Detta är den fjärde av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem. Psalmen är troligtvis antifonal, dvs. en försångare sjunger först ett stycke och sedan svarar en annan stämma. Psalmisten talar direkt till Gud i inledningen, singular "jag" i vers 1 ändras till plural "våra ögon" i vers 2. Sången är en klagosång som avslutas med att beskriva folkets förtryck och svåra situation. Det finns flera dubbla uttryck och upprepningar som förstärker – ögon, hand och nåd.

Författare: Okänd

Struktur:
1. Uttryck om förtröstan, vers 1-2
2. Bön och klagan, vers 3-4

En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

Jag lyfter mina ögon mot dig,
    du som bor (har din tron) i himlen.
²Som tjänarens ögon ser mot sin herres hand,
    som tjänarinnans ögon ser mot sin husmors hand,
på samma sätt ser våra ögon mot Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim),
    ända tills han visar oss nåd (oförtjänt kärlek; favör).

³Visa oss nåd (oförtjänt kärlek; favör), Herre (Jahveh), visa oss nåd (oförtjänt kärlek; favör),
    för vi [Guds folk, som har vårt hopp i dig] har blivit föraktade länge nog nu.

[Upprepningen av frasen "visa oss nåd" förstärker desperationen och ärligheten i bönen.]
⁴Vår själ är fylld till brädden av de självsäkras hån,
    och de högmodigas (arrogantas) förakt.

Tillbaka upp

---

Ords 16:21-23

²¹Den som är vis i hjärtat kallas [får rykte om sig att vara] förståndig (välbetänkt, insiktsfull),
    ett ljuvligt tal (goda/vänliga läppar) ökar kunskapen (­mottagligheten, förmågan att ta in kunskap). [Både för den som talar och den som lyssnar.]

²²Sunt förnuft (kunskap, insikt, förståelse) är en livets källa för dem som äger det,
    men de oförnuftiga straffas av sin egen dårskap.

²³Hjärtat hos den vise lär tungan [vad den ska tala],
    och hans läppar ökar i kunskap (förmåga att lära ut, gott tal).

Tillbaka upp

---

Apg 3:1-26

En lam man helas

Här på den södra sidan av tempelområdet finns än i dag trapporna kvar som ledde upp till de södra portarna.

¹Petrus och Johannes var på väg upp till templet till bönen vid den nionde timmen (klockan tre på eftermiddagen).

[Det är troligtvis fortfarande högtidsdagar och många människor var i rörelse i Jerusalem. Det var vanligt att be tre gånger under dagen, se Ps 55:18; Dan 6:10; Apg 10:1-6. Två av dessa bönetillfällen sammanföll med morgon- och eftermiddagsoffret i templet: bönen vid tredje och nionde timmen, se Dan 9:21. Den judiske historikern Josefus omnämner också dessa två bönetillfällen (morgon och nionde timmen) i sitt verk Judiska fornminnen (bok 14, 4:3).]

²Man höll just på att bära dit en man som varit förlamad [i benen] från födseln (ordagrant: ´från sin mors liv´). [Mannen var drygt 40 år, se Apg 4:22.] Varje dag sattes han vid den tempelport som kallas Sköna porten för att tigga av dem som gick in i templet.

[Rabbinerna lärde att det var tre pelare i den judiska tron: Torah-studier, bön/tillbedjan och välgörenhet. Som tiggare var de bästa platserna nära offerkistorna och vid huvudingångarna där många passerade.
    Porten som kallas "Sköna porten" kan syfta på den utsmyckade Nikanorporten i templet. Den stod mellan kvinnornas förgård, där offerkistorna fanns, och innergården. Ett annat alternativ är den mest trafikerade södra dubbelporten, som ledde in till själva tempelområdet. Eftersom de "går in i tempelområdet" och sedan befinner sig vid Salomos pelarhall, är det troligt att det är den yttre södra dubbelporten som är Sköna porten, se vers 8 och 11.]

Södra ingången till templet, sett från öster. Besökaren gick in genom den ena porten och vandrade genom en tunnel och ytterligare trappor som ledde upp till den yttre förgården i tempelområdet.

©Tony Larsdal

³När han nu såg att Petrus och Johannes skulle gå in i templet, bad han om en gåva.
     ⁴Då fäste de blicken på honom, och Petrus sa: "Se på oss!" ⁵Mannen såg uppmärksamt på dem och väntade sig att få något.
     ⁶Då sa Petrus: "Silver och guld [mynt] har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. I Jesu den Smordes (Messias, Kristi), nasaréns, namn, res dig upp och gå (verbformen är en uppmaning att börja gå och sedan fortsätta att gå)!" ⁷Han tog ett stadigt tag i mannens högra hand och reste honom upp. På en gång fick mannen styrka i fötter och vrister. [Lukas använder medicinska termer för musklerna i foten, vristerna och speciellt fotlederna. I vers 16 förklarar Petrus att det var genom tron på Jesus som helandet kom.]
     ⁸Och han flög upp (tog ett språng upp) [gr. exallomai kan också betyda att det hände ´på en gång´], stod upprätt, sedan började han gå och följde med dem in i templet, där han gick runt hoppande (sprudlande, som ett källflöde) medan han prisade Gud. ⁹Allt folket [som var samlat där för eftermiddagsbönen i tempelområdet] såg hur han gick omkring och prisade Gud. ¹⁰När de kände igen honom som mannen som hade brukat sitta och tigga vid Sköna porten vid templet, fylldes de av förundran (blev de mållösa, stela av en förundran som gränsade till rädsla). De tappade fattningen (var helt utom sig, i extas – gr. ekstasis) över det som hade hänt med honom.

Petrus predikan i Salomos pelarhall

En teckning över hur templet kunde sett ut omkring 60 e.Kr. Tempelområdet var stort, som 21 fotbollsplaner. Salomos pelarhall låg längs med den östra sidan mot Kidrondalen. Här var det vanligt att olika rabbiner undervisade. Det var här Petrus tog till orda och predikade om Jesus.

¹¹Nu medan mannen höll sig nära Petrus och Johannes, kom folk springande och samlades kring dem i den gång som kallas Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet]. De var helt utom sig av häpnad. ¹²När Petrus såg det sa han till folket:

"Israeliter!
Varför är ni förvånade över det här?
Varför stirrar ni på oss som om vi gjorde det här undret av egen kraft, eller att det var vår egen helighet som fick den här mannen att börja gå?

¹³Nej [det var inte vi som gjorde undret], Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare (son) Jesus. [Det är genom Jesus mannen blivit helad.] Ni utlämnade och förnekade honom inför Pilatus när han hade bestämt sig för att frige honom. ¹⁴Men ni förnekade (vägrade) den Helige och Rättfärdige och begärde istället att en mördare skulle friges åt er. ¹⁵Livets Källa (furste, upphovsman, pionjär) dräpte ni, men Gud uppväckte honom från de döda. Vi är själva vittnen till detta faktum. [Petrus och Johannes hade själva sett den uppståndne Jesus med sina egna ögon.]

¹⁶[Nu kommer svaret på frågan hur mannen blev helad:]
På grund av tro på hans [Jesu] namn, har denne [före detta lama] man som ni nu tittar på [med kritiska, granskande blickar], och som ni känner, fått styrka av hans namn. Den tro som utövades genom Jesus har mitt framför era ögon gett honom full hälsa (helt helat honom).

[Det är inte tydligt i grekiskan om det är mannens eller Petrus och Johannes tro som gjorde att mannen blev helad. Kanske är det Lukas poäng här, att det viktigaste är tron på Gud, och inte vems tro som utförde undret. Trons under fanns tillgängligt för alla som samlats där i Salomos pelargång den dagen.]

¹⁷[Avslutande uppmaning till omvändelse:]
Lyssna, syskon, jag vet att varken ni eller era ledare visste vad ni gjorde [när ni förnekade och förrådde Jesus]. [Det skedde i okunskap, se 4 Mos 15:27-31; 1 Kor 2:8.] ¹⁸Men Gud har med detta uppfyllt det som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Smorde (Messias, Kristus) skulle lida.

¹⁹Ångra (omvänd) er därför [tänk alltså annorlunda från och med nu, se Apg 2:38] och vänd tillbaka [till Gud], så att era synder blir utplånade (utsuddade; fullständigt borttagna), ²⁰och att tider av förnyelse (vederkvickelse, återhämtning – ordagrant: 'en svalkande uppfriskande vind/utandning') från Herrens närvaro (ansikte) [på så sätt] kan komma, och han kan sända den som har utsetts åt (är bestämd för) er – [nämligen] den Smorde (Messias, Kristus) Jesus. ²¹Himlen måste ta emot (välkomna) honom tills de tider kommer då den fullständiga återupprättelsen av allt sker, som Gud från urminnes tid har förkunnat genom sina heliga profeters mun. ²²Mose har sagt:

'En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er. ²³Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket.'

[Citat från 3 Mos 23:29; 5 Mos 18:15-20.]

²⁴Alla profeterna, från Samuel och framåt, har talat om och också förkunnat (profeterat om) dessa dagar. [Samuel var den första profeten efter Mose, se Apg 13:20.] ²⁵Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sa till Abraham:

'I din avkomma [singular] ska alla folk (släkten – gr. patria) på jorden bli välsignade.'

[Citat från 1 Mos 12:7; 22:18; 26:4. Ordet avkomma är singular, men kan också användas som ett kollektivt substantiv för att beskriva ett helt folk. Abrahams löfte gällde både Isak och hans efterkommande som blev det judiska folket. I sin djupaste mening syftar det på den Messias som skulle komma, vilket Paulus visar i Gal 3:16. Det är ingen skillnad på frälsningen i de båda förbunden. Abraham blev frälst genom att i tro blicka fram mot korset och frälsningen. Efter Jesu död och uppståndelse blir man frälst genom att i tro blicka tillbaka på vad Jesus gjort.]

²⁶Det var först och främst för er [judarna som fick välsignelsen först och skulle bli en välsignelse för alla folk] som Gud lät sin tjänare [Jesus] uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en av er bort från era onda gärningar."

Tillbaka upp