Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Parallell - fredag 5/9

Hes 32-34

Hes 32-34

Faraos klagan
1Och det skedde i det tolfte året, i den tolfte månaden [adar] på den första dagen i månaden [3 mars 585 f.Kr.] att Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa: 2Människobarn, ta upp en klagosång över farao, Egyptens kung, och säg till honom:
Du har liknat dig själv vid ett ungt folkens lejon [Hes 19:1-9],
    fast du är som en drake (krokodil) i havet
och du väller fram med dina floder
    och smutsar ner (gör lera av) vattnen med dina fötter
    och grumlar (fördärvar) floderna [ordagrant: ´deras floder´].
3Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh):
Därför ska jag sprida ut mitt nät över dig,
    med en skara av många folk, och de ska föra dig upp i mitt nät.
4Och jag ska kasta dig upp på land,
    jag ska slunga dig över det öppna fältet
och låta alla himlarnas fåglar bygga bo över dig
    och jag ska fylla (tillfredsställa, göra mätt) hela jorden med ditt kött.
5Och jag ska lägga ditt kött på bergen
    och fylla dalarna med din orenhet.
6Och jag ska vattna landet i flödet av ditt blod ända till bergen [2 Mos 7:19, 20; Upp 8:8],
    och kanalerna ska bli fyllda av dig.
7Och när jag utrotar dig ska jag täcka himlarna
    och göra deras stjärnor svarta (mörka).
Jag ska täcka solen med moln
    och månen ska inte ge sitt ljus.
8Alla ljusbärare i himlarna ska jag fördunkla (göra svarta) över dig
    och låta mörker komma över ditt land [jfr med den nionde plågan, se 2 Mos 10:21-23],
förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
9Jag ska oroa hjärtat hos många folk
    när jag för ut ditt fördärv bland folkslagen till länder som du inte känner till.
10Jag ska göra många folk förskräckta för dig
    och deras kungar ska bli skräckslagna för dig
när jag svingar mitt svärd framför dem,
    och de ska darra (vara fyllda av skräck) hela tiden (i varje ögonblick),
varje man för sitt eget liv på fallets dag.
11Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh):
Babels kungs svärd
    ska komma över dig.
12Genom de mäktigas svärd ska jag låta dina skaror falla,
    de är alla folkslagens fruktade,
de ska tillspilloge Egyptens stolthet
    och alla dess skaror ska bli fördärvade.
13Jag ska fördärva alla dess vilddjur
    [som betar] längs med sidan av många vatten,
människors fötter ska inte längre bekymra dem,
    något vilddjurs hovar ska inte bekymra dem.
14Därefter ska jag låta deras vatten komma till ro
    och låta deras floder rinna som olja (flyta fram makligt),
förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).
15När jag gör Egyptens land öde
    och gör det utblottat på allt som det var fullt av,
när jag ska slå alla dem som bodde där,
    då ska de veta att jag är Herren (Jahveh).
16Detta är klagosången (hebr. qina) som de ska mässa (klaga med; sjunga entonigt och utdraget – hebr. qinen), folkens döttrar ska klaga med den för Egypten, och hennes skaror ska klaga med den, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).

Egypten ner i Sheol
17Och det skedde i det tolfte året på den 15:e dagen i månaden att Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa: 18Människobarn, jämra dig för Egyptens skaror och kasta ner dem, henne med de mäktiga folkslagens döttrar, till den nedre delen av jorden, med dem som går ner till avgrunden. 19Vem överträffar du i skönhet? Gå ner och bli lagd bland de oomskurna. 20De ska falla mitt ibland dem som blir slagna med svärd, hon är given till svärd, dra ner henne och alla hennes skaror. 21Den starke bland de mäktiga ska tala om honom från mitten av Sheol (underjorden, de dödas plats) med dem som hjälpte honom, de har gått ned, de ligger stilla, de oomskurna slagna med svärd.
     22Assyrien är där och hela hennes skara, deras gravar är runt om dem, alla de slagna som har fallit för svärd, 23vars gravar är placerade ytterst i avgrunden och hennes skaror är runt om hennes grav, alla av dem slagna, fallna för svärd som orsakade terror i de levandes land.
     24Där är Elam och alla hennes skaror runt om hennes grav, alla de slagna, fallna för svärd, som har gått ner oomskurna till den nedre delen av jorden, som orsakade terror i de levandes land, de har burit sin skam med sig som går ner i avgrunden. 25De har gett henne en säng i mitten av de slagna med alla hennes skaror, hennes gravar är runt om dem, alla oomskurna slagna med svärd, eftersom deras terror orsakades i de levandes land och de bar sin skam med sig som går ner i avgrunden, de läggs mitt ibland dem som är slagna.
     26Där är Meshech och Tubal (hebr. Toval) och alla hennes skaror, hennes gravar är runt om dem, alla de oomskurna slagna med svärd, eftersom de orsakade terror i de levandes land. 27Och de som är underlägsna (sämre än) de oomskurna ska inte ligga bland de mäktiga som har gått ner till Sheol (underjorden, de dödas plats) med sina stridsvapen, vars svärd ligger under deras huvuden och vars synder är på deras ben, eftersom de mäktigas terror var i de levandes land.
     28Och du, mitt ibland de oomskurna ska du bli sönderbruten och ligga ibland dem som är slagna med svärd.
     29Där är Edom, hennes kungar och alla hennes furstar som trots all sin makt har lagts med dem som är slagna med svärd, de ska ligga med de oomskurna och med dem som går ner i avgrunden.
     30Där är furstarna från norr, allesamman, och alla sidonier som har gått ner med de slagna, som skäms för all terror som de har förorsakat genom sina mäktiga och de ligger oomskurna med dem som är slagna av svärd och bär sin skam med dem som går ner i avgrunden.
     31Detta ska farao se och bli tröstad över alla sina skaror slagna med svärd, farao och hela hans armé, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh). 32Jag har gett min terror i de levandes land, och han ska läggas mitt ibland de oomskurna med dem som är slagna med svärd, farao och hela hans skara, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).

Förestående dom och framtida välsignelser (kap 33-39)

Individuellt ansvar och Herrens rättvisa dom
1Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa:

2"Människobarn, tala till ditt folks söner och säg till dem: När jag kommer med svärdet över ett land, om folket i landet tar en man ibland sig och sätter honom till sin väktare, 3om han, när han ser svärdet komma över landet blåser i shofaren (vädurshornet) och varnar folket, 4när då vemhelst som hör ljudet från shofaren inte tar varning, om svärdet kommer och tar bort honom, ska blodet komma över hans eget huvud, 5han hörde ljudet från shofaren och tog inte varning. Hans blod ska komma över honom. Men om han hade tagit varning hade han räddat sin själ. 6Men om väktaren ser svärdet komma och inte blåser i shofaren och folket inte varnas och svärdet kommer och tar några själar från dem, tas han bort i sin synd, men hans blod ska utkrävas av väktarens hand.
     7Och du människobarn, jag har satt dig som en väktare till Israels hus, därför när du hör ordet i min mun, ska du varna (upplysa, undervisa – hebr. zahar) dem från mig. 8När jag säger till den onde: "Du onde, du ska med säkerhet dö (döende ska du dö)", [1 Mos 2:17] och du inte talar för att varna den onde från hans väg [destruktiva livsstil som leder till död], ska den onde mannen dö i sin synd, men hans blod ska jag utkräva av din hand. 9Men när du varnar den onde för hans väg [destruktiva livsstil], så att han kan omvända sig, men han inte vänder bort från sin väg, då ska han dö i sin synd, men du har räddat ditt liv (din själ).
     10Du människobarn, säg till Israels hus:
Ni säger: "Våra överträdelser och synder tynger oss (har kommit i fatt oss), och vi förgås (ruttnar, förfaller) genom dem. Hur ska vi kunna leva (få liv igen)?"
     11Svara dem: Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), jag gläder mig inte åt den ogudaktiges död, utan föredrar att den ogudaktige vänder om från sin väg och lever. Vänd om, vänd om från era onda vägar! Varför skulle ni välja att dö [när ni kan få leva], ni av Israels hus?
12Du människobarn, säg till ditt folks söner (dina landsmän):
Den rättfärdiges rättfärdighet räddar honom inte den dagen då han inte är rättfärdig [gör uppror och lämnar tron], och den ogudaktiges ogudaktighet leder inte till hans fall om han omvänder sig från sin ogudaktighet. Den rättfärdige kan inte leva genom sin rättfärdighet om han syndar (och missar målet). 13Om jag försäkrar liv till den rättfärdige, och han förlitar sig på sin [egen] rättfärdighet [sitt rykte om sig att göra det som är rätt] och börjar handla orätt, då ska ingen av hans rättfärdiga gärningar bli ihågkomna. Han kommer att dö på grund av den orätt han gjort.
     14Om jag säger till den gudlöse: "Du kommer att dö", men han vänder om från sin synd och handlar rätt och rättfärdigt:

15Om han återlämnar det han tagit i pant.
    [Vid lån fick den skuldsatte lämna ifrån sig sin mantel, men den skulle lämnas tillbaka innan solen gick ner, se 2 Mos 22:26.]
Om han ger tillbaka det han stulit (plundrat).
Om han lever efter livets bud (vandrar med Gud) utan att göra det som orätt.

Då ska han verkligen leva, och han ska inte dö. 16Inga av hans tidigare synder han har begått ska bli ihågkomna och användas mot honom. Han har handlat rätt och rättfärdigt och ska verkligen leva.
17Och ditt folks söner säger: "Herrens (Adonais) väg är inte balanserad (rättvis, lika för alla), men deras vägar är inte balanserade (rättvisa, lika för alla)." 18När den rättfärdige avviker från sin rättfärdighet och begår synd, ska han dö därav. 19Och när den onde avviker från sin onda väg och gör det som är rätt och rättfärdigt ska han leva därav. 20Ändå säger ni: "Herrens (Adonais) väg är inte balanserad (rättvis, lika för alla). Israels hus – jag ska döma er var och en efter hans väg."

Budskap – kvällen då Jerusalem föll
21Och det skedde i det 12:e året [sedan Jojakins exil, se Hes 1:2] av vår fångenskap i den 10:e månaden på den 5:e dagen i månaden, att en som hade flytt från Jerusalem kom till mig och sa: "Staden är slagen." 22Och Herrens (Jahvehs) hand hade varit över mig kvällen innan han som flydde från Jerusalem kom, och han öppnade min mun mot honom som kom till mig på morgonen, och min mun var öppnad och jag var inte längre stum. [Hes 3:24-27] 23Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa: 24"Människobarn, de som bebor denna ödelagda mark i Israels land talar och säger: Abraham var en (person, ett hushåll) och han ärvde landet men vi är många, landet har getts oss som arv. 25Säg därför till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Ni äter blod [som är förbjudet att göra, se 3 Mos 19:26] och lyfter upp era ögon till avgudarna och utgjuter blod. Ska ni besitta landet? 26Ni förlitar er på (står, lutar er mot) era svärd, ni gör styggelser och vanärar var och en sin grannes hustru. Ska ni besitta landet?
     27Så ska du säga till dem: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Så sant jag lever ska de som bor i ruiner (hebr. chorba – av svärd ödelagda platser) dö för svärdet (hebr. cherev), och den som är på det öppna fältet ska jag ge till de vilda djuren för att bli slukad, och de som är i de starka fästena [naturliga bergfästen – hebr. masad; samma ord som den kända antika fästningen Masada i Negevöknen] och i grottorna ska dö av pest. 28Och jag ska göra landet ännu mer öde och stoltheten över hennes styrka ska försvinna, och Israels berg ska bli öde så att ingen passerar förbi. 29Och de ska veta (vara intimt förtrogna med) att jag är Herren (Jahveh) när jag har gjort landet helt öde på grund av alla deras styggelser som de har begått.
     30Och du människobarn, ditt folks söner som talar om dig bakom murarna och i husens dörrar och talar den ene till den andre, var och en till sin bror: Kom, jag ber dig, och hör vilket ord som kommer från Herren (Jahveh), 31och kommer till dig så som folket kommer och sitter framför dig som mitt folk och lyssnar till dina ord, men gör dem inte, för med sin mun visar de mycket kärlek [här används ett ord för kärlek (hebr. agav) som betonar lusta och begär], men deras hjärtan går efter (följer) deras girighet (begär, egna önskningar). 32Och du är för dem som en serenad (kärlekssång), som någon som har en njutbar röst och kan spela väl (är en virtuos) på sitt instrument, så de hör dina ord men de gör dem inte. 33Och när detta kommer, för se, det kommer, då ska de veta (förstå, vara intimt förtrogna med) att en profet har varit ibland dem."

Fåraherdar och får
1Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa:

2"Människobarn, profetera mot Israels herdar och säg till dem, till herdarna: Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Ve er Israels herdar som föder er själva! Ska inte en herde föda fåren? 3Ni äter det feta och klär er med ylle, ni dödar göddjuren men göder inte fåren. 4De svaga har ni inte styrkt, inte heller har ni botat det som varit sjukt, och ni har inte bundit upp det som varit brutet. Ni har inte fört tillbaka det som varit vilse och ni har inte letat efter det som varit förlorat [Matt 18:12; Luk 15:4], utan med våld har ni regerat över dem och med stränghet. 5De är förskingrade därför att det inte finns någon herde och de har blivit mat åt alla fältets vilda djur och är förskingrade. 6Mina får vandrar över alla berg och över alla höga höjder, ja, över hela jordens ansikte är mina får förskingrade, och det finns ingen som söker och ingen som letar.

7Därför, ni herdar (hebr. roim) [ledare, kungar, präster, så kallade profeter], hör Herrens (Jahvehs) ord (hebr. et dabar – Ordet):

8Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), lika säkert som mina får har blivit ett byte och mina får har blivit mat åt alla fältets vilda djur eftersom det inte finns någon herde, så letar inte heller mina herdar efter mina får utan herdarna göder sig själva och ger inte mina får mat.

9[Vers 7 och 9 är snarlika, men i vers 7 betonas "Ordet" och i vers 9 "herdarna" som står i bestämd form.]

Därför ni herdar (hebr. ha roim – herdarna), hör Herrens (Jahvehs) ord (hebr. dabar):

10Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Se, jag är emot herdarna och jag ska utkräva mina får ur deras hand och få dem att sluta föda fåren, inte heller ska herdarna göda sig själva längre, och jag ska rädda mina får från deras mun så att de inte blir till mat för dem.

11Detta är vad Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk) säger: Se, jag själv ska söka efter (ta hand om, vara engagerad i) mina får och leta efter dem (vårda dem). 12Som när en herde letar efter sin hjord när han kommer till sina kringspridda får, så ska jag ta hand om mina får. Jag ska rädda dem från alla platser dit de spritts på en molnig, mörk dag. 13Jag ska föra ut dem från de främmande folken, och samla in dem från främmande länder. Jag ska föra dem till deras eget land. Jag ska valla (leda, föda) dem på Israels berg, vid bäckarna och de bebodda platserna i landet.
     14Jag ska låta dem få äta på goda betesplatser. Israels höga berg ska bli deras betesmark (hem). Där ska de lägga sig i lummiga betesmarker, och de ska äta saftigt bete på Israels berg. 15Jag ska själv föra mina får ut på bete, och själv göra så att de lägger sig ner [för att vila], förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre. [Ps 23; Jes 40:11]
     16Jag ska söka efter de förlorade och föra tillbaka dem som drivits bort (tvingats bort mot sin vilja). Jag ska förbinda de skadade, och stärka de svaga. Men de feta och de starka ska jag förgöra. Jag ska mata dem med dom (rättvisa ska skipas).
     17Vad gäller er, mina får, säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk): Jag ska döma mellan får och får, mellan baggar och getter. [Matt 25:32-33] 18Räcker det inte för er att beta på den bästa betesmarken, måste ni också trampa ner det som är kvar med era fötter? När ni dricker rent vatten, måste ni också grumla det som är kvar genom att trampa med era fötter? 19Ska mina får behöva äta det ni har trampat ner med era fötter, och dricka det ni smutsat ner med era fötter?
     20Det är därför som Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) säger till dem: Se, jag ska själv döma mellan de feta fåren [förtryckarna] och de magra fåren [de ödmjuka]. 21Eftersom ni armbågar er fram och knuffar undan alla svaga, och stångar de svaga fåren och stöter bort dem, 22därför ska jag rädda mina får, de ska inte längre vara byte. Jag ska döma mellan får och får.
     23Jag ska resa upp en herde (en enskild, unik herde – hebr. raah echad) över dem [mina får], och han ska föda dem, nämligen min tjänare David [en förebild för Jesus, se Jes 11:1; Jer 30:9; Hos 3:5; Mika 5:2; Joh 10:14]. Han ska föda (mata, leda och skydda) dem och vara deras herde.

[Den hebreiska texten är: et avi David, ordagrant översatt: "min tjänare alef-tav David." Bokstäverna alef-tav (uttalas "et") är den första och sista bokstaven i hebreiska alfabetet. Detta lilla ord är en objektpartikel som indikerar att nästföljande ord, som är David, är objekt i satsen. Det är intressant att i Upp 1:8 har Jesus motsvarande titel på grekiska, "alfa och omega", den första och den sista, se även 1 Mos 1:1.]

24Jag, Herren (Jahveh), ska vara deras Gud (Elohim) och min tjänare David ska vara furste bland dem. Jag, Herren (Jahveh), har talat.
     25Jag ska sluta ett fredsförbund med dem. Jag ska göra slut på vilddjuren i landet, så man kan bo tryggt i öknen och till och med sova i skogarna. 26Jag ska göra dem och området runt mitt berg till en välsignelse. Jag ska låta regn komma i rätt tid, regnskurar som ger välsignelse. 27Markens träd ska bära sin frukt och jorden ska ge sin gröda. De ska leva tryggt i sitt land. När jag bryter sönder deras ok och räddar dem från dem som har förslavat dem, då ska de veta (förstå, inse) att jag är Herren (Jahveh).
     28Nej, de ska aldrig mer vara ett byte för andra folk, och vilddjuren ska inte längre äta upp dem. De ska bo tryggt och ingen ska hota dem (skrämma dem). [Då Jesus regerar som kung i tusenårsriket, se Jes 60:21; 61:3.] 29Jag ska ge dem planteringar som gör dem berömda [välkända över hela världen]. Aldrig mer ska landet drabbas av hungersnöd. Aldrig mer ska andra folk håna dem.
     30De ska veta (förstå, inse) att jag, Herren (Jahveh), deras Gud (Elohim), är med dem och att de, Israels hus, är mitt folk, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).

31Ja, ni är min flock (mina får),
    flocken (fåren) i min hjord.
Ni är människor (en mänsklig flock) [Ps 95:7; 100:3],
    och jag är er Gud,
förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh)."






Igår

Planer

Stäng  


Parallell