Helbibel - fredag 28/8
Job 28:1-30:31, Ps 42:1-12, Ords 22:7, 2 Kor 2:12-17
Job 28:1-30:31
Visheten1[Detta kapitel som är ett poem om visheten kommer som ett avbrott från alla dialoger. En del ser det som en fortsättning av Jobs (eller Bildads) tal, men litterärt så fungerar det som en brygga mellan dialogerna och Jobs avslutande ord.]
för silvret
en gruva (utgång, utflöde – hebr. motsa),
och en plats (hem)
för guldet
där det renas.
[Stycket öppnas med ett enkelt kiastiskt mönster där gruva/plats står centralt och ramas in av silvret/guldet. Versen beskriver de grundläggande stegen för att ta fram metaller. Först måste det brytas, sedan måste det renas. Väldigt sällan kan man hitta rena metaller, för det mesta är de uppblandade med värdelös sten. Visdom nämns inte förrän i vers 12, men analogierna med gruvnäringen är många. Vishet är värdefull som silver och behöver förädlas som guld. Det är ett krävande arbete, men ger stor lön.]
2Järn hämtas upp ur jorden,
stenar smälts till koppar.
3Han [människan] sätter gränser för mörkret (hebr. choshech) [när facklor ger ljus i gruvgångar]
och utforskar det yttersta djupet,
där stenen är mörker (hebr. ofel) och dödsskugga (hebr. tsalmavet).
[Tre olika ord för mörker används här.]
4De spränger schakt långt från människors boningar,
glömda av foten (avlägsna platser dit ingen går),
hissas ner djupt [i schakten] och vajar (gungar, svajar), långt från människor. [Gruvor, som t.ex. Timnah i södra Israel, låg otillgängligt till, långt från civilisationen.]
5Från jorden kommer bröd [ovan jord spirar och växer grödor],
men där nere förvandlas den som av eld.
[Under jord "växer" metallen fram genom eldsättning, den gamla metoden då berget hettades upp med eld vilket skapade sprickor som underlättade brytningen.]
6Safiren har sin plats bland hennes stenar,
och i stoftet (materialet) finns guld för honom [gruvarbetaren].
7Stigen dit är inte känd av rovfågel,
gladans (hökens) öga har inte upptäckt den.
8Inte har söners stolthet (hebr. ben shachats) trampat på den,
inte har rytande lejon (hebr. shachal) passerat fram på den.
[Hebr. shachats används bara här och i Job 41:25. Det finns en dubbelhet i att syfta på både djur och människor, här utifrån parallellismen är det "stolta lejon" (djurens konung) som åsyftas, men det utesluter inte stolta människor. Hebr. shachal är ett av närmare tio olika ord för lejon. Detta ord har sitt ursprung i verbet för att ryta, hebr. sheagah. Dessa män som jobbar i gruvorna fruktar inte vilda djur.]
9På den hårda stenen lägger man sin hand
och gräver ut bergen från grunden.
10De hugger ut kanaler [för att leda ut vatten – gångar] i klipporna,
och ögat får se härliga ting.
11De stoppar upp vattenådrornas gråt,
de drar fram hemligheter [dolda skatter] i ljuset.
Var har förståndet sin boning?
[Nästan samma fras återkommer i vers 20.]
Nej, henne kan man inte finna i de levandes land.
14Djupet säger: "Hon är inte i mig",
havet säger: "Hon finns inte hos mig."
15Nej, hon kan inte fås för dyrbaraste guld (inneslutet; renat guld – hebr. segor),
dess pris (hebr. mechir) kan inte vägas upp med silver.
16Nej, hon kan inte betalas med guld från Ofir
eller med dyrbar onyx och safir.
17Nej, hon kan inte jämföras med guld (hebr. zahav) och glas (kristall),
inte ges i utbyte mot kärl av rent guld (hebr. paz),
18koraller ["höga saker"; röd korall, Hes 27:16] och kristall ska inte nämnas.
Priset (penningpungen – hebr. meshech) för vishet är mer än pärlor.
19Nej, topas från Kush [Etiopien] kan inte radas upp bredvid henne,
hon kan inte vägas upp med renaste guld.
[Topas är en olivgrön gulaktig sten; den andra stenen i bröstskölden, se 2 Mos 28:17.]
Var har förståndet sin boning?
[Exakt samma innehåll som vers 12, förutom verben finns/kommer.]
hon är dold för himlens fåglar. [Jfr vers 7-8]
22Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats) [Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11] och döden säger:
"Vi har hört ett rykte (i våra öron har vi hört) om henne."
[Ett rykte om var man kan hitta vishet.]
23Gud (Elohim), han känner vägen till henne,
han vet var hon bor,
24för han skådar till jordens ändar,
han ser allt under himlarna.
25När han mätte upp vindens vikt
och vägde vattnen efter mått [under världens skapelse, se 1 Mos 1:2],
26när han gjorde en stadga (lag – hebr. choq) [naturlag] för regnet
och en väg för åskans blixt,
27då såg han henne och uppenbarade (ordagrant: räknade) henne,
han beredde henne och utforskade henne. [Ords 8:22-29]
28Och till människan (hebr. adam) sa han:
"Se, att frukta (vörda) Herren (Adonai) [vissa manuskript har JHVH – Jahveh], det är vishet,
och att fly det onda är förstånd."
[I den hebreiska grundtexten står ordagrant ´Herrens fruktan´. En sund och rätt gudsfruktan utgör första steget till vishet, se även Ords 1:7; 9:10.]
Avslutande monolog av Job (kap 29-31)
Sammanfattning av Jobs lidande
1Igen tog Job upp sitt talesätt (började han tala i bilder och ordspråk, ofta med många bottnar; ibland även profetiskt – hebr. mashal) och sa:
2[Job önskar sig på nytt tillbaka till hur det var innan han drabbades av detta, se Job 6:8; 11:5; 14:13; 19:23:]
Om det ändå vore som i tidigare månader,
som i de dagar då Gud gav sitt beskydd,
3då hans lampa sken över mitt huvud [gav riktning och klarhet, se Job 22:28; 2 Mos 10:23],
och i hans ljus vandrade jag genom mörkret!
4Då jag var i min "bästa årstids" dagar [ordagrant: vinterns dagar; då var skörden bärgad; sådden gjord; det är svalt och skönt],
då Guds (Elohas) godhet vilade över mitt tält,
5då den Allsmäktige (Shaddaj) fortfarande var med mig
och mina barn fanns runt omkring mig,
6då mina fötter badade i gräddmjölk [bild från ett herdesamhälle; boskapen mjölkar i överflöd]
och det rann bäckar av olja ur klippan [den uthuggna vinpressen] för mig. [5 Mos 32:13; Job 24:11]
7När jag gick till porten i staden
och intog min plats på torget,
8när de såg mig, drog de unga sig undan
och åldringarna (de skröpliga – hebr. jashish) reste sig och blev stående.
9Hövdingar (ledare – hebr. sar) höll tillbaka sitt prat (hebr. milah)
och lade handen på munnen. [Något Job bett de tre bekanta göra, se Job 21:5.]
10Rösten från furstar (hebr. nagid) försvann (drogs undan),
deras tunga fastnade i gommen.
[Job tillhörde troligen också denna klass av ledare, hövding/furste används antagligen synonymt här.]
11När ett öra hörde, prisade det mig lycklig,
och när ett öga såg mig, lovordade det mig.
12eftersom jag räddade den fattige som ropade
och den faderlöse som ingen hjälpare hade.
13Den döende välsignade mig,
änkans hjärta fick jag att jubla.
14Jag klädde mig i rättfärdighet och den var min klädnad,
rättvisan var min mantel och huvudbonad.
15Ögon var jag åt den blinde
och fötter åt den halte (lame) var jag.
[Både ögon och fötter står i dual-formen, dvs. två ögon och två fötter.]
16En far för de behövande (fattiga – hebr. evion) var jag
och jag utforskade (redde ut) den okändes sak. [Sökte upp människor som led i tysthet, och gav dem rätt.]
17Och jag krossade [med emfas] den orättfärdiges huggtänder (rovdjursgaddar – hebr. metalah)
och ryckte rovet från hans tänder (hebr. shen).
18Jag tänkte då: "I mitt eget näste (boning – hebr. qen) ska jag dö,
mina dagar blir många som sanden.
[En positiv bild av familjen samlad som i ett "fågelbo" i en nära gemenskap.]
19Min rot [under mig]
är öppen till vattnet [har tillgång till vattenkällor],
och nattens dagg vilar i
mina grenar [ovan mig].
[Versen är en merism (ett uttryck med kontraster som ger en helhet) där Job beskriver roten under honom och grenarna ovanför hans huvud. För den som bor i ett ökenklimat är tillgång på vatten viktigt, jfr Job 18:16. Vatten både från rot och grenverk är en symbol på Guds nåd och favör, se Ps 1:3; Jer 17:18.]
20Min ära är ständigt ny [det är Jobs önskan, se Job 19:9],
och min båge [min arm] förnyas i min hand."
[Båge är ofta parallell till starka armar, se 1 Mos 49:24; 1 Sam 2:4.]
21[Job ser nu i vers 21-25 tillbaka på den tid då han var respekterad, se vers 7-10. Även Elifaz har nämnt om hans forna rykte om vishet, se Job 4:3-4.]
De lyssnade på mig och väntade,
de var tysta inför mitt råd.
22Efter mitt ord sa ingen emot mig (hebr. shanah),
och mitt prat droppade [som ett fint stilla regn].
[Bilden är hur de som lyssnade vattnades på ett mjukt och fint sätt, se Amos 7:16; 5 Mos 32:2; Höga V 4:11.]
23De väntade på mig som på regn,
de öppnade sin mun på vid gavel som efter sent regn (vårregn).
[De sista regnen före spannmålsskörden, som ger näring åt frukten.]
24Jag log mot dem – de trodde inte det,
och de tog emot mitt ansiktes ljus [min favör].
25Jag valde väg (hebr. derech) åt dem och satt som huvud (de högsta ledarna – hebr. rosh),
jag tronade som en kung (hebr. melech) bland sin armé (trupp),
som en som tröstar (hebr. nacham) de sörjande.
[Job är en skuggbild av Messias som tröstar de sörjande, se Jes 61:2-3. Även i hans lidande finns likheter, se Jes 50:4; Heb 2:18. I hebreiska ordföljden är nachum det sista ordet. Jesus valde att verka utifrån Kapernaum (Jes 9:1; Matt 4:13), som på hebreiska är Kfar Nachum. Det är samma namn som profeten Nahum. Betydelsen är "Nahums by" eller mer ordagrant "tröstens by"!]
1Och nu har de som är yngre än jag hånat mig,
de vars fäder jag skulle ha ringaktat
och placerat med mina fårhundar (vallhundar).
2Till vilken nytta är deras händers styrka för mig?
Män vars mogna ålder gått förlorad?
3De är magra av brist och hungersnöd,
de gnager på den torra marken, i den öde ödemarkens dysterhet.
4De plockar (samlar) saltörter med malört bland snåren (buskarna)
och ginstbuskarnas rötter är deras mat (bröd).
5Från mitten (ordagrant: ryggen) [kroppens mitt, samhället] drivs de ut,
de ropar över dem som en tjuv.
6I dalens klyftor måste de bo,
i hålor i marken och i klipporna.
7I busksnåren skriar de,
under nässlorna kurar de ihop sig (samlas de).
8De är dårens söner, även skammens söner,
de är utdrivna från landet.
9Och nu har jag blivit deras nidvisa (hebr. negina),
jag är ett pladder (prat, ordspråk – hebr. milah) för dem.
10De avskyr mig, de flyr långt bort från mig
och besparar mig inte att bli spottad i ansiktet.
11Eftersom han har lossat min tältlina (hebr. jeter) [huvudlinan som höll uppe tältet, se Job 4:21]
och plågat mig
och de har kastat bort tyglarna framför mig.
12Över min högra [sida – för att anklaga, se Sak 3:1; Ps 109:6] reser sig ungt slödder (hebr. pirchach),
de snärjer mina fötter
och de bygger upp sina fördärvliga stigar [belägringsramper, se Job 19:12] mot mig.
13De gräver upp min stig (upptrampad gångväg – hebr. netivah),
de förvärrar min olycka,
de som själva ingen hjälp har. [Uttrycket kan tolkas att de gjort det själva utan hjälp, men troligare är det ett ordspråksliknande uttryck för sådana bedrövliga människor som ingen vill associera sig med. Ingen tjänare vill arbeta för dem.]
14Som ett stort gap (genombrott, bräcka i en mur) anländer de,
som ett oväder rullar de sig över mig.
15Skräck har vänts mot mig,
de jagar bort min ära som en vind
och som ett moln försvinner min välfärd.
16Och nu är min själ uthälld i mig,
lidandets dagar har tagit sitt grepp om mig.
17På natten blir mina ben genomborrade
och faller av mig och mina muskler får ingen vila.
18Med stor kraft är mina kläder vanställda,
de binder mig som kragen på min mantel.
19Han har kastat mig i dyn
och jag har blivit som stoft och aska.
20Jag ropar till dig men du svarar mig inte.
Jag står upp och du ser på mig.
21Du har vänt dig till att bli grym mot mig,
med din mäktiga hand hatar du mig.
22Du lyfter upp mig till vinden,
du får mig att rida på den
och du smälter (löser upp) min varelse (ordagrant: ämnena som jag består av, min kropp).
[Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Job skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]
23Jag vet att du vill föra mig till döden
och till det utvalda huset för alla levande.
24Förvisso, skulle inte han [en bruten man – Job] sträcka ut sin hand från ruinhögen,
i sin olycka sända ett nödrop (hebr. shoa) till dem [feminin plural – kan syfta på gråterskor]?
25Har jag inte gråtit på olyckans dag?
Min själ har sörjt för den fattige.
26När jag skådade efter gott,
kom ondska
och när jag väntade på ljus,
kom mörker.
27Mitt inre kokar och vilar inte,
lidandets dagar har kommit över mig.
28Jag går sörjande utan värme.
Jag står upp i skaran och ropar på hjälp.
29Jag har blivit en bror till schakalen
och en kompanjon till strutsarna.
30Min hud svartnar och faller av mig
och mina ben brinner av hetta.
31Därför är min kinnor-harpa vänd till sorg
och min flöjt till en gråtande röst.
Ps 42:1-12
ANDRA BOKEN (Psalm 42-72)Den andra boken i Psaltaren består av 31 psalmer, Psalm 42-72. Ett av bokens särdrag är att det är den enda av Psaltarens fem böcker som nämner Korachs söner i titeln. Hälften av bokens psalmer har två hebreiska ord med oklar betydelse i titeln. Det hebreiska ordet maskil, som troligtvis har att göra med instruktion, finns i Psalm 42, 44-45 och 52-55. Hebreiska ordet michtam, som verkar att ha att göra med "inskription" finns i Psalm 16 och 56-60. I den första boken användes ofta Guds personliga namn Jahveh, här i andra boken är det vanligare med ordet Elohim.
Psalm 42-43 – Törstar efter Gud
1
Psalm 42 och 43 är antagligen en och samma psalm. Psalm 42 har en titel, medan Psalm 43 inte har det. Samma refräng återfinns också två gånger i Psalm 42 och en gång i Psalm 43, se Ps 42:6; 42:12; 43:5.
Författare: Korachs söner nämns i titeln. Prepositionen kan översättas "av" eller "till". En del hör Davids röst i psalmen, skriven då han är på flykt undan sin egen son Absalom. Han kommer ihåg hur han har lett processionen till Guds hus, se vers 5, och sången skrivs till lovsångarna som är kvar i Jerusalem. Det finns även en koppling till Korach och revolt, se 4 Mos 16:1-2, och hur Absalom har gjort revolt.
Citeras: Vers 6 citeras delvis av Jesus i Getsemane, se Matt 26:38; Mark 14:34.
Delar av vers 7 citeras, se Joh 12:27.
Struktur:
Del 1, Ps 42:2-5
Refräng, Ps 42:6
Del 2, Ps 42:7-11
Refräng, Ps 42:12
Del 3, Ps 43:1-4
Refräng, Ps 43:5
En undervisning (instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av (till) Korachs söner (ättlingar).
[Betydelsen av det hebreiska ordet maskil är osäker. Ordet kommer från ett verb med betydelsen att vara vis, och då att komma fram till rätta praktiska beslut i komplexa situationer. Troligtvis har det med innehållet i psalmen att göra, det är instruerande och ger praktiska tips och råd för hur vi ska tänka vist. Psalmen handlar om att sätta ord på känslor, och uttrycka sin längtan efter Gud. Det kan också vara en musikalisk term, eller skulle kunna betyda ´en välskriven sång´. Följande tretton psalmer har maskil i sin titel, se Ps 32:1; 42:1; 44:1; 45:1; 52:1; 53:1; 54:1; 55:1; 74:1; 78:1; 88:1; 89:1; 142:1. Ordet återfinns även i Ps 47:7.
Elva psalmer är skrivna av eller till Korachs söner eller ättlingar i senare led, se Ps 42, 44-49, 84-85 och 87-88. Korach var av Levis stam och kusin till Mose; han ledde ett uppror mot Mose, se 4 Mos 16:1. Som leviter tjänstgjorde Korachs ättlingar som musiker, sångare och vakter i tabernaklet under ökenvandringen och senare i templet, se 1 Krön 9:19; 26:1-19; 2 Krön 20:19.]
Del 1
2Som hjorten trängtar (flämtar; ropar ut sin längtan)
efter [forsande] vattenbäckar (strömmande vatten),
så trängtar (flämtar, ropar) allt jag är (hela mitt inre, min själ – hebr. nefesh),
efter dig, o Gud (Elohim).
[Det hebreiska ordet för att trängta (arag) är ovanligt och används endast tre gånger – två här i denna vers och en gång i Joel 1:20. Det beskriver inte bara en tyst längtan utan också ett ljudligt rop. Bilden som målas upp är ett ökenlandskap med en uttorkad flodbädd (en wadi) som bara undantagsvis blir vattenfylld efter ett kraftigt regn i de intilliggande bergslandskapen. Hjorten kommer fram till en sådan fåra, ser att den är tom och ger ifrån sig ett sorgset och ljudligt rop efter detta forsande och friska vatten. Det är denna desperata längtan efter Gud som den här psalmen sätter ord på, se även Ps 143:6. Djuret i liknelsen är inte en kamel (som kan klara sig längre tider utan vatten) utan en hjort som behöver ha daglig tillgång till vattenkällor för att överleva.]
3Hela min varelse (själ – hebr. nefesh) törstar efter Gud (Elohim),
den levande Guden (El).
När får jag komma
och se Guds ansikte (träda fram inför Elohim)?
4Mina tårar är mitt bröd (min mat) [vad jag lever på],
dag och natt,
samtidigt säger man dagarna i ända:
"Var är [nu] din Gud?"
[Samma plågsamma fråga som kommer utifrån gnager även inom psalmisten själv: Min Gud, var är du någonstans, har du övergivit mig? Se även Ps 3:3; 22:9.]
5När jag tänker på det som varit [och hur min situation ser ut nu],
är det som hela min varelse brister (smälter, mina känslor väller över mig av sorg).
Jag gick med folkhopen (hebr. sach), ledde processionen till Guds hus (boning),
med glädjerop och tacksägelse tillsammans med dem som firar högtiden.
[Versen är delvis svåröversatt. Hebreiska substantivet sach används bara här. Det kan betyda ett stort antal, och då syfta på en stor folkskara, vilket passar bra in här. Det betyder också något som är täckt, i så fall kanske täckta vagnar, se 4 Mos 7:3. Ordet har samma rot som sukkot och kan också syfta på lövhyddohögtiden (sukkot). Då blir betydelsen att "gå in i sin sukka". Ett exempel där David gläder sig i dans är när arken förs in i Jerusalem, se 2 Sam 6:14-15.]
Refräng
6Varför är du så bedrövad (tyngd, nedböjd), min själ (mitt inre; hela min varelse – hebr. nefesh),
varför så orolig [som ett upprört hav] inom mig?
Förtrösta (hoppas; vänta aktivt; lita) på Gud (Elohim),
för jag ska på nytt få tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] honom,
för frälsning (räddning) som kommer genom hans närvaro (ansikte).
Del 2
7Gud (Elohim), jag är deprimerad (hela min varelse är bedrövad inom mig),
därför ber jag till dig (kommer jag ihåg dig)
från [övre] Jordans land och Hermons höjder [plural],
från det lilla (unga) berget (Misars berg).
[Israels norra gräns var Hermons höjder. Misars berg är okänt. Hebreiska ordet misar betyder "mindre" och kan syfta på någon av de mindre topparna i Hermons bergsmassiv. Troligtvis nämns dessa som exempel på platser långt från Jerusalem och templet. Inom judendomen tolkas platserna som en del i berättelsen om uttåget ur Egypten mot löfteslandet. De korsade Jordan, och landet sträcker sig till Hermon i norr. Berget Misar tolkas som det "yngre" (tidigare) berget Sinai där Mose fick stentavlorna och Gud förlät israeliternas avgudadyrkan av guldkalven.]
8Djup (hebr. tehom) ropar (höjer sin röst i bön) till djup,
i dånet (som rösten) av dina vattenfall (kanaler – hebr. tsinor),
Alla dina bränningar och vågor,
har sköljt över mig.
[Djup (hebr. tehom) används om vatten från djupen i 1 Mos 7:11. Där forsar också vatten fram från himmelens fönster. Frasen "djup ropar till djup" kan förstås som den mänskliga själens djup i all sin torrhet som ropar efter att bli fylld av Guds djupa fullhet. Referensen till Hermon och Jordanfloden i föregående vers, kan höra ihop med bilderna med forsande vatten och vågor i denna vers. Jordanflodens källflöden kommer från Hermon och forsar ner genom flera dånande vattenfall. Bilden som målas upp är hur psalmisten är på väg att drunkna. Det finns också ett tema med vatten från vers 2-3, där var det brist på vatten, i vers 4 droppar tårar för att här bli stora vatten som är en dödlig kraft. Ordet för djup är samma ord som används om de väldiga djupa vattenmassorna som täckte jorden i begynnelsen, se 1 Mos 1:2. Beskrivningen med djup och vågor är samma ord Jona använder, se Jona 2:3. Psalmen har messianska undertoner, se vers 1. Dessa kopplingar syns i erfarenheten Jona hade i valens buk, som också liknas vid Jesu död, se Matt 12:40. Jesus använder fraser från vers 6-7 i sin kvalfyllda bön i Getsemane, och utifrån den bakgrunden kan språket här i vers 8 beskriva hur världens synd sköljdes över Jesus, se Matt 26:39, 42.]
9Om dagen ska Herren (Jahveh) befalla sin nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet) [mot mig],
om natten är hans sång hos mig
– en bön till mitt livs Gud (den levande Elohim).
10Jag vill säga till Gud (El), min klippa (min ointagliga bergskam och bergsklyfta):
"Varför har du glömt mig?
Varför måste jag gå (sörjande) i mörker på grund av mina fienders förtryck?"
11Det är som om man krossade benen [i min kropp – det skär ända in i märgen],
när mina motståndare hånar (förtalar, kränker) mig.
Hela dagen säger de till mig:
"Var är [nu] din Gud?" [Fienden ställer samma fråga i vers 4.]
Refräng
12Varför är du så bedrövad (tyngd, nedbruten), min själ (hebr. nefesh),
och varför är du så orolig [som ett upprört hav] inom mig?
Förtrösta (hoppas; vänta aktivt; lita) på Gud (Elohim),
för jag ska åter få tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] honom,
min frälsning (ordagrant: mitt ansiktes befrielse/räddning) och min Gud (Elohim).
[Som så ofta när det gäller repetitioner i hebreisk poesi är de inte helt ordagranna. Jämfört med vers 6 (där det är Guds ansikte) är det här psalmistens ansikte som refereras till. Ansiktsuttrycket speglar ju känslor, så här uttrycks hur psalmistens sorg och mörker (se vers 10) har vänts till ljus och glädje.]
Ords 22:7
7Den rike regerar över den fattige,och den som lånat är slav till den som givit lånet.
2 Kor 2:12-17
Resan mot Korint via Makedonien12[Paulus återgår till ämnet i vers 4 där han förklarar sina ändrade resplaner. Han har rest norrut till Troas för att vänta på Titus som var på väg tillbaka från Korint. På samma sätt som i Aten kunde Paulus inte bara sitta still, han börjar predika, se Apg 17:16-17. Troas är en kuststad vid Egeiska havet, i nuvarande nordvästra Turkiet. Staden hade fått sitt namn från Alexander den store och hette egentligen Alexandria, men för att inte förväxlas med de femton andra städerna med samma namn kom den att kallas Alexandria Troas, eller bara Troas. Anledningen till namnet var att den låg nära staden Troja som Homeros skrev om i Iliaden och Odysséen. Paulus hade varit här på sin andra missionsresa, se Apg 16:9-10.]
När jag kom till Troas på grund av evangeliet (det glada budskapet) om den Smorde (Messias, Kristus) hade en dörr öppnats för mig av Herren där. 13Trots det fick jag ingen ro i min ande eftersom jag inte fann min broder Titus där. [Titus hade troligen med sig en insamlad gåva, Paulus kan vara orolig för att han råkat ut för rånare.] Så jag tog avsked av dem och for till Makedonien.
[Titus har varit i Korint och är på väg tillbaka landvägen över Makedonien. Paulus kan inte vänta på att få träffa honom och få en uppdatering på läget i församlingen. Paulus beger sig över till norra Grekland där Titus snart möter honom med en glädjande rapport, se 2 Kor 7:5-7.]
Guds segertåg
14[Paulus använder sig nu av en militär liknelse där en segrande general kommer hem och marscherar runt i ett triumftåg i sin hemstad.]
Men vi tackar Gud,
som ständigt för oss fram i den Smordes (Messias, Kristi) triumferande segertåg
och sprider sin kunskaps doft genom oss överallt.
15Vi är den Smordes (Kristi) väldoft inför Gud
bland dem som blir frälsta
och bland dem som går förlorade:
16för några en doft av död till död,
för andra en doft av liv till liv.
Vem är kvalificerad (duglig, räcker till för att stå i den här tjänsten)? [Svaret ges i 2 Kor 3:5-6: det är inte i egen styrka utan genom Guds Ande!]
[Tankarna går till tidernas främste fältherre – makedoniern Alexander den store, som tre hundra år tidigare just från detta område hade skapat världshistoriens största imperium. Det grekiska ordet för triumfera, thriambeuo, beskriver det triumftåg där generalen går först, följd av präster som bär rökelsekar med välluktande rökelse. Den tillfångatagna fiendekungen går bakom i bojor, helt avklädd utan vapen. På samma sätt har evangeliet segrat över döden och offentligt visat att han inte längre har någon makt över Jesus! För dem som är frälsta är det en väldoft som leder till liv, medan för motståndarna är det en doft som leder till död.]
17Vi är inte som många andra [falska apostlar, se 2 Kor 11:13], som säljer Guds ord för egen vinning.
[Ordet beskriver en försäljare som bjuder ut sina dagligvaror på marknaden. Ordet har en negativ klang och antyder både girighet och stora mellanskillnader. Sanningen står inte högt i kurs, överdrifter och lögner används obehindrat. Paulus motsäger inte att en predikant får betalt, det talar han för i 1 Kor 9:1-18. Problemet är om det finns orena motiv.]
Nej, i den Smorde (Kristus) predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
