[Versen är svår att översätta eftersom de två huvudorden är ovanliga. Ordet för "inre" används bara här och i Ps 51:8 och har betydelsen av att täcka över och dölja. Det hebreiska ordet som här översatts "fenomenen" är sechvi och används bara här. Ordets rot betyder "att beskåda, att se", därav översättningen fenomen. Andra tolkningar av dessa två ord är sinne och hjärta, men det går emot sammanhanget som handlar om naturen. Utifrån sammanhanget är troligen den bästa kommentaren en liknande passage ur Elihos tal från förra kapitlet där just molnen beskrivs, se Job 37:10-12.]

Vem har vishet att räkna molnen?
Vem kan tömma himlens vattenbehållare (skinnsäckar),
     ³⁸när jorden börjar bli hård [av solens hetta] och klumpar sig?

[Från och med slutet på kapitel 38 fram till och med kapitel 41 skiljer sig versindelningen mellan svenska och engelska biblar. Anledningen är bl.a. att den hebreiska masoretiska texten är 3 verser längre i kapitel 38, medan svenska biblar börjar ett nytt kapitel redan här. I kapitel 39 är det i stället de svenska biblarna som följer den masoretiska indelningen och fortsätter längre än de engelska, vilket gör att alla verser förskjuts i kapitel 40 och 41 för att åter bli samma i kapitel 42 igen.

Rubrikerna nedan sammanfattar den inneboende huvudfrågan i varje sektion.]

1) Förser du lejonen och korparna med mat?
¹Är det du som jagar byte för lejonhonan,
    och stillar de unga lejonens hunger [Ps 104:21],
²när de kurar i sina boningar (hebr. meonah),
    eller ligger på lur i snåret (gömställe – hebr. erev)?

³Vem är det som förser korpen med mat,
    när hans ungar ropar till Gud (El)
    och stapplar runt utan föda?

[Psalmisten och Jesus refererar också till hur Gud föder korparna, se Ps 147:9; Luk 12:24]

2) Har du sett en stenget föda?
⁴Vet du tidpunkten när stenbockarna (stengetterna) ska föda?
Vakar du över de vilda hindarna när de kalvar?
⁵Räknar du månaderna de går dräktiga?
Vet du tiden när de ska föda?

[Båda termerna "stengetter" och "hindar" syftar troligen på samma art där det andra ordet är det mer generella för gethonorna. Stengeten, eller Cabra Ibex som är artens latinska namn, är dräktig i 5-6 månader och föder sina ungar i mars. Nu följer en kommentar till dessa fyra frågor där livscykeln fullbordas när ungarna lämnar sina föräldrar.]

⁶De böjer sig ner,
    föder sina ungar och
    blir hastigt av med sin födslovånda.
⁷Deras ungar blir starka (lägger på sig),
    växer upp i ökenmarken (i det vilda)
    och ger sig i väg och återvänder inte [till sina föräldrar].

3) Vem gav vildåsnan hennes frihet?
⁸Vem har gett vildåsnan hennes frihet,
    vem lossade hennes band?

⁹Jag gav henne öknen [den torra stäppen] som hem,
    och saltöknen till sin boning. ¹⁰Hon ler åt stadens buller,
    hon hör ingen pådrivares rop.
¹¹Hon spanar upp mot bergskullarna efter bete,
    hon letar efter allt som är grönt [i dessa karga regioner].


4) Kan du tämja vildoxen?
¹²Skulle vildoxen (buffeln) vilja bli din tjänare?
Stannar han [villigt kvar] intill stallet (vid krubban) över natten?
¹³Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran med töm,
    så den plöjer dina dalar [där den bördiga marken är i Mellanöstern]
    och följer efter dig?
¹⁴Kan du lita på honom, hans styrka är ju stor?
    Kan du överlämna arbetet åt honom?
¹⁵Vågar du anförtro honom att föra hem din säd,
    och samla den vid tröskplatsen?

5) Varför är strutsen snabb men utan vishet?

¹⁶Strutsarna ("gladsångarna" – hebr. renanim) flaxar glatt (stolt) med sina vingar,
    men visar hennes vingar och fjädrar storkens ömhet [mot sin avkomma]?

[De tre sista orden i meningen är i hebreiskan – vingspets, stork, fjäder. Det hebreiska ordet för stork är samma ord som för trofast, omsorgsfull kärlek chasida. Poängen är att strutsen saknar föräldrainstinkt, medan storken karaktäriseras av det och är en symbol för en förälders omtanke och beskydd. Båda fåglarna benämns med sina beskrivande poetiska namn i stället för sina vanliga artnamn. Strutsen är känd för sitt dåliga föräldraskap, se Klag 4:3.]

Flera honor lägger ägg i samma strutsbo, den dominanta honan petar ut de andras ägg.

©David Bygott

¹⁷Hon lämnar ju sina ägg på marken,
    låter dem värmas i sanden.
¹⁸Hon glömmer (tänker inte på) att en fot kan krossa dem,
    att något djur kan råka trampa på dem.
¹⁹Hon är hård (grym) mot sina barn,
    som om det inte vore hennes egna.
Att hennes möda kan bli förgäves
    bekymrar henne inte det minsta,
²⁰för Gud (Eloha) har gjort så hon glömmer (låtit henne vara underprivilegierad vad gäller) vishet,
    och inte gett henne förstånd (intelligens).
²¹Men när hon reser på sig [för att springa],
    då ler hon åt både häst och ryttare!

[Strutsen kan inte flyga men springer desto snabbare, upp till 70 km/h. Det är den största nu levande fågeln med en vikt på 100-150 kg, men den har en ytterst liten hjärna på bara 40 gram som är mindre än dess öga. Flera honor använder samma bo och den sista honan, som ofta är den dominanta, rullar bort tidigare ägg från boet. Både honan och hanen turas om att ruva äggen, men bryr sig inte om äggen vid sidan om. De lämnar ofta boet och är oförsiktiga. När äggen är kläckta är det hanen som tar hand om ungarna och bara 15% av ungarna överlever till vuxen ålder.]

6) Har du gett hästen dess styrka?
²²Har du gett hästen dess styrka?
Har du klätt hans hals med en fladdrande man?

[Det hebreiska ordet för "fladdrande man" är rama och används bara här i hela Bibeln. Grundordet är raam som betyder åska och att skaka. Ordet beskriver troligen hur hästens hals skakar och manen fladdrar när hästen rusar fram.]

²³Är det du som lärt honom hoppa likt gräshoppor [när han galopperar fram som en svärm gräshoppor]?
Hans stolta frustande väcker förfäran.
²⁴De [stridshästarna] skrapar [rastlöst, ivrigt] med hovarna i dalen [där arméerna drabbade samman i strid],
    gläder sig i sin styrka och rusar fram mot väpnade skaror.
²⁵Han ler åt fruktan och känner ingen rädsla,
    han ryggar inte tillbaka för svärd.
²⁶Runt honom rasslar det av koger,
    det blixtrar (flammar) av spjut och lansar
²⁷I upphetsning och otålighet intar han marken,
    han kan inte stå stilla när shofaren (basunen) har ljudit.
²⁸För varje shofarstöt frustar han högt [säger "haha"; hebreiska ordet heach, som imiterar hästens frustande och gnäggande ljud],
    redan på avstånd vädrar han strid, härförarnas kommandorop (åskdån) och härskri.

[Härförarnas rop (hebr. ra-am) ramar in stycket med inledningen som beskrev hästens "fladdrande man", hebr. rama i vers 22.]

7) Har du lärt flyttfåglarna att navigera?
²⁹Är det din vishet som får höken (falken – hebr. nets) att flyga
    och med utbredda vingar styra mot söder?

[Ordet nets delar rot med ord som betyder blomstra och fly. Oftast beskriver det en hök (arterna sparvhök och balkanhök finns i Israel). Uttrycket "utbredda vingar" kan göra att det syftar på någon av de större rovfåglarna, i så fall rödfalken. Det är en mindre falk som häckar i Mellanöstern men tillbringar vintern i Afrika söder om Sahara. Exakt hur fåglarna orienterar sig är ännu inte helt klarlagt, men man vet att fåglar använder sig av flera metoder som jordens magnetfält, stjärnbilder, solen och månen, polariserat ljus och visuellt minne av geografiska kännemärken som exempelvis kustlinjer.]

8) Svävar örnen på din befallning?
³⁰Är det på din befallning som örnen svävar högt i skyn,
    och bygger sitt näste så högt?

³¹På klippan har han sitt tillhåll där han spenderar natten,
    klippans topp (ordagrant "tand") är hans fästning (hebr. matsodah, vilket också är namnet på Herodes fästning "Masada" vid Döda havet).
³²Därifrån spanar han efter föda,
    han upptäcker det på långt avstånd.
³³Hans ungar festar på blod (sliter stycken).
Där kadavret är, där finner man honom.

[De sista tre verserna börjar med att beskriva örnens höga position på klippan, hur den spanar efter bytet till hur den föder sina ungar. Både höken och örnen jagar och äter kadaver, vilket är vad det sista ordspråket beskriver. Jesus använder det uttrycket att där kadavret är där hittar man örnen, se Matt 24:28; Luk 17:37. Temat med hur fåglar jagar byte ramar in den del av Guds svar som började med frågan "Är det du som jagar byte för lejonhonan", se Job 39:1. Det är intressant att Jesus citerar både från början – hur Gud föder korpen, se vers 3 – och slutet av detta stycke – hur Gud föder örnen!]

Avslutande fråga
³⁴Herren svarade Job och sa:

³⁵Ska du, den som tvistar med den Allsmäktige (Shaddaj), tillrättavisa honom?
    Låt den som anklagar Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] svara på detta.

Job svarar Herren
³⁶[Jobs svar till Gud har en helt annan ton än föregående tal av Job då han svarat vännerna, se Job 6; 9; 12; 16; 19; 21; 23; 26. Job är mycket mer ödmjuk. De stora orden om hur han skulle agera inför Gud undviker han nu, se Job 23:3-7. Det är dock först efter Herrens andra tal som Job känner sorg och omvänder sig, se Job 42:5-6.]

Job svarade Herren och sa:

³⁷Se (så är det verkligen), jag är inte värdig (jag är liten),
    jag kan inte bemöta dig så jag lägger min hand på munnen [indikerar att han inte ska prata mer].
³⁸En gång har jag talat, men jag säger inget mer,
    jag talade två gånger, men jag gör det inte igen.

[Det är psykologiskt intressant att följa dialogen. Gud kränker aldrig Job genom att säga: Du förstår inte, utan kommer med frågor istället, och då kommer Job till insikt och blir ödmjuk. Guds svar inleddes med frågor som rörde allt från hur universum skapades, vatten och regn, djurens konung och till sist luftens konung. Vad kan Job ge för svar på detta? Intressant är att trots all vetenskap och forskning är de bakomliggande mekanismerna till de flesta av dessa frågor ännu obesvarade. Vad kan någon svara på dessa frågor?]

Tillbaka upp

---

Ps 44:9-27

⁹Vi har lovat (prisat, hyllat) Gud (Elohim) varje dag,
    vi ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt namn för evigt!

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Nutid
¹⁰[Vers 11-15 börjar alla med den hebreiska bokstaven "Tav". Bokstaven uttalas "t" och ger en stackatoeffekt med ljudmässigt korta anslag med ett tydligt avbrott som förstärker hednafolkens förakt. Hebreiskan växlar också mellan två verbformer, qatal och yiqtol, i dessa verser. Båda formerna beskriver en dåtida händelse som har en pågående påverkan i nutid. Även om de oftast översätts perfekt översätts yiqtolformen till presens så skillnaden framkommer, se vers 10, 11, 12, 13, 14 och 15.]

Ändå har du föraktat och förnedrat oss,
    du drar inte ut med våra härar.
    [Som du gjort tidigare, se 2 Mos 15:3; 2 Krön 20:20-21.]
¹¹Du tvingar oss att vända tillbaka från fienden,
    de som hatar oss har tagit byte.
¹²Du utlämnar oss som får (lamm, småboskap) att bli [slaktade och] slukade (uppätna) [se vers 23],
    du har förskingrat oss [i exil] bland hednafolken.
¹³Du säljer ditt folk för inget,
    du har inte satt ett högt pris på dem. [Jes 52:3; Amos 2:6]
¹⁴Du gör oss till åtlöje för våra grannar,
    till spott och spe för dem som bor omkring oss.
¹⁵Du gör oss till ett ordspråk (talesätt – hebr. mashal) bland hednafolken,
    en anledning till att de skakar på huvudet åt oss.

¹⁶Ständigt är min vanära (smärta, som ett öppet sår) inför mig,
    mitt ansikte är täckt i skam,
¹⁷från rösten av förolämparen och smädaren (från verbet "att skära och såra"),
    från ansiktet [synen] av fienden och hämnaren.

[Röst och ansikte kompletterar varandra, både hörsel- och synintryck påverkar. Vers 16 har framträdande k-ljud och i vers 17 är m-ljudet framträdande. Vers 17 är på hebreiska miqqol meharep umageddep mipene oyeb umitnaqqem. Med hjälp av allitteration och assonans, vokalrim på bokstaven "e", kulminerar beskrivningen av fienden.]

¹⁸Allt detta har kommit över oss, och vi har inte glömt dig
    eller svikit (varit falska mot) ditt förbund.
¹⁹Våra hjärtan har inte vänt sig bort,
    våra steg har inte vikit av från din stig (välkända, upptrampade gångväg),
    [Hjärta och steg beskriver tillsammans hela personen, det inre livet och det yttre med handlingar.]
²⁰Ändå har du krossat oss i schakalernas (ormens, sjömonstrets) plats [förvirring och tumult],
    och höljt oss i ett djupt mörker (mörkaste ravin, skuggor av död). [Ps 23:4]
²¹Om vi hade glömt vår Guds (Elohims) namn [hans auktoritet, se Jer 23:27],
    och sträckt våra händer [i bön] till en främmande gud (hebr. el),
²²skulle då inte Gud (Elohim) upptäckt det (sökt, utrannsakat detta),
    han som känner hjärtats alla hemligheter?
²³På grund av dig (för din skull) dödas vi dagligen (alla dagar),
    vi räknas som får (lamm, småboskap) som ska slaktas. [Jes 53:7; Rom 8:36]

Framtid
²⁴Vakna upp! Varför sover du Herre (Adonai)?
    Res dig upp! Förkasta oss inte för alltid!
    [Jesus sov mitt i stormen, se Matt 8:23.]
²⁵Varför döljer du ditt ansikte (vi upplever inte din närvaro),
    och glömmer (ignorerar) vår svaghet och vårt förtryck?
²⁶För vår själ (hela vår varelse, allt vad vi är – hebr. nefesh) har sjunkit ner i stoftet,
    vår kropp (ordagrant "buk, mage") ligger nedtryckt mot marken.
²⁷Stå upp och hjälp oss!
    Återlös (befria, köp tillbaka) oss på grund av din nåd (trofasta, omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)!

Tillbaka upp

---

Ords 22:13

¹³Den late säger:
    "Det är ett lejon där ute!
    Jag blir dödad om jag går ut på gatan."

[Den late hittar på ursäkter för att slippa arbeta.]

Tillbaka upp

---

2 Kor 4:13-5:10

¹³Ändå har vi samma trons ande, som det står skrivet:

"Jag trodde,
    därför talade jag." [Ps 116:10]

Vi tror också, och därför talar vi [därför predikar vi evangeliet – det glada budskapet]. ¹⁴Vi [talar eftersom vi] vet att han som uppväckt Herren Jesus ska uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er [troende i Korint]. ¹⁵Allt [mitt lidande] sker för er skull, för att nåden (Guds kraft, favör) ska nå allt fler och få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.

Ett evighetsperspektiv

Människan består av både en inre och en yttre människa.

¹⁶Därför (genom detta) [se vers 7-15 om Paulus trosvisshet trots mycket svåra omständigheter] tappar vi inte modet (tröttnar vi inte; ger vi inte upp). Och även om vår yttre människa bryts ner (tynar bort), så förnyas vår inre människa dag för dag. ¹⁷För vårt [nuvarande] tillfälliga (kortvariga), lätta lidande (betryck) bereder (producerar) åt oss – bortom all jämförelse – härlighetens eviga tyngd [som är långt mer överskridande].

[Paulus ger exempel på lidanden som fängelse och fysisk misshandel i 2 Kor 11:23-30. Detta var verkligen svåra lidanden. Att han här kallar lidandet lätt beror på hans inställning och förhållningssätt till det.]

¹⁸Vi ser (fokuserar) inte [varken nu eller framöver] på det som syns [kan ses fysiskt], utan på det som inte syns. För det som syns är temporärt (förgängligt, kortvarigt; till en viss tid), men det som inte syns är evigt (de ting som inte syns är eviga).

¹För vi [alla troende] vet (med all säkerhet) att om vårt jordiska tält [som är en bild för att vår kropp är temporär] rivs ner så har vi en [permanent] byggnad från Gud, en evig boning i himlen som inte är gjord av människohand.

[Johannes använder en liknande bild för hur Jesus bodde, ordagrant "tältade" här på jorden, se Joh 1:14. Frasen "vi vet" syftar på det Paulus tidigare undervisat korintierna om i 1 Kor 15.]

²Därför suckar vi i vårt tält och längtar att få iklä oss vår himmelska boning, ³för när vi väl är klädda i den ska vi inte stå där nakna. ⁴Ja, vi som bor i detta tält suckar tungt. Vi vill ju inte bli avklädda utan påklädda, så att det som är dödligt uppslukas av livet. ⁵Och den som berett oss för just detta är Gud, som har gett oss Anden som en garant.

⁶[Vers 6-8 formar en kiasm där det centrala ordet är "vandrar", och ramas in av borta/bort, kroppen och hemma.]
Därför är vi alltid vid gott mod (frimodiga) [även under prövningar].
Vi vet att så länge vi är hemma i kroppen, är vi borta från Herren.

⁷För i (genom, av) tro
    vandrar vi [lever vi vårt liv här på jorden],
inte i (genom, av) det vi ser (det yttre som syns och har tagit form).

⁸Men vi är ändå vid gott mod (frimodiga)
och skulle hellre flytta bort från kroppen och vara hemma hos Herren.

⁹Därför sätter vi en ära i att vara till behag för honom, vare sig vi är hemma eller borta. ¹⁰Vi måste alla träda fram inför den Smordes (Kristi) domstol, för att var och en ska få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.

Tillbaka upp