Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Halvbibel - onsdag 2/7

1 Kung 18, Apg 21:18-36


1 Kung 18

Elia och Obadja
1Och det hände efter många dagar att Herrens (Jahvehs) ord kom till Elia i det tredje året, han sa: "Gå och visa dig för Ahab och jag ska sända regn över landet." 2Och Elia gick för att visa sig för Ahab.
    Och hungersnöden var stor i Samarien 3och Ahab kallade på Obadja [hebr. Ovadjaho – betyder: "Herrens tjänare"], som ansvarade för palatset (ordagrant: ´var över huset´) [i staden Samaria]. Och Obadja vördade Herren (Jahveh) mycket, 4för det var så att när [Ahabs hustru] Isebel (hebr. Izevel) utrotade (högg av) Herrens (Jahvehs) profeter hade Ovadjaho tagit 100 profeter och gömt dem 50 i varje grotta och gett dem bröd och vatten. 5Och Ahab sa till Ovadjaho: "Gå genom landet till alla vattenkällor och till alla bäckar, till äventyrs ska du finna gräs och rädda hästarnas och åsnornas liv, så att vi inte förlorar alla djur." 6Så de delade landet mellan sig och gick igenom det. Ahab gick en väg för sig själv och Ovadjaho gick en annan väg för sig själv.
     7Och medan han var på väg, se då mötte han Elia och han kände igen honom och föll på sitt ansikte och sa: "Är det du, min herre Elia?" 8Och han svarade honom: "Det är jag. Gå och berätta för din herre, se, Elia är här."
     9Och han sa: "I vad har jag syndat eftersom du sänder din tjänare i Ahabs hand för att slakta mig? 10Herren din Gud (Jahveh Elohim) lever, det finns inget folk (hednafolk) eller kungarike där min herre inte har sänt för att söka dig, och när de säger: 'han är inte här,' tar han en ed av det kungariket och folket att de inte har funnit dig.
     11Och nu säger du: Gå och berätta för din herre: Se, Elia är här. 12Och det ska ske så snart jag har gått ifrån dig att Herrens (Jahvehs) Ande för bort dig, vart vet jag inte, och när jag kommer och berättar för Ahab och han inte kan finna dig kommer han att slakta mig, men jag, din tjänare, har vördat Herren (Jahveh) från min ungdom. 13Har det inte berättats för min herre vad jag gjorde när Isebel slaktade Herrens (Jahvehs) profeter, hur jag gömde 100 män av Herrens (Jahvehs) profeter, 50 i varje grotta och gav dem bröd och vatten? 14Och nu säger du: Gå och berätta för din herre, se Elia är här, och han kommer att slakta mig."
     15Och Elia sa: "Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) lever, inför vilken jag står, jag ska verkligen visa mig själv för honom (Ahab) idag."

Elia och Baalsprofeterna
16Så Ovadjaho gick och mötte Ahab och berättade för honom, och Ahab gick och mötte Elia.
     17Och det hände när Ahab såg Elia att Ahab sa till honom: "Är det du, Israels orosstiftare (som ställer till oreda, drar olycka över landet – hebr. achar)?
     18Och han [Elia] svarade: "Det är inte jag som drar olycka (skapar oreda) i Israel, men du och din fars hus, i det att ni har övergivit Herrens (Jahvehs) budord (tydliga befallningar – hebr. mitsvot) och du har följt baalerna. 19Och nu, sänd efter och samla åt mig hela Israel på berget Karmel, och Baals 450 profeter och aserans 400 profeter [1 Kung 14:15] som äter vid Isebels bord."

Elia på Karmel

Karmelberget är en 4 mil lång bergskedja som sträcker sig sydöst från Haifa. På en av de högre punkterna ligger Muchraka, ett karmelitkloster, med en staty av Elia.

20Så Ahab [gjorde som Elia hade föreslagit och] sände bud till alla Israels söner och samlade alla profeterna på Karmel. [Den traditionella platsen för följande händelser är Muchraka på berget Karmel.] 21Elia trädde fram inför hela folket och frågade: "Hur länge ska ni hoppa (dansa, halta fram, vackla – hebr. pasach) på två kryckor (grenar; åsikter)? [Betydelsen kan vara "hur länge ska ni halta runt på två kryckor?" eller en bild av en fågel som hoppar från gren till gren och inte kan bestämma sig var den ska sitta.] Om Herren (Jahveh) är Gud (Elohim), följ honom, men om det är Baal, följ honom!" Men folket svarade honom inte ett ord.
     22Då sa Elia till folket. "Jag, jag ensam är kvar, en Herrens (Jahvehs) profet, men Baals profeter är 450 män. 23Låt dem därför ge oss två tjurar och låt dem välja en tjur åt sig själva och dela den i bitar och lägga den på veden, men lägg ingen eld under, och jag ska göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden men inte lägga någon eld under. 24Kalla på era gudar med namn och jag ska kalla på Herrens (Jahvehs) namn. Den Gud som svarar med eld, låt honom vara Gud." [Baal var stormguden som kastade ner blixtar från skyn.]
    Och hela folket svarade och sa: "Det är bra (väl) talat."
     25Och Elia sa till Baals profeter: "Välj en tjur åt er och gör i ordning den först för ni är många, och kalla på era gudars namn, men lägg ingen eld under."
    

Solnedgång över bergskedjan Karmel sett från norr.

26Och de tog tjuren som gavs dem och gjorde i ordning den, och kallade på Baals namn från morgonen ända till mitt på dagen och sa: "Baal, svara oss." Men där var ingen röst, inte någon som svarade. Och de hoppade (dansade, haltade – hebr. pasach) kring (framför, runt) altaret som var gjort. [Här används samma ord som användes om folkets ambivalens i vers 21.] 27Mitt på dagen (kring tolv då solen stod som högst) började Elia retas med dem och sa: "Ropa (be) högre! Visserligen är han en gud, men kanske är han försjunken i grubblerier eller så har han gått på toaletten, eller så är han på resa eller till äventyrs sover han och måste väckas."

[I ugaritiska texter nämns hur gudinnan Anat letar efter guden Baal och det svar hon får är att han är ute och jagar. Andra texter beskriver hur han dör och måste uppväckas. Den grekiska historikern Menander av Efesos (200 f.Kr.) skriver hur kung Chiram från Tyros (samtida med David, se 2 Sam 5:11) inrättade ritualer för hur den grekiska guden Herakles skulle väckas upp. Baalsprofeterna såg inte Elias förslag ovärdiga deras gud, utan tar dessa på fullaste allvar.]

28Då ropade de högre och skar sig själva som de brukade med svärd och lansar tills blodet sprutade fram över dem. 29Hela eftermiddagen fortsatte de att profetera [ropa och skrika] ända till tiden för offret [matoffret på kvällen – hebr. mincha; som offrades vid solnedgången, se 2 Mos 29:38-41]. Men där var ingen röst, ingen som svarade dem, ingen som tog notis om dem.

30Och Elia sa till allt folket: "Kom nära mig." Och allt folket kom nära honom. Och han återställde Herrens (Jahvehs) altare som var nedrivet. 31Och Elia tog tolv stenar efter antalet av Jakobs söners stammar [som symboliserade det tidigare enade Israel, se Jos 4:2-20], till vilken Herrens (Jahvehs) ord kommit och sagt: "Israel ska vara ditt namn." [1 Mos 32:22-32] 32Och med stenarna byggde han ett altare i Herrens (Jahvehs) namn och han gjorde ett dike runt altaret, så stort att det kunde rymma två sea-mått [totalt 15-20 liter] säd. 33Och han lade ved i ordning och delade tjuren i delar och lade den ovanpå veden. 34Och han sa: "Fyll fyra krukor med vatten och häll ut det ovanpå brännoffret och på veden." [3 Mos 1:1-17] Och han sa: "Gör det en andra gång." Och de gjorde det en andra gång. Och han sa: "Gör det en tredje gång." Och de gjorde det en tredje gång. 35Och vattnet rann runt omkring altaret och han fyllde även diket med vatten.
    

Kishon är en av de större floderna i Israel och har sitt utlopp i Haifia.

36Och det skedde när det var tid för offret [kvällsoffret] att profeten Elia kom nära och sa: "Herre (Jahveh) Abrahams Gud och Isaks Gud och Israels Gud, låt det bli känt idag att du är Gud (Elohim) i Israel, och att jag är din tjänare, och att jag har gjort allt detta på ditt ord (därför att du har sagt det). 37Hör mig Herre (Jahveh), hör mig, så att detta folk vet att du Herre är Gud (Jahveh Elohim), för du vänder deras hjärtan tillbaka (vänder deras hjärtan rätt igen).
     38Sedan föll Herrens (Jahvehs) eld och den slukade brännoffret och veden och stenarna och stoftet [marken runt altaret] och slickade upp vattnet som var i diket. 39Och när allt folket såg det föll de på sina ansikten och de sa: "Herren (Jahveh) han är Gud (Elohim), Herren (Jahveh) han är Gud (Elohim)."
     40Och Elia sa till dem: "Ta Baals profeter, låt inte någon av dem fly." Och de tog dem och Elia förde ner dem till Kishons bäck och dräpte dem där.

Regnet kommer
41Och Elia sa till Ahab: "Stig upp, ät och drick för där är ett ljud av mycket regn." 42Så Ahab steg upp och åt och drack. Men Elia gick upp till toppen av Karmel och han böjde sig ner över marken med sitt huvud mellan sina knän.

[Den vanliga ställningen för bön var stående eller på knä. Här knäböjde Elia och sänkte sedan ner sitt huvud mot marken, mellan knäna, tills hans panna rörde vid marken. Han intar en kroppsställning som påminner om den en kvinna har när hon föder barn.]

43Och han [Elia] sa till sin tjänare: "Gå upp, jag ber dig, och titta mot havsvägen (i riktning mot havet) [västerut]." Och han gick upp och tittade och sa: "Där är ingenting." Och han sa: "Gå igen", sju gånger.
     44Och det hände den sjunde gången att han [Elias icke namngivna tjänare] sa: "Se, ett moln reser sig ur havet, litet som en mans hand."
    Och han sa: "Gå upp, säg till Ahab: Gör din vagn redo och far ner så att inte regnet stoppar dig." 45Och det skedde efter en liten stund att himlarna blev svarta av moln och vind och det kom ett stort regn. Och Ahab red och kom till [hans hemstad] Jizreel. 46Och Herrens (Jahvehs) hand var över Elia och han band upp sina kläder och sprang före Ahab till Jizreels ingång.

Apg 21:18-36

Samtal med Jakob och de äldste
18Nästa dag gick Paulus tillsammans med oss andra till Jakob [Jesu bror, som ledde församlingen i Jerusalem]. Alla de äldste [ledarna i församlingen] kom också dit.

Det är anmärkningsvärt att ingen av apostlarna nämns. De fanns med i det förra apostlamötet för sju eller åtta år sedan, se Apg 15:4. Det är troligt att de är ute på missionsuppdrag runt om i världen. De tog uppdraget i Matt 28:19-20 på fullt allvar att nå hela världen under sin livstid. Även om det finns berättelser och sägner som inte är trovärdiga, kan man med ganska stor säkerhet ändå säga att områden som ligger så långt från Jerusalem som England, Spanien, Mauritius, Etiopien, Kina och Finland, alla ser ut att ha haft besök av en eller flera av Jesu tolv apostlar!

Petrus var i Mindre Asien, och vi vet att han verkade i städerna Antiokia och Rom.
Andreas, Petrus bror, reste norrut och evangeliserade Bulgarien, Ukraina, Rumänien och Ryssland och kan ha varit ända upp mot gränsen till Finland.
Jakob, Sebedeus son, hade dödats av Herodes Agrippa I, se Apg 12:1-2. Innan dess sägs det att han evangeliserade i Spanien.
Johannes, Jakobs bror, verkade i Turkiet.
Filippus sägs ha verkat i Grekland, Frygien och Syrien. I utgrävningar 2011 i Hierapolis (i dagens Turkiet) hittades hans namn på en grav från första århundradet och kyrkor som sedan byggs kring den platsen har traditionen av att det är aposteln Filippus grav.
Matteus verkade först i Nordafrika, men rörde sig senare söderut och räknas som Etiopiens apostel.
Jakob, Alfeus son, verkade i Egypten.
Judas Taddeus och Simon seloten evangeliserade Mesopotamien och Persien. Simon verkade dessutom i hela Nordafrika från Egypten hela vägen ut till Atlanten. Därifrån ska han ha rest med båt till England där vi vet att kristendomen redan hade anlänt när södra England blev en del av Romarriket år 43 e. Kr.
Tomas och Bartolomeus reste först till Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan ända fram till Pakistan och Kina. Efter apostlamötet i Jerusalem for de ut igen via Saudiarabien till Indien.
Mattias, som ersatte Judas Iskariot, sägs enligt grekisk tradition ha verkat i Kappadokien och längs med Kaspiska havet, men det finns många olika traditioner kring honom.

19Paulus hälsade på dem och berättade i detalj om allt som Gud hade gjort bland hedningarna genom hans arbete. 20När de hörde det, prisade de Gud. Sedan sa de till honom:
"Du ser, broder [Paulus], att det finns tiotusentals (många myriader, ett oräkneligt antal) judar som har kommit till tro [här i Jerusalem eller hela Judeen], och alla håller de strängt (hängivet, fanatiskt – gr. zelotes) på lagen [Torah].

[Detta möte sker troligen våren 56 eller 57 e.Kr., en tid som kännetecknades av judisk nationalism med många revolter och ett starkt motstånd mot hedningar. Ordagrant "många myriader". En myriad betecknar det högsta talvärdet i grekiskan som är 10 000, men används också för att beskriva ett mycket stort antal i generella termer, se 1 Kor 4:15; 14:19. Församlingen har växt, se Apg 2:41; 4:4; 5:14; 6:7. Jerusalems totala befolkning vid den här tiden uppskattas till några hundra tusen invånare. Tre gånger per år växte befolkningen drastiskt till det dubbla eller tredubbla, då pilgrimer besökte staden under några veckors tid under högtiderna, se Apg 2:9-11; 20:16.]

21Nu har de hört sägas (ryktet går – gr. katecheo) att du [Paulus] lär alla judar därute bland hedningarna att avfalla från Mose och säger att de inte ska omskära sina barn eller leva efter våra seder. [Ordagrant: "avfall (skilsmässobrev) från Mose, du lär". Ordet avfall (gr. apostasia) är den feminina formen av gr. apostasion som är skilsmässobrev, se Matt 5:31. Ordet används bara här och i 2 Thess 2:3.] 22Vad ska vi göra nu [vad är det bästa i denna situation]? De får säkert höra att du har kommit. 23Gör därför som vi säger: Vi har fyra män som har avlagt ett löfte. 24Ta med dem och rena dig tillsammans med dem och betala för dem så att de får raka huvudet. Då förstår alla att inget av det de har hört om dig är sant, utan att du själv följer (lever i linje med) undervisningen [Torah – gr. nomos] och håller (vaktar) den.

[Fyra messianska judar i församlingen hade snart fullbordat ett nasirlöfte. Ordet nasir kommer från det hebreiska verbet nazar som betyder att avskilja. Det är ett frivilligt löfte att avhålla sig från vin – detta livets goda, och stå till Herrens tjänst och söka honom på ett speciellt sätt. Både män och kvinnor kunde göra detta för en tid, se 4 Mos 6:1-21. Paulus tillfrågas att vara med i den avslutande ceremonin i templet när de rakade av sitt hår, se 4 Mos 6:18. Han skulle också bekosta de omfattande offren, se 4 Mos 6:14-15. Han var inte själv delaktig i detta nasirlöfte, eftersom den kortaste perioden var trettio dagar, och det gällde bara sju dagar, se vers 27. Dock rakade Paulus sitt hår i Korint, se Apg 18:18. Om det var ett nasirlöfte kan det hända att han fullgör delar av det här.]

25Men när det gäller hedningar som kommit till tro, har vi skrivit [under apostlamötet, se Apg 15:20, 29] och bestämt att de ska hålla sig borta från kött offrat till avgudar, från blod, kött av kvävda djur och sexuell omoral."
Paulus i templet

Mellan den yttre förgården och de inre tempelgårdarna fanns en skiljemur med skyltar som varnade hedningar att närma sig templet.

26Då tog Paulus med sig männen, och nästa dag renade han sig tillsammans med dem. Sedan gick han in i templet och meddelade när reningsdagarna skulle vara avslutade och offret bäras fram för var och en av dem.

[En jude som återvände till Jerusalem efter att ha varit på hednisk mark genomgick en reningsperiod på sju dagar, se 4 Mos 19:12. Paulus använde sin judiska härkomst för att vinna judar, se 1 Kor 9:20.]

27När de sju dagarna närmade sig sitt slut, fick judarna från Asien [troligen tillresta judar från Efesos] se Paulus i templet. De hetsade upp hela folkmassan, grep tag i honom 28och skrek: "Israeliter, hjälp oss! Här är mannen som lär alla överallt att vara emot vårt folk och vår lag [Torah] och denna plats [det heliga templet]. Nu har han till och med tagit in greker i templet och orenat denna heliga plats!" 29De hade nämligen sett Trofimus från Efesos [en av representanterna som reste med Paulus, se Apg 20:4] ute i staden med Paulus och antog att Paulus hade tagit med honom in i templet. [Innanför barriären som icke-judar inte fick gå innanför.]

[Den judiske historikern Josefus beskriver hur varningen var skriven på grekiska och latin. En fransk arkeolog fann en sådan sten med hela den grekiska texten 1871. Stenen hade använts som byggmaterial till ett hus norr om templet. Eftersom Jerusalem då tillhörde Ottomanska riket fördes stenen till Istanbul där den än i dag kan ses på Istanbuls arkeologiska museum. Ett fragment av en annan sten hittades 1936 och kan ses i Jerusalem på Israel Museum. Fyndet var intressant eftersom analyser visade att varningen var skriven med röd färg. Den fullständiga texten är: "Ingen främling får beträda innanför templets inhägnad! Den som överträder bär själv ansvaret för sin död, som kommer att bli följden." Den lite märkliga formuleringen i slutet visar hur judarna inte själva kunde straffa någon till döden, utan var tvungna att gå via romarna för att verkställa dödsstraffet – vilket exakt är vad som hände med Jesus.]

Upplopp
30Hela staden kom i rörelse, och folk strömmade till. De grep tag i Paulus och släpade ut honom ur templet, och genast stängdes portarna.
     31Medan de försökte döda honom, fick befälhavaren för den romerska bataljonen information om att Jerusalem var i uppror. [Den romerska befälhavaren hette Claudius Lysias, se Apg 23:26. Han ansvarade för en kohort, som bestod av 600 soldater. Han befann sig i Antoniaborgen som hade flera torn där man hade uppsikt över tempelområdet och märkte att det var oroligheter på gång.] 32På en gång tog han med soldater och befäl (centurioner) och sprang ned till folksamlingen. [Eftersom en centurion ansvarade för 100 soldater, var det minst 200 soldater som kom rusande.] Så snart de fick se befälhavaren och soldaterna slutade de att misshandla Paulus.

Paulus grips
33Befälhavaren steg då fram, grep honom och befallde att han skulle beläggas med dubbla bojor. Sedan frågade han vem han var och vad han hade gjort.
     34Några i folkmassan skrek ett, andra något annat. Då han i kaoset inte kunde få klart besked befallde han att Paulus skulle föras till fästningen. 35När de nådde trappan var soldaterna tvungna att bära honom, så våldsamt trängde folkmassan på, 36för de följde efter och skrek: "Bort med honom!"





Igår

Planer

Stäng  


Halvbibel - Andra delen (första delen 2019)