David har kommit till insikt om hur kort livet är och kastar sig mot Gud som är hans enda hopp. Situationen liknar den i Psalm 38: Tystnad i närvaro av andra, se Ps 38:13-14; 39:3; Guds handlande mot synd, se Ps 38:2-4; 39:10-12; Gud som enda hoppet, se Ps 38:16, 22, 23; 39:8. Fokus är dock lite olika. I Psalm 38 hade sjukdomen exponerat synd och behovet av förlåtelse. I Psalm 39 har sjukdomen gjort att livets bräcklighet blivit uppenbar. Bönen mynnar ut i en längtan om en ljusare tid innan livet är slut, se vers 14.

Citeras: Orden "gäst och främling" i vers 13 citeras i Heb 11:13; 1 Pet 2:11.

Författare: David, troligtvis när han är äldre. Frasen "främlingar och gäster", se vers 13, återfinns i 1 Krön 29:15. Där har David på ålderns höst avslutat en insamling till tempelbygget som hans son ska genomföra.

Struktur:
1. Psalmistens tystnad, vers 2-4
2. Livets bräcklighet, vers 5-7
3. Gud – mitt enda hopp, vers 8-12
4. Bön, vers 13-14

Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Till (för) Jedutun. En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David.

[Jedutun var en av de tre stora sångledarna på Davids och Salomos tid, se 1 Krön 16:41, 42; 2 Krön 5:12. Han omnämns i tre psalmer, denna och Ps 62:1; 77:1. Det finns även en Jedutun några hundra år senare på Josias tid, se 2 Krön 35:15. Namnet kommer från ordet jada som betyder "prisa". Frasen "för Jedutun" betyder ordagrant "för lovprisning". Inom judendomen tolkas det som om det rör en viss typ av instrument som Jedutun använde. På samma sätt som olika artister förknippas med olika musikstilar idag, kan frasen indikera en speciell känsla eller stil som Jedutun och hans kör hade.]

Jag var tyst
²Jag sa: "Jag ska vaka över mina vägar (mitt liv, mina beslut),
    så att jag inte syndar med min tunga;
jag ska tygla (sätta munkavle för) min mun,
    så länge den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) är framför mig (i min närhet)."
³Jag blev stum (bunden), i tystnad (stilla) [inför mina fiender],
    jag sa ingenting, inget gott.

[Psalmen inleds med att David har beslutat sig för att vara tyst, i alla fall för en period. Även om det finns uppmaningar i Ordspråksboken att avhålla sig från att tala är beslutet att vara helt tyst ett ovanligt förhållningssätt. Lovprisning i Psaltaren karaktäriseras av att skapa ljud. Psaltaren avslutas med att allt som andas ska prisa Herren, se Ps 150:6! Frasen "inget gott" kan antingen tolkas som att David höll tillbaka och inte ens sa det som var gott. Det kan också vara en beskrivning att när han var tyst, så var det inte något gott. Utifrån fortsättningen verkar frasen beskriva att det inte var bra att vara tyst.]

Min smärta, den upprördes,
     ⁴mitt hjärta blev brinnande inom mig (jag blev arg på insidan).
När jag mumlade (tänkte på det) brann en eld,
    jag talade med min tunga.

Lär mig förstå att mina dagar är räknade
⁵Hjälp mig att förstå mitt slut (att jag en gång ska dö), Herre (Jahveh),
    att mina dagar snart är räknade,
    låt mig inse hur kort (flyktigt) mitt liv är. [Hjälp mig att ta tillvara varje dag.]
⁶Se, mina dagar är som några korta handsbredder.
    [Dåtidens minsta längdmått, bredden av fyra fingrar, ca 8-9 cm.]
    Och min livslängd är ingenting ur ditt perspektiv (ordagrant: ´inför dig´) [2 Pet 3:8].
Ja, även i sina bästa dagar [när allt verkar säkert och lugnt]
    är människan ändå bara en vindfläkt (något kort, flyktigt; fåfänglighet – hebr. hevel).

[En livslängd är bara ett andetag. Jesus använder liknande liknelser, se Matt 6:26-30; Luk 12:24-26.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

⁷[Refräng:]
Ja (det är verkligen så att), människorna passerar genom livet som en skuggbild (som i ett stumt skådespel).
    Ja (det är verkligen så att), de samlar på sig värdelösa rikedomar
    utan att veta vem som en gång ska få dem.

Gud – du är mitt enda hopp
⁸Så nu, vad ska jag sträva efter (vänta på, sätta mitt hopp till) Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt)?
    Du är mitt enda hopp (jag ser med förväntan fram mot vad du ska göra)!

[Det finns en parallellism och en kontrast mellan de två raderna i vers 8. Verbet qavah, översatt "sträva efter", i första raden och substantivet tohelet, översatt "hopp" i andra raden är synonymer. Men de används som en kontrast. Först ställs en fråga vad en människa ska söka och sträva efter. Svaret på den gavs i föregående vers och visade sig vara ingenting. Denna värld är en skuggbild och samlade rikedomar försvinner, se vers 7. Det krävs ett paradigmskifte och psalmisten skiftar från "vad" till "vem". Istället för att vänta på någonting materiellt vänds hoppet till en person. Insikten om att livet är kort ger inte slutsatsen att försöka njuta av det så mycket man kan så länge man kan. Istället leder det till Gud. Han ger fullständig tillfredsställelse både i detta jordeliv och i evighet.]

⁹Rädda (ryck bort) mig från mina överträdelser (medveten rebelliskhet mot Gud),
    låt mig inte bli hånad (förnedrad) av dårar (oförnuftiga).
¹⁰[Nu återgår temat till orsaken till tystnaden i vers 2-3, ordet "stum" från vers 3 upprepas.]
Jag är stum (bunden), öppnar inte min mun,
    för det är du som har gjort det.
¹¹Vänd bort din plåga från mig,
    jag går snart under på grund av din tillrättavisning (din hands slag).
¹²När du tuktar någon för hans skuld (synd),
    och förtär som en mal det han älskar.

[Refräng:]
Ja (det är verkligen så att), alla människor är bara ett andetag (som en vindpust; fåfänglighet).

[I vers 7, efter ordet selah kom en refräng, nu upprepas samma tanke, dock före ordet Selah. I vers 7 talades om rikedomar. Det var vanligt att man byggde förrådsbyggnader för att samla dåtidens investeringar som var konstföremål i metall som rostade, och dyrbara kläder som mal förstörde. Jesus använder samma bild av den jordiska rikedomens flyktighet som rostar och mal äter upp, se Matt 6:19-21.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Bön
¹³Hör min bön, Herre (Jahveh),
    lyssna på (vänd ditt öra till) mitt rop (i kval, djup vånda),
    var inte tyst vid mina tårar;
för jag är en främling hos dig,
    en temporär gäst som alla mina förfäder.

[Det finns ett rabbinskt uttryck som beskriver tre typer av böner, i ökad grad av intensitet: tyst bön, bönerop med hög röst och slutligen tårar. Tårarna är det starkaste uttrycket för bön. Det finns ingen stängd dörr som inte tårar kan tränga igenom står det i en kommentar i Mishna (det första skrivna verket som sammanfattar Torah och den muntliga traditionen) se Berachot 32b. Uttrycket "främlingar och gäster" har sitt ursprung från 1 Mos 23:4, där Abraham köper ett markområde i Hebron för att begrava sin hustru Sarah. Gäst och främling beskriver också människans flyktighet och korta tid på jorden, se 1 Krön 29:15; Heb 11:13; 1 Pet 2:11. I 3 Mos 25:23 äger Gud landet och israeliterna är "främlingar och gäster hos Gud". Utifrån hela sammanhanget i hela kapitlet i 3 Mos 25 framträder ännu en poäng. På samma sätt som israeliterna skulle ta hand om främlingen finns en önskan hos David att Gud ska ta hand om honom.]

¹⁴Vänd bort din blick från mig, så jag kan le igen,
    innan jag går bort och inte finns mer [innan jag dör, och inte finns kvar på jorden].

[Paradoxalt är psalmens sista önskan att Herren ska vända bort sin blick från David. Det verkar motsäga önskan i vers 13 om att höra hans bön och se hans tårar. Dock förstår vi att David rannsakar sig själv och sin skuld, se vers 9. Det finns likheter med Job som har samma önskan om att Gud inte ska se, syna och pröva, se Job 7:19; 9:27; 10:20; 14:6. Herrens hand som tillrättavisade i vers 11 var olidlig, så David önskar en lättnad. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "låt mig gå" och "bespara mig" din blick. Innebörden är troligtvis ett uttryck för att han nu tycker att det räcker med prövningar. Det är intressant att i nästa psalm befinner sig David i en djup mörk grop, oförmögen att ta sig upp själv. Där griper Gud in och lyfter upp honom och ger honom en ny sång, se Ps 40:1-4.
    Den första boken i Psaltaren, Psalm 1-41, närmar sig sitt slut. På samma sätt som den ofta handlar om Davids liv, handlar flera av dessa sista psalmer om Davids ålderdom och sjukdomar, se Ps 37:25; 38:4, 8, 11. Psalmen har konstaterat att livet är kort. David har accepterat döden, men det betyder inte att han ger efter för hopplöshet. Det finns en önskan och bön att få glädja sig åt livet och få "le" igen.
    Eftersom israeliterna hade en tro på människans fortsatta existens i dödsriket, Sheol, är det inte troligt att de sista orden "jag inte finns mer" skulle syfta på ett tillstånd av icke-existens. Bibeln är tydlig med att det finns en dubbel utgång, evigt liv och evig död, se Dan 12:2; Matt 25:46; Joh 3:16. Psalmen avslutas med en önskan om Guds ingripande här medan David ännu levde, se Ps 6:5-6.]

Tillbaka upp

---

Ords 21:30-31

³⁰Det finns ingen mänsklig vishet,
    kunskap eller vägledning som kan mäta sig med Herrens (Jahvehs) vishet.

³¹Stridshästen kan vara redo på stridens dag,
    men befrielse (seger) kommer från Herren (Jahveh).

Tillbaka upp

---

1 Kor 15:29-58

Uppståndelsen

Tre argument
²⁹[Paulus ger nu tre argument för att de döda kommer att uppstå:]

Argument 1

Vad ska annars de som döper sig för de döda göra?
Om de döda inte alls uppstår,
    varför döper de sig då för dem?

[Denna vers är omdebatterad och det finns många tolkningar. En av avarterna är att man kan döpa sig "ställföreträdande" för redan döda personer, vilket i dag praktiseras av mormoner. Det finns dock ingen annan vers som styrker att man kan döpa sig för någon annan, snarare tvärtom, alla andra verser i Bibeln visar att dopet handlar om ett eget beslut att följa Jesus – man kommer till tro och låter sig döpas. Den mest naturliga tolkningen är att versen syftar på anhöriga till avlidna troende som kommer till tro. Ett exempel kan vara en döende mor som säger till sin son som ännu inte är en kristen: "vi kommer att ses igen." När sonen senare kommer till tro och låter sig döpas finns det hopp om att han ska få se sin älskade mor igen. Oavsett vad som syftas på här, nämns detta i förbigående av Paulus i hans argumentation för de dödas verkliga uppståndelse.]

Argument 2
³⁰Varför utsätter vi oss för faror varje stund?

³¹Syskon (bröder och systrar),
    så sant som ni är min stolthet i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus vår Herre
    – jag dör varje dag.
[Styckets centrum.]

Argument 3
³²Om jag trott som folk i allmänhet när jag kämpade mot vilddjuren i Efesos,
    vad hade det tjänat till?

[Det är troligt att Paulus liknar inflytelserika onda människor i Efesos med vilddjur. Herakleitos, en grekisk filosof från Efesos, hade kallat sina landsmän "vilddjur" fyra hundra år tidigare. Epimenides kallade även kreterna samma sak, se Tit 1:12. Paulus befinner sig i Efesos och där är hans liv i fara, se 2 Kor 1:8. Även om tumultet som silversmeden Dimitris startar ännu inte har ägt rum, se Apg 19:29-30, eftersom Paulus tvingas lämna staden direkt efteråt, så börjar han få "många motståndare", se 1 Kor 16:9.]

Om de döda inte uppstår,
    låt oss äta och dricka, för i morgon dör vi.

[Utan uppståndelse kan man lika gärna ge upp, se Jes 22:13; Pred 8:15. Jesus använder liknande resonemang i liknelsen om den rike dåren, se Luk 12:19.]

³³Bli inte förledd:

"Dåligt sällskap fördärvar god moral."
[Kan vara ett citat från den grekiske författaren Menander som levde på 300-talet f.Kr. Det kan också ha varit ett populärt samtida ordspråk.]

³⁴Vakna upp från er berusning (besinna er)! Lev rättfärdigt och sluta synda! Några av er är helt okunniga om Gud. Det säger jag till er skam.

Adam och Jesus
³⁵[Några bland de troende i Korint trodde inte på att de döda skulle uppstå, se 1 Kor 15:2.]

Men nu undrar någon:

Hur uppstår de döda?
Vilken sorts kropp har de när de kommer?

³⁶Du dåre (du som helt saknar förstånd och inte resonerar logiskt)!

[Paulus kallar det dåraktigt att inte tro på något bara för att man inte förstår exakt hur det fungerar, och tar några exempel från vardagen. Lika självklart som att ett frö som planteras dör och växer upp till något nytt, lika självklart är det att en kropp som begravts kan få en ny kropp vid uppståndelsen.]

Några exempel
Det du sår får inte liv [skjuter inte upp ur marken och börjar växa]
    om det inte först dör.
³⁷Det frö du sår har inte den kropp [sammansättning och yttre utseende] som den senare kommer att få,
    det är bara ett naket korn – ett sädeskorn eller något annat frö.
³⁸Gud ger det precis den kropp han har planerat,
    och varje frö får sin egen kropp.

³⁹Allt kött är inte av samma slag,
    människorna har sina,
    boskapen sina,
    fåglarna sina
    och fiskarna sina.
[Kropparna ser olika ut, människorna har hud, boskapen päls, fåglar fjädrar och fiskar fjäll.]

⁴⁰Det finns också himmelska kroppar [solen, månen och stjärnorna]
    och jordiska kroppar [människor, djur och växter].
De himmelska kropparna har sin glans (ära, skönhet, härlighet)
    och de jordiska har en annan sorts glans.

⁴¹Solen har sin glans,
    månen har en annan glans,
    och stjärnorna ännu en glans,
    ja, varje stjärna har sin egen glans (de överträffar varandra i skönhet, härlighet).

Det är inte konstigare med uppståndelsen
⁴²Så är det också med de dödas uppståndelse.
Det som blir sått förgängligt [den förgängliga kroppen som begravs blir "sådd" i jorden]
    uppstår oförgängligt (odödlig, fri från förgängelsen).

⁴³Det som blir sått föraktat,
    uppstår i härlighet.
Det som blir sått svagt,
    uppstår fullt av kraft.

⁴⁴Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv,
    uppstår som en kropp med ande.
Om det finns en kropp med fysiskt liv,
    då finns det också en med ande.

⁴⁵Det står skrivet [1 Mos 2:7]:
"Den första människan, Adam,
    blev en varelse med liv."
Den siste Adam
    blev en ande som ger liv.

⁴⁶Men det andliga livet kom inte först,
    utan det fysiska, sedan kom det andliga.
⁴⁷Den första människan kom från jorden och var jordisk (gjord av stoft),
    den andra människan kom från himlen.

⁴⁸De som är jordiska (av stoft), är lika honom som först var jordisk (gjord av stoft) [de har ett jordiskt sinne].
    De som är från himlen, är lika honom [den siste Adam] som är från himlen [de har ett andligt perspektiv på tillvaron].
⁴⁹På samma sätt som vi har burit den jordiska människans avbild,
    ska vi också bära den himmelska människans avbild [bära Jesu avbild – han som kom från himlen].

⁵⁰Men det säger jag, syskon (bröder och systrar i tron):
kött och blod kan inte ärva Guds rike,
    och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga.

[I kapitel 13 finns den välkända kärlekens lov (1 Kor 13:4-7). Värd minst lika stor uppmärksamhet är korsets och uppståndelsens lov, se 1 Kor 1:17-2:2; 15:51-58. Som de övriga lovprisningarna består den av tre delar. Dessa tre handlar alla om segern över döden.]

Uppståndelsens lov (15:51-58)

Vi ska förvandlas
⁵¹[På samma sätt som korsets lov beskriver hur korset är en Guds vishet och ett mysterium, har även uppståndelsen sina hemligheter, se 1 Kor 2:1. Ordet som används är grekiska mysterion som beskriver något som varit dolt men som nu är uppenbarat. Paulus mål är att visa och förklara dessa hemligheter, se 1 Kor 4:1. Den första delen ramas in av ordet "förvandlas", och förvandlingen kommer att ske snabbt.]

Se, jag säger er en hemlighet (ett mysterium):

Vi ska inte alla insomna,
    men vi ska alla förvandlas,

⁵²i ett nu,
    på ett ögonblick,
    vid den sista basunens ljud.
För basunen ska ljuda,

och de döda ska uppstå odödliga,
    och vi ska förvandlas.

[Vilka är "vi" i vers 51 och "oss" i vers 57? Troligt är att Paulus inte bara ser sin generation utan alla troende genom historien.]

Döden är besegrad
⁵³[Det andra stycket, vers 53-54b, kretsar kring orden förgängliga/oförgänglighet och dödliga/odödlighet.]

För detta förgängliga [vår kropp som bryts ner]
    måste iklä sig oförgänglighet [gudomlig natur],
och det dödliga
    måste iklä sig odödlighet (frihet från död).

⁵⁴När det som är förgängligt
    har iklätt sig det oförgängliga,
och detta som var dödligt
    har iklätt sig odödlighet,

då ska det bli som det står skrivet:
    "Döden är uppslukad i seger!" [Jes 25:8]

⁵⁵"Död, var är din seger?
    Död [dödsrike], var är din udd (din giftgadd)?"
    [Hos 13:14; en del manuskript har Hades istället för död, hebreiska texten har Sheol.]
⁵⁶Dödens udd [dess gift] är ju synden,
    och syndens kraft kommer av (makt är) lagen [eftersom Mose undervisning pekar på och fördömer synden, se Rom 7:7-12.]

⁵⁷Men Gud vare tack [för hans nåd] som ger oss segern genom vår Herre Jesus den Smorde (Messias, Kristus)!

[Det grekiska ordet charis som här översätts med tack har en grundbetydelse av nåd och favör. Ordet för seger (erövring, triumf – gr. nikos) ramar in det sista stycket, vers 54c och 57.]

AVSLUTNING (15:58-16:24)

Uppmaning
⁵⁸Var alltså stillasittande (säkert positionerade; stadiga, fasta; "bänkade" – gr. hedraios) och orubbliga (oflyttbara, obevekliga) [i tron på uppståndelsen av de döda], mina älskade syskon (bröder och systrar i tron), alltid överflödande [2 Kor 9:8] i Herrens verk (gärning) [arbeta/agera alltid hängivet för honom], medvetna om att er möda inte är förgäves i Herren.

[Adjektivet hedraios kommer från hedra som är det grekiska ordet för stol, bänk, säte, tron, plats, bas och boning och från hezomai som betyder "jag sitter". I versens inledning uppmanar Paulus till att inta en fast position – omöjlig att rubba.]

Tillbaka upp