredje son, se 1 Krön 2:13.]
     ²²Dessa fyra [Jishbi-Benov, Sibbechaj, Goliats bror och mannen med 6 fingrar och 6 tår] var födda till rafaeerna (jättarna) i Gat och de föll för Davids hand och genom hans tjänares hand. [1 Krön 20:8]

Tillbaka upp

Ps 121:1-8

Psalm 121 – Jag lyfter mina ögon mot bergen

Detta är den andra av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem.

Författare: Okänd

Struktur:
Denna psalm består av fyra rimmande verspar. Den är antifonal, vilket innebär att en försångare först sjunger ett stycke och sedan upprepar en annan stämma i karavanen (eller en hel kör) samma fras. Psalmen har också ett kiastiskt mönster:

A hjälp – komma från, vers 1-2a
B himlar och jord, vers 2b
  C fot, vers 3a
   D Herren ska bevara dig (3 ggr) – han sover inte, vers 3b-5a
  C´ högra hand, vers 5b
B´ sol och måne, vers 6
A´ bevara dig – komma in, vers 7-8

¹En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

Jag lyfter mina ögon mot bergen [som omger Jerusalem – Sions berg och Moria berg].
Varifrån ska min hjälp komma (träda in – hebr. bo)?
²Min hjälp kommer från Herren (Jahveh),
som har gjort (insatt i tjänst – hebr. asah) himlar och jord.

[Hebreiskan använder alltid den duala formen på himmel, shamajim. När både "himlar och jord" nämns presenteras Gud som hela universums Skapare, se 1 Mos 1:1. Här används ordet asah för att göra, se 1 Mos 1:7; 2:18.]

³ Han låter inte din fot slinta (han låter dig inte tappa fotfästet) [förlora balansen],
han som bevarar (beskyddar; vakar över) dig ska inte vila (slumra).

⁴Nej, han som bevarar (beskyddar; vakar över) Israel
ska varken vila (slumra) eller sova.

⁵Herren (Jahveh) är den som bevarar (beskyddar; vakar över) dig.
Herren (Jahveh) är din skugga (ditt skydd) på din högra hand.

⁶Solen ska inte skada (förgöra) dig om dagen,
    inte heller månen om natten.

[En stridsman höll skölden i sin vänsterhand och var oskyddad på sin högra sida. Herren står på din högra sida och försvarar dig. Solen och månen hör tematiskt ihop med himlar och jord i vers 2, men för också in tidsbegreppet att Gud är den som bevarar dygnet runt.]

⁷Herren (Jahveh) ska bevara (beskydda) dig från allt ont,
    han ska bevara ditt liv (din själ).
⁸Herren (Jahveh) ska bevara (beskydda; vaka över) din utgång och din ingång [när du går ut och när du kommer tillbaka – allt du gör och tar dig för],
    från nu och till evig tid.

[Ingång är hebr. bo, samma ord översätts "komma" i vers 1 och ramar in psalmen. Hjälpen och skyddet kommer från Herren!]

Tillbaka upp

Ords 16:18

¹⁸Stolthet går före undergång,
och en arrogant (högmodig) ande före fall (olycka).

Tillbaka upp

Apg 1:1-26

APOSTLAGÄRNINGARNA

Apostlagärningarna är länken mellan evangelierna och de nytestamentliga breven. Boken är en direkt fortsättning på Lukasevangeliet. Det är den första nedtecknade kyrkohistorien där vi får följa kristendomens utveckling, från att ha varit en judisk gruppering i Jerusalem, till att bli en världsvid rörelse som sveper över hela jorden. Bokens huvudtema är Jesus, verktyget är församlingen och den helige Ande är kraften!

Bibeln är inte skriven som en historiebok, men återger alltid korrekta samtida historiska fakta. Nedan är en kronologisk sammanställning av de politiska ledare som ofta refereras till i NT.

Romerska kejsare:

Augustus (27 f.Kr. -14 e.Kr.) Han bytte namn flera gånger. Han kom till makten redan 31 f.Kr., men då under namnet Octavianus.
Tiberius (14-37)
Gaius, Caligula (37-41)
Claudius (41-54)
Nero (54-68)
Tre kejsare, Galba, Otto och Vitellius (68-69)
Vespasian (69-79)
Titus (79-81)
Domitianus (81-96)
Nerva (96-98)
Trajanus (98-117)
Hadrianus (118-138)

Kungar och ståthållare i Judeen:

Herodes den store (37 f.Kr. – 4 f.Kr.), se Matt 2:1
Archelaos (4 f.Kr. – 6 e.Kr.), se Matt 2:22
Coponius (6-9)
Marcus Ambivulus (9-12)
Annius Rufus (12-15)
Valerius Gratus (15-26)
Pontius Pilatus (26-36)
Marcellus (36-37)
Marullus (37-41)
Agrippa I (41-44), se Apg 12:1
Cuspius Fadus (44-46)
Tiberius Julius Alexander (46-48)
Ventidius Cumanus (48-52)
Markus Antonius Felix (52-60), se Apg 21:38
Porcius Festus (60-62), se Apg 24:27
Lucceius Albinus (62-64)
Gessius Florus (64-66)

Struktur:
Ett sätt att strukturera boken är att utgå från Apg 1:8 där evangeliet sprids från staden de befann sig i till hela världen:
1. Jerusalem, kapitel 1-7
2. Judeen och Samarien, kapitel kap 8-11
3. Jordens yttersta gräns, kapitel 11-28

Skrivet: Omkring år 63 e.Kr.

Berör tidsperioden: 30 – 63 e.Kr.

Till: Theofilos. Det kan ha varit en person som företrädde Paulus i Rom under hans rättsliga prövning och behövde få en sammanställning om vad den kristna läran handlade om. Det förklarar i så fall bokens fokus på Paulus tjänst och resor. Lukas nämner flera exempel som visar hur de romerska myndigheterna inte ansett att kristendomen varit fientlig mot staten. Pilatus frikände Jesus, och Gallio, Felix, Festus, kung Agrippa och Lysias fällde inte Paulus. Lukas visar att det rörde sig om en religiös konflikt.

Författare: Lukas.

INLEDNING (1:1-1:11)
¹Käre Theofilos [som betyder "den som älskar Gud" eller "älskad av Gud"], i den första (tidigare) avhandlingen (volymen) jag skrev [Lukasevangeliet], har jag redogjort för allt som Jesus började göra och undervisa om ²fram till den dag han blev upptagen [till himlen, se vers 11], sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt dem som han utvalt till apostlar (budbärare).

[Att Lukas nämner att han skrivit två volymer, det tidigare verket Lukasevangeliet och nu Apostlagärningarna, kan ha haft rent praktiska orsaker. En antik bok bestod av en papyrusrulle med en maxlängd på omkring 10 meter, något som Lukas utnyttjar till fullo eftersom både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna vardera består av knappt 20 000 grekiska ord.
Lukas summerar sitt evangelium med att det handlar om allt som Jesus "började" göra och undervisa om. Det antyder att Jesu handlingar och undervisning fortsätter genom apostlarna och de troende, och pågår än i dag. Jesu jordiska och himmelska verk är sammanflätade, se Luk 22:69. Under sin tid på jorden verkade han rent fysiskt, se vers 1; i dag verkar han också här "genom den helige Ande", se vers 2.]

³Han visade sig också för apostlarna efter sitt lidande [på korset], och gav dem många pålitliga (helt uppenbara) bevis på att han levde. Han visade sig under 40 dagar och talade med dem om Guds kungarike. [På liknande sätt som Mose blev undervisad av Gud i 40 dagar, se 2 Mos 24:18; 34:28.] ⁴När han var tillsammans med (åt en måltid med) dem befallde han dem [apostlarna, se Luk 24:43-49]:

"Lämna inte Jerusalem,
utan vänta på Faderns löfte som ni har hört mig berätta om.
⁵För Johannes döpte (nedsänkte, gr. baptizo) visserligen i vatten,
men om inte så många dagar från nu ska ni bli döpta i (nedsänkta; helt omslutna av) helig Ande."

Löftet om den helige Ande
⁶När de nu hade samlats, begärde de svar av honom (pressade de honom på ett svar), och sa: "Herre, är det nu du ska återupprätta Israel som kungarike?" [Under århundraden hade Israel varit förtryckt av andra nationer, se Jer 16:15; 23:8; Hos 11:8-11. Lärjungarna väntade på det messianska riket, se Jes 9:1-7; 11:1-16.]
⁷Han svarade: "Det är inte upp till er att veta vilka tider (den exakta kronologiska ordningen av händelser) eller epoker (särskilda tidsintervall som börjar och slutar vid någon specifik händelse) som Fadern personligen har bestämt genom sin vilja (makt, auktoritet).

Apostlagärningarna beskriver hur evangeliet sprids från Jerusalem till de närliggande regionerna Judéen och Samarien och sedan till jordens yttersta gräns.

⁸Men ni ska få (ta emot) kraft (styrka, förmåga) när den helige Ande kommer över er. Ni ska bli mina vittnen

både i Jerusalem [staden där de nu befann sig]
och i hela Judeen och Samarien [de närliggande regionerna] –
ända till jordens yttersta gräns."

[Versen ger både en sammanfattande arbetsbeskrivning av missionsuppdraget och utgör en summering av hela bokens struktur och innehåll.

Jerusalem ligger i Judeen, den södra regionen av Israel som hade en stor judisk befolkning. Hur de vittnade där beskrivs i Apg 1-7.
Norr om Jerusalem ligger regionen Samarien. Här bodde de illa ansedda samarierna, ett folk med blandad etnisk bakgrund som judarna inte ville kännas vid. Hur apostlarna vittnade i båda dessa områden beskrivs i Apg 8:1-11:18.
Hur de vittnade i hela den då kända världen beskrivs i Apg 11:19-28:31.

Två världsbilder flyter här samman – den judiska och den grekisk-romerska. För juden var Jerusalem världens mittpunkt, medan Rom var romarens centrum. Lukas inleder sitt evangelium med förordningen som utgår från kejsaren i Rom, se Luk 2:1. Här i hans andra skrift, Apostlagärningarna, läser vi om den uppståndne Herrens befallningar som utgår från Jerusalem, se vers 1-8.
Den judiska världsbilden utgår från släkttavlan i 1 Mos 10:32, där Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, blir stamfäder till alla folk. Sems ättlingar rör sig österut till Arabien och Mesopotamien, Hams ättlingar söderut till Afrika och Jafets ättlingar norr- och västerut till Mindre Asien och Europa. Sems ättlingar motsvaras av Samarien. Hams ättlingar i Afrika nås via Filippus möte med den etiopiske hovmannen. Slutligen kommer evangeliet till Jafets ättlingar via Paulus resor norr- och västerut. Enligt judarnas synsätt var Etiopien och Spanien världens yttersta utposter. Kanske var det därför Paulus ville till Spanien? Det är inte uteslutet att han kom dit, se Rom 15:24. Jesu löfte både här och i missionsbefallningen (Matt 28:19-20; Mark 16:15-16) visar att uppdraget gäller än och involverar alla som är hans lärjungar även idag: att med hjälp av den kraft Anden ger, och med utgångspunkt från vår egen plats – "vårt Jerusalem" – föra ut budskapet om frälsning till alla folk ut över hela vår jord.]

Jesus upptas till himlen

Olivberget på vänster sida med sluttningen till höger ner mot Kidrondalen och Jerusalem på höger sida. Längst till vänster skymtar tornet på det rysk-ortodoxa himmelsfärdsklostret.

⁹När han hade sagt detta, och medan de såg på honom, lyftes han upp och ett moln skymde (kom under honom och lyfte bort) honom från deras åsyn. ¹⁰Medan de helt fixerat blickade mot himlen när han for upp, stod plötsligt två män bredvid dem i vita (skinande) kläder. ¹¹De sa: "Galileiska män, varför står ni och ser upp mot himlen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himlen, han ska komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen."

FÖRSAMLINGEN I JERUSALEM (1-7)

Man samlas till bön
¹²Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära Jerusalem, [bara] en sabbatsväg (omkring en kilometer) därifrån. [Den längsta sträcka man enligt rabbinerna tilläts gå på vilodagen för att inte vanhelga sabbaten, uträkningen baseras på 2 Mos 16:29 och 4 Mos 35:5.] ¹³När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara (hade för vana att vara samlade i):

Petrus
    och Jakob
    och Johannes
    och Andreas;

Filippus
    och Tomas,
Bartolomeus [även kallad Natanael]
    och Matteus;

Jakob, Alfeus son,
    och Simon seloten
    [Selot är ordagrant "den hängivne, ivrige, fanatiske", och kan antyda att han var med i den judiska motståndsrörelsen mot Romarriket.]
    och Judas, Jakobs son.

[Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Petrus, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se Matt 10:1-4; Mark 3:16-19; Luk 6:13-16. I grundtexten föregås alla namn utom Petrus, Filippus, Bartolomeus och Jakob med grekiska kai, ordet "och". En språklig detalj för att gruppera.]

¹⁴Alla dessa fortsatte (höll ut, var kvar tillsammans) enade (i harmoni, ett ackord, med samma sinne) i bön (vars innersta natur är tillbedjan, hängivenhet och förtrolighet med Gud) och åkallan (begäran, ofta för ett personligt behov) tillsammans med några kvinnor och Jesu mor [Maria] och hans bröder [Jakob, Joses, Simon och Judas]. [Jesu bröder och systrar omnämns i Matt 13:53-56; Mark 6:3; Gal 1:19; 1 Kor 9:5.]

Mattias väljs som ersättare för Judas
¹⁵Under en av dessa dagar [efter Jesu uppståndelse och före pingstdagen], då omkring 120 personer [både män och kvinnor, se vers 14] var samlade, stod Petrus upp bland de troende bröderna och systrarna.

[Inom judendomen krävdes det 120 män för att starta en lokal Sanhedrin, som utgjorde styret i en stad. Det kan vara den associationen som talet 120 ger nu när den nya kristna församlingen börjar ta form. Än idag är talet betydelsefullt, i den moderna staten Israel har den lagstiftande församlingen, Knesset, 120 ledamöter.
År 30 e.Kr. infaller förstlingsfruktens högtid, bikkurim, på söndag den 17:e nisan. Det var från den dagen man räknade sju veckor, 50 dagar, fram till pingsthögtiden, shavuot, se 3 Mos 23:15-16. Jesus hade undervisat om riket i 40 dagar fram till himmelsfärden, se vers 3. Det har nu troligen gått några dagar sedan dess och det är i början på den sista veckan innan högtiden som Petrus tar till orda.]

Petrus sa:

¹⁶"Män, bröder [och riktar sig antagligen främst till apostlarna]: Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas [Iskariot], han som ledde dem som grep Jesus. ¹⁷Han räknades som en av oss och hade fått del i (blivit gudomligt utvald till) samma tjänst. [Citaten från några olika psalmer som David skrev kommer i vers 20.]

¹⁸[Följande två verser ger lite mer bakgrund och förklarar]: Denne man [Judas] förvärvade sig en bit mark av sin orättfärdiga lön, och han föll framstupa så att buken brast och inälvorna vällde ut. [Antagligen gick grenen han hängt sig i av och han föll ned. Marken köptes efter hans död för de trettio silvermynt han lämnade tillbaka, se Matt 27:5-8.] ¹⁹Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, så på deras språk [arameiska] kallades fältet för 'Akeldamak', vilket betyder 'Blodsåkern'.

²⁰I Psaltaren (psalmernas bok) står det skrivet:
'Låt hans gård bli öde,
låt ingen bo där.' [Ps 69:26]
och lite senare:
'Låt hans ämbete tas av en annan.' [Ps 109:8]

²¹Därför [för att uppfylla Skriften] bör någon av dessa män som har varit med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut bland oss, ²²från det att han döptes av Johannes till den dag han togs upp ifrån oss, en av dem måste vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss."

²³Man förde fram två [kandidater som uppfyllde dessa kriterier]: Josef Barsabbas, även kallad Justus, och Mattias.

²⁴De bad: "Herre, du känner allas hjärtan. Visa vem av dessa två du har utvalt ²⁵till att få den apostlatjänst som Judas övergav för att gå till den plats som var hans." ²⁶Så kastade de lott mellan dem [Josef och Mattias, som båda var kvalificerade] och lotten föll på Mattias. Han räknades sedan som en av apostlarna, tillsammans med de [övriga] elva.

[Lottkastning var ett vanligt sätt att avgöra Guds vilja i GT ( 3 Mos 16:8; 4 Mos 26:55; Jos 19:1; 1 Krön 26:13) och tjänstgöringen i templet avgjordes så (Luk 1:9). De romerska soldaterna kastade lott (Luk 23:34). Här bad man (vers 24) och räknade med Guds ledning (Ords 16:33). Efter pingstdagen finns inga exempel där ledare utses genom lottkastning i församlingen, det varken uppmanas eller fördöms.]

Tillbaka upp

Igår

Planer

Stäng