Psalm 1 börjar med "välsignad är den som inte vandrar" och Psalm 2 slutar med "välsignade är de som tar sin tillflykt till honom". Enligt Talmud (en sammanfattning och utläggning av Gamla testamentet) räknades de två första psalmerna som en psalm då David inledde och avslutade sina favoritpsalmer med ordet ashrei – välsignad, salig, lycklig. Oavsett om det var en eller två psalmer, hör de ihop och sammanfattar på ett fint sätt temat i alla Psaltarpsalmer. Det finns två livsvägar, och en dag ska Messias komma och ställa allting tillrätta.

Författare: David, enligt Lukas, se Apg 4:25

Citeras: Den mest citerade psalmen i hela NT.
Vers 1-2 citeras i Apg 4:25-26
Vers 7 citeras i Apg 13:33; Heb 1:5; 5:5
Vers 8-9 i Upp 2:26-27; 12:5; 19:15

Struktur: Psalmen är uppdelad i stycken om tre verser vardera.
1. Folket har gjort uppror och talar, vers 1-3
2. Guds respons, vers 4-6.
3. Kungen talar, vers 7-9.
4. Uppmaning att följa Guds väg, vers 10-12.

Varför larmar hednafolken (planerar folkslagen/nationerna uppror)?
    Varför tänker (yppar, muttrar – hebr. hagah) folken tomma tankar?

[Samma ord som används om den rättfärdige som begrundar Herrens ord (Ps 1:2) används här för att beskriva hur folken fyller sig med fåfängliga tankar som de upprepar för sig själva. Deras dåraktiga planer är lönlösa. Hednafolken/folkslagen (hebr. goj) syftar på folk som förenas av ett landområde, medan det andra ordet folken (hebr. leom) mer har att göra med etnicitet. Det finns en övergång från det mer allmänna i "hednafolken/folkslagen" (vers 1) till att mer specifikt peka ut "kungarna och härskarna" för dessa i vers 2. Crescendot kommer i vers 3 med deras föraktfulla uttalande.]
²Jordens kungar reser sig
    och härskarna samlar sig
    mot Herren (Jahveh) och mot hans Smorde [Messias, Jesus].
³[De kungar som gör uppror mot Gud säger:]
"Låt oss slita sönder deras band (kedjor),
    och kasta av oss deras rep!"

[Det finns ingen sann frihet utanför Guds vilja. Jesus säger att vi behöver gå in under hans ok, dvs. lägga ner vårt eget liv och följa honom, för att uppleva den friheten. Jesu ok är ett milt, gott och behagligt ok, se Matt 11:30. Nästföljande tre verser beskriver Guds reaktion på det trots och högmod som mänskliga sammansvärjningar är uttryck för.]

⁴[Guds respons:]
Han som sitter (bor, sitter på tronen) i himlen ler (skrattar),
    Herren (Adonai) förlöjligar dem. [Han härmar dem för att visa parodin i människans försök att göra revolt mot Gud.]
⁵Sedan talar han till dem i sin vrede,
    och skrämmer dem i sin vredes glöd (djupt ogillande):
⁶"Jag har insatt min Kung på Sion [Jerusalem],
    mitt heliga berg."

[Sion är ett namn på platsen Jerusalem, men har också en vidare betydelse som Guds stad, rike och hans folk, se 1 Kung 8:1; Jes 40:9; Heb 12:22. Ursprungligen syftade Sion på det berget där David lät bygga sitt palats (2 Sam 5:6-7, 9). Sedan Salomo hade byggt templet innefattades även det i begreppet Sion (Ps 132:13). Petrus citerar Jes 28:16 och refererar till hur Jesus har blivit "hörnstenen i Sion", se 1 Pet 2:6. I föregående vers liknas de troende vid levande stenar i ett andligt tempel, se 1 Pet 2:5. Platsen har också en framtida betydelse då alla hednafolk ska strömma dit, se Jes 2:2; Upp 21:2-3.]

⁷[Kungen säger:]
Jag vill återberätta (räkna upp – hebr. safar) vad Herren (Jahveh) har sagt till mig:
    "Du är min son, i dag har jag fött dig.
⁸Begär (fråga – hebr. shaal) av mig, och jag ska ge dig
    hednafolken som arv och hela jorden (marken, jordens yttersta gränser) som egendom.
⁹Du ska krossa (valla) [regera över] dem med en järnspira (en käpp av järn) [ha all auktoritet, se Upp 2:27-28; 12:5; 19:15],
    slå dem i spillror som lerkärl."

[Den grekiska översättningen Septuaginta har "valla" istället för krossa, och liknar folken vid en fårhjord som leds. I Israel och i Mellanöstern var herden en vanlig metafor för kungen, se 1 Kung 22:17; Jer 23:1; Hes 34:2, och det finns även en koppling mellan spiran och herdens käpp, se Mika 7:14. För att få betydelsen "valla" måste dock konsonanterna i den hebreiska texten vokaliseras lite annorlunda så det blir ra-ah, istället för ra-a, som betyder "krossa". Det som ändå talar för att "krossa" är den korrekta betydelsen är parallellen till "slå i spillror", hebr. nafats.]

¹⁰Så därför, ta ert förnuft till fånga nu, ni kungar,
    låt er varnas (lär er och låt er bli tillrättavisade), ni domare (ledare) på jorden.

[Verbet varnas (hebr. jasar) står i den passiva hebreiska verbformen nifal, en reflexiv verbform där subjektet både utför och tar emot handlingen. Formen förstärker inbjudan att ta emot erbjudandet att omvända sig medan det ännu finns tid.]
¹¹Tjäna (lyd) Herren (Jahveh) med fruktan (vördnadsfull tillbedjan),
    och gläd er med bävan.
¹²Kyss Sonen [hylla, fall ned inför honom i vördnad och tillbedjan, låt Sonen regera],
    så att han inte blir vred [så att han inte dömer er nu, vrede används metonymiskt, som en omskrivning för en handling]
    och ni förgås på er väg (ni dör på grund av ert sätt att leva),
    när hans vrede snabbt tänds.
    [Guds dom liknas här med eld, den mest förödande och fruktade kraften i dåtida Israel.]
Rikt välsignade (saliga; mycket lyckliga) är alla som tar sin tillflykt till honom!

[Kindkyssen var och är en vanlig hälsningsform i Medelhavsområdet, se Rut 1:9; Apg 20:37; Rom 16:16. Det är också uttryck för att visa aktning och hyllning, se 2 Mos 18:7. Uttrycket "på er väg" används som en bild på människans liv. I Psaltaren är det en vanligt återkommande bild där det finns två vägar, den rättfärdiges och den ogudaktiges, se Ps 1:6. Pluralformen av "välsignad" (hebr. ashrei) beskriver en fullhet av välsignelser. Eftersom pluralformen inte finns på svenska översätts ordet med "rikt välsignad" och "mycket lycklig". Det är samma ord som inleder Psaltaren, se Ps 1:1.]

Tillbaka upp

---

Ords 18:13

¹³Den som svarar innan han hört alla fakta
    är dåraktig och får skämmas.

Tillbaka upp

---

Apg 22:17-23:10

¹⁷[Synen i templet:]
När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet [under något av de dagliga bönepassen klockan nio, tolv eller tre], kom jag i hänryckning. ¹⁸Jag såg honom, och han sa till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.
     ¹⁹Jag sa: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. ²⁰Och när ditt vittne Stefanos blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom. [Apg 7:58] ²¹Då sa han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna." ²²Ända tills nu hade de [folkskaran] lyssnat på Paulus [då han gett sitt vittnesbörd på den arameiska dialekten], men nu ropade de högt: "Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!" ²³De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.

[Det är inte helt klart varför de slet av sig sina mantlar, kanske för att vara redo att stena honom, se Apg 7:58? Att kasta damm på huvudet var ett tecken på sorg. Att skaka av sig det av fötterna var ett tecken på att man tog bort det som var oheligt, se Apg 13:1. Att de kastar damm kan bero på att de här på tempelområdet inte hade något annat att kasta på honom, se Joh 8:5-8.]

Paulus på väg att bli torterad
²⁴[Lysias förstod inte hebreiska/arameiska så han beslutade sig för den vanliga romerska metoden för att få höra sanningen – förhör under tortyr. Piskan (en romersk flagrum) bestod av läderremmar försedda med inbäddade metallkulor eller vassa benfragment utformade för att slita upp huden. Det var inte ovanligt att offret dog. Detta var ett mycket värre straff än piskningen Paulus och Silas fick i Filippi, se Apg 16:22.]

Befälhavaren [Lysias] beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp, så att man fick veta varför de skrek så mot honom.
     ²⁵När de hade sträckt ut honom för piskan, sa Paulus till officeren som stod där: "Får ni piska en romersk medborgare som inte ens är dömd för något?"
     ²⁶Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren [Lysias] och berättade det och sa: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!"
     ²⁷Då gick befälhavaren dit och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?"
    Paulus svarade: "Ja."
     ²⁸Befälhavaren sa: "Jag fick betala en stor summa pengar för det medborgarskapet."
    Paulus svarade: "Men jag är född med det."
     ²⁹De som skulle förhöra honom drog sig genast undan. Även befälhavaren blev förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare som han hade belagt med bojor.

Paulus inför Sanhedrin
³⁰Nästa dag ville han [befälhavaren Lysias] få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet [Sanhedrin] skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.

Stora rådet sammanträdde i den norra delen av tempelbyggnaden. I tempelområdets nordvästra hörn låg Antoniaborgen.

¹[Stora rådet sammanträdde i ett rum på den inre tempelgården. Enligt Talmud låg det på den norra sidan av tempelbyggnaden och kallades "stenhallen" eller ordagrant "kammaren av huggen sten". Deltagarna satt i en halvcirkel och den åtalade stod i mitten framför dem.]

Paulus fäste ögonen på Stora rådet [på de 71 samlade medlemmarna] och sa: "Bröder, jag har levt inför Gud (som en Guds medborgare) med rent samvete (gott uppsåt) intill denna dag." [Paulus har varit trogen sin övertygelse, se Fil 3:6; Heb 10:22; 1 Tim 1:12-15.] ²Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid Paulus att slå honom på munnen [för att tysta honom och markera den hädelse han nyss uttalat].

[Då som nu är en anklagad person oskyldig ända tills han förklarats skyldig. Att då straffa Paulus innan han var dömd var emot lagen, se 3 Mos 19:15. Jesus blev också slagen på munnen, se Joh 18:22-23.
    Ananias var överstepräst från 48 e.Kr. till omkring 58 e.Kr. Ananias var känd för att ta mutor och förskingra offrade medel. År 52 e.Kr. blev han sänd till Rom av Syriens ståthållare Quadratus för att utfrågas inför kejsaren Claudius gällande våldsamheter han beordrat. Hans pro-romerska politik gjorde honom illa omtyckt av hans landsmän. Han blev brutalt mördad under en judisk revolt 66 e.Kr.]

³[Paulus använder samma ord "slå" när han svarar. Han förbannar inte Ananias, men han uttalar en dom över honom.] Då sa Paulus till honom: "Gud ska slå dig, din vitkalkade vägg [hycklare]! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen när du befaller att de ska slå mig." [Jesus använde liknande uttryck om vitkalkade gravar för att beskriva fariséernas hyckleri och religiösa skådespel, se Matt 23:27. Se även Hes 13:10-16.]
     ⁴De som stod bredvid [som blivit uppmanade att slå honom] frågade: "Förolämpar du Guds överstepräst?"
     ⁵Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet [i 2 Mos 22:28]: En ledare för ditt folk ska du inte förbanna."

[Det är möjligt att Paulus talar ironiskt att han inte visste att en överstepräst kunde agera så mot lagen. Det var inte ovanligt att använda ironi, se 1 Kor 4:8-13; 1 Kung 18:27. Det kan också vara så att han inte vet vem som är överstepräst, då Paulus har varit borta från Jerusalem under tio års tid. Under religiösa ceremonier bar översteprästen speciella kläder, men här i detta extrainkallade möte som den romerska befälhavaren sammankallat var det troligen inget som särskilde översteprästen. Det kan också varit så att någon annan ledde själva mötet. Ett annat förslag är att Paulus såg dåligt, men eftersom han nyligen tittat noga på dem är det inte troligt, se vers 1. Att Ananias är den som befaller dem som står närmast Paulus att slå honom, talar för att Paulus måste förstått att han var någon form av ledare. Även Lukas som skriver ner denna berättelse identifierar Ananias som överstepräst.]

⁶Paulus visste att en del av dem var saddukéer och de andra fariséer, så han sa med hög röst i Rådet: "Bröder! Jag är farisé och son till fariséer. Jag står inför rätta här på grund av hoppet om de dödas uppståndelse (anledningen till rättegången är att jag tror på uppståndelsen och ett evigt liv)."
     ⁷När han sa detta utbröt en hetsig diskussion mellan fariséerna och saddukéerna, och de församlade delades i två läger. ⁸Saddukéerna [som var i majoritet i Sanhedrin] säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariséerna erkänner [sin tro på] allt detta. ⁹Ett stort uppror (tumult) startade, och några av dem som tillhörde fariséernas parti stod upp och argumenterade för sin sak [de dödas uppståndelse]. De sa: "Vi ser inget ont (fel) hos denne man. Men om en ande har talat med honom eller en ängel ..." [Meningen avslutats inte och är en s.k. aposiopesis. Antagligen blir det sådant tumult att fariséerna avbryts mitt i sitt anförande.] ¹⁰Diskussionen (striden) blev allt häftigare, befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, så han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen [Antoniaborgen].

[Enligt romersk lag fanns det tre olika häktningsförfaranden:

1. Custodia publica – allmänt häkte i fängelsehålor. Paulus och Silas var i sådant förvar i Filippi, se Apg 16:24.
2. Custodia libera – fri under uppsikt. Högre uppsatta kunde få denna typ av häktesorder.
3. Custodia militaris – häktad under militär uppsikt. En soldat avdelades för att vakta fången med sitt liv. Hans vänstra hand var kedjad till fångens högra hand. Fången hölls ofta i soldaternas kasern, men kunde ibland få bo i ett eget hus men under uppsikt av sin vakt, vilket var fallet för Paulus under hans första fångenskap i Rom. Under de två åren i Caesarea verkar Paulus också haft handbojor, se Apg 26:29.

Här i Antoniaborgen hölls Paulus i Custodia militaris.]

Tillbaka upp