Helbibel - söndag 23/8
Job 8:1-11:20, Ps 38:1-23, Ords 21:28-29, 1 Kor 15:1-28
Job 8:1-11:20
Bildads första tal1Sedan tog Bildad – shoaiten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:
2Hur länge ska du [Job] tala (flöda från ditt hjärta – hebr. malal) så här?
Och orden från din mun vara som en dånande (väldig, högljudd – hebr. kabir) vind (andedräkt – hebr. roach)?
3Har Gud (El) förvrängt (perverterat, gjort krokigt) rätten (bindande juridiska beslut – hebr. mishpat)?
Eller har den Allsmäktige (Shaddaj) förvrängt (perverterat, gjort krokig) rättfärdigheten?
[Bildads två frågor liknar Guds två frågor i Job 40:8.]
4Om dina söner syndar (hebr. chata) mot honom
då sänder han dem i överträdelsens (hebr. pesha) hand.
5Om du tidigt söker (som högsta prioritet – hebr. shachar) dig mot Gud (El)
och ber om nåd (oförtjänt favör – hebr. chanan) till den Allsmäktige (Shaddaj).
6Om du är ren (moraliskt ren – hebr. zach) och rättsinnig [Ps 119:9]
ja, då ska han vakna upp till dig [och komma till undsättning]
och fullborda (ersätta; fullkomna – hebr. shalem) din rättmätiga boning.
7Din början var ringa (liten, oansenlig)
men ditt slut ska växa mycket (förökas stort – hebr. saga meód).
[Jobs slut blev ännu större än hans början (Job 42:10-17), men orsaken var inte att han lyssnade på Bildads råd.]
8Fråga, jag ber dig nu [käre Job], den tidigare generationen
och håll fast vad fäderna har utrönt (undersökt och kommit fram till).
9Eftersom vi är från igår [nyfödda – i jämförelse med patriarkerna, se vers 8] och inte vet något,
eftersom våra dagar inte är mer än en [kortlivad] skugga på jorden.
[Skuggan försvinner så fort man rör sig, en bild på något kortlivat, se Job 14:2; 17:7; Ps 144:4.]
10Ska då inte de [tidigare generationer] undervisa dig
och säga till dig
och från deras hjärta frambringa prat (hebr. milah)?
[Den negativa partikeln (hebr. lo) gör att de tre verben (undervisa, säga och frambringa) förväntas få ett jakande svar. Ja, de ska undervisa dig (som du bad om, se Job 6:24). Ja, de ska säga. Ja, de ska frambringa prat och ord, vilket är just det som följer nu i vers 11-19.]
Inte kan väl papyrus (hebr. gome) växa sig högt där det inte är sankmark (hebr. saga)?
Kan vass (hebr. acho) skjuta upp utan vatten?
12Medan den [papyrusplantan] fortfarande är grön (ung – hebr. ev) [från samma rot som aviv som betyder vår, dvs. innan den nått full höjd och blommat]
inte är mogen att plockas (skördas, skäras av)
och inför åsynen av alla andra växter (gräs) – torkar den upp (vissnar) [hastigt, om den inte har tillgång till vatten].
13Så är stigarna (de upptrampade välkända vägar) [det är ödet] för alla som glömmer Gud (El)
den gudlöses (skenheliges – hebr. chanef) hopp är om intet (förgås).
14[Lär dig att livet är skört:]
Vem bryter av (hebr. qot) sin höft
och låter en spindels hus [vara] hans trygghet?
15Han ska luta sig över (lita på) sitt hus men inte stå,
bli stark (fast, säker, tapper) i honom men inte bli upprättad (bekräftad).
16Han är som en frodig (grön, välvattnad planta – hebr. ratov) i solen (framför solens ansikte)
och över hans trädgård frambringar han unga plantor (nya skott).
17Över ett röse [är] hans rot slingrad,
stenarnas hus ser.
18Om han slukas från sin plats
och han blir lurad, ser de inget.
19Se, han har sin fröjd i sin väg
och från stoft ska en annan (ytterligare) växa upp.
[samma adjektiv som Gud använde för att beskriva Job, se Job 1:8; 2:3]
och inte heller stödjer han (styrker, upprätthåller han handen på) en ond,
21tills han fyller din mun med skratt
och dina läppar med [i ett larmande] jubel (härskri).
22De som hatar dig ska bli klädda i skam
och de ondas tält ska inte finnas mer.
Jobs svar
1Då svarade Job och sa:
2I sanning vet jag att det är så,
men hur kan en man (hebr. enósh) vara rättfärdig inför (med, i närvaro av – hebr. im) Gud (El)? [Job 25:4]
3Om någon skulle vilja tävla (mäta sig) med honom,
kan han inte svara på en av tusen [frågor].
4Hans [Guds] hjärta är vist, hans kraft är väldig,
ingen kan pressa (trotsa, vara hård mot) honom och ha kvar sin frid (hebr. shalem).
[Han kommer inte att kunna bestå, ha framgång, förbli hel.]
5Han [Gud] flyttar berg [jordbävning] innan de vet det [det sker plötsligt],
omstörtar dem i sin vrede.
6Han skakar jorden så den vacklar från sin plats,
och dess pelare [fundament] bävar (skiftar, skakar).
7Han beordrar solen, så den inte skiner (stiger upp),
och förseglar stjärnorna [så de inte syns].
[Kan vara en beskrivning på natt, då solen är borta, och dag, då inte stjärnorna syns. Texten kan också beskriva tillfällen då solen inte syns, vilket i Bibeln ibland kopplas ihop med jordbävningar, se Joel 2:10; 3:15-16; Jes 13:10-13. Det kan också referera till en solförmörkelse.]
8Det är bara han [Gud] som kan spänna ut himlarna (expandera universum),
och trampa på havets vågor.
[Här anar vi hur Bibeln antyder att det måste finnas fler än de tre rumsdimensionerna. Tack vare den moderna kvantfysiken som talar om 10 dimensioner är det fullt möjligt att tolka denna vers bokstavligt, se även 2 Sam 22:10; Job 26:7. I denna vers finns också en messiansk antydan som Jesus uppfyller. Job säger profetiskt att det bara är Gud som kan gå på vattnet. När Jesus går på vattnet är det ännu ett tecken och en profetisk handling som bevisar att han är Gud, se Matt 14:25.]
9Vem har skapat Björnen, Orion
och Plejaderna och rummen i söder [alla stjärnbilder som vi kan se på himlen],
10gör stora ting som inte kan utforskas
och förunderliga ting som inte kan räknas?
11Se, han går med mig och jag ser honom inte;
han går vidare men jag märker honom inte.
12Se, han rycker undan, vem kan hindra honom?
Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
13Gud (Eloha) ska inte dra tillbaka sin vrede,
under honom böjer sig (ödmjukas) Rahavs [Stolthetens – Leviatans] hjälpare.
[Rahav betyder stolt och återkommer i Job 26:12. Ordet används som ett symboliskt namn för Leviatan, se Jes 51:9; Job 26:12; 41:24-25, men senare även för Egypten, se Ps 87:4; Jes 30:7. Rahav beskriver ondskan och djävulen som Gud en dag kommer att straffa, se 1 Mos 3:14-15; Ps 74:13-14; Jes 27:1. Havet är ofta en symbol för folk och nationer i kaos och uppror, se Ps 46:4; Upp 13:1; 17:15, men Gud är den som skapar ordning, se 1 Mos 1:2; Upp 21:5.]
14Hur mycket mindre ska jag svara honom
och välja mina ord med honom?
15Även om jag vore rättfärdig skulle jag inte svara.
Jag skulle bönfalla honom som tvistar med mig.
16Om jag ropade och han svarade mig,
skulle jag inte tro (lita på) att han vänder sitt öra till min röst.
17Han som bryter ner mig med en storm [Job 38:1]
och förökar mina sår utan orsak,
18han låter mig inte hämta andan,
utan fyller mig med bitterhet.
19Om det handlar om styrka (hebr. koach) är han mäktig (hebr. amits).
Se, om det handlar om rätt, vem samtycker med mig?
20Om jag är rättfärdig dömer mig min egen mun.
Är jag ren (oskyldig, rituellt ren som ett felfritt offerdjur – hebr. tam) ska han bevisa mig förvrängd.
21Är jag ren (hebr. tam), jag vet att min själ inte är det,
föraktar jag mitt liv.
22Det hör ihop (ordagrant: ´det är ett´), därför säger jag:
Den rene (hebr. tam) och den onde gör han slut på (fördärvar han).
23Om gisslet slår plötsligt (oväntat),
hånar han de oskyldigas olycka.
24Jorden är given i de ondas hand.
Han täcker deras domares ansikten.
Om det inte är han, vem är det då?
25[I Job 7:6 jämförde Job sina dagar med en vävares skyttel, nu jämför han dem med en löpare, en båt och en örn. I Job 7:6 var dagarna hopplösa, här är de glädjelösa.]
Och mina dagar är lätta, de springer ifrån mig [Job 7:7],
de flyr [hastar förbi] och ser inget gott.
26De drar förbi som ett snabbt skepp,
som en örn slår ner på sin mat [sitt byte].
27Om jag säger: Jag ska glömma mina klagomål,
jag ska ta av mitt sorgsna ansikte och vara på gott humör,
28är jag rädd för alla mina smärtor.
Jag vet att du inte håller mig oskyldig.
29Jag kommer att dömas,
varför arbetar jag då fåfängt?
30Om jag tvättar mig med snö
och gör mina händer aldrig så rena,
31ska du ändå sänka ner mig i diket (graven, latringropen)
och mina egna kläder ska avsky mig.
32För han är inte en man som jag är, att jag kan svara honom,
att vi skulle komma samman i domen.
33Det finns ingen skiljedomare emellan oss
som kan lägga handen på oss båda.
34Låt honom ta bort sin käpp [kortare klubba för att försvara fåren] från mig [Ps 23:4; Job 21:9]
och låt inte hans skräck göra mig rädd,
35då ska jag tala och inte vara rädd för honom,
för sådan är jag inte med mig själv.
1Min själ har tröttnat på (känner avsky inför – hebr. naqat) livet [jag är levande död],
jag ger fritt flöde för min klagan (tillåter mig uttrycka mina bekymmer)
jag ska tala i min själs bitterhet (bedrövelse). [Job 7:11]
2Jag säger till Gud (Eloha): "Döm mig inte skyldig,
låt mig få veta varför du strider mot mig?" [Luk 18:13]
3[I tre retoriska frågor undersöker Job olika skäl till att hans lidande skulle komma från Gud. Alla tre har ett negativt svar: Att se en människa lida ger inte Gud glädje (vers 3), han ser inte på mänskligt sätt (vers 4) och Gud är inte stressad och måste tvinga fram en bekännelse i förtid (vers 5-7). Vers 5 saknar verb, vilket ytterligare förstärker att Gud inte verkar på detta sätt.]
Är det gott [ger det dig glädje] att förtrycka,
eftersom du föraktar dina händers verk [1 Mos 2:7; Ps 139:15]
medan du strålar (lyser) över [och verkar välsigna] de ondas råd? [4 Mos 6:25]
4Har du ögon av kött [ser du på mänskligt sätt]?
Ser (förstår) du som människor ser (förstår)?
[Job hoppas att Gud inte bara ska se det yttre (1 Sam 16:7) utan också på hjärta och motiv.]
5[Är] Dina dagar
som en [bräcklig] människas (hebr. enósh)
dagar? [Versen är kortfattad (3 ord) och saknar verb, men skriven som en kiasm.]
Är ditt år [ditt korta liv] som en stridsmans (hebr. gever) dagar, 6eftersom
du letar efter (hebr. baqash)
min missgärning (hebr. avon)
och min synd (hebr. chatat)
söker du (frågar du efter – hebr. darash).
[Efter den inledande partikeln ki (eftersom) följer fyra ord i en kiasm. Centralt står två olika ord för missgärning/synd. Två verb ramar in där det första baqash skildrar ett sökande som utgår från en hemvist, i detta fall baserat på föreställningen att Gud skulle vara stressad. Se även 1 Krön 16:11 där samma två verb används, fast i omvänd ordning.]
7[Ändå gör du detta!] Även om du vet att jag inte gör det onda
och det inte finns någon som kan rädda mig från din hand.
[Job längtar efter någon som kan föra hans talan, se Job 9:33; 16:19, 20; 19:25.]
8[I följande stycke vill Job påminna Gud att han är hans skapelse:]
Dina händer skulpterade mig (formade/utmejslade mig som en avbild – hebr. atsav)
[ovanligt ord som bara används här och i Jer 44:19]
och har gjort (insatt – hebr. asah) mig tillsammans [efter] runtom – och slukat (förgjort) mig.
[Sista delen är svåröversatt, men betydelsen är att sedan Gud har skapat honom förgör han nu Job!]
9Kom ihåg, jag ber dig, eftersom likt leran är jag gjord (insatt)
och till stoft ska jag återvända. [1 Mos 3:19]
10Har du inte utgjutit mig (låtit mig strömma) som mjölk
och som ost låtit mig stelna (koagulera)?
[Här beskriver Job hur han var ett barn och foster allt sedan befruktningen, se även Pred 11:5.]
11Hud och kött har du klätt mig i och med ben
och senor har du vävt mig samman (flätat ihop mig; täckt mig – hebr. sachach). [Ps 139:13]
[Den ursprungliga innebörden av verbet sachach är att väva, vira och fläta ihop till ett avskärmande och täckande skydd. Betydelsen blir därför också att omgärda, inhägna, avskärma, stänga in, täcka och skydda.]
12Liv (hebr. chajim) [plural] och nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) har du tilldelat (ordagrant: gjort med) mig
och din omsorg (försörjning, räkenskap – hebr. peqodah) har bevarat (hållit, vaktat, skyddat – hebr. shamar) min ande.
[Ända sedan moderlivet, se vers 10-11.]
13Och detta gömmer du i ditt hjärta,
jag vet (är intimt förtrogen med) eftersom det är hos dig.
14Om jag syndar (missar målet), då vaktar du på (hebr. shamar)
[i vers 12 användes ordet positivt, här mer i ett oönskat vakande],
och du låter mig inte bli fri från min missgärning.
15Om jag gör det onda (är skyldig) – ve mig (hebr. allaj)! [Starkt uttryck för sorg, används bara här och i Mika 7:1.]
Även om jag är rättfärdig (oskyldig) kan jag inte lyfta mitt huvud [i stolthet eller som oskyldig, se Ps 3:3],
jag är full av skam (vanära)
och fullt medveten om (seende ser jag – hebr. raeh) mitt lidande [min egen brist].
16Och han lyfter sig själv upp [Job talar troligtvis om sig själv i tredje person: Om jag håller mitt huvud högt – är högmodig]
jagar du mig som ett [rytande] lejon (hebr. shachal)
och igen [som ett lejon som återvänder till sitt byte] visar du din makt över mig.
17Du förnyar dina vittnesbörd inför mig [ökar – för in nya vittnen mot mig]
och du förökar din förargelse med mig,
växlingar (vaktombyten) och härskaror kommer mot mig.
[De tre bekanta liknas vid en här som turas om att attackera och bryta ner.]
18[Job önskar sig döden i den sista sektionen:]
Och till vad från livmodern
lät du mig gå att andas och ditt öga inte ser mig?
19Då hade det varit som om jag aldrig funnits (som jag inte levande lever),
från moderlivet [direkt] till graven hade jag burits.
20Är inte mina få dagar nästan över (slut)
lämna mig i fred, så att jag får en stund av glädje,
21innan jag vandrar och jag inte återvänder
till jordens mörker (hebr. choshech) och dödsskuggan (hebr. tsalmavet).
22Jordens dunkel (ett land avskärmat från ljus; i djupt mörker – hebr. erets ejfa)
är som dödens skuggors mörker (hebr. ofel)
och utan ordning (hebr. seder) [plural – helt i kaos]
och [där även ljusets] strålar är som mörker (hebr. ofel).
Tsofars första tal
1[Tsofar är från Naamah, en okänd plats. Naamah är en kvinnlig släkting till Kain, se 1 Mos 4:22. Av de tre bekanta är han den mest otålige som direkt börjar anklaga Job redan i sitt första tal.]
2Ska myckenheten av ord inte bli besvarade?
Kan en man av läppar [en storpratare] vara rättfärdig?
3Ska ditt tomma prat tvinga människor (en mindre grupp – hebr. mat) [oss] till tystnad?
Ska du håna och ingen tillrättavisa?
[Tsofar syftar troligtvis på sig själv tillsammans med Elifaz och Bildad här.]
4Och du säger: "Min lärdom (doktrin) är ren (moraliskt ren – hebr. zach)
och glänsande (ren, utan fläck, strålande – hebr. bar) har jag varit i dina ögon."
[Job har aldrig påstått att han är utan synd, jfr Job 7:21; 9:2.]
5Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam),
om bara Gud (Eloha) ville tala
och öppna sina läppar till dig?
6Och berättar han för dig vishetens hemligheter [dolda skatter]
eftersom [visdom] dubbelt (lager på lager) i insikt (driftighet, förmåga att förstå – hebr. toshijah)
så du skulle förstå att Gud har förlåtit en del av din missgärning?
[Versen är svåröversatt, men "dubbelt" kan förstås som att visheten har många lager.]
7Tror du att du kan utröna (tränga in i) Guds (Elohas) djuphet?
Kan du förstå fullkomligheten hos den Allsmäktige (Shaddaj)?
8Högre än himlarna [är Guds vishet, se vers 6]
– vad kan du göra (hur skulle du agera – hebr. mah paal)?
Djupare än Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)
– vad kan du förstå (har du intim kunskap om – hebr. mah jada)?
9Längre än jorden
är dess mått
vidare än hav.
[Vers 8-9 består av korta fraser där höjd/djup får sin kontrast i längd/bredd, se även Jes 55:9; Ef 3:18.]
10Om han passerar (går förbi) och stänger in (fängslar – hebr. sagar)
och samlar [en domstol] – vem kan hindra honom?
11För han [pronomenet han, betonar att det är Gud],
han känner människors (en mindre grupps – hebr. mat – plural) tomhet (falskhet, fåfänga – hebr. shav)
och ser ondskan (tomheten, ofärden – hebr. aven) – skulle han inte förstå det?
12Och en man som är ihålig (tom; en dåre – hebr. navav) kan fånga hjärtat (bli vis – hebr. lavav)
när en vildåsnas föl föds som människa.
[Tsofars ordspråksliknande uttryck kan tolkas som något som är omöjligt. Lika lite som en vildåsnas föl kan födas och bli mänsklig, lika lite kan en dåre förändras och fylla sitt tomrum och få ett hjärta. Versen inleds med och (hebr. vav) vilket ofta binder samman med föregående verser, något som kan tala för att Gud kan förändra. Även efterföljande verser handlar om att Tsofar uppmanar Job att omvända sig. I Jesu samtal med Nikodemus behandlas ett liknande ämne där Gud kan göra det som är mänskligt sett omöjligt, se Joh 3:3-4.]
13Om du, även du [Job], bereder ditt hjärta [omvänder dig; renar ditt hjärta; uppriktigt vänder dig till Gud]
och sträcker ut dina händer till honom [i bön och tacksamhet, se Ps 88:10; 146:6; 1 Tim 2:8].
14[I vers 13 gav Tsofar två uppmaningar till Job att göra något, nu följer två till att "inte" tillåta synd och ondska. Versen är konstruerad som en kiasm där ondska/orätt ramar in uttrycket. Orden är snarlika ljudmässigt. Hand är personligt och tält har att göra med familjen. Centralt finns de två verben som betonar Tsofars uppmaning att Job måste göra något.]
Om ondska (tomhet, ofärd – hebr. aven)
i din hand
du tar bort (håller dig borta från).
Och inte tillåter att bo
i ditt tält
orätt (hebr. avlah).
15[Tsofar räknar nu upp tio förmåner (vers 15-20) som Job skulle erhålla om han följer hans råd:]
För då skulle du lyfta ditt ansikte utan fläck [skam; Job 10:15]
och bli utgjuten [stå fast; som metall som blivit utgjuten i en form och stelnat]
och inte frukta (vara rädd).
16Då skulle du, även du [Job], glömma din möda,
som vatten som har runnit förbi [snabbt försvunnit] minns du.
[Vatten som runnit förbi syftar på hur snabbt regnvatten dunstar eller forsar bort i Mellanöstern.]
17Och livet (din tillvaro; värld) ska bli ljusare än (resa sig över)
middagstiden [då solen lyser som starkast; kulmen på ditt tidigare välstånd],
skulle det bli mörkt (kommer skuggor),
blir det som morgonen [då ljuset bryter fram].
[Se även Ords 4:18; Est 8:16. Motsatsen till Job 10:22.]
18Och du kan vara trygg (förtrösta – hebr. batach),
för det finns hopp
och du ska gräva (hebr. chafar) [brunnar, se 1 Mos 21:30; ordet betyder även "se sig omkring och utforska"]
och lägga dig ner i trygghet.
[Den dubbla betydelsen av gräva/utforska – visar både på säker vattentillförsel, utvidgning och framtidshopp!]
19Och du ska ligga ned [i trygg vila]
och ingen gör dig rädd (får dig att darra av skräck) [inga mer räder, se Job 1:15, 17; 3 Mos 26:6]
och många ska söka din favör (ordagrant: stryka ditt ansikte många gånger).
20[Som en avslutning presenterar nu Tsofar vad som händer om Job inte skulle följa hans råd, då förenas han med de onda:]
Men den ondes ögon förgås [synen tynar bort]
deras tillflykt (utväg) försvinner från dem
och deras [enda] hopp är att ge upp andan (hebr. mapach) [döden].
Ps 38:1-23
Psalm 38 – Lidande och syndPsalmisten är hårt ansatt. Han tillrättavisas av Gud på grund av personlig synd, och plågas av fiender. I detta mörka tillstånd ber han till Herren att befria honom. Hans hopp står till Herren som han bekänt sina felsteg inför. Den hebreiska konjunktionen ki, oftast översatt "för" eller "ty", finns sju gånger i psalmen. Den ger orsaken till bönen, se vers 3 och 8; orsaken till plågan, se vers 5 och 18; och orsaken till psalmistens respons, se vers 16, 17 och 19.
De akrostiska psalmerna 34 och 37 ramade in fyra psalmer som handlade om oskyldigt lidande, se Psalm 34-37. Direkt efter dessa psalmer följer nu fyra psalmer om skyldigt lidande, se Psalm 38-41. Vetskap om denna uppdelning hjälper den som lider att kunna be och applicera "rätt" psalm beroende på om lidandet drabbats av omständigheter som personen inte kan rå över eller orsakats av egna medvetna felsteg.
Författare: David
Struktur:
1. Vädjan om hjälp, vers 2-3
2. Lidandet beskrivs, vers 4-9
3. Längtan, hjärtslag, vers 10-11
4. Utanförskap, vers 12-15
5. Önskningar till Gud, vers 16-21
6. Avslutande bön om hjälp, vers 22-23
[Den grekiska översättningen Septuaginta har också med tillägget: "för sabbaten".]
disciplinera mig inte i din glöd!
3För dina pilar har trängt in i mig,
din hand ligger tung på mig.
4Hela min kropp är sjuk (inget är friskt) på grund av din vrede [straff],
inte ett ben är helt (hela mitt inre är trasigt) på grund av min synd (mina felsteg).
5För mina felsteg (synder, skulder) överväldigar mig (rör sig över mitt huvud)
[som flodvågor som håller på att dränka mig];
de är som en tung börda [omöjlig att bära].
6Mina sår stinker och varar (är infekterade, rinner),
på grund av min dårskap (oförstånd, galenskap, otålighet).
7Jag går krokig och böjd,
hela dagen går jag sörjande.
[Lidandet beskrivs med de yttre tecknen, krokig och böjd, och går vidare med ett inre känslomässigt tillstånd av sorg.]
8För mina höfter brinner av smärta (feber, skam),
det finns inget helt i min kropp [allt är i obalans].
9Jag är kraftlös (förlamad, bortdomnad) och förkrossad – till det yttersta,
jag jämrar mig (ropar – "ryter") [som ett lejon] i mitt hjärtas ångest.
10Herre (Adonai), inför dig [helt öppet] är all min längtan,
min klagan (mitt suckande) är inte dold för dig.
[Texten indikerar ett tydligt underförstått: "Nej, den är verkligen inte dold!"]
11Mitt hjärta slår-slår (slår häftigt, vandrar bort), min kraft har övergett mig
mina ögons ljus, även det är borta från (inte med) mig.
[Ordet för "slår" är hebreiska sachar. Formen här är unik, de två sista bokstäverna upprepar sig vilket ger ett nytt ord: sachar-char. Det nya ordet kan kanske indikera ett hastigt, upprepat och ovanligt hjärtslag. Grundordet har också betydelsen att vara på vandring, och används om köpmän, eftersom de reser fram och tillbaka med varor, se 1 Mos 23:16. Även den betydelsen att vara på vandring kan antydas, och då bildligt för hur hjärtat har vandrat bort, kraften har övergett mig och det är tomt på insidan.
Eftersom både hjärta och ögon nämns i denna vers, är den primära betydelsen av uttrycket "mina ögons ljus som är borta" försämrad syn, se 1 Sam 3:2. Samtidigt anas också uttryckets mer abstrakta syftning på förlorad livsenergi, se 1 Sam 14:27; Ps 13:4; Matt 6:22, och det finns även en koppling till sorg och gråt, se Ps 6:8; Job 17:7.]
12[Nu förändras fokus. Hittills har det bara handlat om psalmisten och Gud. Nu kommer även vänner och fiender in i bilden.]
Mina kära (de som älskar mig) och mina vänner (de som förknippas med mig) [mina nära och kära],
håller sig undan för [håller sig borta när de ser] min plåga [det slag som har drabbat mig].
Mina närmaste håller sig på avstånd,
13och de som står efter mitt liv lägger ut snaror.
De som söker min olycka talar om undergång (schismer, skadligheter, ödeläggelser – i plural) [planerar sådant som bryter ner och slukar som ruiner],
de mumlar (tänker på) bedrägligheter [de sviker och upprepar falska löften lågmält] dagen lång.
14[Nu beskrivs hur psalmisten hanterar dessa attacker:]
Men jag är som en döv, som inte kan höra,
som en stum, som inte kan öppna sin mun.
15Jag har blivit som en man som inte hör,
oförmögen att argumentera emot dem.
16För jag sätter mitt hopp till (väntar ivrigt på, fokuserar min blick mot) Herren (Jahveh),
du ska svara mig Herre (Adonai), min Gud (Elohim).
17För jag säger (tänker, ber): "Låt dem inte få glädja sig över mig,
låt dem inte fira när min fot vacklar [på den smala vägen]."
18För jag är redo att falla [jag står på klippkanten],
och min smärta (sorg, själsliga bedrövelse) är ständigt närvarande (framför mig).
19För jag berättar om (bekänner) min skuld (missgärning),
jag är orolig (bekymrad, ängslig) på grund av min synd (mitt felsteg).
20Mina fiender lever, och är många (mäktiga),
de som utan orsak hatar mig ökar i antal.
21De som lönar gott med ont,
anklagar (attackerar) mig, bara för att jag strävar efter (följer) det som är gott.
22[Psalmen avslutas som den började med en bön. På samma sätt som i vers 2 är det två negationer. Den tredje raden och det sista verbet blir positivt, och ber inte bara om ett ingripande, utan ett ingripande nu, se vers 23.]
Överge (lämna) mig inte Herre (Jahveh),
min Gud (Elohim), var inte långt borta (stanna inte borta) från mig.
23Skynda till min hjälp [nu på en gång],
min Herre (Jahveh), min frälsning.
[Psalmen avslutas med ett desperat rop på hjälp. Det hebreiska ordet för frälsning som används sextio gånger i Psaltaren är jeshua, det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på var vår frälsning finns.]
Ords 21:28-29
28Ett osant (falskt, oärligt, ljugande) vittnesbörd förgörs (blir om intet, försvinner),men den människa som lyssnar [uppmärksamt] får alltid tala [när hon är kallad att vittna].
29En ogudaktig människa måste ta på sig en yttre fasad av styrka,
medan den rättfärdige planerar (förstår) sina vägar [med en inre trygghet och tillförsikt].
1 Kor 15:1-28
UPPSTÅNDELSEN (kap 15)Budskapet
1Syskon (bröder och systrar i tron), nu vill jag påminna er om det evangelium (det glada budskapet om frälsningen) som jag predikade för er. Ni tog emot evangeliet och står på den grunden. 2Genom den [tron] blir ni frälsta (trygga, upprättade, bevarade, helade, försörjda, befriade, fria från synd och har evigt liv med Gud efter döden), om ni nu fortfarande håller fast vid det jag predikade för er, annars har er tro varit bortkastad. 3Jag gav er (förmedlade, hjälpte er att förstå) det viktigaste först [trons grunder], det jag själv personligen hade fått ta emot:
Att den Smorde (Messias, Kristus) dog för våra synder,5Han uppenbarade sig (blev synlig) för:
precis som Skrifterna förutsade. [Jesaja skrev om detta 700 år innan Jesus föddes, se Jes 53:3-6.]
4Att han blev begraven.
[Detta skriver också Jesaja om, se Jes 53:9.]
Att han på den tredje dagen skulle uppstå och lever nu,
precis som Skrifterna förutsade. [David skrev om detta 1 000 år innan Jesus föddes, se Ps 16:10.]
[Vers 3-4 formar en tidig trosbekännelse: Jesus dog för våra synder – blev begraven, uppstod och lever idag!]
Kefas [Petrus, se Luk 24:34],9Jag är den minste (ringaste) av apostlarna (sändebuden, ambassadörerna), ovärdig att kallas apostel eftersom jag har förföljt (jagat, trakasserat) Guds församling (de utkallade).
sedan för de tolv [vid flera tillfällen, se Joh 20:19-20; Joh 20:26; Joh 21].
6Efter det visade han sig för över 500 syskon (bröder och systrar i tron)
vid ett tillfälle, varav de flesta fortfarande lever, men några har somnat in (dött).
7Senare uppenbarade han sig för Jakob [antagligen Jesu halvbror],
sedan alla apostlarna,
8sist av alla uppenbarade han sig för mig [Paulus],
som en för tidigt född.
[Jesus visade sig i ett ljussken när Paulus, då känd som Saulus, var på väg till Damaskus för att fängsla kristna, se Apg 9:3. En för tidigt född överlevde sällan födseln, dvs. var dömd till en säker död, en bild på Paulus oväntade frälsning och kallelse som apostel. När Paulus skriver detta brev har han haft en argumentation med Petrus, se Gal 2:11-14. Här ger han Petrus första platsen och sig själv den sista. Paulus inledde med att skriva om splittringarna där "en höll sig till Paulus och en annan till Petrus", se 1 Kor 1:12-13. Här vänder han nu på ordningen och visar hur Petrus och Paulus står tillsammans som vittnen till den uppståndne Jesus.
Det finns även en litterär parallellism med ett antiklimax. Båda sektionerna börjar med en person. Petrus inleder den första, följt av de tolv och sedan 500 personer (vers 5-6). Den andra sektionen börjar med Jakob, följt av apostlarna och sedan väntar man sig ett högt antal på samma sätt som i den första sektionen. I stället för 500 personer där de flesta fortfarande är vid livet, kommer som ett antiklimax Paulus namn, som ett för tidigt fött barn.]
10Men genom Guds nåd (oförtjänta favör, gåva, kraft och välsignelse) är jag den jag är, och hans nåd mot mig visade sig inte ha varit förgäves (fruktlös, utan verkan). Jag har arbetat hårdare än de andra [apostlarna], dock inte jag själv, utan Guds nåd (Guds verksamma kraft) som varit med mig. 11Oavsett om det var jag eller de andra apostlarna [oavsett vem som arbetade mest intensivt, och vem ni fick höra evangeliet ifrån], så är det detta vi predikar [att Jesus dog, blev begraven och nu är uppstånden, se vers 3-4], och detta ni har kommit till tro på.
Uppståndelsens lov – Jesus är uppstånden
Som kristen finns det ett liv efter döden.
Om nu den Smorde (Messias, Kristus) predikas som uppstånden (gr. egeiro) från de döda,
hur kommer det sig då att några av er säger att det inte finns någon uppståndelse (uppstigande, nytt liv) av de döda?
1318Då har också de som dött i den Smorde (Messias, Kristus) gått förlorade.Om det inte finns någon uppståndelse av döda,
då har inte heller den Smorde uppstått.
14Om den Smorde inte har uppstått,
då är vår förkunnelse (predikan) meningslös
och er tro meningslös.1516Om de döda inte uppstår,Då skulle vi vara (bli avslöjade som) Guds falska vittnen,
eftersom vi har vittnat om att Gud uppväckte (gr. egeiro) den Smorde (Messias, Kristus),
som han i det fallet inte gjort
om det är sant att de döda inte kan uppstå.
då har inte den Smorde uppstått.
17Om inte den Smorde har uppstått
då är er tro utan mening,
och ni är kvar i era synder [kontrollerade av dem och under Guds dom].
19Om vi som lever i den Smorde (Kristus) bara har vårt hopp i detta [jordiska] liv,
och det är allt, då är vi av alla människor de mest ömkansvärda (sorgliga, miserabla, patetiska).
20Men nu är den Smorde (Messias, Kristus) uppstånden (gr. egeiro) från de döda [till evigt liv],
och han blev den förste (en försmak, förstlingen, förstlingsfrukten) av dem som har dött (somnat in i döden).
[Utan uppståndelsen är tron meningslös och vi är kvar i våra synder. Om det inte vore för uppståndelsen skulle Jesus varit som vilken rabbin som helst som försökte förnya Israel, men misslyckades. I så fall skulle Petrus, Jakob, Andreas och Johannes återvänt till sina båtar och levt ett vanligt liv. Uppståndelsen visar att synd och död inte fick det sista ordet.]
Adam och Jesus
21För eftersom det var genom en människa som döden kom [in till världen],
så kom också uppståndelsen från de döda genom en människa.
22Liksom alla dör genom Adam,
på samma sätt ska alla genom den Smorde (Messias, Kristus) få liv (göras levande).
[Alla människor är släkt med Adam och har del i syndafallet. Alla kommer också att uppstå till evigt liv eller evig dom. När Paulus kvinnosyn diskuteras kan det vara värt att notera att Paulus skyller syndafallet på Adam, tvärt emot den vedertagna judiska traditionen att skylla på Eva. Några av de utombibliska skrifter som påverkade judendomen på Paulus tid var Ben Syraks skrifter från 190-talet f.Kr. där det står "Från en kvinna leder synden sitt ursprung, och för hennes skull måste vi alla dö", se Syr 25:24.]
23Men i tur och ordning [Korint var en koloni som ursprungligen var bebodd av pensionerade romerska soldater, Paulus använder sig av den militära termen för rang]:
den Smorde (Messias, Kristus) är den förste (förstlingsfrukten). [Jesus var den förste som uppstod för att aldrig mer dö igen och fick en ny kropp. Han har den högsta rangen. Detta skedde år 30 e.Kr. på bikkurim, se Mark 16:1.]Då överlämnar han kungariket till Gud, sin Fader,
Sedan när han kommer [tillbaka],
de som tillhör den Smorde (Messias, Kristus). [Alla kristna genom tiderna som dött, får liv och uppstår och får nya kroppar när Jesus kommer tillbaka.]
24Därefter kommer slutet. [Den sista uppståndelsen är då alla människor uppstår och kommer att ställas inför den vita tronen och var och en får höra sin dom, se Matt 25:46.]
efter att ha avsatt allt annat styre (ärkehärskare, ledare från urgamla tider, militär term för general, den högsta ledaren) [antagligen demoner av hög rang],
och varje auktoritet (militär term för delegerad auktoritet)
och makt (kraft).
Att lägga sina fiender "under någons fötter" är ett kraftfullt uttryck i Mellanöstern. I Tutankhamons grav, som upptäcktes 1922, hittades hans tron och fotpall med kungens fiender inristade. Tutankhamon var farao i Egypten under den artonde dynastin och dog 1339 f.Kr.
2528När allt har lagts under honom,För han [Jesus] måste vara Kung och regera [i tusenårsriket]
tills han lagt alla sina fiender under sina fötter.26När det står att "allt" har blivit lagt under honom,Den sista fienden att utplåna (eliminera, avväpna)
är döden,
27för [det står i Ps 8:7:]
"Han [Fadern] har lagt allt under hans [Jesu] fötter."
är naturligtvis den som har lagt allt under den Smorde (Messias, Kristus) undantagen.
ska Sonen själv underordna sig den [Fadern]
som har lagt allt under honom,
för att Gud ska bli allt i alla.
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
