Helbibel - tisdag 27/1
2 Mos 4:1-5:21, Ps 22:19-32, Ords 5:15-21, Matt 18:1-20
2 Mos 4:1-5:21
Ursäkt 3 – Ingen kommer att tro mig1Mose svarade: "Men tänk om de inte tror mig eller lyssnar på vad jag säger, utan säger: 'Herren (Jahveh) har inte visat sig för dig'? "
Kobran var en viktig kunglig symbol i det forna Egypten. En stegrande kobra med skölden utspärrad, redo att attackera, ritades och skulpterades som en bild som kallas uraeus, och symboliserar beskydd.
3Han svarade: "En [fåraherdes] stav."
Herren sa: "Kasta den på marken."
Han kastade den på marken, och den förvandlades till en orm (hebr. nachash), och Mose ryggade tillbaka [av rädsla]. [Att använda en orm som ett tecken skulle vara något som rörde om i deras begreppsvärld, eftersom kobran var en av de religiösa symbolerna i Egypten.]
4Men Herren sa till Mose: "Sträck ut din hand och ta den i stjärten."
[Mose övervinner sin rädsla.] Han sträckte ut sin hand och tog den, och ormen blev åter en stav i hans hand.
5Herren sa: "Detta [tecken] är för att de äldste ska tro att Herren, deras fäders Gud – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud – har visat sig för dig."
6Herren sa också till honom [och ger ett andra tecken]: "Stick handen innanför manteln!"
Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen sjuk (hebr. tsara) – vit som snö.
[Det hebreiska ordet tsaraat är en generell term för olika sorters hudsjukdomar. Det är en sorts mögel som visar sig som ljusa fläckar och svullnader på huden, se 3 Mos 13-14. Traditionellt har ordet spetälska använts, men det motsvarar inte den sjukdom som vi idag kallar lepra eller Hansens sjukdom.]
7Herren sa: "Stick på nytt handen innanför manteln!"
Han stack in handen i manteln, och när han drog ut den var handen normal igen, som resten av hans kropp.
8[Herren sa:] "Om de inte tror eller bryr sig om det första tecknet [med staven], så kanske de tror det andra tecknet [med handen]. 9Men om de inte tror på dessa två tecken eller lyssnar på dig, så ska du ta lite vatten från Nilen och hälla det på torra landet (marken – hebr. jabbashah). [Detta blir det tredje tecknet.] Då ska vattnet från floden förvandlas till blod på torra land (hebr. jabeshet)."
[Två olika hebreiska ord för "torrt land" används i denna vers. Det första är det generella ordet som används i skapelsen och när israeliterna korsar Röda havet och Jordan torrskodda. Det sista används bara här och i Ps 95:5, där det används om hur Gud är större än alla avgudar.]
Ursäkt 4 – Jag är inte kvalificerad
10Då sa Mose [och kom med ännu en ursäkt] till Herren (Jahveh): "Min Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt), jag har så svårt att uttrycka mig. Jag har aldrig varit bra med ord, varken förut eller efter att du har talat till din tjänare. Jag stakar mig och stammar (är långsam att tala och har en trög tunga)."
11Herren (Jahveh) sa till honom: "Vem har skapat människans mun? Vem skapar de stumma, de döva, de som kan se eller de som är blinda? Är det inte jag, Herren? 12Så gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska tala."
Skicka någon annan i stället
13[Ursäkterna är slut och nu säger Mose rent ut att han inte vill gå.]
Men Mose sa: "O, min Herre (Adonai), skicka ditt budskap med någon annan, vem som helst."
14Då blev Herren arg på Mose, och sa: "Har du inte en bror, Aron [som är 3 år äldre, se 2 Mos 7:7], leviten [som är en skolad präst och van vid att tala Guds ord]? Jag vet att han är duktig på att tala (ordagrant: 'talande tala' – hebr. davar davar), dessutom är han faktiskt på väg just nu för att möta dig. När han ser dig kommer han att glädja sig i sitt hjärta. 15Du ska tala till honom och lägga orden i hans mun, och jag ska vara med din mun och med hans mun, och jag ska lära er båda två vad ni ska göra. 16Han [Aron] ska tala för dig [vara din talesman] inför folket, och det ska ske, att han ska vara din mun, och du ska vara som en gud (elohim) för honom. 17Du ska också ta denna stav i din hand, med den ska du göra tecknen."
Mose vänder tillbaka till Egypten
18Mose gick hem till sin svärfar Jetro (hebr. Jitro) och sa: "Låt mig gå tillbaka till mina bröder och systrar i Egypten, jag vill se om de fortfarande lever."
Jetro sa till Mose: "Gå i frid (var välsignad)." 19Herren sa till Mose medan han var i Midjan: "Gå tillbaka till Egypten. [Jag försäkrar dig:] Alla de män som var ute efter att ta ditt liv lever inte längre."
[Mose var nu åttio år gammal. De som fyrtio år tidigare ville döda Mose var nu döda, se 2 Mos 2:15. Det kan vara Amenotep I och hans efterträdare Amenotep II, och i så fall är den nuvarande farao Amenotep III. En intressant detalj är att hans förstfödda son Tutankhamon dog bara 18-19 år gammal, vilket stämmer bra in på den tionde plågan i kapitel 12.]
20Då tog Mose sin hustru och sina söner [Gershom och Elieser, se 2 Mos 18:2-4] och lät dem sitta upp på en åsna och återvände till Egypten. Han hade Guds (Elohims) stav i handen.
[Moses stav i vers 2 har nu blivit Guds stav. Det verkar som att det var ett misstag att ta med sig sin familj för detta uppdrag, i 2 Mos 18:1-6 skickar han hem dem.]
21Herren sa till Mose: "När du går tillbaka till Egypten ska du inför farao utföra alla de övernaturliga tecken som jag har gett dig makt att göra. Men jag ska förhärda hans hjärta så att han inte släpper folket. [Bibeln är tydlig med att också farao själv förhärdar sitt hjärta, se 2 Mos 7:13; 8:15, 32; 9:34.] 22Du ska säga till farao: 'Så säger Herren: Israel är min förstfödde son. 23Jag har sagt till dig att släppa min son, så att han kan frambära offer åt mig. Men du har vägrat, och därför ska jag döda din förstfödde son.' "
[Texten i vers 22-23 är riktad till farao. Den andra delen kan dock vara riktad till både farao och Mose. Farao släppte folket motvilligt först efter 10 plågor, men det är motvilligt Mose ger sig av tillbaka till Egypten. Det går att hitta 10 punkter där Mose förhalar och motsätter sig uppdraget. Den tionde är i nästa vers när de stannar.]
En oväntad händelse
24Längs med vägen [mot Egypten] stannade de på en plats för att övernatta. [Ännu en antydan att Mose försenar sitt uppdrag.] Där kom Herren emot honom och det verkade som att han ville döda honom [troligtvis den förstfödde sonen Gershom].
[Den hebreiska texten har "honom". Av de fyra personerna där kan det syfta på Mose, hans förstfödde Gershom eller Elieser, se 2 Mos 18:2.] 25Då tog Tsippora en vass flintbit och skar bort förhuden på sin son och strök (vidrörde) honom [Gershom eller Mose] ned till foten med den och sa: "Du är min blodsbrudgum." [Det hebreiska ordet för "strök" är samma ord som används i 2 Mos 12:22 där israeliterna "stryker" lammets blod på dörrposterna för att den förstfödde inte ska dö.] 26När han [syftar antagligen på Gud] lät honom [Mose] vara, sa Tsippora "du är min blodsbrudgum på grund av omskärelsen."
[I Guds förbund med Abraham och Israels folk var omskärelsen av pojkar viktig, se 1 Mos 17:9-14. Det verkar som om Mose och Tsippora hade försummat att göra detta för en av sina söner, eller för båda. Även om den exakta betydelsen av dessa verser inte är helt klar, ser vi att Gud var noga med att Mose, som skulle befria sitt folk, följde Guds bud.]
Aron möter Mose
27Herren sa till Aron [Moses tre år äldre bror som var kvar i Egypten]: "Gå och möt Mose i öknen." Han gick, och vid Guds berg träffade han honom och kysste honom. [Det var ett kärt återseende efter fyrtio år. Det visar också att de inte hade någon osämja mellan sig eftersom kyssen på den här tiden var ett viktigt fredstecken.] 28Mose berättade för Aron allt som Herren hade sänt honom att säga och alla tecken han hade fått befallning att utföra.
29Sedan gick Mose och Aron därifrån [till Egypten] och kallade samman israeliternas äldste. 30Aron talade [upprepade] allt vad Herren (Jahveh) hade talat till Mose, och han gjorde tecknen inför folket, 31och folket trodde [på Mose och på Aron]. När de hörde att Herren hade tagit sig an israeliterna och att han hade sett hur de led, föll de ner och böjde sig ner och tillbad [i tacksägelse till Gud].
Mose konfronterar farao (5:1-7:13)
Första besöket
1En tid därefter gick Mose och Aron till farao och sa: "Så säger Herren, Israels Gud: Släpp mitt folk så att de kan fira högtid i öknen till min ära."
2Men farao [som själv ansåg sig vara en gud] svarade: "Vem är Herren (Jahveh)? Varför skulle jag lyda honom och släppa Israel? Jag känner inte Herren (Jahveh), och jag tänker inte släppa Israel."
3De svarade: "Hebréernas Gud har visat sig för oss. Låt oss få gå tre dagsresor ut i öknen och offra åt Herren, vår Gud. Annars kommer han över oss med pest eller svärd."
4Kungen i Egypten svarade dem: "Mose och Aron, varför har ni gjort så att folket slutat arbeta [gett dem falska förhoppningar]? Gå tillbaka till ert slavarbete!"
5Farao sa [till dem eller tänkte för sig själv]: "Befolkningen är stor, och ni vill att de ska slippa arbeta!"
Resultatet – ännu hårdare arbete
6Samma dag kommenderade han [de egyptiska] slavdrivarna som var över folket och [de israeliska] förmännen [som ledde sina landsmän, se vers 14]: 7"Ni ska inte längre ge folket halm för att göra tegel. Låt dem gå ut och hämta halm själva. 8Ni ska dock kräva samma mängd tegel av dem som förut, minska inte kvoten. De är lata, det är därför de ropar: 'Låt oss gå och offra till vår Gud.' 9Gör därför deras arbete så hårt för dem så att de inte har tid att tänka på något annat än arbete. Kanske slutar de då att lyssna på dessa lögner [som Mose och Aron talar]!"
10Då gick slavdrivarna över folket och förmännen ut och sa till folket: "Så säger farao: 'Jag ger er inte någon halm. 11Gå ut och hämta den bäst ni kan. Det blir inget avdrag på kvoten [Ni ska producera lika mycket tegel som förut].' "
12Folket begav sig ut över hela Egypten för att samla strå [kortare stubb från fälten] för att ha som halm. 13Slavdrivarna pressade dem hårt och sa: "Fullgör ert arbete, er dagliga kvot på samma sätt som när ni fick halm." 14De israeliska förmännen som faraos slavdrivare hade satt över folket, blev slagna och man sa: "Varför har ni inte fullgjort er kvot av tegel som tidigare, varken i går eller i dag?"
Israels förmän klagar hos farao
15Då kom Israels förmän till farao och ropade: "Varför behandlar du dina tjänare så här? 16Man ger ingen halm åt dina tjänare, ändå säger man: 'Gör tegel!' Dina tjänare blir nu slagna, trots att skulden ligger hos ditt eget folk."
17Han svarade: "Nej, det är ni som är lata, ni är verkligen lata (overksamma)! [Ni försöker komma undan ert arbete.] Därför säger ni 'Låt oss gå och offra till Herren (Jahveh).' 18Ut med er, tillbaka till ert arbete! Ni ska inte få någon halm, men ni måste producera samma kvot tegel."
19De israeliska förmännen förstod att de var illa ute när de blev tillsagda att arbetsbördan inte skulle lätta. De var tvungna att göra lika mycket tegel varje dag som de gjort tidigare.
20När förmännen lämnat farao gick de på en gång till Mose och Aron som väntade på dem. 21De sa: "Låt Herren se och döma vad ni gjort. På grund av er ser farao och hans tjänare på oss som om vi vore något motbjudande (ordagrant: 'en avskyvärd stank'). Du har satt svärdet i deras hand för att döda oss." [Nu har de en ursäkt att dräpa oss.]
Ps 22:19-32
19De delar mina kläder mellan sigoch kastar lott om min klädnad.
20Men du Herre (Jahveh),
var inte långt borta ifrån mig!
Du min starkhet, skynda till min hjälp!
21Rädda mig (ryck bort min själ) från svärdet (avrättningen),
mitt liv (mitt enda, dyrbara liv) från hundens våld [bödeln som ska avrätta mig].
22Rädda (fräls) mig från
lejonets gap,
från vildoxarnas (bufflarnas) horn,
du har svarat (bönhört) mig!
[Psalmens andra sektion, vers 12-22, avslutas med att de tre djuren som gestaltat psalmistens fiender nu upprepas i omvänd ordning. I vers 13, 14 och 17 räknades tjurar, lejon och hundar upp. Nu i vers 21-22 kommer samma djur men omvänd ordning: hund, lejon och vilda tjurar.
Den hebreiska ordföljden är så strukturerad att verben ramar in versen. Det första "rädda" är i imperativ medan det avslutande "svarat" är i perfekt. Här finns en förtröstan att under bönen har Gud hört psalmistens rop och redan svarat! Det förstärker också skiftet som nu sker i psalmen från klagan och bön till lovsång och bönesvar! Det hebreiska ordet för "rädda" som används sextio gånger i Psaltaren är jeshua, det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på var vår frälsning finns.]
Del 3 – Bönesvar
23Jag ska dokumentera ditt namn (återge med matematisk exakthet – hebr. safar) [sjunga ditt lov]
för mina bröder (landsmän),
mitt i församlingen ska jag lovsjunga (prisa, reflektera, vara stolt i) dig. [Heb 2:12]
24Ni som fruktar (vördar, respekterar – hebr. jare) Herren (Jahveh), lovsjung honom (hebr. halleluhu).
Alla ni Jakobs barn,
ära honom [hebr. kavad; visa honom tyngd – låt inte ord och handlingar väga lätt],
och bäva (stå i förundran) inför honom,
alla ni Israels barn.
25För han föraktade inte den svages (fattiges, sjukes) elände (påtvingade lidande),
och såg inte på honom med avsky.
Han gömde inte sitt ansikte för honom,
utan hörde hans skrik (rop på hjälp).
26Du är orsaken till min lovsång i den stora församlingen [templet].
Jag ska infria mina löften
inför dem som fruktar (vördar, respekterar) honom.
27De ödmjuka [som är betryckta på grund av orättfärdighet, som väljer att inte hämnas, se Ps 37:11] ska äta och bli mätta.
De som söker (frågar efter, tar sin tillflykt till, ofta träder fram inför) Herren (Jahveh) ska lovsjunga honom.
Era hjärtan ska leva (återhämta styrka, mod, tro) för evigt.
2830Alla mäktiga [de som har framgång och överflöd] på jorden ska äta och böja sig inför honom,Hela jorden (folk från alla jordens hörn)
ska komma ihåg det som hänt
och omvända sig till Herren (Jahveh).
Alla släkter (stammar, familjer) från alla hednafolk ska tillbe (böja sig) inför dig,
29för kungariket tillhör Herren (Jahveh),
och han råder över hednafolken.
alla som är på väg ner till stoftet [döden, graven] ska böja sig inför honom,
även de som inte själva kan hålla sig vid liv.
[Vers 30 är svåröversatt, ordagrant står det: "de åt och böjde sig, alla feta på jorden; inför honom ska alla böja sig som går ner i stoftet; den själ som inte kan hålla sig vid liv". Ordval och paralleller med tidigare verser hjälper dock i förståelsen. Ordet för stoft används i vers 16 för "dödens stoft", vilket förstärker att det handlar om graven och döden. I vers 27 står det att "de ödmjuka" ska "äta och bli mätta" och här i vers 30 att "alla mäktiga på jorden" ska "äta och böja sig för honom". Ordet som översätts mäktiga betyder ordagrant "fet" i hebreiskan och beskriver överflöd, framgång och ett gott liv. Vers 28 proklamerar att alla på hela jorden ska böja sig inför Herren (Jahveh). Detta universella uttalande förstärks av de två kringliggande styckenas motpoler; de ödmjuka/låga i vers 27 och de mäktiga/välbärgade i vers 30. Alla människor ska komma ihåg det som har hänt, vers 28. Alla ska komma ihåg Jesu försoningsverk och alla oavsett livssituation ska böja sig inför den uppståndne Jesus, se Fil 2:10!]
31Kommande släkten ska tjäna honom,
det ska återberättas om Herren (Adonai, fokus på Guds storhet och makt) för nästa generation (släkte).
32De ska komma och berätta om hans rättfärdighet till ett folk som ska födas,
att han har utfört detta [att allt är fullbordat].
[Vers 31-32 talar om nästa generation. Det hör ihop med Jakobs och Israels barn i vers 24 och ramar in detta avslutande stycke i psalmen.]
Ords 5:15-21
15Drick vatten från din egen brunn (cistern) [i ett rent äktenskapsförhållande]och färskt rinnande vatten från din egen källa.
16Ska din avkomma bli spridd utanför [ditt hem]
som vatten i gatans rännstenar?
17[Håll dig till din hustru.] Låt dina barn tillhöra dig
och ingen främling [till familjen].
18Låt ditt intima samliv med din hustru vara välsignat,
henne som du gifte dig med som ung, gläd er tillsammans.
19Låt henne vara lika vacker (ordagrant: en älskare) som hinden och lika charmig (behaglig, hänförande, förtrollande; ordagrant "ge dig oförtjänt nåd" – hebr. chen) som gasellen,
låt hennes bröst alltid släcka din törst (behaga, tillfredsställa dig) och var alltid förlorad (berusad) av kärlek till henne.
20Varför ska du, min vän, ha lust till en lösaktig kvinna (äktenskapsbrytare),
och omfamna en främmande kvinnas famn?
21Herrens (Jahvehs) ögon ser en människas alla vägar (karaktär, handlande),
och han beaktar (väger) noggrant alla val (vägval, spår).
Matt 18:1-20
Vem är störst i Guds rike?1[Detta är det fjärde av Jesu fem tal som Matteus har med i sitt evangelium.]
Ungefär samtidigt [som Jesus har pratat med Petrus om att de ska betala tempelskatten på ett övernaturligt sätt, se Matt 17:25-27] kom [de andra] lärjungarna fram till Jesus och frågade: "Vem är alltså störst (har högsta rang; är viktigast) [i jämförelse med andra] i himmelriket (himlarnas kungarike)?"
[Utifrån parallellstället i Mark 9:33 frågar Jesus dem vad de pratat om på vägen. Svaret dröjer men till sist erkänner de förläget att de diskuterat vem som var störst. Den här gången gällde det särskilt Petrus ställning i förhållande till de andra lärjungarna. Den inbördes rangordningen var ett återkommande samtalsämne. Det tas upp igen i Matt 20:20-28 och precis före Jesu död i Luk 22:24. Hela stycket (vers 2-18) är Jesu svar på frågan om vem som är störst. Den störste i himmelriket är som ett svagt och sårbart litet barn som behöver Faderns beskydd.]
2Då kallade han [Jesus] till sig ett litet barn, ställde det mitt ibland dem 3och sa:
"Jag säger er sanningen: Om ni inte skulle vända om [vill omvända er – ändra riktning, dvs. gå åt det andra hållet] och bli som de små barnen, skulle ni inte [under några omständigheter] komma in i himmelriket (i himlarnas kungarike). 4Den som därför ödmjukar sig [skulle böja sig och inta en lägre position] som det här lilla barnet, han är störst (ordagrant: den större) i himmelriket (i himlarnas kungarike). [Ett litet barn är helt beroende av sina föräldrar för sin överlevnad. Stor i Guds rike är den som ödmjukar sig inför Gud och sätter sin tillit till honom.] 5Och den som tar emot (skulle välkomna/acceptera) ett sådant litet barn [dvs. en sann Jesu lärjunge] i mitt namn, han tar emot (välkomnar, accepterar) mig.
[Här används det grekiska ordet paidion som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 9:33, så det skulle t.o.m. kunna vara så att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.]
Olivpress i Nazareth Village byggd på samma sätt som på Jesu tid. Denna större modell drevs av en åsna kopplad till ett ok.
7Ve dig värld (ett starkt uttryck av sorg och ett fördömande av världen) för dina snaror (fällor, frestelser och påverkan för att få människor på fall, synda och missa målet). Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den människa genom vilken de kommer. [Jesus känner sorg och bedrövelse över den som förleder andra men fördömer också dessa handlingar.]
810Se till att ni inte föraktar (nedvärderar, tänker nedsättande om) någon av dessa små. [Jesus hade kallat fram ett barn, se vers 2, och använder nu det i sin praktiska undervisning som en bild för en Jesu lärjunge.] Jag säger er att deras änglar i himlarna alltid ser min himmelske Faders ansikte (de är alltid i hans närvaro)."Om din hand [frestar dig att göra fel] eller din fot förleder dig [att gå till en plats som frestar dig att synda],
hugg av den och kasta bort den.
Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller lam
än att ha två händer eller två fötter och bli kastad i den eviga elden.
9Om ditt öga förleder dig [att se på något som frestar dig att synda],
så riv ut ögat och kasta bort det.
Det är bättre för dig att gå in i livet enögd
än att ha två ögon och kastas i det brinnande Gehenna (helvetet).
[Jesus lär inte ut självstympning, utan talar om att det är nödvändigt att ta bort sådant som förleder oss, även om det är kärt för oss.]
[Det var en vanlig judisk uppfattning att varje person hade en skyddsängel. Bibeln säger inte så mycket om detta, men Matteus judiska läsare uppfattade sannolikt den här versen så. Vad vi vet är att änglarna står inför Gud, se Luk 1:19. Fadern ser sina barn och tolererar inte att någon förleder dem.] 11[Vers 11 saknas i de tidigaste manuskripten: "För Människosonen har kommit för att rädda det som var förlorat." Se även Luk 19:10.]
Liknelsen om det förlorade fåret
12"Vad tror ni om det här? [Visst är det så här?] Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta? 13Och om han hittar det, sannerligen säger jag er, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte hade gått vilse. 14På samma sätt är det också vår himmelske Faders vilja att inte någon av dessa små [en Jesu efterföljare, se vers 10] ska gå förlorad."
Konflikthantering
15[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna. I vers 7 säger han att det inte går att undvika att snaror, förförelser och frestelser kommer. Det är alltså bara en tidsfråga innan någon säger eller gör något som sårar en annan troende, även i en kristen miljö. Anledningen till att Jesus just nu undervisar om förlåtelse och hur relationer kan helas och upprättas, är att några av lärjungarna troligen hade pratat illa om Petrus och hans ledarroll bakom hans rygg, se vers 1. Det är uppenbart att det är Petrus som känt sig sårad eftersom han frågar hur många gånger han ska förlåta, se vers 21.]
"Men om din broder (ett syskon, en annan troende) skulle synda (fela; begå ett misstag) mot dig [följ då de här stegen]:
- Gå [då] undan och tillrättavisa honom enskilt, mellan dig och honom [visa på hans fel med övertygande hållbara bevis]. Om han väljer att (om han skulle) lyssna på dig har du vunnit [tillbaka] din broder.
[Det är viktigt att den som blivit sårad faktiskt klarlägger exakt vad som gjort honom illa, många gånger vet kanske inte den skyldige om att hans sätt sårar andra personer. Grekiskan har här ett ord för att gå undan som innebär att man utan större uppmärksamhet drar sig bort.] - 16
Men om han väljer att inte lyssna på (hörsamma) dig, så ta med dig en eller två [personer] till, för 'på två eller tre vittnesmål ska varje ord (uttalande) avgöras (styrkas)' [5 Mos 19:15]. - 17
Och om han inte skulle bry sig om att lyssna till dem [och uppmärksamt ta till sig deras sunda förmaningar], så berätta för församlingen. [Tvistefrågan blir nu offentlig.] Men om han inte ens skulle bry sig om att lyssna till församlingen, så betrakta honom som en hedning eller en tullindrivare.
[Associera dig inte med honom, men älska honom, se Gal 6:1-2; 2 Thess 3:14-15; 2 Kor 2:5-11.]
Allt ni binder (skulle förbjuda ske) på jorden19Återigen säger jag er sanningen:
ska vara bundet (ska ha förbjudits ske) i himlen.
Allt ni löser (skulle tillåta ske) på jorden,
ska vara löst (ska ha tillåtits ske) i himlen.
[De skriftlärda använde termerna binda och lösa när man beslutade om vad som var rätt och fel i olika situationer. Något 'bundet' var förbjudet, medan något 'löst' var tillåtet, se Rom 7:2. Här handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se vers 17. Församlingen ska göra allt för att lösa konflikter mellan människor. När en inblandad part väljer förlåtelsens och upprättelsens väg, blir personen 'löst'. På motsvarande sätt 'binds' den som inte vill omvända sig i sina synder. Direkt efter detta, i vers 19-20, talar Jesus om vikten av att stå enade i bön. Ett beslut måste först vara bundet eller löst i himlen, innan det verkställs här på jorden.]
Om två av er skulle komma överens om (gr. symphoneo – vara harmoniskt samstämmiga angående) att be om (fråga efter; begära) någon sak [vilken vardaglig tvistefråga det än må vara här] på jorden, så ska det ges till dem genom (ordagrant: ska det ske dem nära/intill/hos) min Fader, som är i himlarna. 20För där två eller tre är församlade i (in mot) [har samlats med syftet att ära] mitt namn, där är jag mitt ibland dem."
[Frasen "i mitt namn" har på grekiska med den något ovanligare prepositionen eis (in, in i, till, mot, för). Innebörden blir då att om så bara två trossyskon gemensamt vill nå fram till Jesus – målet för deras hjärtans enhet – står löftet om hans närvaro fast. Här bör det först och främst tolkas utifrån sammanhanget före (vers 15-18) och efter (vers 21). Uttrycket "två eller tre" upprepas från vers 16, där det andra steget i konflikthanteringen beskrivs (efter Skriftens princip om vittnesmål, se 5 Mos 19:15). I vers 19 används ordet pragma, vilket pekar på att det handlar om en sakfråga/tvistefråga (1 Kor 6:1). Det är som om Jesus verkligen vill understryka möjligheten till detta nådesteg – att han genom sin närvaro vill bekräfta och välsigna när troende reder ut en konflikt, redan innan det eskalerar till att behöva involvera hela församlingen.]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
