Psalm 14 och Ps 53 är snarlika. Det som skiljer dem åt är några ordval, instruktionerna i den första titelversen och vers 5-6. Psalm 14 använder gudsnamnet JHVH i vers 2, 6 och 7 medan Psalm 53 använder sig av det mer generella ordet Elohim för Gud.
    På Bibelns tid var det en självklarhet att tillvaron hade en andlig dimension. Frasen "det finns ingen Gud" i vers 1 syftar snarare på en praktisk ateism än vår tids västerländska teoretiska ateism. Psalmens budskap riktar sig därför även till den som säger sig tro, men lever sitt liv som om Gud inte finns. Det hebreiska ordet för dåre är naval och kommer från navel som beskriver något som tynar bort, faller ner och vissnar. Detta ord beskriver inte någon som är dum eller ointelligent. Istället handlar det om moralisk dårskap. Den som gång på gång går emot sitt samvete dör till sist inombords och kväver sitt andliga liv. Bilden som målas upp är en moral som skrumpnar och förtvinar, se även inledningen till Ordspråksboken för de olika orden för dåre i hebreiskan. I Första Samuelsboken berättas om en man som just hette Naval. Under en period när David var på flykt från Saul ville Naval inte kännas vid David trots att David varit god mot honom, se 1 Sam 25:25. När David nu sjunger ut det hebreiska ordet naval i denna psalm, finns säkert associationen i Davids bakhuvud till denne man med samma namn som personifierar dårskap.

Citeras: Vers 1-3 citeras sammanfattande i Rom 3:10-12

Författare: David

Struktur:
1. Dårens gärningar, vers 1b-4
2. Guds dom, vers 5-6
3. Bön om frälsning, vers 7

Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Av David.

Dåren (den moraliskt förtvinade, den som är på väg att tyna bort) säger i sitt hjärta (till sig själv):
    "Det finns ingen Gud (han bryr sig inte)." [Ps 10:4]
De [människor som inte vill veta av Gud] är fördärvade (förstörda, som ödelagda städer),
    de har begått avskyvärda handlingar, ingen gör det goda.
    [Ordet "fördärvade" används första gången om tillståndet på jorden innan syndafloden, se 1 Mos 6:11.]
²Herren (Jahveh) skådar ner från himlen
    på människosläktet (Adams barn),
för att se om det finns någon som är förståndig (lever vist),
    någon som söker (frågar efter, tar sin tillflykt till, ofta träder fram inför) Gud.

[På samma sätt som föregående vers för även denna tankarna tillbaka till Första Moseboken och hur Gud kom ner för att se vad människorna gjorde när de byggde Babels torn, se 1 Mos 11:5.]

³Alla (varenda en) har vikit av [från den rätta vägen, söker inte Gud],
    tillsammans – alla har blivit moraliskt korrupta (har de härsknat och stinker);
    ingen gör det som är rätt,
inte en enda en.

[Paulus citerar från denna vers, se Rom 3:10-12. Den leder till slutsatsen att "alla har syndat och saknar härligheten från Gud." Ordet för "har blivit moraliskt korrupta" (hebr. alach) är ovanligt. Det återfinns bara i den parallella psalmen Ps 53:4 och i Job 15:16. Det används om mjölk som blivit sur och kött som ruttnar, men också om moraliskt förfall. Människan var god från början, men har blivit moraliskt fördärvad. Kontrasten förstärks också av att första ordet är "alla" och det sista är det lägsta antalet ett, och inte ens "en enda". Se också Matt 5:13; Rom 1:22; Kol 4:6.]

⁴Förstår de ingenting (lär de sig aldrig),
    de som gör det onda?
De äter (förtär) mitt folk på samma sätt som de äter (förtär) bröd,
    de åkallar inte (ropar inte i bön till) Herren (Jahveh).

[Lika naturligt och alldagligt som att äta bröd, slukar och förgör dessa onda Guds folk. De söker inte Herren, de förkastar Guds existens och hans sanningar.]

⁵Där står de, helt skräckslagna (ordagrant "förskräckta förskräcks de"),
    eftersom Gud (Elohim) är med de rättfärdigas släkte (står på deras sida).
⁶Ni förlöjligar (hånar, gör om intet) den förtrycktes (svages) planer [försöker ta bort deras hopp, försöker förvirra dem],
    men Herren (Jahveh) är hans tillflykt.

⁷O, att Israels frälsning
    skulle komma från Sion [poetisk bild på Jerusalem, platsen för Guds närvaro].
När Herren (Jahveh) vänder sitt folks öde (återupprättar sitt folk, för dem tillbaka från fångenskap),
    då ska Jakob jubla och Israel glädjas!

Tillbaka upp

---

Ords 19:17

¹⁷Den som bemöter den nödställde med nåd (favör, oförtjänt kärlek – hebr. chanan) [den som böjer sig ner och hjälper den fattige] lånar åt (flätar/tvinnar sig samman med) Herren (Jahveh)
    och han lönar honom med trygghet [hebr. shalem – dvs. han får frid i själen och alla sina behov fyllda].

[Verbet låna (hebr. lava) inleder versen och betyder ordagrant "att tvinna ihop/fläta samman". Betoningen här ligger på den som går Herrens ärenden för att hjälpa någon som hamnat i knipa (oftast av ekonomisk art). Hebr. dal (nödställd, hjälplös, svag) betyder bokstavligen minus/subtraktion och beskriver något som gått förlorat. Hebreiskan kan tolkas så att det både är den drabbade och den som lånar till Herren, som fullt ut återgäldas av honom.]

Tillbaka upp

---

Rom 4:13-5:5

Rättfärdiggjord genom tro, inte genom lagen
¹³Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. ¹⁴Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron meningslös och löftet upphävt. ¹⁵Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen [känd] lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. ¹⁶Därför heter det "av tro", för att det ska vara av nåd och för att löftet ska stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, ¹⁷som det står skrivet: "Jag har gjort dig till far för många folk." [1 Mos 17:5] Inför den Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till, trodde Abraham och blev vår far.

Rättfärdiggjord genom tro på Guds löften
¹⁸Där inget hopp fanns [där mänskligt sett allt hopp var ute] hoppades och trodde Abraham att han skulle bli "en far för många folk" [1 Mos 17:5], eftersom det var sagt: "Så [enormt talrika] ska dina ättlingar bli" [1 Mos 15:5]. ¹⁹Han lät sig inte försvagas i tro när han såg (betraktade) hur hans egen kropp var så gott som död, han var ju omkring hundra år gammal, och att Sarahs moderliv var dött.
     ²⁰Ingen otro fick honom att tvivla på Guds löfte (han vacklade inte), i stället blev han styrkt i tro när han prisade (ärade) Gud. [Tron växer genom att se på Gud och prisa honom, medan den försvagas genom att bara betrakta naturliga omständigheter.] ²¹Han var helt övertygad (fylld av tro) att det Gud hade lovat, det var han också mäktig att göra. ²²Därför räknades det honom till rättfärdighet. [1 Mos 15:6] ²³Men dessa ord "räknades honom till rättfärdighet" skrevs inte bara för hans skull, ²⁴utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, ²⁵han som utlämnades för våra överträdelsers skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.

[Genom alla tider, i både Gamla och Nya testamentet, finns det bara ett sätt man kan bli frälst på – omvändelse och tro. Det var så Abraham blev rättfärdig – genom att i tro blicka framåt på Frälsaren – och det är så vi blir frälsta i dag genom att se tillbaka på vad Jesus gjorde på korset.]

Rättfärdighetens lön

Frid och hopp
¹När vi nu har förklarats rättfärdiga (blivit rättfärdiggjorda) av tro [fått rätt ställning med Gud utifrån att vi förtröstar på honom], har vi [så är det ett faktum att vi alltid har] frid (fullständig harmoni) med Gud genom vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus). ²Genom honom har vi också i tron fått tillträde (tillgång) till den nåd vi [nu] står (har stått stadigt) i – och vi gläder oss (jublar; är stolta) över Guds härlighets hopp [håller huvudet högt i förväntan på att få uppleva Guds härlighet]. ³Men inte bara det, vi gläder oss (jublar; är stolta; håller huvudet högt) också i motgångarna [i våra lidanden], eftersom vi vet att:

Lidandet (betrycket, pressen, motgången, nöden – gr. thlipsis) [Matt 24:29]
    ger (producerar; verkar fram; arbetar ovanifrån ner – gr. katergazomai) uthållighet (ståndaktighet),
⁴och uthålligheten
    [en beprövad] karaktär (bevis på äkthet; prov på fasthet),
och [den beprövade] karaktären
    hopp [om Guds härlighet].

⁵Ett sådant hopp gör oss inte besvikna (skämmer aldrig ut oss), för Guds kärlek [som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande] är (har blivit) utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande som gavs åt oss.

Tillbaka upp