"Gör mot mig som mot min far David, när du sände honom cederträ för att han skulle bygga sig ett hus att bo i. [2 Sam 5:11] ⁴Se, nu vill jag bygga ett hus åt Herren (Jahveh) min Guds (Elohims) namn och helga det åt honom. Där ska man tända väldoftande rökelse inför hans ansikte och alltid ha skådebröden upplagda och offra brännoffer morgon och kväll, på sabbaterna, vid nymåne och vid Herren (Jahveh) vår Guds (Elohims) högtider [1 Mos 1:14; 3 Mos 23]. Detta är för all framtid stadgat för Israel.
     ⁵Och huset som jag bygger ska vara stort, för vår Gud (Elohim) är större än alla gudar (elohim). ⁶Men vem kan bygga ett hus åt honom? Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte. Vem är jag att bygga ett hus åt honom? Nej, det ska bli en plats där man tänder rökelse inför hans ansikte.

⁷Sänd mig nu en konstnärligt begåvad man som kan arbeta med de skickliga hantverkare som jag har hos mig här i Juda och Jerusalem och som min far David har ordnat, som kan arbeta i guld, silver, koppar och järn och i purpurrött, karmosinrött och mörkblått garn och dessutom är en duktig träsnidare.
     ⁸Sänd mig också cederträ, cypressträ och algumträ från Libanon, för jag vet att dina tjänare är skickliga på att hugga virke på Libanon. Och mina tjänare kommer att vara tillsammans med dina tjänare ⁹för att skaffa mig en stor mängd virke, eftersom huset jag tänker bygga ska vara stort och underbart. ¹⁰För dina tjänares räkning, åt timmermännen som hugger virket, ska jag ge 20 000 kor-mått [tunnor; motsvarar 7 800 kubikmeter (5 000 ton)] tröskat vete, 20 000 kor-mått [tunnor; motsvarar 7 800 kubikmeter (5 000 ton)] korn, 20 000 bat [totalt 600 kubikmeter] vin och 20 000 bat [totalt 600 kubikmeter] olja." [Jfr 1 Kung 5:3-6]

¹¹Kung Choram i Tyros svarade med en skrivelse som han sände till Salomo:

"Därför att Herren älskar sitt folk har han satt dig till kung över dem."

¹²Och Choram tillade:

"Lovad är Herren (Jahveh), Israels Gud, himlens och jordens skapare, som har gett kung David en vis son, som är så utrustad med klokhet och förstånd att han kan bygga ett hus åt Herren och ett hus åt sig själv till kunglig bostad. ¹³Därför sänder jag nu en konstnärligt begåvad och kunnig man, Choram-Avi. [På liknande sätt som Betsalel ledde arbetet på tabernaklet (2 Mos 31:1-11), jfr 1 Kung 7:14.] ¹⁴Han är son till en av Dans döttrar, och hans far är en tyrisk man. Han är skicklig på att arbeta i guld och silver, i brons, järn, sten och trä, liksom i purpurrött, mörkblått och karmosinrött garn och fint lingarn, och han kan utföra alla slags sniderier och väva alla slags konstvävnader. Honom kan du låta utföra arbetet tillsammans med dina och min herres, din far Davids, män som är konstnärligt begåvade. ¹⁵Min herre kan nu sända till sina tjänare vetet och kornet, oljan och vinet som han har talat om. ¹⁶Vi ska då hugga virke på Libanon, så mycket du behöver, och forsla det till dig på en flotte på havet till Jafo [dagens Jaffa, i södra Tel Aviv – Jerusalems närmsta hamnstad]. Därifrån kan du själv låta föra upp det till Jerusalem." [En sträcka på 5 mil.]

Uppdelning av arbetarna
¹⁷Salomo räknade alla främlingar i Israels land, liksom hans far David tidigare hade gjort en räkning av dem. Det visade sig då att de var 153 600.

[Det finns en intressant parallell i första delen av antalet arbetare för att bygga templet som är 153, och talvärdet för Betsalel, hantverkaren som byggde tabernaklet (2 Mos 31:1-5), som också är 153. Jesus, som kallades "hantverkarens son" (Matt 13:55), är själv arken och försoningen, se även Joh 21:11 där talet 153 återkommer.] ¹⁸Av dem utsåg han
    70 000 till bärare,
    80 000 till stenhuggare i bergen
    och 3 600 till att ha uppsikt över folket och att hålla dem i arbete.

Templet byggs
¹Salomo började bygga Herrens (Jahvehs) hus i Jerusalem på Moria berg, där Herren hade uppenbarat sig för hans far David, på den plats som David hade ställt i ordning, jevusiten Ornans tröskplats. ²Han började bygga [templet] andra dagen i 2:a månaden [ijar] i sitt 4:e regeringsår [april 966 f.Kr.].
     ³När Salomo byggde Guds (Elohims) hus, lade han grunden så att det blev 60 alnar [27 meter] långt och 20 alnar [9 meter] brett efter det gamla alnmåttet. [Den äldre kungliga alnen var längre än den nya. Denna notering finns inte i 1 Kung 6:2.] ⁴Förhuset som låg framför långhuset, framför husets kortsida, mätte 20 alnar [9 meter], och dess höjd var 120 [alnar – 54 meter].
    På insidan överdrog han det med rent guld. ⁵Det stora huset klädde han med cypressträ. Detta i sin tur överdrog han med fint guld och prydde det med palmer och kedjor. ⁶Dessutom smyckade han huset med dyrbara stenar. Guldet han använde var från Parvajim. ⁷Han klädde huset, bjälkarna, trösklarna liksom väggarna och dörrarna i huset med guld och skar ut keruber på väggarna.
     ⁸Dessutom ställde han i ordning det rum som skulle vara det allra heligaste. Det låg utefter husets kortsida och var 20 alnar [9 meter] långt och 20 alnar [9 meter] brett. Han klädde det med fint guld, 600 talenter i vikt [20 ton]. ⁹Spikarna vägde 50 shekel [0,6 kg] i guld. De övre salarna klädde han också med guld.
     ¹⁰Till det rum som var det allra heligaste lät han skulptera två keruber, och man överdrog dem med guld. ¹¹Längden på kerubernas vingar var tillsammans 20 alnar [9 meter]. Den enas ena vinge, 5 alnar [2,25 meter] långt, rörde vid husets ena vägg, och hans andra vinge, 5 alnar [2,25 meter] lång, rörde vid den andra kerubens vinge. ¹²Den andra kerubens ena vinge, 5 alnar [2,25 meter] lång, rörde vid husets andra vägg, och hans andra vinge, 5 alnar [2,25 meter] lång, nådde till den första kerubens vinge. ¹³Tillsammans bredde alltså keruberna ut sina vingar 20 alnar [9 meter], där de stod på sina fötter med ansiktena vända inåt.
     ¹⁴Förhänget gjorde han av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn och fint lingarn och prydde det med keruber.
     ¹⁵Framför huset gjorde han två pelare, 35 alnar [16 meter] höga. Pelarhuvudet ovanpå var och en av dem var 5 alnar [2,25 meter]. ¹⁶Han gjorde kedjor till koret och satte också kedjor upptill på pelarna. Dessutom gjorde han hundra granatäpplen och satte dem på kedjorna. ¹⁷Och pelarna ställde han upp framför tempelsalen, den ena på högra sidan och den andra på vänstra. Åt den högra gav han namnet Jakin och åt den vänstra namnet Boaz. [1 Kung 7:21]

Tillbaka upp

---

Ps 16:1-11

Psalm 16 – Förtröstan på Herren

Psalmen uttrycker en förtröstan på Herren (Jahveh). Två hot utmanar denna förtröstan. Den första är människor som tillber andra gudar; den andra är fruktan för döden. Det går också att se psalmen i ett profetiskt, messianskt ljus. Den talar då om Jesus och hans mänskliga känslor, hur han får lida och vinner seger över graven, uppstår och blir satt på Faderns högra sida. Både Petrus och Paulus som citerar från denna psalm applicerar orden till Jesu uppståndelse.

Citeras:
Vers 8-11 citeras av Petrus i Apg 2:25-28
Vers 10b citeras av Paulus i Apg 13:35

Författare: David

Struktur:
1. Inledande förtröstan på Herren, vers 1b-2
2. Beskrivning av de heliga vs avgudadyrkare, vers 3-4
3. Herren är min välsignelse, vers 5-6
4. Lovprisning, vers 7-8
5. Avslutande förtröstan, vers 9-11

¹En Michtam [en inristad, guldpläterad skrift värd att bevaras]. Av David.

[Betydelsen av det hebreiska ordet michtam är oviss. I Jes 38:9 används det snarlika ordet michtav om den sång som Juda kung Hiskia skrev när han hade varit sjuk och blivit frisk igen. I 2 Mos 39:30 används det ordet också om att "skriva en guldgraverad skrift". Det finns även andra likartade hebreiska ord som betyder "något dolt" och "guld". Den grekiska översättningen Septuaginta från ca 200 f.Kr. översätter med "inskription i sten", vilket tyder på att det var en av huvudtolkningarna då. Psalmen beskriver alltså något som är värt att gravera in i guld för all framtid och den kan innehålla dolda element.
    Ordet används bara här och i titeln på fem andra psalmer, se Ps 56:1; 57:1; 58:1; 59:1; 60:1. Alla dessa psalmer som inleds med ordet michtam, är personliga böner av David. Det är anmärkningsvärt. Den judiska kulturen bygger på det gemensamma och de flesta psalmerna användes för unison sång. I dessa sex psalmer framträder en personlig Gud som berör det innersta hos psalmisten och som graverar sitt ord i hans hjärta, se Jer 31:33; 2 Kor 3:3.]

Bevara (försvara, skydda, rädda) mig, Gud (El),
    jag söker min tillflykt (förtröstan, tillit, hopp) i dig.
²Jag säger till Herren (Jahveh): "Du är min Herre (Adonai),
    jag har inget gott (ingen lycka, glädje, rikedom) utanför dig."

[Psalmisten uttrycker sitt fulla beroende av Gud. Här finns inte plats för kompromiss och religionsblandning. Ordet gott innefattar allt från moralisk godhet till materiellt välstånd. Hos Gud finns godhet, glädje, lycka, välbehag och allt skönt och vackert.]

³De heliga (Guds utvalda) [församlingen] som finns i landet (världen),
    de är de majestätiska (ädla, härliga) som har allt mitt välbehag (min glädje).
    [Ordagrant "till de majestätiska står all min begäran."]
⁴De som springer efter (väljer) andra gudar mångdubblar (multiplicerar) sina problem (bedrövelser, sorger, smärtor).
    Jag vill inte offra drickoffer av blod till dem,
    eller ta deras namn på mina läppar [svära en ed på deras namn].

[Vers 3-4 är svåröversatta. De heliga skulle kunna syfta på Guds änglar, se Ps 89:6-8, men eftersom de "är i landet" är det troligare att det handlar om Guds folk eller det religiösa ledarskapet, se Ps 34:10; 2 Krön 35:3. Vers 4 är ännu svårare att översätta. Versen kan beskriva de israeliter som utöver Herren också tillber andra gudar, så kallad synkretism, eller ren avgudadyrkan. Oavsett så är poängen att dessa mångdubblar sina sorger eftersom dessa tyranniska avgudar kräver avskyvärda riter och offer. Det är ironiskt att denna vers om just avgudadyrkan är svårtydd. Det förstärker faktiskt litterärt poängen att avgudadyrkan är något obegripligt i Guds ögon och något vi inte ska ägna oss åt!]

⁵Herren är min arvedel, min bägare [min lott, jag vill bli fylld av dig Herre, se Ps 23:5].
    Du är den som kontinuerligt uppehåller (bevarar, stödjer, försäkrar) min framtid (lott, mitt arv).
⁶Underbara bördiga marker har blivit utmätta åt mig [ordagrant "repen/avgränsningarna har fallit/uppmätts ljuvlig åt migt"],
    jag har ett gott arv (jag är nöjd och belåten med mitt arv).

⁷Jag vill välsigna Herren (proklamera Jahveh värdig att lovas), han som har väglett mig (varit min rådgivare),
    ja, om nätterna korrigerar (lär, instruerar) mitt innersta (samvete, ordagrant "mina njurar", sätet för känslor och dolda motiv) mig.
    [Nätter kan vara bildligt för nätter av bön, men också mörka stunder, sjukdom, ensamhet, osv., se Ps 4:5.]
⁸Jag har ständigt Herren (Jahveh) inför mig (har satt honom främst, litar på honom i allt),
    eftersom han är på min högra sida, ska jag inte falla (vackla, bli omkullkastad).

⁹Därför gläder mitt hjärta sig och mitt inre (ordagrant "min ära", heder) jublar.
    Ja, min kropp får (kan) vila i trygghet.
¹⁰För du ska inte lämna mig (min själ, min person – hebr. nefesh) åt (till) Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
    du låter inte den som följer dig (din trogne, helige) se avgrunden.
[David talar profetiskt om Jesus som även på korset kunde vara trygg att Gud skulle låta honom återuppstå.]

¹¹Du visar mig (förklarar, tillkännager, kungör) livets stig (min personligt utstakade gångväg).
    Stor (total, sprudlande) glädje finns i överflöd i din närvaro (inför ditt ansikte),
    ljuvlighet (fröjd, sötma, behag, härlighet) för evigt (ständigt, alltid) på din högra sida (i din högra hand).

[Liv och glädje, närvaro och ljuvlighet är i grundtexten i plural, vilket betonar Guds oräkneliga tillgångar och välsignelser. Det finns också en koppling till hur Gud ger uppenbarelse och hjälp att välja rätt väg när vi söker hans ansikte. Hans högra hand är full av ljuvliga, goda gåvor som han är redo att ge!]

Tillbaka upp

---

Ords 19:20-21

²⁰Lyssna på råd och ta emot tillrättavisning (tuktan, fostran),
    så att du kan bli vis till sist [ordagrant: vid ditt slut – dvs. framöver när du blir gammal].

²¹Många planer (ett överflöd av storslagna tankar) har en man i sitt hjärta,
    men [bara] Herrens (Jahvehs) råd (syfte, plan, vilja) består [kommer att fullbordas, nå sitt mål]. [Ps 33:10-11; Ords 16:1-3, 9; Jes 46:10; Jer 10:23]

Tillbaka upp

---

Rom 6:1-23

Döda från synden men levande för Gud

Förenad med Jesus
¹Vad ska vi då säga [vad innebär detta om att där synden blev större, där överflödade nåden än mer, se Rom 5:20]? Ska vi bli kvar [fortsätta att leva] i synden så att nåden [Guds favör och kraft] blir (skulle bli) större?

²Absolut inte!

Vi som har dött [vi som dog bort] från synden, hur skulle (ska) vi kunna fortsätta att leva i den? ³Bryr ni er inte om (ignorerar ni det faktum) att alla vi som har döpts in i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus också är döpta in i hans död? ⁴Vi begravdes tillsammans med honom genom dopet till döden, för att också vi – på samma sätt som den Smorde (Messias, Kristus) uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet – ska vandra på ett nytt sätt (leva ett nytt liv med en högre kvalitet och standard).

⁵För om vi har blivit permanent förenade (planterade tillsammans) med honom genom en död som liknar hans [när vi döps i vatten och begraver vårt gamla liv], då ska vi också dela hans uppståndelse. ⁶Vi vet (har en personlig erfarenhet av) att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom, för att den syndiga kroppen (vår fallna natur) ska göras om intet (annulleras, avsättas), så att vi inte längre är slavar under synden. [Kol 3:9-10; Ef 4:22-24; Gal 2:20; 5:24; 6:14] ⁷Den som är död är befriad från synd [står inte under dess makt].
     ⁸Men om vi [nu] har dött (dog) med den Smorde (Messias, Kristus), tror vi att vi också ska leva med honom. ⁹Vi vet att den Smorde (Messias, Kristus) efter att ha uppväckts från de döda aldrig mer ska dö. Döden har inte längre någon makt (auktoritet) över honom. ¹⁰För den död han dog var en död från synden en gång för alla, och det liv han lever, det lever han för Gud.
     ¹¹På samma sätt [som Jesus gjorde] ska ni ständigt betrakta er själva som döda från synden (helt separerade från den syndfulla naturen), och i stället leva för Gud i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.

[Tack vare Jesu död och liv är vi rättfärdiggjorda. Utifrån denna ställning uppmanar nu Paulus till att leva ett helgat liv.]

¹²Synden ska därför inte regera som herre i er dödliga kropp så att ni lyder dess begär. ¹³Ställ inte era kroppar i syndens tjänst som ett vapen för orättfärdigheten, utan ställ er i Guds tjänst. Ni som var döda men nu lever, ställ era kroppar i Guds tjänst som vapen för rättfärdigheten. ¹⁴Synden ska inte vara herre över er, för ni står inte under lagen utan under nåden [Guds favör och kraft].

Ett exempel – slav under synd eller slav till rättfärdighet?

En slav är bunden att göra sin herres vilja.

¹⁵[Nåden är inte något som slätar ut synd. Nåden är en Guds kraft som ger frihet att tjäna Herren. Paulus illustrerar nu detta genom ett exempel där en slav tillhör sin herre. Frihet handlar om vilken herre vi väljer att ha över oss.]

Hur är det då? Ska vi synda lite nu och då [verbet indikerar inte ett vanemässigt beteende utan enstaka tillfällen], eftersom vi inte står under lagen [lagiskhet] utan under nåden?

Absolut inte!

¹⁶Vet ni inte att om ni ställer er som slavar under någon och lyder honom, då är ni hans slavar och det är honom ni lyder:
    antingen synden, vilket leder till död,
    eller lydnaden vilket leder till rättfärdighet?
¹⁷Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden, men nu har ni av hjärtat börjat lyda den lära som ni blivit överlämnade åt. ¹⁸Ni har blivit befriade från synd och blivit slavar till rättfärdighet.

¹⁹Jag använder en enkel bild för er mänskliga svaghets skull. [Paulus ursäktar att han nu använder bilden att vara "förslavad" till rättfärdighet, eftersom Gud inte håller någon fången, men han använder det som en illustration ändå.]

Så som ni förr ställde era kroppar i orenhetens och laglöshetens tjänst
    som ledde till laglöshet,
så ska ni nu ställa era kroppar i rättfärdighetens tjänst
    som leder till helgelse (processen och förvandlingen till allt större helighet).

²⁰När ni var slavar under synden var ni fria från rättfärdigheten. ²¹Men vad fick ni då för frukt? Sådant som ni nu skäms över, eftersom det slutar i död. ²²Men nu när ni är befriade från synden och slavar hos Gud, får ni helgelse (processen av allt större helighet) som frukt och till slut evigt liv.

²³Syndens lön [plural]
    är död [evig död i kontrast till evigt liv],
men Guds gåva
    är evigt liv i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, vår Herre.

[Det grekiska ordet för lön, opsonion, kommer från optos – dvs. grillad eller halstrad mat. En soldats dagslön bestod ofta till stor del av matransoner. Eftersom lön står i plural är det inte bara den slutgiltiga döden som åsyftas, utan även den förstämning och skugga som synden kastar över var dag i denna tidsålder. Soldatens lön var generellt låg, så en friare tolkning skulle kunna uttrycka att syndens usla lön enbart för med sig död. Andra ställen där lön nämns är bl.a. Luk 3:14; 1 Kor 9:7; 2 Kor 11:8.]

Tillbaka upp