Lukas var en välutbildad läkare, se Kol 4:14. Han träffade aldrig Jesus, men gjorde efterforskningar som resulterade i Lukasevangeliet. Stort fokus läggs på hur evangeliet är till för alla folk, inte bara judarna. Lukas är också noga att använda sig av principen "varannan damernas". Genomgående när han berättar om helanden, liknelser och händelser växlar huvudpersonen mellan en man och en kvinna. Ett effektivt litterärt skrivsätt som betonar att Jesus inte gör skillnad mellan män och kvinnor.
    Några exempel:
• En man och Petrus svärmor botas, se Luk 4:33-40
• En officers tjänare och en änkas son botas, se Luk 7:1-15
• Jairus och en kvinna kommer till Jesus, se Luk 8:40-56
• En krokryggig kvinna och en man med vatten i kroppen botas, se Luk 13:10-13; 14:1-4
• Liknelse med en man som sår och en kvinna som bakar, se Luk 13:19, 21
• Liknelse där en man har 100 får och en kvinna 10 mynt, se Luk 15:4-10
• Liknelse där en änka och två män ber, se Luk 18:1-14.
    Detta är det längsta av de fyra evangelierna och det enda som också har en uppföljare, Apostlagärningarna, som handlar om den första församlingen.

Genre: Evangelium.

Skrivet: Omkring 58–64 e.Kr. Boken skrevs före Apostlagärningarna som är skriven tidigast kring Paulus frigivning 62 e.Kr., se Apg 28:30.

Tidsperiod: Omkring 6 f.Kr. – 30/33 e.Kr.. Jesu födelse fram till hans död och uppståndelse.

Författare: Enligt tidig tradition Lukas.
Han reste tillsammans med Paulus på flera av hans missionsresor. I Apg 16:10 börjar en sektion där han skriver "vi", vilket indikerar att Lukas är med. Det är troligt att Lukas var bosatt i Filippi eftersom stycket mellan Apg 17 och 20:15 inte längre är i "vi-form". Lukas kan ha varit en icke-jude, se Kol 4:11-14; i så fall är han den enda hedning som finns med bland Bibelns författare.

¹Det är ett välkänt faktum att många redan har skildrat (skrivit om) de stora händelser som har ägt rum ibland oss, ²precis som det har berättats för oss av dem som från början [av Jesu tjänst] var ögonvittnen och blev Ordets tjänare. ³Efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början, har jag beslutat mig för att på ett detaljerat och strukturerat sätt skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos [som betyder "den som älskar Gud" eller "älskad av Gud"], ⁴så att du kan få fullständig visshet i (känna tillförlitlighet, inte behöva tvivla på) det som du blivit informerad om (gr. katecheo) [genom muntlig tradition].

[Lukas vill vara tydlig med att han inte kommer att lansera några nya idéer, utan bara sammanställa och klargöra vad andra redan skrivit och den muntliga tradition som fanns om Jesus. En av källorna var troligen Markusevangeliet och kanske även Matteusevangeliet. Lukas uttrycker sin tacksamhet för det som redan skrivits, men ser ett behov att på nytt redogöra om Jesu liv för att hjälpa Theofilos och sina hednakristna vänner att förstå evangeliet. Dessa första fyra verser är en enda lång väl strukturerad mening i grekiskan.]

Johannes Döparen och Jesu barndom (1:5-2:52)

Ett äldre par får barn på ett mirakulöst sätt!

På Israelmuseet i Jerusalem finns en stor utomhusmodell över Jerusalem som det såg ut på Jesu tid, i skala 1:50. Templet sett från öster.

⁵Under kung Herodes regeringstid i Judeen fanns det i Avias prästavdelning en präst vid namn Sakarias. Hans hustru var av Arons ätt och hette Elisabet.

[Kung David delade in prästerna i 24 avdelningar, där Avias släkt var en av dem, se 1 Krön 24:10; Neh 12:17. På Jesu tid fanns det närmare 20 000 präster som tjänstgjorde i templet. Varje avdelning utförde tempelsysslorna under en veckas tid, fem gånger under året. Tre av dessa tillfällen var under de stora högtiderna då alla präster tjänstgjorde tillsammans.]

⁶Sakarias och Elisabet var båda rättfärdiga inför Gud och levde oklanderligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. ⁷Men de hade inga barn eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren.
     ⁸En gång när turen kom till Sakarias avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud ⁹hände sig vid den sedvanliga lottningen att han fick uppdraget att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen.

[Rökelsen rengjordes och tändes två gånger per dag. Inför morgon och kväll skedde fyra lottningar där prästerna tilldelades olika uppdrag. Den tredje lotten, att tända rökelsealtaret, var ett hedersamt uppdrag som en präst bara blev tilldelad en gång under sin livstid. Under en av de två veckor på året då Sakarias avdelning har hand om offren, blir han nu den som ska gå in i det heliga och utföra denna syssla.]

¹⁰Allt folket stod utanför och bad vid timmen för rökoffret.

Helgedomen bestod av två rum, det allra heligaste och det heliga. Troligtvis står ängeln mellan rökelsealtaret och den sjuarmade ljusstaken.

¹¹Då visade sig för honom en Herrens ängel som stod till höger om rökelsealtaret. [Att det är den högra sidan indikerar att det är ett positivt budskap om favör, se Matt 25:33. Mest troligt är att ängeln stod på den högra sidan sett från insidan, alltså mellan rökelsealtaret och den sjuarmade ljusstaken, se Heb 9:1-5; Upp 1:12-13.] ¹²Sakarias blev mycket oroad vid denna syn och fruktan föll över honom. ¹³Men ängeln sa:

"Var inte rädd, Sakarias,
    för din bön har blivit hörd.
Din hustru Elisabet ska föda en son åt dig,
    och du ska ge honom namnet Johannes.

[Det svenska namnet Johannes kommer från det hebreiska Jochanan, som i sin tur är en kortform av Jehochanan. Namnet är sammansatt av Guds namn (hebr. Jahveh) och ordet för nåd (hebr. chanan). Betydelsen är ´Gud har förbarmat sig´ eller ´Herren är nådig´.]

¹⁴Du ska bli innerligt glad, ja,
    och många ska jubla i glädje över hans födelse,
     ¹⁵för han ska bli stor inför Herren.
Han ska inte dricka vin och starka drycker,
    och redan i moderlivet ska han bli fylld av den helige Ande.

¹⁶Många av Israels söner (barn) ska han vända om till Herren, deras Gud.
¹⁷Han ska gå framför Herren i Elias ande och kraft för att
    'vända fädernas hjärtan till barnen' [Mal 3:1; 4:5]
och de olydiga till de rättfärdigas insikt (förstånd),
    så att Herren får ett förberett folk."

¹⁸Sakarias sa till ängeln: "Hur kan jag vara säker på detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren kommen." ¹⁹Ängeln svarade honom och sa: "Jag är Gabriel. Jag står inför Gud (i hans närvaro). [Det är hans uppdrag!] Jag har blivit sänd att berätta för dig detta glada budskap. ²⁰Se, du ska bli tyst, oförmögen att tala ända fram till den dag då detta sker, därför att du inte trodde mina ord [som är Guds ord], som ska gå i uppfyllelse [oavsett din tro eller otro] när tiden är inne."

[Ängelns namn, Gabriel, betyder gudsman eller Guds krigare. Han var sänd 600 år tidigare till Daniel, se Dan 8:16. Sex månader senare, efter besöket hos Sakarias, blir han sänd till Maria, se Luk 1:26. Sakarias bad om ett tecken i vers 18 och han får ett tecken som förhindrar honom från att tala otro, se även Hes 3:26 där stumhet kan vara ett tecken.]

²¹Folket stod och väntade på Sakarias och undrade varför han dröjde inne i templet. [Folket hade slutat att be och börjat oroa sig för vad som hänt. Enligt Talmud (en judisk skrift som sammanfattar och kommenterar Gamla testamentet) skulle prästen bara vara en kort stund inne i det heliga.] ²²När han [till sist] kom ut kunde han inte tala med dem.

[Han förväntades tala ut den aronitiska välsignelsen över folket, se 4 Mos 6:24-26. I stället gestikulerar och nickar Sakarias där på trappan för att förklara att han varit med om något speciellt.]

De förstod att han hade haft en syn i templet. Han tecknade gång på gång åt dem, och han förblev stum. ²³När tiden för hans tjänstgöring var över [efter sabbaten som avslutade hans veckotjänstgöring] begav han sig hem. [Sakarias och Elisabet bodde på landet någonstans i Judeen, se vers 39. Väl hemma måste han ha skrivit och förklarat vad som skett i templet.]

²⁴Efter en tid blev hans hustru Elisabet gravid, och i fem månader höll hon sig i avskildhet (dold). Hon sa till sig själv: ²⁵"Detta har Herren låtit ske med mig. Nu har han tänkt på mig och befriat mig från min skam bland människor."

[Utifrån ängelns budskap förstod de att deras son skulle ha ett viktigt gudomligt uppdrag, se vers 15, något som behövde förberedas i bön och avskildhet.]

Ängelns budskap till Maria

Den moderna staden Nasaret som ligger högt belägen på ett berg.

²⁶Då Elisabet var i sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till staden Nasaret i Galileen, ²⁷till en jungfru som var trolovad med en man som hette Josef, av Davids ätt. Jungfruns namn var Maria. [Det är troligt att Maria är någonstans mellan fjorton och arton år när detta sker. Hon var judinna, hennes hebreiska namn var Mirjam.]
     ²⁸Han kom in och sa till henne: "Gläd dig, du benådade (som blivit utvald, fått Guds välvilja och favör över ditt liv). Herren är med dig." ²⁹Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade (funderade fram och tillbaka på) vad denna hälsning kunde betyda.
     ³⁰Ängeln sa till henne: "Var inte rädd, Maria, du har fått nåd (favör – gr. charis) hos Gud. ³¹Se, du ska bli gravid (gr. sullambano) [Lukas använder en medicinsk term, bli befruktad i moderlivet] och föda (frambringa; föda fram – gr. tikto) en son, och du ska ge honom namnet Jesus.

³²Han ska bli stor (mäktig, viktig)
    och kallas den Högstes son.
Herren Gud ska ge honom
    hans förfader Davids tron.
³³Han ska regera som Konung över Jakobs hus [Israel] i evig tid (genom tidsåldrarna),
    det ska aldrig bli något slut på hans kungarike."

Nasaret 1842.

³⁴Då sa Maria till ängeln: "Hur ska detta hända, eftersom jag inte känt (haft en sexuell relation med) någon man?"
     ³⁵Ängeln svarade och sa till henne: "Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska överskugga dig (vila över dig som ett moln, gammaltestamentlig bild av Guds närvaro). Därför ska det heliga (avskilda, speciella) barnet kallas Guds Son. ³⁶Se, din släkting Elisabet [kanske kusin] väntar barn trots sin höga ålder. Hon som man har kallat den barnlösa är nu gravid i sjätte månaden. ³⁷För ingenting är omöjligt för (nära intill – gr. para) Gud." [Ordagrant: för inget kommer att vara kraftlöst/impotent i närheten av varje Guds ord/löfte (gr. rhema). Inget ord som Gud uttalar är utan kraft! Samma uttryck finns i 1 Mos 18:14 riktat till Abraham angående Sarah.]
     ³⁸Då sa Maria: "Se, jag är Herrens tjänarinna, låt detta hända mig enligt dina ord." Sedan lämnade ängeln henne.

Maria och Elisabet

Solnedgång i Ein Kerem.

³⁹Några dagar senare begav sig Maria i väg och skyndade (med entusiasm) till en stad i bergsbygden i Juda.

[Bergsbygden i Juda sträcker sig i nordsydlig riktning från Jerusalem ner mot Hebron. Resan från Nasaret till detta område tar tre till fyra dagar till fots. Sakarias var präst i templet, men eftersom man bara tjänstgjorde fem veckor per år var det inte nödvändigt att bo i Jerusalem, så många präster bodde i t.ex. Jeriko eller Hebron. Enligt kristen tradition från 500-talet är platsen Ein Kerem, sju kilometer väster om Jerusalem.]

⁴⁰Maria gick in i Sakarias hus och hälsade (saluterade, välsignade) Elisabet. [En dåtida hälsning var inte bara några ord och en gest, utan var en ceremoni där den yngre på ett vördnadsfullt sätt hälsade den äldre.] ⁴¹När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i hennes moderliv, och Elisabet blev uppfylld av den helige Ande. [Profetian i Luk 1:15 går i uppfyllelse. Redan vid vecka 16 hör ett barn ljud inne i magen, från vecka 24 (knappt 6 månader) hör den ljud utanför magen och kan reagera på det!] ⁴²Hon ropade ut med hög röst (ett emotionellt utrop) och sa [sedan]:

"Du [Maria] är välsignad (lycklig, avundsvärd) framför alla andra kvinnor [du har fått ett unikt privilegium],
    och välsignat är det barn du bär inom dig.
⁴³Men vem är jag (hur har jag förtjänat denna ära),
    att min Herres mor kommer till mig?
⁴⁴Se, på en gång när mina öron hörde ljudet av din hälsning,
    sparkade barnet till av jublande glädje i mitt moderliv.
⁴⁵Salig (lycklig, välsignad) är hon som litade på (trodde) att det skulle gå i fullbordan,
    det som sagts henne genom Herren." [Det som förmedlats genom ängeln Gabriel, se vers 26, 30-33.]

Marias lovsång – upphöj Herren
⁴⁶[Maria brister ut i lovsång. Det första ordet i grekiskan är verbet upphöjer (gr. megaluno). Det sätter tonen för hela sången. Den latinska översättningen har samma ordföljd, och därför har detta stycke kommit att kallas Magnificat, från det latinska ordet för upphöjer. Maria var redan vid ung ålder välbekant med Skrifterna och hela lovsången andas bibelcitat. Det finns många likheter med Hannas lovsång då Gud gett henne en son, se 1 Sam 2:1-10. Lovsången är uppbyggd som en psaltarpsalm, vilket även gäller Sakarias och Simeons lovsånger, se Luk 1:68-79; 2:29-32.]

Då sa Maria:

"Min själ upphöjer Herren [jag lovsjunger och talar ständigt om Herrens storhet],
     ⁴⁷och min ande jublade (hoppade av glädje) över (på grund av) Gud, min Frälsare (Räddare, Befriare)!
    [Ps 103:1-2; Ps 35:9; Hab 3:18]
⁴⁸För han har sett (beaktat) sin tjänarinnas låga status (ödmjukhet). [1 Sam 1:11; Ps 136:23]

Se, från denna stund ska alla släkten (generation efter generation)
    kalla mig välsignad (glad, lycklig). [1 Mos 30:13; Ps 138:6]
⁴⁹För den Mäktige har gjort stora ting (fantastiska saker) för mig [Ps 71:19; 126:2, 3],
    och heligt (avskilt) är hans namn. [Ps 111:9]
⁵⁰Hans barmhärtighet (kärlek mot dem som lider) är över dem
    som fruktar honom från släkte till släkte. [Ps 103:17]

[Maria börjar personligt och prisar Gud för vad han gjort för henne, se vers 48-50. Den andra delen är profetisk och ser fram mot vad sonen ska göra för Israel. Det är inte ovanligt att psalmer är strukturerade på detta sätt, se Ps 15; 69; 128; 130; 131.]

⁵¹Han har utfört mäktiga kraftgärningar med sin arm [Ps 98:1; 118:15].

Han har förskingrat dem som har högmodiga tankar i sina hjärtan.

⁵²Han har störtat ned dynastier (mäktiga ledare – gr. dunastes) från deras troner,
    och upphöjt dem av låg rang.

⁵³Han har mättat de hungriga (behövande) med sina goda gåvor [Ps 107:9],
    och skickat i väg de rika tomhänta. [Luk 6:20-26]

⁵⁴Han har tagit sig an (hjälpt och tagit ställning för) sin tjänare Israel [Jes 41:8],
    han har kommit ihåg sin barmhärtighet (nåd).
⁵⁵Han talade till våra fäder (har gett löftet),
    till Abraham och hans barn (säd, avkomlingar) för evigt (till tidsåldern)."

[Maria hade förstått att Jesus var Herrens Smorde som skulle uppfylla löftet som Gud gett Abraham, se 1 Mos 17:19; 22:16-18; Luk 2:26.]

⁵⁶Maria stannade hos henne i ungefär tre månader [tills Johannes Döparen var född], och återvände sedan hem. [Den judiska seden var att modern inte gjorde något annat än att vila under de tre första månaderna av graviditeten.]

Johannes Döparens födelse
⁵⁷Nu var tiden inne för Elisabet att föda, och hon födde en son. ⁵⁸Hennes grannar och släktingar gladde sig med henne när de fick höra att Herren hade visat henne stor barmhärtighet [ärat och överöst sin kärlek till henne].

⁵⁹[Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken på Guds eviga förbund med Abraham, se 1 Mos 17:10-12. Ceremonin kallas brit mila och utförs på den åttonde dagen efter födseln, även om det är en sabbat. Hebreiska ordet för omskärelse är mila och förbund heter brit. Samtidigt fick barnet också sitt namn. Under ceremonin citeras första delen av Ps 65:5.]

På åttonde dagen kom man för att omskära spädbarnet, de ville kalla honom Sakarias efter hans far. ⁶⁰Men hans mor svarade: "Nej, han ska heta Johannes." [Det namn som ängeln sagt till Sakarias att hans son skulle ha, se vers 13.]
     ⁶¹Då sa de till henne: "Men ingen av era släktingar har det namnet." ⁶²Så med tecken frågade de hans far vad han ville att barnet skulle heta.
     ⁶³Han frågade efter en skrivtavla och skrev: "Johannes [hebr. Jochanan] är hans namn." Alla blev förvånade (chockade). ⁶⁴På en gång öppnades Sakarias mun, och hans tunga löstes. Han började tala, och prisade (tackade, lovade) Gud.
     ⁶⁵Alla deras grannar fylldes med fruktan, och överallt i Judeens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. ⁶⁶Alla som hörde det tog det till hjärtat och sa: "Vad ska det bli av detta barn?" För Herrens hand var verkligen med honom. ⁶⁷Nu när hans far Sakarias blev fylld av den helige Ande profeterade han och sa: [Tidigare hade barnet och hans hustru Elisabet blivit fyllda av Anden, se vers 15 och 41. Det är inte otroligt att Sakarias sjunger ut följande strofer. Vers 68-75 är en enda lång mening i grekiskan.]

⁶⁸"Välsignad (prisad, upphöjd) är Herren, Israels Gud,
    för han har kommit (besökt) och återlöst (befriat) sitt folk.
⁶⁹Han har rest upp en mäktig Frälsare åt oss,
    i sin tjänare Davids hus (släkt). ['Mäktig Frälsare' är ordagrant 'frälsningens horn'. Hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger.]
⁷⁰Precis som han lovat genom sina heliga profeters mun,
    för länge sedan (tidigare tidsåldrar),
⁷¹för att vi skulle få frälsning från våra fiender,
    och från alla dem som hatar oss.
⁷²[Han har rest upp Frälsaren för att]

Han ville visa barmhärtighet (nåd, trofast kärlek) mot våra fäder
    och minnas sitt heliga förbund,
     ⁷³den ed han gav vår fader Abraham [1 Mos 22:16-18]:
⁷⁴att vi frälsta ur våra fienders hand,
    skulle få tjäna honom utan rädsla,
⁷⁵i helighet och rättfärdighet
    inför honom under alla våra dagar.

⁷⁶Och du, lilla barn [min älskade Johannes], ska kallas den Högstes profet,
    för du ska gå före Herren och förbereda vägar för honom [Mal 3:1],
⁷⁷och ge kunskap om frälsning till hans folk,
    genom deras synders förlåtelse. [Jer 31:34]

⁷⁸Detta ska ske tack vare vår Guds innerliga barmhärtighet (nåd),
    ett ljus från höjden ska gå upp över oss [en metafor för Messias, se Mal 4:2],
⁷⁹för att stråla över dem som sitter i mörker och dödsskugga [Jes 9:2],
    och leda våra fötter in på fridens väg. [Jes 59:8]"

⁸⁰Barnet växte och blev stark i anden. Han vistades i öknarna (de obebodda trakterna) till den dag då han skulle träda fram för Israel. [Då han började sin offentliga tjänst och kallades Johannes Döparen.]

Tillbaka upp

---

Joh 1:1-14

JOHANNESEVANGELIET

Johannesevangeliet är ett litterärt mästerverk. Språket är nästan barnsligt enkelt, men blir ändå till vacker poesi med väldiga djup. Bokens tema finns angivet i Joh 20:31: "Jesus är Guds Son."

Jesus beskrivs i sju "Jag är" (gr. ego eimi) följt av en beskrivning:

1. Jag är livets bröd – Joh 6:35, 41, 48-51
2. Jag är världens ljus – Joh 8:12; 9:5
3. Jag är grinden för fåren – Joh 10:7, 9
4. Jag är den gode Herden – Joh 10:11, 14
5. Jag är uppståndelsen och livet – Joh 11:25
6. Jag är vägen, sanningen och livet – Joh 14:6
7. Jag är den sanna vinstocken – Joh 15:1, 5

Totalt finns det 45 "Jag är" med och utan objekt i evangeliet.

Det finns sju tecken (gr. semeion) som hör samman med vem Jesus säger att han är:

1. Vinundret bekräftar att han är den sanna vinstocken, se Joh 2:1-11.
2. Helandet av ämbetsmannens son bekräftar att Jesus är vägen, sanningen och livet. Medan ämbetsmannen var på väg bekräftade hans tjänare sanningen att hans son var i livet, se Joh 4:46-54.
3. Helandet av den lame vid Betesdadammen (som låg vid Fårporten) bekräftar att han är grinden för fåren, se Joh 5:1-18.
4. Matundret för 5 000 bekräftar att han är livets bröd, se Joh 6:5-14.
5. När Jesus går på vattnet bekräftar hanatt han är den gode herden som går med dem. Han beskyddar sin flock och leder dem på rätt väg. De känner igen honom och på en gång är de framme, se Joh 6:16-21.
6. Helandet av den blindfödde mannen bekräftar att han är världens ljus, se Joh 9:1-7.
7. Uppväckandet av Lasarus bekräftar att han är uppståndelsen och livet, se Joh 11:1-45.

Struktur:
1. Introduktion, kap 1.
2. Del 1 – Tecken för världen, kap 1-12.
3. Del 2 – Jesus visar sin härlighet för sina lärjungar, kap 13-20.
4. Epilog, kap 21

Genre: Evangelium.

Skrivet: Omkring 85-90 e.Kr.

Författare: Johannes, en av de tolv lärjungarna.

Evangeliet är skrivet omkring 50-55 år efter Jesu död och uppståndelse, vilket visar att Johannes var en av de yngre lärjungarna. Flera detaljer pekar på att han var den yngste. Han särbehandlas vid den sista måltiden och får sitta närmast Jesus, se Joh 13:25. Han springer snabbare än Petrus till graven, se Joh 20:4, men låter Petrus gå in först, se Joh 20:6.

INTRODUKTION (1:1-1:18)

Jesus är hos Gud
¹[De första arton verserna skiljer sig från resten av Johannesevangeliet och består av väluppbyggda poetiska stilar med kiastiska mönster och parallella strukturer. Det är svårt att illustrera allt detta i en översättning. Rubrikerna följer dock det kiastiska mönstret där den första och sista delen tematiskt handlar om Jesus i himlen (vers 1-5 och 16-18), den andra och näst sista delen om Johannes Döparens vittnesbörd (vers 6-8 och 14) och där vers 12-13 utgör den strukturella mittpunkten som förstärker huvudtemat: Jesus blev människa för att den som tar emot honom ska kunna bli frälst.]

I begynnelsen (före all tid) var Ordet [gr. Logos, dvs. Jesus, se vers 14],
    och Ordet var hos (umgicks med; hade en nära relation till) Gud,
    och Ordet var Gud.
²Han (Detta, Denne) var i begynnelsen hos (med) Gud.

[Gud (gr. Theos) nämns här tre gånger – först och sist med bestämd artikel, men i "Ordet var Gud" i obestämd form, dvs. utan artikel. Innebörden blir då att Ordet äger Guds egenskaper (Kol 1:15). Samtidigt gestaltar Ordet, dvs. Jesus, fullt ut Gud (Fil 2:6; Heb 1:3; Joh 10:30; Kol 2:9; Joh 20:28). Eftersom ingen människa kan förstå Gud i hans fullhet, begränsar han sig och möter människan i Ordet för Mose på berget Sinai och senare i Ordet förkroppsligat i Sonen. Vers 1-2 ramas in av ett inclusio med ordet begynnelsen, jfr 1 Mos 1:1-3. Den grekiska ordföljden i vers 1b-c formar en kiasm med Gud centralt: "och Ordet var hos Gud – och Gud var Ordet".]

³Allting blev till [fick sin existens, skapades]
    genom honom,
    och utan honom [av sig själv]
blev ingenting (inte ens något) till av det som har blivit till.

⁴I honom var liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]
    och Livet [Jesus] var människornas ljus.
⁵Och ljuset lyser [nu och alltid] i mörkret,
    och mörkret övervann det inte [kunde inte släcka, kontrollera eller ens förstå ljuset].

[Efter att i vers 1-4 ha använt dåtid (var, blev, osv.) skiftar nu Johannes till att i presens beskriva att ljuset alltid lyser. Han betonar därmed att det är en tidlös sanning att Guds ljus aldrig slutar att skina, se Joh 8:12; 9:5; 12:46. Det grekiska ordet för att övervinna, katalambano, är sammansatt av kata (ner från det högre till det lägre) och lambano (att ta emot). Betydelsen blir att fastän mörkret försökte ta ner ljuset och göra det till sitt eget, kunde det inte greppa eller ens förstå det. Eftersom verbet står i aktiv indikativ aoristform så beskrivs en konstaterad aktiv handling som inte kunde genomföras. Den grammatiska konstruktionen försäkrar att mörkret aldrig någonsin kommer att övervinna ljuset! I vers 12 återkommer lambano i samma verbform som här.]

Johannes Döparens vittnesbörd
⁶Det kom en man,
    sänd från Gud (som en representant, ambassadör),
    hans namn var Johannes.
⁷Han kom som ett vittne,
    för att vittna (öppet lägga fram fakta, berätta) om Ljuset [Jesus],
    för att alla skulle tro genom honom.
⁸Själv var han inte Ljuset,
    men han kom för att vittna om Ljuset.

Jesus kom till världen
⁹Det sanna Ljuset,
    som [med ett stadigt, fast sken] lyser in i varje människa (upplyser andligt, ger klarhet),
    kom till världen.
¹⁰Han var i världen,
    och världen var skapad genom honom,
    men världen kände inte igen (hade ingen personlig upplevelse av, ville inte veta av) honom.
¹¹Han kom till det (och de) som tillhörde honom [hans domän, skapelse, värld],
    men de som var hans egna tog inte emot (välkomnade inte) honom.

Genom tro blir man Guds barn
¹²[Vers 12-13 är kiasmens centrum och kärnan i Johannes budskap:]

Men åt alla som (ordagrant: "men så många som") tog emot honom
    gav han makt (rätt) att bli Guds barn,
    åt dem som [kontinuerligt] tror (förtröstar; förlitar sig) på hans namn [auktoriteten i Jesu namn].
¹³De som blev födda,
    inte av blod [plural; utifrån blodsband – tron ärvs inte från föräldrar, se Matt 3:9],
    inte heller av köttets vilja [utifrån fysisk åtrå; goda gärningar etc.],
    inte heller av någon (ordagrant: utifrån en) människas vilja [ingen annan människa kan frälsa någon],
utan av Gud.

Jesus kom till världen
¹⁴Och Ordet (gr. Logos) blev kött [människa; fick en jordisk kropp]
och bodde (tältade, "tabernaklade") bland oss
och vi såg (skådade; studerade uppmärksamt) hans härlighet (ära, majestät) – en härlighet som hos en enfödd (unik; en enda född son) [nära] intill sin far [dvs. som den enfödde Sonen har av/från Fadern], full av nåd (favör) och sanning.

[Begreppet "nåd och sanning" hör alltid ihop och finns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först. Gr. patros står här i obestämd form och översätts far, men utifrån vers 18 (där den bestämda formen används) är det tydligt att det är Fadern, Gud själv, som det syftar på.]

Tillbaka upp

---