¹⁰"Så säger Sanherib, kung av Assyrien: Vad är det ni förtröstar på, eftersom ni stannar kvar i det belägrade Jerusalem? ¹¹Är det inte Hiskia som bedrar er, så att ni kommer att dö genom hunger och törst? Han säger ju: Herren (Jahveh), vår Gud (Elohim), ska rädda oss undan den assyriske kungens hand. ¹²Är det inte Hiskia som har avskaffat hans offerhöjder och altaren och sagt till Juda och Jerusalem: Inför ett enda altare ska ni tillbe, och på det ska ni tända offereld?
     ¹³Vet ni inte vad jag och mina fäder har gjort med folken i andra länder? Har de gudar som dyrkas av folken i dessa länder någonsin kunnat befria sina länder ur min hand? ¹⁴Ja, vilket bland alla dessa folk som mina fäder förintat har haft någon gud som förmått rädda sitt folk ur min hand? Men ni menar att er Gud förmår rädda er ur min hand. ¹⁵Nej, låt inte Hiskia lura och bedra er och tro inte på honom, för ingen gud hos något folk eller i något rike har lyckats befria sitt folk ur min hand eller ur mina fäders hand. Hur mycket mindre ska då er Gud (Eloha) kunna befria er ur min hand!"

Sanheribs tjänare talade ännu mer mot Herren Gud och mot hans tjänare Hiskia. ¹⁷Han skrev också ett brev för att håna Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), och sa om honom: "Lika lite som de gudar som dyrkas av folken i de andra länderna har kunnat rädda sina folk ur min hand, lika lite ska Hiskias Gud (Elohim) kunna rädda sitt folk ur min hand." ¹⁸Och till Jerusalems folk, till dem som stod på muren, ropade de med hög röst på judiska för att skrämma dem och göra dem modlösa, så att de sedan skulle kunna inta staden. ¹⁹Och de talade om Jerusalems Gud på samma sätt som om de främmande folkens gudar, som är verk av människohänder.
     ²⁰Under tiden bad kung Hiskia och profeten Jesaja, Amots son, och ropade till himlarna. ²¹Då sände Herren (Jahveh) en ängel som förgjorde hela hären och furstarna och befälhavarna i den assyriske kungens läger, så att han med skam vände tillbaka till sitt land. När han gick in i sin guds hus blev han där nerhuggen med svärd av sin egen avkomma. ²²Och Herren räddade Hiskia och Jerusalems invånare ur den assyriske kungen Sanheribs hand och ur alla andras hand, och han beskyddade dem på alla sidor. ²³Många förde gåvor till Herren i Jerusalem och dyrbara gåvor till Juda kung Hiskia, och efter detta växte Hiskias anseende hos alla hednafolk.

Hiskias sjukdom
²⁴Vid den tiden blev Hiskia dödssjuk. Han bad då till Herren (Jahveh), och Herren svarade honom och gav honom ett tecken. ²⁵Men Hiskia återgäldade inte det goda som han hade fått, utan hans hjärta blev högmodigt, och därför drabbade vrede honom och Juda och Jerusalem. ²⁶Men när Hiskia ödmjukade sig mitt i sitt hjärtas högmod och Jerusalems invånare med honom, drabbade Herrens vrede dem inte i Hiskias dagar. ²⁷Hiskias rikedom och härlighet var mycket stor. Han byggde sig skattkamrar för silver och guld och ädla stenar, för väldoftande kryddor och för sköldar och alla slags dyrbara gåvor. ²⁸Han uppförde också förrådshus för säd, vin och olja samt stall för allt slags boskap, och han skaffade hjordar för sina fållor. ²⁹Dessutom byggde han städer och fick en mängd får och kor. Gud hade gett honom mycket stora rikedomar.

Hiskias tunnel (eller Siloamkanalen) är en drygt 530 meter lång tunnel som binder samman Gihonkällan med Siloamdammen. Tunneln byggdes av kung Hiskia när Israel angreps av assyrierna på 700-talet f.Kr. Tunneln skulle trygga Jerusalems vattenförsörjning och samtidigt blockera vattentillgången utanför och därmed försvåra en belägring.

³⁰Det var också Hiskia som täppte till Gichonvattnets övre källa och ledde vattnet neråt, väster om Davids stad [i en tunnel som mynnade ut i Siloamdammen]. Hiskia lyckades i allt han företog sig.
     ³¹Och när sändebuden kom från Babels furstar, de som var utsända till honom för att höra sig för om det under som hade hänt i landet, lämnade Gud honom för att pröva honom [och visa konsekvenserna av högmod] och få veta allt som var i hans hjärta. ³²Vad som mer finns att säga om Hiskia och om hans gudfruktiga gärningar, det är skrivet i "Profeten Jesajas, Amots sons, syner", i boken om Judas och Israels kungar. ³³Hiskia gick till vila hos sina fäder, och man begravde honom på den plats där man går upp till Davids hus gravar. Hela Juda och Jerusalems invånare hedrade honom vid hans död. Hans son Manasse blev kung efter honom.

Sydrikets 14:e regent – Manasse
¹[Manasse regerade i Juda 55 år (698-643 f.Kr.). Han var den förste kungen i Juda som inte var samtida med det norra kungariket Israel, som assyrierna intog ca 720 f.Kr. och deporterat en stor del av befolkningen. Han återinförde polyteistisk dyrkan och återtog de religiösa förändringar som hans far Hiskia hade gjort. När Manasse regeringstid inleddes var Sanherib kung av Assyrien (han regerade fram till 681 f.Kr.). Manasse omnämns i assyriska skrifter som en samtida och lojal vasall till Sanheribs son och efterträdare Esarchaddon. I assyriska skrifter nämns Manasse bland de 22 kungar som var skyldiga att tillhandahålla material till Esarchaddons byggnadsprojekt. Esarchaddon dog 669 f.Kr. och efterträddes av sin son Ashurbanipal, som också nämner Manasse som en av ett antal vasaller som hjälpte till i hans kampanj mot Egypten]

Manasse (hebr. Menasheh) var 12 år när han blev kung, och han regerade 55 år i Jerusalem. ²Han gjorde det som var ont i Herrens ögon, efter den avskyvärda seden hos de folk som Herren (Jahveh) hade fördrivit för Israels barn. ³Han byggde på nytt upp de offerhöjder som hans far Hiskia hade brutit ner. Och han reste altaren åt baalerna och gjorde asherapålar, och han tillbad och tjänade himlens hela härskara. ⁴Han byggde altaren i Herrens (Jahvehs) hus. Det var om detta hus som Herren (Jahveh) hade sagt: "I Jerusalem ska mitt namn vara för evig tid." ⁵Han byggde altaren åt himlens hela härskara på de båda förgårdarna till Herrens (Jahvehs) hus. ⁶Han lät sina barn gå genom eld i Hinnoms sons dal och utövade teckentyderi, svartkonst och trolldom, skaffade sig andebesvärjare och spåmän och gjorde mycket som var ont i Herrens ögon, så att han väckte hans vrede.
     ⁷Avgudabilden som han gjort ställde han in i Guds hus om vilket Gud hade sagt till David och hans son Salomo: "I detta hus och i Jerusalem som jag har utvalt bland alla Israels stammar, vill jag fästa mitt namn för evig tid. ⁸Jag ska inte mer låta Israel vandra bort från det land som jag har bestämt åt era fäder, om de bara håller fast vid och följer allt jag befallt dem efter den undervisning (hebr. Torah) och de förordningar (ordagrant: saker inristat) och påbud (bindande juridiska beslut), som de har fått genom Mose."
     ⁹Men Manasse förledde Juda och Jerusalems invånare, så att de gjorde mer ont än de folk som Herren (Jahveh) hade utrotat för Israels barn. ¹⁰Herren (Jahveh) talade till Manasse och hans folk, men de gav inte akt på hans ord.

Assyrien sänds mot honom
¹¹Då lät Herren (Jahveh) den assyriske kungens arméer komma över dem. De slog Manasse i bojor och fängslade honom med kopparbojor och förde honom till Babel.
     ¹²Men när han nu var i nöd, bönföll han inför Herren (Jahveh), sin Gud (Elohim), och ödmjukade sig djupt för sina fäders Gud (Elohim). ¹³Och när han bad så till honom, bönhörde Herren (Jahveh) honom och lyssnade till hans bön och lät honom komma tillbaka till Jerusalem som kung. Då insåg Manasse att det är Herren (Jahveh) som är Gud (Elohim).

Tillbaka upp

---

Ps 25:16-22

פ – pe
¹⁶Vänd dig till mig och visa mig oförtjänt nåd (ha medlidande, hjälp mig),
    för jag är ensam (sårbar) och betryckt (lider).

[Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "Vänd dig" som börjar med denna bokstav, och förstärker ropet efter gemenskap med Gud.]

צ – tsade
¹⁷Mitt hjärtas bekymmer (trånga passager, känslomässigt pressade situationer) blir fler och fler,
    för mig ut ur min nöd (plåga).

[Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Ordet "bekymmer" börjar med denna bokstav och förstärker ropet efter Guds rättfärdighet i en svår situation.]

ר – resh (extra)
¹⁸Se mitt lidande och min nöd (smärta, tunga börda),
    och förlåt mig (lyft upp, bär) alla mina synder (misstag).

[Här bryts mönstret, i stället för den nittonde hebreiska bokstaven qof, används den tjugonde resh här. Tecknet resh avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se och observera. Här är det ordet "Se" som börjar på den bokstaven.
    Qof, som saknas och borde ha kommit här, avbildar ett huvud sett bakifrån. Varför bryts mönstret? En ledtråd kan vara att se vilka ord som börjar på qof som psalmisten skulle kunna ha använt. I Klagovisorna används "jag ropar" för qof, se Klag 1:19. Kan det vara så att psalmistens egna ord har tagit slut och han har insett att det inte finns något han själv kan göra, i stället vädjar han till Gud att se hans lidande och förlåta hans synd? Ett annat ord som börjar på qof som används i alfabetiska psalmer är "vänta", se Ps 37:34. Kan det vara så att behovet här är så akut att det inte finns tid att vänta? Genom att hoppa över bokstaven med bilden på "huvudet bakifrån" och istället gå direkt på "huvudet framifrån" förstärker bönen att Gud ska se hans lidande, vers 18, och även vad hans fiender gör, se vers 19!]

ר – resh
¹⁹Se mina fiender för de är många,
    de hatar mig med orätt (våldsamt, grymt) hat.

[Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Orden "Se" och "många" börjar med denna bokstav och förstärker vädjan till Gud att se den svåra situationen.]

ש – shin
²⁰Bevara mig (min själ) och rädda mig;
    låt mig inte bli besviken (komma på skam, bli modlös, förvirrad och uppgiven på grund av lång väntan)
    för min tillflykt är i dig.

[Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – shin. Tecknet avbildar två tänder, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något. I denna vers är det ordet "Bevara" som börjar med denna bokstav och det blir en kontrast, i stället för att krossas av fienden är bönen att Gud ska rädda och bevara från döden.]

ת – tav
²¹Låt integritet och rättfärdighet skydda (vakta, bevara) mig,
    för jag väntar på dig (hoppas, söker dig ivrigt, förväntar mig svar).

[Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet "integritet" börjar med denna bokstav, och genom att detta inte är sista versen så frågar sig psalmisten, har Gud integritet, kommer han att infria sina löften och skydda mig?]

פ – pe (extra)
²²Befria (återköp) Israel, min Gud,
    från dess nöd (plåga).

[En extra bokstav läggs till på slutet. Det är den sjuttonde konsonanten pe och den används redan i vers 16. Bokstaven avbildar en öppen mun med en tunga i. Ordet "Befria" börjar på den bokstaven och tillsammans med versen innan förstärker det ropet på hjälp och befrielse. Rent bokstavligt är det en mun som ropar på hjälp.]

Tillbaka upp

---

Ords 20:16-18

¹⁶[Domaren säger till fordringsägaren:]
Ta kläderna (manteln) från den som gått i borgen för en främling,
    panta vad han har då han är säkerhet för en okänd (en främmande kvinna).

[Den som är dåraktig och tar på sig ansvaret för en främlings skulder, vars pålitlighet inte är känd, eller en äktenskapsbrytares, vars opålitlighet är känd, blir ansvarig även om det kostar honom hans mantel som pant.]

¹⁷Stulet bröd smakar ljuvligt till en början,
    men det dröjer inte länge förrän munnen är full av grus.

¹⁸Planer (mål, riktlinjer) formas under vägledning med andra;
    för inte krig utan överläggning (gå inte ut i krig utan vis ledning).

Tillbaka upp

---

Rom 15:23-16:9

²³Men nu har jag inte längre någon uppgift i de här regionerna [i Mindre Asien], och jag har längtat i många år efter att besöka er ²⁴när jag reser till Spanien. Jag hoppas få träffa er på genomresan och bli utrustad för resan dit, efter att först en tid ha haft glädjen att vara tillsammans med er.
     ²⁵Men nu reser jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga. ²⁶[Församlingarna i] Makedonien [i norra Grekland] och Achaia [i södra Grekland] har nämligen bestämt sig för att göra en insamling till de fattiga bland de heliga i Jerusalem. ²⁷Så har de bestämt, och de står också i skuld till dem. För om hedningarna har fått del i deras andliga goda, så är de också skyldiga att betjäna dem med sitt materiella goda. ²⁸När jag har slutfört detta och på ett säkert sätt överlämnat den gåvan till dem, ska jag resa till Spanien och besöka er på vägen. ²⁹Jag vet att när jag kommer till er, så kommer jag med den Smordes (Messias, Kristi) välsignelse i fullt mått. ³⁰Jag uppmanar er, syskon (bröder och systrar i tron), för vår Herre Jesu den Smordes (Messias, Kristi) skull och för den kärlek som Anden ger, att kämpa tillsammans med mig genom att be till Gud för mig. ³¹Be att jag blir räddad från dem i Judeen som inte tror (är olydiga) och att hjälpen jag har med mig till Jerusalem blir väl mottagen av de heliga [de troende där]. ³²Då ska jag med glädje komma till er, om Gud vill, och vila ut (få ny styrka och kraft) tillsammans med er. ³³Må fridens Gud [som ger av sin frid på alla områden] vara med er alla.

Amen (det är sant och trovärdigt, låt det ske så)!

Hälsningar till Rom

Ta emot syster Febe med öppna armar

Korint hade hamnstäderna Lekaion i nordväst och Kenkrea i öster. Febe var församlingstjänare i Kenkrea och troligen den som tog med sig brevet till Rom.

¹Nu vill jag introducera (lägga ett gott ord för) vår syster Febe [som betyder "lysande, strålande"], som är en församlingstjänare (diakon) i Kenkrea [här i östra hamnen i Korint]. ²Ta emot henne i Herren på ett sätt som är värdigt de heliga (Guds folk). Hjälp (stå bakom, bistå) henne i hennes uppgift (uppdrag), för hon har själv varit en hjälp för många och även för mig.

[Det är mycket troligt att det var Febe som tog med sig Paulus brev från Korint till Rom. Det grekiska ordet "hjälp" beskriver någon som går före, som beskyddar, en inflytelserik person som ger av sitt överflöd.]

Personliga hälsningar
³[I följande lista med personliga hälsningar omnämns 26 personer vid namn, plus två till utan namn, Rufus mor och Nereus syster. Totalt alltså 28 personer, det största antalet i något av Paulus brev. Anmärkningsvärt är att 9 av dem är kvinnor, vilket visar på hur högt Paulus värdesätter kvinnans tjänst i församlingen.
    Dessa hälsningar ger en inblick i den tidiga kyrkan. I den romerska församlingen fanns några som varit kristna längre än Paulus, se vers 7. Man möttes i husförsamlingar. En nämns i vers 5, men troligt är att brevet syftar på fyra till, se vers 10-11 och vers 14-15. Många var slavar, medan andra kom från de övre samhällsskikten, som de från Aristobulus och Narcissus familjer, se vers 10 och 11. Ett annat exempel kan vara Pomponia, hustru till den general som ledde det romerska anfallet mot Britannia 43 e.Kr. Enligt den romerska historikern Tacitus ställdes hon inför rätta omkring 57 e.Kr., ungefär samtidigt som Romarbrevet skrevs. Anklagelserna gällde att hon hade anammat en "utländsk vidskepelse", troligen kristendomen, men hon frikändes.
    När brevet skrivs har det gått omkring 25 år sedan pingstdagen och många troende bodde i rikets huvudstad Rom. Flera av dessa personer hade Paulus förmodligen träffat i Jerusalem eller under sina resor.]

Hälsa Prisca och [hennes man] Aquila,
    mina medarbetare i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.

Bilden visar alla personer som Paulus hälsar personligen till i Rom, totalt 28 personer, varav 9 är kvinnor.

⁴De riskerade sina liv för mig. [Det kan syfta på upploppen i Efesos som beskrivs, se Apg 19:23-41.] Inte bara jag, utan alla icke-judiska (hedniska) församlingar tackar dem.

⁵Hälsa också församlingen [som träffas] i deras hus.

[Det gifta paret Aquila och Priscilla nämns alltid tillsammans. Fyra av sex gånger nämns frun, Priscilla, först. I Apostlagärningarna kallas hon Priscilla, medan Paulus alltid använder hennes formella namn Prisca. Paulus träffade Aquila och Priscilla när han kom till Korint under sin andra missionsresa och arbetade tillsammans med dem som tältmakare, se Apg 18:2-3. Paret hade tvingats fly från Rom eftersom kejsar Claudius fördrev alla judar därifrån omkring 49 e.Kr. De följde med Paulus när han lämnade Korint, men stannade kvar i Efesos, se Apg 18:19. Där fick de undervisa Apollos, se Apg 18:26. De fanns också kvar där under Paulus tredje resa, eftersom de sänder med hälsningar till de kristna i Korint i brevet som Paulus skriver från Efesos, se 1 Kor 16:19. Kort efter det måste de ha återvänt till Rom.]

Hälsa min älskade broder Epenetus,
    som var den första (förstlingsfrukten) som kom till den Smorde (Messias, Kristus)
    i den romerska provinsen Asien [där Efesos var huvudstad].

⁶Hälsa Maria [den grekiska formen av det arameiska namnet Mariam, från hebreiska Mirjam],
    som har arbetat så hårt för er.

⁷Hälsa Andronikus och [hans hustru] Junia,
    mina släktingar (judiska landsmän) och medfångar.

[Andronikus är ett grekisk-judiskt mansnamn som betyder "segrare bland män". Junia är ett kvinnligt latinskt namn som betyder "den yngre". Det är troligt att Andronikus och Junia var ett gift par som verkade tillsammans på samma sätt som Priscilla och Aquila, se vers 3. Eventuellt var de syskon, men eftersom Paulus anger den typen av relation i vers 15, men inte här, är det mindre troligt.
    De var Paulus släktingar eller landsmän. Det grekiska ordet syngenis beskriver ofta nära släktskap, se Joh 18:26, men kan också användas mer generellt om att de tillhör samma folkslag. Paulus använder det i den betydelsen om sina judiska landsmän tidigare i brevet, se Rom 9:3. Ordet används även i vers 11 och 21. Att tre av 28 personer som han hälsar till i Rom skulle vara hans släktingar är inte orimligt.
    Paulus var ofta fängslad, se 2 Kor 11:23. Andronikus och Junia hade också fått lida för evangeliet och varit fängslade tillsammans med Paulus. Ordet medfånge används även i Kol 4:10 om Aristarchus som också omnämns i upploppen i Efesos, se Apg 19:29. Kanske var det just i Efesos Andronikus och Junia också var fängslade tillsammans med Paulus.]

De har ett gott anseende (är högt aktade och välkända) bland apostlarna,
    och de tillhörde även den Smorde (Messias, Kristus) före mig.

[Andronikus och Junia måste hört till de första kristna i Jerusalem eller i Judeen där de troligen också lärt känna Paulus efter hans omvändelse. Denna vers går att översätta på två sätt. Antingen var de framstående medlemmar bland apostlarna, eller så var de inte själva apostlar utan välkända och högaktade av apostlarna. Oavsett tolkning gör Paulus ett hedersamt erkännande av Andronikus och Junias tjänst. Apostlarna kan dels syfta på de tolv lärjungarna, men används också i en vidare bemärkelse, se Apg 14:14; 2 Kor 8:23; Heb 3:1; Ef 4:11. Junia skulle alltså kunna vara en kvinnlig apostel!
    Vissa manuskript har den manliga formen Junias i stället för Junia. Dock återfinns inte denna maskulina form i några andra grekiska skrifter, den korrekta formen skulle i så fall varit Junius. Det kvinnliga namnet Junia är den vanliga välkända formen som återfunnits i inskriptioner och andra texter. Alla kyrkofäder refererade till Junia som en kvinna, och så var det ända fram till medeltiden.
    Det ska noteras att Bibeln aldrig förbjuder kvinnliga apostlar. Det faktum att Bibeln talar om kvinnliga profeter, och att profet- och aposteltjänsten ofta nämns tillsammans, se Luk 11:49; Ef 2:20, talar för att Junia var en kvinnlig apostel. Några exempel på profetissor i Gamla testamentet är Mirjam, Deborah, Huldah, Noadjah och i Nya testamentet nämns Hanna och Filippus fyra döttrar.]

⁸Hälsa Ampliatus [ett vanligt manligt slavnamn i Rom],
    min älskade broder i Herren.

⁹Hälsa Urbanus [ett vanligt manligt slavnamn i Rom],
    vår medarbetare i den Smorde (Messias, Kristus),
och Stachys,
    min älskade [broder].

Tillbaka upp