"Du är nu gravid
    och ska snart föda en son.
Du ska ge honom namnet Ismael (hebr. Jishmael) [betyder: "Herren hör"],
    för Herren (Jahveh) har hört (hebr. shama) hur du plågats (varit under andras våld).
¹²Din son ska bli en vild man (omöjlig att tämja, som en vildåsna);
    hans hand ska vara emot alla,
    och alla ska vara emot honom (det ska vara ständig konflikt runt omkring honom).
Han ska bo borta (österut) från alla sina bröder."

Hagar gav Herren (Jahveh), som hade talat med henne, ett namn: "Du är en Gud som ser (Den Gud som ser mig – hebr. El-Roi)." Hon sa (tänkte): "Har jag verkligen fått se en skymt (ryggen) av honom som ser (hebr. raah) mig?" [Hagar var uppväxt i Egypten och van vid gudar gjorda av trä och sten som varken talade eller såg. Nu hade hon med egna ögon fått möta den levande Guden. Detta är enda gången i Bibeln där en människa, man eller kvinna, ger en titel på Gud!] ¹⁴Därför fick källan namnet "Den levandes brunn han som ser mig (hebr. Beer lachai-roi)", den ligger mellan Kadesh och Bared. [Det är vid samma källa eller brunn som Isak möter sin hustru Rebecka första gången, se 1 Mos 24:62.]

¹⁵Hagar födde en son till Abram och Abram gav sin son, som Hagar fött, namnet Ismael. ¹⁶Abram levde 86 år innan Hagar födde Ismael åt Abram.

Bevis på förbundet
¹[Tretton år efter Ismaels födelse (1 Mos 16:16; 17:1, 24) visar sig Herren för Abram igen, återupprepar löftet att han ska få en arvinge (1 Mos 12:1-3; 13:14-17; 15:1, 4-5, 18-21) och instruerar honom om omskärelsens förbund.]

När Abram var 99 år gammal, visade sig Herren (Jahveh) för Abram och sa till honom: "Jag är Gud Allsmäktig (El Shaddaj), vandra inför mitt ansikte och var fullkomlig. [Ordet fullkomlig står här i plural vilket förstärker att det gäller alla områden i hela livet.] ²Jag ska förnya förbundet mellan mig och dig och jag ska göra det mycket, mycket stort (omfattande)."
     ³Abram föll ner på sitt ansikte och Gud (Elohim) talade med honom och sa: ⁴"Se, för min del är mitt förbund med dig, och du ska bli en far för många folk (folkslag, nationer – hebr. gojim). [Här gör Gud klart att det inte är någon annan än Abram han vill göra förbund med. Det är alltså en bekräftelse på utkorelsen.] ⁵Du ska inte längre heta Abram, utan ditt namn ska vara Abraham.

[Gud lägger till bokstaven h (hebr. he), så namnet blir Abraham. Detta är signifikant eftersom hebreiska bokstaven he uttalas som en utandning. Det låter som när man blåser ut luft för att putsa ett par glasögon. Gud blåser in sin Ande in i Abrahams namn! Med Guds Andes hjälp ska undret ske! På hebreiska uttalas namnen Avram och Avraham. Även Saraj får ett nytt namn – Sarah, se vers 15.]

För jag ska låta dig bli en far för många folk (nationer). ⁶Jag ska göra dig mycket, mycket fruktsam och jag ska skapa folkslag från dig och kungar ska komma från dig (bli dina ättlingar), ⁷och jag ska upprätta (etablera) mitt förbund mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer som ett evigt förbund, för att vara Gud (Elohim) till dig och till din säd efter dig, ⁸och jag ska ge till dig och till din säd efter dig (dina ättlingar) landet som du vandrat runt i, hela Kanaans land, till en evig besittning, och jag ska vara deras Gud (Elohim)."

⁹Gud sa till Abraham: "Vad gäller dig, ska du hålla mitt förbund, du och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, genom deras generationer. ¹⁰Detta är mitt förbund, som ni ska hålla, mellan mig och dig och din säd (dina efterkommande, ättlingar) efter dig, varje man bland er ska bli omskuren. ¹¹Ni ska bli omskurna på ert kött, på er förhud, och det ska vara en symbol på förbundet mellan mig och er. ¹²Sonen som är åtta dagar gammal ska bli omskuren bland er, alla män i alla generationer, han som är född i huset eller köpt för pengar av någon främling, den som inte är din säd (egna barn). ¹³Han som är född i ditt hus och han som är köpt med dina pengar måste bli omskuren. Mitt förbund ska vara på ditt kött som ett evigt förbund. ¹⁴Den oomskurne mannen som inte är omskuren på köttet på sin förhud, den mannen (bokstavligt själen) ska bli utesluten (avhuggen) från sitt folk, han har brutit mitt förbund."

Isak – löftessonen
¹⁵Sedan sa Gud till Abraham: "Din hustru ska inte längre heta Saraj, utan hennes namn ska vara Sarah. ¹⁶Jag ska välsigna henne och ska tillsammans med dig ge henne en son. Jag ska välsigna henne och hon ska bli en mor till många folkslag (nationer – hebr. gojim). Kungar över folk (hebr. am) ska komma från henne!"

[På samma sätt som Gud lägger till bokstaven h (hebr. he), i Abrahams namn (se vers 5), så gör Gud på samma sätt med Saraj så hennes namn blir Sarah. Detta är signifikant eftersom bokstaven he uttalas som en utandning. Gud blåser sitt liv in i Sarajs namn och med Guds Andes hjälp ska undret ske!]

¹⁷Då föll Abraham ner på sitt ansikte och skrattade (hebr. tsachaq) [den första av tre gånger ordet för att skratta som har samma rot som Isaks namn Jitschaq används, se även 1 Mos 18:12; 21:6] och sa i sitt hjärta (för sig själv): "Skulle en som är 100 år gammal bli far? Och kan Sarah, som är 90 år, föda barn?" [Ordagrant står det "en son på 100 år" och "en dotter på 90 år".]
     ¹⁸Och Abraham sa till Gud (Elohim): "Måtte Ismael leva inför dig!" ¹⁹Gud svarade: "Nej, men Sarah, din hustru, ska föda en son och du ska ge honom namnet Isak [hebr. Jits-chak från verbet för att skratta], och jag ska upprätta (etablera) mitt förbund med honom som ett evigt förbund för honom och hans säd (efterkommande, ättlingar) efter honom. ²⁰Vad angår Ismael har jag hört dig, och se jag har välsignat honom och ska göra honom fruktsam och ska föröka honom rikligt. Tolv prinsar (furstar) ska han få och jag ska göra honom till ett stort folk. ²¹Men mitt förbund ska jag upprätta (etablera) med Isak, som Sarah ska föda åt dig vid denna bestämda (avtalade, överenskomna) tid nästa år." ²²Han slutade tala med honom och Gud (Elohim) steg upp från Abraham.
     ²³Abraham tog sin son Ismael och alla som var födda i hans hus och alla som var köpta med hans pengar [318 män, se 1 Mos 14:14], varje manlig person i Abrahams hus, och omskar dem på köttet, på deras förhud, denna samma dag (ordagrant: ´på benet/kraften av dagen´) [han visade på handlingskraft, han agerade på en gång helt öppet inför alla, se 1 Mos 7:13; 2 Mos 12:41], såsom Gud (Elohim) hade talat till honom. ²⁴Abraham var 99 år när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. ²⁵Hans son Ismael var 13 år gammal när han blev omskuren på köttet, på sin förhud. ²⁶På en och samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. ²⁷Alla män i hans hus, de som var födda där och de som hade köpts av främlingar för pengar, blev omskurna med honom.

Tre besökare

Så här skulle utsikten från Abrahams tält kunnat se ut. Bilden kommer från Jerusalems botaniska trädgård.

¹Herren (Jahveh) uppenbarade sig [igen] för Abraham vid de stora träden (ekarna eller terebinterna) i Mamre [strax utanför Hebron, tre mil söder om Jerusalem]. Abraham satt vid tältets öppning (dörr) under den hetaste delen av dagen [på eftermiddagen, mellan två och fem]. ²Han lyfte sin blick och tittade, och se, där stod tre män framför [på ett visst avstånd från] honom. [De verkar ha dykt upp från ingenstans, på en gång reser han sig upp.] När han såg dem sprang han från tältets öppning emot dem och bugade sig mot marken [för att hälsa dem välkomna och visa vördnad].
     ³Han [Abraham] sa: "Min Herre (Adonai), om jag har funnit nåd för dina ögon så gå inte förbi din tjänare. ⁴Låt mig hämta lite vatten så att ni kan tvätta av era fötter och vila er under trädet här. ⁵Låt mig hämta en bit bröd så ni kan styrka er nu när ni ändå har kommit förbi er tjänares hem. Sedan kan ni fortsätta igen."
    De svarade: "Ja, gör som du talat!"
     ⁶Abraham skyndade in i tältet till Sarah och sa: "Skynda dig och ta tre sea-mått [totalt 20-30 liter] fint mjöl och baka runda bröd." [En oväntat stor volym!] ⁷Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en späd och fin [speciellt utvald] tjurkalv och gav den till en ung tjänare (yngling – hebr. naar), som skyndade sig att tillreda den.

[Bröd bakades dagligen för familjens behov. Det gick snabbt. Mjöl blandades med vatten och bakades på golvet över glödande kol. Dagsbehovet för en person, enligt 2 Mos 16:16, var en omer (som är 3/10 sea-mått), så tre sea-mått var långt mycket mer än vad som behövdes för tre gäster, Abraham och Sarah. Abrahams löfte i vers 5 nämner inget om något slaktat djur eller extravagant måltid. Ordagrant är hebreiskan: "son av boskap, späd och god/vacker". I Abrahams handlande finns en princip och lärdom: Lova inte för mycket för tidigt! Istället för att göra någon besviken, genom att inte uppfylla sitt löfte, är det mycket bättre att överraska med mer än vad man först har sagt.]

⁸Sedan [när köttet var klart] tog han smör (ost) och mjölk och kalven som han tillrett och satte fram åt dem. Själv stod han [som en betjänt] under trädet medan de åt.
     ⁹De [trion] sa till honom: "Var är din hustru Sarah?"
    Han svarade: "Där (se – hebr. hinneh), i tältet." [Troligen gestikulerade Abraham och pekade inåt tältet.]
     ¹⁰Och han [Herren] sa: "Jag ska absolut komma tillbaka till dig när tiden har gått runt (om ett år) och se, då ska din hustru Sarah ha en son".
    Sarah hörde detta [där hon stod] vid tältets öppning, som var bakom honom. ¹¹Nu var Abraham och Sarah gamla och hade nått hög ålder och Sarah hade slutat att ha det på kvinnors vis. ¹²Sarah skrattade (hebr. tsachaq) inom sig (för sig själv) och sa: "Skulle jag som blivit gammal ägna mig åt njutning? Min herre är också gammal."
     ¹³Herren (Jahveh) sa till Abraham: "Varför skrattar Sarah och säger: Ska jag som är gammal verkligen bära ett barn? ¹⁴Är någonting för svårt för Herren (Jahveh)? På den bestämda (avtalade) tiden ska jag komma tillbaka till dig, när tiden har gått runt (om ett år) och då ska Sarah ha en son".
     ¹⁵Sarah nekade och sa: "Jag skrattade inte", för hon var rädd. Han sa: "Jo, du skrattade."

Abraham ber för Sodoms räddning
¹⁶[Följande stycke ramas in av att Abraham "går med" besökarna, se vers 16, och sedan "återvänder" till sitt tält i vers 33. Två olika perspektiv framträder, Gud som hör ropet från staden (vers 17-21) och hur Abraham ser staden (vers 22-32).]

Männen reste sig därifrån och såg ut mot Sodom och Abraham gick med dem för att se till så de kom lyckligt iväg.
     ¹⁷Herren (Jahveh) sa: "Ska jag dölja för Abraham vad jag tänker göra? ¹⁸Abraham ska verkligen bli ett stort och mäktigt folk och alla (andra) folk ska bli välsignade i honom. ¹⁹Jag har låtit honom lära känna mig (på ett förtroligt och intimt sätt) så att han för alltid ska befalla sina söner och (hela) sitt hushåll efter honom (alla hans ättlingar, födda, köpta och adopterade) att de ska hålla sig till Herrens (Jahvehs) väg, för att göra det som är rätt och rättfärdigt genom alla tider. Så ska Herren (Jahveh) ge till Abraham allt som han har talat om honom."
     ²⁰Herren (Jahveh) sa: "Ropet från Sodom [betyder: brinna] och Gomorra [betyder: dop; grundordet handel, tyranni] är verkligen enormt och deras synd är överväldigande (mycket tung – hebr. kaved meód). ²¹Nu vill jag gå ner och se huruvida de förtjänar förintelse så som ropet har kommit till mig. Om inte kommer jag att veta det."
     ²²Männen gick därifrån och gick till Sodom, men Abraham stod fortfarande inför (framför ansiktet på) Herren (Jahveh).

²³Abraham kom närmare och sa: "Vill du verkligen svepa bort de rättfärdiga med de onda? ²⁴Tänk om det finns 50 rättfärdiga i staden, vill du verkligen svepa bort dem och inte ge förlåtelse till platsen för de 50 rättfärdigas skull som finns därinne? ²⁵Må det vara fjärran ifrån dig att göra så och slå de rättfärdiga tillsammans med de onda, så att de rättfärdiga behandlas som de onda. Låt det vara fjärran från dig! Ska inte domaren över hela jorden vara rättvis?" [Här tilltalar Abraham Gud som hela jordens domare.]
     ²⁶Herren (Jahveh) svarade: "Om det finns 50 rättfärdiga i staden Sodom så ska jag rädda hela platsen för deras skull."

²⁷Sedan frågade Abraham: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren (Adonai) så fortsätter jag, trots att jag bara är stoft och aska. ²⁸Tänk om det fattas 5 för att det ska bli 50 rättfärdiga, kommer du att förgöra hela staden för dessa 5 människors skull?" Han [Herren] svarade: "Jag ska inte förgöra den om det finns 45 rättfärdiga där."

²⁹Abraham talade till honom igen: "Vad händer om det bara är 40 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 40."

³⁰Då sa Abraham: "Herre (Adonai), bli inte upprörd över att jag fortsätter fråga! Vad händer om det bara är 30 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 30."

³¹Abraham sa: "Eftersom jag har beslutat mig för att börja tala med Herren så fortsätter jag. Vad händer om det bara är 20 där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 20."

³²Till sist sa Abraham: "Herre (Adonai), bli inte upprörd över att jag frågar en gång till! Vad händer om det bara är 10 [rättfärdiga, se vers 26] där?" Han svarade: "Jag ska inte göra det på grund av de 10."

³³Och Herren (Jahveh) gick sin väg så fort han hade slutat samtala med Abraham, och Abraham återvände till sin plats [tillbaka hem till Mamre utanför Hebron, se vers 1].

[Sedan Abrahams första vädjan (vers 23-25) har Herren svarat sex gånger (vers 26, 28b, 29b, 30b, 31b, 32b). Det fanns inte tio rättfärdiga i staden. I Jer 5:1 finns en liknande bön, men samma Jeremia skriver i Jer 31:29-30 att varje generation är själv ansvarig för konsekvenserna av sin skuld, se även Hes 14:12-23; 18:2-4.]

Tillbaka upp

---