Helbibel - fredag 19/6
1 Kung 20:1-21:29, Ps 137:1-9, Ords 17:16, Apg 12:24-13:15
1 Kung 20:1-21:29
Krig – Israel och Aram1Och Ben-Hadad, Arams kung, samlade ihop hela sin armé och det var 32 kungar med honom och häst och vagn, och han gick upp och belägrade Samarien och stred mot det. 2Och han sände budbärare till Israels kung Ahab (hebr. Achav), in i staden 3och sa till honom: "Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt guld är mitt och dina fruar och dina söner och det bästa är mitt."
4Israels kung svarade honom då: "Det är enligt vad du säger, min herre kung, att jag är din och allt som jag har."
5Och budbäraren kom igen och sa: "Så talar Ben-Hadad och säger: Jag har verkligen sänt till dig och sagt: Du ska ge mig ditt silver och ditt guld och dina fruar och dina söner, 6men jag ska sända mina tjänare till dig i morgon vid denna tid, och de ska genomsöka ditt hus och dina tjänares hus, och det ska ske att vadhelst som behagar deras ögon ska de ta i sina händer och föra bort det."
7Då kallade Israels kung [Ahab] på landets alla äldste och sa: "Vet (lägg märke till), jag ber er, och se hur denne [Ben-Hadad] vill oss ont. När han sände bud till mig och begärde mina fruar och mina söner och mitt silver och mitt guld, nekade jag honom inte det."
8Och alla äldste och hela folket sa till honom: "Lyssna inte och bejaka inte."
9Så han [Ahab] sa till Ben-Hadads budbärare: "Säg min herre kungen: Allt som du först sände dina budbärare för ska jag göra, men detta gör jag inte." Och budbärarna lämnade och tog med sig dessa ord till honom [Ben-Hadad].
10Och Ben-Hadad sände bud till honom [svarade Ahab] och sa: "Må gudarna göra så mot mig och mer, om inte Samariens stoft räcker till en handfull till allt folket som följer mig."
11Och Israels kung [Ahab] svarade och sa: "Tala till honom: Låt inte den som omgjordar sig med sin rustning förhäva sig som den som tar av den (ordagrant: som den som öppnar rustningen)."
12Och det skedde när han hörde budskapet medan han drack, han och kungarna i hyddorna, att han sa till sina tjänare: "Gör er stridsberedda." Och de gjorde sig själva stridsberedda mot staden.
Ahab besegrar Ben-Hadad
13Och se, en profet kom nära till Israels kung Ahab och sa: "Så säger Herren (Jahveh): Har du sett hela denna stora skara? Se, jag ska ge den i din hand idag, och du ska veta att jag är Herren (Jahveh)."
14Då frågade Ahab: "Genom vem?"
Och han [profeten] svarade: "Så säger Herren (Jahveh): Genom furstarnas unga män."
Och han frågade: "Vem ska inleda striden?"
Och han [profeten] svarade: "Du."
15Och han räknade furstarnas unga män och de var 232. Och efter dem räknade han hela folket, alla Israels söner som var 7 000. 16Och de gick ut vid middagstid. Men Ben-Hadad drack sig själv drucken i hyddorna, han och kungarna, 32 kungar som hjälpte honom. 17Och furstarnas unga män gick ut först, och Ben-Hadad sände ut och de berättade för honom och sa: "Det kommer ut män från Samarien."
18Och han sa: "Om de kommer i frid (shalom) ta dem levande och om de kommer för att strida ta dem levande."
19Och dessa gick ut från staden, furstarnas unga män, och armén följde dem. 20Och de slog var och en sin man och araméerna flydde och Israel jagade dem, och Ben-Hadad, Arams kung, flydde på en häst med ryttare. 21Och Israels kung gick ut och slog hästarna och vagnarna och slaktade araméerna med ett stort slag.
22Och profeten kom nära Israels kung och sa till honom: "Gå och styrk dig själv (gör dig fast, säker, tapper) och vet och se vad du har gjort, för när året kommer tillbaka (samma tid nästa år), ska Arams kung komma upp mot dig."
23Och Arams kungs tjänare sa till honom: "Deras Gud är en bergsgud, därför var de starkare (fastare, säkrare, tapprare) än oss. Men låt oss strida mot dem på fältet då ska vi säkert vara starkare (fastare, säkrare, tapprare) än dem. 24Och gör detta: Ta bort kungarna, var och en från sin plats och tillsätt guvernörer i deras ställe. 25Och räkna åt dig en armé, som den du har förlorat, häst för häst och vagn för vagn, och vi ska strida mot dem på fältet och vi ska säkert vara starkare (fastare, säkrare, tapprare) än de." Och han lyssnade till deras röst och gjorde så.
26Och det hände när året kom tillbaka (ett år hade gått) att Ben-Hadad mönstrade araméerna och gick upp till Afek för att strida mot Israel. 27Och Israels söner mönstrades och provianterade och gick mot dem, och Israels söner slog läger framför dem som två små flockar av lamm, men araméerna fyllde landet.
28Och en gudsman kom nära till Israels kung och sa: "Så säger Herren (Jahveh): Eftersom araméerna har sagt: Herren (Jahveh) är en bergsgud men han är inte en dalgud, därför ska jag ge hela denna stora skara i din hand, och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh)."
29Och de slog läger den ene mittemot den andre i sju dagar. Och det var så att på den sjunde dagen inleddes striden och Israels söner slog av araméerna 100 000 fotfolk på en dag. 30Men resten flydde till Afek in i staden och muren föll över 27 000 män som var kvar. Och Ben-Hadad flydde och kom in i staden in i ett inre rum.
31Och hans tjänare sa till honom: "Se nu, vi har hört att Israels hus kungar ger nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed), låt oss, vi ber dig, sätta säcktyg på våra höfter och rep på våra huvuden och gå till Israels kung, kanhända ska han rädda ditt liv."
32Och de satte säcktyg på sina höfter och rep på sina huvuden och kom till Israels kung och sa: "Din tjänare Ben-Hadad säger: Jag ber dig, låt mig leva." Och han sa: "Lever han? Han är min bror."
33Och männen tog det som ett tecken och skyndade att ta det från honom och de sa: "Din bror Ben-Hadad." Och han sa: "Gå och hämta honom." Och Ben-Hadad kom till honom och han fick honom att gå upp i sin vagn.
34Och han sa till honom: "Städerna som din far tog från min far ska jag återställa och du ska göra gator åt dig i Damaskus, som min far gjorde i Samarien." Och han skar ett förbund med honom och lät honom gå.
En profet fördömer Ahab
35Och en man från profeternas söner sa till sin kollega genom Herrens (Jahvehs) ord: "Slå mig, jag ber dig." Men mannen vägrade att slå honom.
36Och han sa till honom: "Eftersom du inte har lyssnat till Herrens (Jahvehs) ord, se, så snart som du har lämnat mig ska ett lejon dräpa dig." Och så snart han hade lämnat honom blev han funnen av ett lejon som dräpte honom. 37Och han fann en annan man och sa: "Slå mig, jag ber dig." Och mannen slog honom, slog och skadade honom.
38Och profeten gick därifrån och väntade på kungen vid vägen och förställde sig själv med sin huvudbonad (betyder även aska) över sina ögon.
39Och när kungen gick förbi ropade han till kungen och sa: "Din tjänare gick ut mitt i striden, och se en man avvek och förde en man till mig och sa: Håll (vakta, skydda, bevara) denne man. Om han saknas (försvinner) på något sätt, då ska ditt liv utkrävas för hans liv eller du ska betala en talent [34 kg] silver. 40Och när din tjänare var upptagen med det ena och det andra var han försvunnen."
Och Israels kung sa till honom: "Så ska din dom bli, du har själv bestämt det."
41Och han skyndade och tog av sig huvudbonaden från sina ögon, och Israels kung kände igen att han var en av profeterna. 42Och han sa till honom: "Så säger Herren (Jahveh): Eftersom du har låtit gå ur din hand den man som jag har avskilt till fördärv, därför ska ditt liv tas för hans liv och ditt folk för hans folk." 43Och Israels kung gick till sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) och kom till Samarien. [Frasen tjurig och rasande återkommer i 1 Kung 21:4.]
Centrum – Navots vingård
En uthuggen vinpress på den nordliga sluttningen ner från staden. Denna flera tusen år gamla vinpress tros ha tillhört Navot. Den hittades vid utgrävningar 2013 i Jisreel och är en av de största vinpressarna i Israel.
Och det hände efter dessa ting att jizreliten Navot hade en vingård som fanns i Jizreel, nära Ahabs (hebr. Achavs) palats, Samariens kung. 2Och Ahab talade med Navot och sa: "Ge mig din vingård så att jag kan ha den som trädgård till örter, eftersom den är nära mitt hus. Jag ska ge dig en bättre vingård istället eller om det är gott i dina ögon ska jag ge dig dess värde i silver."
3Och Navot sa till Ahab: "Herren (Jahveh) förbjuder mig det, att jag skulle ge min fars arv till dig."
4Och Ahab kom in i sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) på grund av ordet som Navot, jizreliten hade talat till honom när han svarat: "Jag ska inte ge dig min fars arv." [Ahab ältar och upprepar orden som Navot sagt för sig själv.] Och han lade sig ner på sin säng och vände bort sitt ansikte och ville inte äta något bröd.
[Ahab agerar på ett omoget sätt, han vet att en israelisk kung ska vara mild både mot främlingar och sina egna, se 1 Kung 20:31; 5 Mos 17:14-20. Samma fras "tjurig och rasande" som i 1 Kung 20:43 återkommer här.]
5Men Isebel (hebr. Izevel), hans hustru, kom till honom och talade till honom: "Varför har du en så tjurig attityd (ordagrant: varför är din ande bitter/trumpen) så du inte vill äta bröd (mat)?"
6Han talade till henne: "Eftersom jag talade med Navot, jizreliten, och sa till honom: Ge mig din vingård för silver [mynt] eller om det behagar dig, ska jag ge dig en annan vingård istället, och han svarade: Jag vill inte ge dig min vingård."
7Och Isebel (hebr. Izevel), hans hustru, sa till honom: "Du, nu regerar du Israels kungarike! [Nu visar du vem som bestämmer!] Res dig upp och ät bröd och låt ditt hjärta vara glatt [drick vin, samma fras som i 1 Sam 25:36]. Jag – jag ska ge dig jizreliten Navots vingård."
[I Isebels ord till sin man Ahab kommer "du" (hebr. atah) först i meningen, vilket ger betoning. Den grekiska översättningen Septuaginta tolkar det som en ironisk fråga: "Är du verkligen Israels regent?" På liknande sätt betonas "jag" (hebr. ani) i den sista frasen.]
8Och hon skrev brev i Ahabs (hebr. Achavs) namn och förseglade det med hans sigill och sände brevet till de äldste och till de förnäma som var i staden och som bodde med Navot. 9Det hon skrev i brevet var:
"Utlys en fasta och sätt Navot vid folkets huvud (på honnörsplatsen), 10och sätt två män, pålitliga medborgare framför honom, och låt dem vittna mot honom och säga: 'Du välsignar (hebr. barach) [avfärdar/förbannar] Gud (Elohim) och kungen.' Bär sedan ut honom och stena honom så att han dör."11Och stadens män, de äldste och de förnäma som bodde i staden gjorde som Isebel (hebr. Izevel) hade sänt till dem i enlighet med det som var skrivet i brevet som hon hade sänt till dem. 12De utlyste en fasta och satte Navot vid folkets huvud (på honnörsplatsen). 13Och två män, pålitliga medborgare, kom och satt framför honom, och de två pålitliga medborgarna vittnade mot honom, mot Navot, framför folket och sa: "Navot har välsignat (hebr. barach) [avfärdat/förbannat] Gud (Elohim) och kungen." Sedan bar de ut honom ur staden och stenade honom med stenar så att han dog. 14Sedan sände de bud till Isebel (hebr. Izevel) och sa: "Navot är stenad och är död."
[Här används ordet välsigna, men med den motsatta betydelsen att avfärda och förbanna, se även vers 13 och Job 1:11; 2:5, 9]
15Och det skedde när Isebel hörde att Navot var stenad och var död att Isebel sa till Ahab: "Stig upp och ta i besittning jizreliten Navots vingård, som han vägrade att ge dig för silver, för Navot lever inte utan är död." 16Och det skedde när Ahab hörde att Navot var död att Ahab steg upp och gick ner till jizreliten Navots vingård och tog den i besittning.
17Och Herrens (Jahvehs) ord kom till tishbiten Elia, han sa: 18Stig upp, gå ner och möt Israels kung Ahab som bor i Samarien, se, han är i Navots vingård, till vilken han har gått för att ta den i besittning. 19Och du ska tala till honom och säga: Har du dödat och tagit i besittning? Och du ska tala till honom och säga: Så säger Herren (Jahveh): På platsen där hundarna slickade Navots blod ska hundarna slicka ditt blod, även ditt."
20Och Ahab sa till Elia: "Har du funnit mig, min fiende?" [Hälsningen liknar den i 1 Kung 18:17, men nu är det inte längre "orosstiftare" utan "fiende".]
Och Elia svarade: "Jag har funnit dig eftersom du har gett dig till att göra det som är ont i Herrens (Jahvehs) ögon. 21Se, jag ska föra ondska över dig och ska fullständigt svepa bort dig och från Ahab [hans ätt] ska jag utrota (hugga av), alla som urinerar mot muren [nedvärderande uttryck för en man; en oren hund, vers 19] – slav (instängd) eller fri – i Israel. [2 Kung 9:8] 22Och jag ska göra ditt hus likt Jerobeams hus, Nevats son, och likt Baasas hus, Ahijas son, för den ondska som du har provocerat mig med och fått Israel att synda.
23Och även om Isebel (hebr. Izevel) har Herren (Jahveh) talat och sagt: Hundarna ska äta Isebel (hebr. Izevel) i Jizreels vallgravar.
24Han som dör till Ahab i staden ska hundarna äta och han som dör på fältet ska himlarnas fåglar äta."
25Det fanns ingen som var som Ahab, som sålde (hängav) sig till att göra det som är ont i Herrens (Jahvehs) ögon, som Isebel (hebr. Izevel) hans hustru uppmuntrade. 26Och han gjorde många styggelser i att följa avgudar, i allt det som amoréerna gjorde, som Herren (Jahveh) kastade ut framför Israels söner.
27Och det skedde när Ahab hörde dessa ord att han rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sin kropp och fastade och låg i säcktyg och gick mjukt (smög, rörde sig ljudlöst).
28Och Herrens (Jahvehs) ord kom till tishbiten Elia, han sa: 29"Ser du hur Ahab ödmjukar sig själv inför mig? Eftersom han ödmjukar sig själv inför mig ska jag inte föra fram det onda i hans dagar, utan i hans söners dagar ska jag föra det onda över hans hus."
Ps 137:1-9
Psalm 137 – Vid floderna i BabelPsalmen är skriven under fångenskapen i Babylon, 596-538 f.Kr. Psalm 137 har några av de mest älskade inledande stroferna och den mest fasansfulla avslutningen av alla psalmer. Det går inte att förminska de avslutande orden. Detta är en äkta klagan riktad till Gud med en önskan om Guds rättvisa och hämnd för alla dem som föll offer när babylonierna intog Jerusalem.
Författare: Okänd
Struktur:
1. Platsen beskrivs, vers 1-3
2. Minnet av Jerusalem, vers 4-6
3. Bön om upprättelse, vers 7-9
när vi kom ihåg Sion [tempelberget i Jerusalem].
2I pilträden i dess mitt
hängde vi upp våra kinnor-harpor (kitharor – hebr. kinnor).
3De som förde oss i fångenskap bad oss om sångernas ord,
våra plågare bad oss vara muntra:
"Sjung en av Sions sånger".
4Hur ska vi kunna sjunga Herrens (Jahvehs) sång
i ett främmande land?
5Om jag glömmer dig, Jerusalem,
låt min högra hand glömma ...
[Meningen avslutas inte. Syftar poetiskt på att handen förlorar sin förmåga att kunna spela igen. Ordet för att glömma (hebr. shachach) är också snarlikt tikhshakh, att förtvina.]
6Låt min tunga fastna i gommen i min mun,
om jag inte kommer ihåg dig,
om jag inte gör Jerusalem
till min högsta glädje.
7Kom ihåg, Herre (Jahveh), mot Edoms söner,
Jerusalems dag [då staden föll],
de sa: "Bryt ner, bryt ner,
även dess grundvalar."
8O, Babylons dotter, som måste bli fördärvad,
lycklig (välsignad) är han som hämnas dig
för det du gjort mot oss.
9Lycklig (välsignad) är den som tar dina små
och krossar dem mot klippan. [Nah 3:10]
[Denna strof visar hur vi kan få lämna alla våra känslor till Gud, t.o.m. hatet mot dem som har gjort oss eller någon av våra närmsta illa. Genom att tala ut dessa ord ger vi uttryck för smärtan och lämnar den till Gud, och vet att en dag kommer han att döma varje människa rättvist, se Rom 12:16-21.]
Ords 17:16
16Till vilken nytta är pengar i en dåres handeftersom han inte har någon vilja (längtan, hjärta) att lära sig?
[Vishet kan inte köpas, se Job 28:15-19; den kommer genom att följa Guds väg och att vörda Herren, se Ords 1:28-33. En vanlig källa till konflikt mellan vänner är pengar, temat återkommer i vers 18.]
Apg 12:24-13:15
Guds ord fortsätter att spridas24Guds ord hade framgång och spred sig alltmer. 25När Barnabas och Saulus hade fullgjort sitt uppdrag i Jerusalem [överlämnat de finansiella gåvorna, se Apg 11:29-30], vände de tillbaka [till Antiokia] och tog då med sig Johannes som kallades Markus.
Barnabas och Paulus avskiljs på ett bönemöte i Antiokia
1[Barnabas och Saulus hade kommit tillbaka till Antiokia sedan de lämnat de insamlade medlen i Jerusalem, se Apg 11:29-30. Med sig har de också Barnabas kusin, Johannes Markus, se Apg 12:25; Kol 4:10. Apostlagärningarna skiftar nu fokus från Petrus och församlingen i Jerusalem till Saulus (som snart kommer att kallas Paulus) och hans missionsresor till hedningarna.
Ungefär tio år tidigare hade de första kristna kommit till Antiokia på grund av den svåra förföljelsen i Jerusalem, se Apg 11:19. Många hade sedan kommit till tro och Barnabas hade skickats dit för att hjälpa till, se Apg 11:22-24. På grund av den snabba tillväxten behövdes fler lärare så Barnabas sökte upp Saulus i Tarsus, se Apg 11:24-26. Det hade då gått åtta år sedan Saulus dramatiska omvändelse skedde på vägen till Damaskus. Det är alltså i denna stora församling i Antiokia som man nu samlas till bön och fasta.]
både (gr. te) Barnabas [som hade kommit från Jerusalem för att hjälpa den nya församlingen, se Apg 11:22-30]2De var i helig tjänst inför Herren och fastade. [Grundtextens leitourgounton har översatts "helig tjänst". Vårt ord "liturgi" härstammar från detta grekiska ord som är sammansatt av två ord: "offentlig" och "tjänst". Ordet används för att beskriva de gammaltestamentliga prästernas tempeltjänst, se Luk 1:23. Här används ordet om den kristna gudstjänsten och verkar betyda att de fem tillbad Gud i bön och lovsång, men också att de använde sina gåvor och profeterade och undervisade.]
och Simeon,som kallades Niger [vilket betyder svart/mörk på latin och troligtvis antyder att han var från Nordafrika – kan ha varit samma Simeon som bar Jesu kors, se Mark 15:21],och Lucius från Kyrene [som antagligen var bland de första som kom till Antiokia, se Apg 11:20],
[därtill] Manaensom hade vuxit upp tillsammans med [som var fosterbror till/barndomsvän med] landsfursten (tetrarken) Herodes [Herodes Antipas, som lät halshugga Johannes Döparen (Mark 6:14-29), regerade över Galileen 4-39 e.Kr.],och Saulus.
[Grammatiken i den här versen, ordet för "och" (gr. kai) mellan de tre första och två sista namnen, antyder att de tre första var profeter och de två sista var lärare. Dessa fem personer från mycket skilda bakgrunder utgjorde ett delat ledarskap i församlingen. Saulus hebreiska namn var Saul som betyder "efterfrågad i bön", men från och med Apg 13:9 och i övriga Nya testamentet omnämns han vid det grekiska namnet Paulus som betyder "den lille".]
Då sa den helige Ande [genom någon av profeterna]: "Avskilj nu åt mig Barnabas och Saulus till det arbete som jag har kallat dem till."
3När de hade fastat och bett [ännu mer vid samma tillfälle, eller vid en ny sammankomst] och lagt händerna på dem skickade de i väg dem.
[Det profetiska tilltalet bekräftar kallelsen att missionera bland hedningar, som Paulus redan fått, se Apg 9:15.]
PAULUS FÖRSTA MISSIONSRESA (13:4-14:28)
Paulus första missionsresa.
Utsända (gr. ekpempo) av den helige Ande gick de [Barnabas, Saulus och Johannes Markus] ner till [hamnstaden] Seleukia. Därifrån avseglade de till Cypern.
[Seleukia var Antiokias hamnstad och låg en dagsmarsch sydväst om staden. Än idag kan man se många välbevarade fornlämningar från den här tiden. Helt intakta är t.ex. de två gamla hamnpirerna, som senare uppkallades efter Paulus och Barnabas och som än i dag bär deras namn.]
På Cypern
Salamis på östra kusten
I hamnen i Efesos finns en modern rekonstruktion av ett typiskt mindre romerskt fraktfartyg.
[Båtfärden mellan Seleukia och Salamis tog två dagar. Barnabas var född på Cypern, vilket kan ha bidragit till att ön blev resans första mål, se Apg 4:36. Fram till Apg 13:13 nämns hans namn före Saulus, och han verkar vara den som initialt är den ledande. Det var antagligen också Barnabas idé att ta med sin kusin, Johannes Markus, se Kol 4:10. Han hade följt med Barnabas och Saulus från Jerusalem, se Apg 12:12, 25. Denne Markus blir senare också Markusevangeliets författare.]
De vandrar runt på ön
6De passerade igenom (ordagrant: ´genomvandrade´ – gr. dierchomai) [rörde sig västerut från stad till stad] över hela ön ända till Pafos [öns huvudort på den västra sidan].
[Mellan Salamis och Pafos (de två största städerna) är det 15 mil fågelvägen. Går de den snabbaste rutten (via den södra kustvägen) kan de avverka sträckan på en vecka. Mer troligt är dock att de sicksackar sig fram från öst till väst (och besöker städer som Soli, Kittion, osv.) och tillbringar några månader på ön.]
Pafos på västra kusten
I Pafos träffade de på en jude som utövade magi, en falsk profet som hette Barjesus [ett hebreiskt namn som betyder "son till Josua"]. 7Han fanns nära [var associerad med] Cyperns prokonsul Sergius Paulus som var en förståndig (intelligent) man.
[Sergius Paulus hade den högsta romerska befattningen på ön. Lukas använder de exakta romerska termerna som varierade från plats till plats och från årtionde till årtionde. Cypern hade blivit en prokonsulär provins med en prokonsul, under den fjärde romerske kejsaren Claudius regeringstid, år 41-54 e.Kr. Tidigare hade ön varit styrd av en propraetor.]
Sergius Paulus kallade till sig Barnabas och Saulus och ville höra Guds ord. 8Men [Barjesus som också kallade sig] Elymas, trollkarlen – som namnet betyder – gick emot dem och försökte hindra prokonsulen från att komma till tro.
[Elymas härstammar från arabiskans "vis man" eller arameiskans ord för "drömtydare" – båda orden beskriver någon som kan se in i framtiden. Han sysslade med ockult spiritism. Ett liknande exempel är trollkarlen Simon i Samarien, se Apg 8:9-13, 18-24.]
9Saulus, som även kallades Paulus [vilket var hans romerska namn som användes i de grekisktalande områdena], uppfylldes då av den helige Ande och spände ögonen i honom 10och sa: "Du djävulens son, full av allt svek och bedrägeri, och fiende till allt som är rätt! Ska du aldrig sluta att förvränga Herrens raka vägar? 11Nu kommer Herrens hand över dig, och du ska bli blind en tid och inte kunna se solen." [Denne falske profet hette "Barjesus". Etymologiskt betydde det "frälsarens son", men han var raka motsatsen.] I samma ögonblick föll töcken och mörker över honom, och han irrade omkring och sökte efter någon som kunde ta hans hand och leda honom. 12När prokonsulen såg det som hände kom han till tro, överväldigad av Herrens lära (undervisning).
Pamfylien – nuvarande södra Turkiet
Perge
Taurusbergen reser sig bakom Perge och den närliggande hamnstaden Attaleia, nuvarande Antalya, på Turkiets sydkust.
[Resan tog 3-4 dagar. Perge var provinsen Pamfyliens huvudort och låg några kilometer in i landet. Om båten lade till vid hamnstaden Attaleia (dagens Antalya på Turkiets sydkust) gick de landvägen 15 km upp till Perge. Hade båten last till Perge seglade de hela vägen längs med floden Kestros. De verkar bara göra ett kort uppehåll i Perge, däremot stannar de till och predikar i både Perge och Attaleia under tillbakaresan, se Apg 14:25.]
Där lämnade Johannes [Markus] dem och återvände till Jerusalem.
[Något inträffar som gör att Johannes Markus lämnar dem och återvänder till Jerusalem. Paulus skriver att han under sina resor stötte på många hinder och faror, se 2 Kor 11:26. Det kan ha varit de kommande strapatserna, malaria eller oenighet i ledarskapsfrågan där Paulus nu tar ledningen som fick Markus att vilja åka hem – vi vet inte. Händelsen gör dock att Paulus vid nästa resa inte litar på Markus och vägrar låta honom följa med, se Apg 15:39. Men efter några år ändrades denna inställning. Han kallar Markus för "medarbetare" i Kol 4:10 och "en god hjälp i min tjänst" i 2 Tim 4:11.]
Södra Galatien – nuvarande centrala Turkiet
Antiokia i Pisidien
14Själva for de vidare [norrut] från Perge och kom till Antiokia i Pisidien.
[Varför beger de sig av norrut på en gång utan att predika i Perge? Förklaringen kan finnas i Gal 4:13 där Paulus skriver att hans dåliga hälsa var orsaken till att han kom till Galatien första gången. Han berömmer dem för att de tog emot honom och frälsningsbudskapet, trots hans bedrövliga fysiska tillstånd. Kanske hade Paulus drabbats av malaria och behövde komma upp på högre höjd med torrare och svalare klimat. Apostlagärningarnas författare, läkaren Lukas, ger ingen diagnos och Paulus själv skriver bara att det var en kroppslig prövning. En annan förklaring till Paulus ohälsa kan vara att i Lystra blev Paulus stenad och släpad ut ur staden men överlevde, se Apg 14:19. Full med blåmärken kunde han väckt "förakt och avsky", se Gal 4:14. I så fall kom hans kroppsliga svaghet från förföljelse, inte sjukdom.
Det finns även en koppling mellan Sergius Paulus, Cyperns prokonsul som nyligen kommit till tro, och södra Galatien. Arkeologiska fynd har visat att hans familj hade sina rötter i Antiokia i Pisidien och att hans son bodde där.
Det fanns sexton städer som alla hette Antiokia. De hade grundats 300 f.Kr. av Seleukos Nikator för att hedra hans far Antiokia. Antiokia i Pisidien, i centrala nuvarande Turkiet, var belägen 1 100 meter över havet och hade omkring 100 000 invånare. Från Perge tog det en dryg vecka att vandra de 16 milen i bergig terräng över Taurusbergen till Antiokia i Pisidien. Området var ökänt för rånare.]
På sabbaten gick de till synagogan och satte sig där.
[Paulus och Barnabas hade troligen redan varit några dagar och bekantat sig med staden och några av invånarna. Gudstjänsten i synagogan började med bön. Sedan läste man veckans texter från Moseböckerna, följt av profeterna. Fanns någon lärd besökare kunde synagogföreståndaren be den personen läsa profettexten, se Luk 4:16. Den sista delen i gudstjänsten var en utläggning av texten eller predikan. Jesus predikade sittande, se Luk 4:20. Här står Paulus, se vers 16.]
På den västra sidan av staden Antiokia i Pisidien finns resterna kvar av den synagoga som Paulus och Barnabas besökte. Paulus predikan här är hans första som finns nedtecknad i Bibeln.
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
