Matteus är det första evangeliet och en fin länk mellan Gamla och Nya testamentet. Det grekiska ordet för förbund är diatheke. Ordet i sin verbform betyder "att placera mellan två". Det beskriver ett förbund och avtal mellan två parter. Ordet kan också översättas med testamente. Det är därför Bibelns delar kallas testamenten. Matteusevangeliet är skrivet till judiska läsare för att visa att Jesus verkligen är den utlovade Messias. Evangeliet har därför många referenser till Gamla testamentet och börjar med en släkttavla som utgår från det judiska folkets stamfader Abraham. Matteus berättar om Jesu födelse utifrån Josefs perspektiv, medan Lukas har mer detaljer kring Marias upplevelser. Matteusevangeliet innehåller fem längre tal av Jesus som alla avslutas med satsen "När Jesus hade avslutat detta tal", se Matt 7:28; 11:1; 13:53; 19:1; 26:1. De fem talen är:

1. Bergspredikan, kap 5-7.
2. Talet till de tolv som ska sändas ut, kap 10.
3. Talet i liknelser, kap 13.
4. Talet till församlingen, kap 18.
5. Talet om sista tiden, kap 24-25.

Genre: Evangelium.

Skrivet: Omkring år 50-60 e.Kr. En första hebreisk/arameisk version kan ha skrivits ner redan på 30-talet e.Kr.

Författare: Lärjungen Matteus. Han arbetade som tullindrivare för den romerska staten när Jesus kallade honom, se Matt 9:9; 10:3.

Fem kvinnor omnämns i Jesu släkttavla

¹Detta är boken (skriften, berättelsen – gr. biblos) om släkttavlan (genealogin – gr. genesis) för Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    ättling (son, släkt) till David,
    ättling (son, släkt) till Abraham.

[Matteus använder samma grekiska fras som den grekiska översättningen av Moseböckerna gör för det hebreiska ordet toledot. Detta ord används för att markera ett nytt stycke och en "fortsatt historia" i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10 osv. Ordet kopplar tydligt ihop detta evangelium med Guds stora frälsningsplan genom hela Bibeln. I den första versen summeras hur Jesus uppfyller hela Gamla testamentets förväntan på den Messias som skulle komma från kung Davids ätt. Släkttavlan utgår från Abraham, israeliternas fader, genom vilken alla folk på jorden ska välsignas.
    I den judiska kulturen står kvinnor högt. Det fanns kvinnliga domare och två böcker är uppkallade efter kvinnor. I släkttavlor är det dock ovanligt att deras namn står med, se 1 Mos 5; 11:10-32. Det är anmärkningsvärt att Matteus väljer att lyfta fram just följande fem kvinnor:

• Tamar som förklädde sig till prostituerad och fick barn med sin svärfar Juda, se vers 3.
• Rahab som gått till historien som "skökan Rahab", se vers 5.
• Rut som förlorade sin man i unga år, se vers 5.
• Batseba som blev lurad in i en otrohetsaffär med David, se vers 6.
• Maria som fick utstå lidande och förtal eftersom få trodde på jungfrufödseln, se vers 16.

Talet fem står för nåd. Vilken nåd att det i Jesu mänskliga gener fanns människor som råkat ut för de värsta situationer man kan tänka sig.]

1. Abraham till David
²[Första delen har fjorton led mellan Abraham och David. Trettio namn nämns, inklusive upprepningar och Serach, se vers 3, som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 27 män och tre kvinnor.]

Abraham födde Isak,
    Isak födde Jakob,
    Jakob födde Juda och hans bröder,
     ³Juda födde Peres och Zerach, vilkas mor var Tamar [sonhustru till Juda inblandad i en komplicerad relationshistoria, se 1 Mos 38],
    Peres födde Hesron,
    Hesron födde Ram,
     ⁴Ram födde Amminadav,

Amminadav födde Nachshon,
    Nachshon födde Salmon,
     ⁵Salmon födde Boas, vars mor var Rahab (gr. Rachav) [en hedning som tog emot de israeliska spejarna i Jeriko, se Jos 2],
    Boas födde Oved, vars mor var Rut [moabitiskan som följde med sin svärmor Noomi tillbaka till Juda, se Rut 1-4],
    Oved födde Jishaj (Isai),
     ⁶Jishaj födde David, konungen. [Både "David" och "konung" är i bestämd form i grekiskan vilket ger en extra betoning. Ordagrant: "Daviden, konungen".]

2. David till fångenskapen
[Andra delen har fjorton led mellan Salomo och Jojakin, David nämns igen men räknas inte som ett led. Trettio namn nämns, inklusive upprepningen av David och Batsebas man Uria som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 29 män och en kvinna.]

David födde Salomo, vars mor [Batseba; hebr. Batsheva] var Urias hustru [som David stal från honom, se 2 Sam 11],
     ⁷Salomo födde Rehabeam (Rechavam),
    Rehabeam födde Avia (Avijam),
    Avia födde Asa,
     ⁸Asa födde Joshafat,
    Joshafat födde Joram,
    Joram födde Ussia [här hoppar Matteus över tre led – Ahazia, Joash och Amazia, se 2 Kung 8:25; 12:1; 14:1],
     ⁹Ussia födde Jotam,

Jotam födde Achas,
    Achas födde Hiskia,
     ¹⁰Hiskia födde Manasse,
    Manasse födde Amon,
    Amon födde Josia,
     ¹¹Josia födde Jojakin och hans bröder [här hoppas Johoiakim över, se 2 Kung 23:34],

vid den tid då folket fördes bort till Babylon [2 Kung 24:14; 1 Krön 3:15-16].

3. Från fångenskapen till Jesus
¹²[Tredje delen har fjorton led från Jojakin till Jesus. Jojakin räknas till både denna och föregående uppräkning. Tjugosju namn nämns, inklusive upprepningen av Jojakin. Av dessa är 26 män och en kvinna.]

Efter exilen i Babylon:

Jojakin födde Shealtiel,
    Shealtiel födde Serubbabel,
     ¹³Serubbabel födde Avihud,
    Avihud födde Eljakim,
    Eljakim födde Asor,
     ¹⁴Asor födde Sadok,
    Sadok födde Akim,

Akim födde Elihud,
     ¹⁵Elihud födde Elasar,
    Elasar födde Mattan,
    Mattan födde Jakob,
     ¹⁶Jakob födde Josef, Marias [Mirjams] man;
    genom henne föddes Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus).

[I grekiskan är Josef i bestämd form för att ge betoning. Maria är den grekiska formen av det arameiska namnet Mariam (från hebreiskans Mirjam). Här finns en fin koppling till det första förbundet och Mose som fick undervisningen och budorden av Gud. Den kvinna som utväljs att föda Messias, som fullkomnar Torah, heter Mirjam – samma namn som Moses syster! Det var hon som vakade över att Mose blev räddad till livet, se 2 Mos 2:4-10.]

¹⁷Alltså är antalet släktled:
    från Abraham till David fjorton led,
    från David till fångenskapen i Babylon fjorton led och
    från fångenskapen i Babylon till den Smorde (Messias, Kristus) fjorton led.

[Den hebreiska kulturen som Matteus riktar sig till är förtjust i siffror och språklig symmetri. Att just talet fjorton har valts kan bero på att det är två gånger talet sju som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn, se även Ps 27.

I jämförelse med Lukas släkttavla, se Luk 3:23-37, finns skillnader. Matteus hoppar ibland över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp. Det grekiska ordet gennao, som översatts "födde", kan också betyda "förfader" och behöver inte betyda att sonen är i direkt nedstigande led. Andra skillnader är att Matteus startar med judarnas förfader Abraham och verkar relatera till Josefs släktskap med David. Lukas däremot går via Maria hela vägen tillbaka till Adam och Eva, för att betona att han är hela mänsklighetens Frälsare. I nästa kapitel nämns Josef vid namn, medan Maria refereras till som barnets mor.
    Kristus är en transkribering av en grekisk översättning av det hebreiska Mashiach som betyder "den Smorde". I de profetiska böckerna väntade man på Herrens Smorde som skulle rädda Israels folk. Matteus vill visa att Jesus är denne smorde kung som har kommit!]

Jesu födelse
¹⁸Med Jesu den Smordes (Messias, Kristi) födelse gick det till så [här]: När hans mor Maria var (hade blivit) trolovad med Josef [dvs. då de äktenskapliga löftena redan avgetts], visade det sig – innan de kommit tillsammans [som man och hustru] – att hon (ordagrant: livmodern) var havande genom (utifrån/utav) helig Ande [den helige Ande]. ¹⁹Men då Josef, hennes [blivande] man, var rättfärdig och inte ville utsätta henne för vanära (att bli offentligt förevisad) [och till allmänt åtlöje], beslöt han sig för att i hemlighet [att privat och i stillhet] skilja sig från henne (lösa henne; sätta henne helt fri). [Den judiska trolovningen var så bindande att det krävdes ett skilsmässobrev för att bryta den, se Matt 19:7.] ²⁰Men medan han funderade (resonerade fram och tillbaka) över allt (dessa saker), se, då visade sig en Herrens ängel (budbärare – gr. aggelos) för honom i en dröm och sa: "Josef, Davids son, var inte [du behöver inte vara] rädd att ta till dig Maria [Mirjam], din hustru, för det som har blivit till (frambringats, alstrats – gr. gennao) i henne är från (har sitt ursprung i) den helige Ande. ²¹Och hon ska föda (frambringa; föda fram – gr. tikto) en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa (rädda, befria) sitt folk från deras synder."

[Genom trolovningen hade äktenskapet redan formellt ingåtts. Ängeln uppmanar Josef att inte tveka att fullborda äktenskapet framöver. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av JHVH (Guds namn som troligtvis kan uttalas Jahveh) och Hosea, som betyder "en som frälser". Jesus betyder bokstavligen: "JHVH är frälsning", "JHVHs frälsning" eller "JHVH räddar/frälser".]

²²Allt detta hände (har skett) för att det skulle uppfyllas som var talat av Herren genom profeten [Jesaja] som sa:

²³"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man; gr. parthenos]
    ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda (gr. tikto) en son,
    och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14]

Vilket översatt [utifrån hebreiskans immanu el, se Jes 8:10] blir: "Gud med oss" [Matt 28:20].

[Ordagrant är sista frasen: meth hemon ho Theos – Med oss Guden. Den som är Gud finns härefter hos oss. Grekiskans preposition meth indikerar även en förändring som sker som ett resultat av något. Matteus citerar från den grekiska översättningen Septuaginta där det hebreiska ordet för ung kvinna (hebr. almah) är översatt med parthenos som betyder en jungfru som inte varit med någon man.
    Sammanhanget i Jesaja handlar om ett barn som skulle födas under kung Achas styre (735-715 f.Kr.) och innan pojken blivit mer än 2-3 år gammal skulle fienderna ha besegrats av Assyrien, se Jes 7:12, 16. I den hebreiska tankevärlden har profetior flera uppfyllelser. Inom judendomen tolkades denna profetia tidigt att den handlade om en framtida Messias.]

²⁴När Josef vaknade upp ur sin sömn gjorde han som Herrens ängel (budbärare) hade befallt honom och tog sin hustru till sig, ²⁵men rörde (ordagrant: kände) henne inte [de hade inte äktenskapligt samliv], förrän hon hade fött (gr. tikto) en son. Och han gav honom namnet Jesus.

Tillbaka upp

---

Luk 2:1-38

Jesu födelse

Marmorrelief från slutet av första århundradet som illustrerar en romersk skattskrivning. Romerska medborgare räknades vart femte år.

¹Vid den tiden beslutade Caesar (kejsar) Augustus att hela världen [Romarriket] skulle registrera sig för att betala skatt. ²Detta var den första skattskrivningen [av totalt två] som hölls när Quirinius verkade som ståthållare (ett verb: agera som ledare och administratör – gr. hegemoneuo) över Syrien.

[I kejsar Augustus egen självbiografi, den s.k. "Res Gestae Divi Augusti", som han lät nedteckna vid 76 års ålder, nämns tre stora skattskrivningar i kapitel 8. Den första skedde 28 f.Kr., den andra 8 f.Kr. och den tredje inleddes 14 e.Kr. samma år som han dog. Romerska medborgare räknades vart femte år, medan varje provins hade sina egna fastställda intervaller för census. I Syrien/Judeen ägde de rum vart fjortonde år.
    Quirinius var född 45 f.Kr. i Rom. Han gjorde karriär inom armén och 15 f.Kr. utsåg Augustus honom som prokonsul över Kreta och Kyrene. Sedan han återvänt till Rom 12 f.Kr. fick han nya krigsuppdrag i Syrien 11-7 f.Kr. Eftersom ståthållaren i Syrien, Saturninus, dör vid den här tiden, och det dröjer innan Varus tillträder, är det inte otroligt att Quirinius då fick ansvara för skattskrivningen. Det var hans första skattskrivning. Han förrättade senare en andra skattskrivning år 6 e.Kr. då han på nytt återvände till Syrien.

Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]

³Alla gav sig av [färdades, genomkorsade landet] för att skattskriva sig, var och en till sin egen stad [där deras familjeregister fanns]. ⁴Josef gick då också upp från Galileen, [ut] från Nasarets stad till Davids stad, som kallas Betlehem, i Judeen – detta då han var av Davids hus och släkt (familj – gr. patria). ⁵Han kom för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som var synligt gravid ("stor med barn" – gr. egkuos).

[Detta är enda gången ordet egkuos används. Grundordet har att göra med "vågor" och betecknar hur havandeskapet är synligt, dvs. efter vecka 16 (4 månader) eller mer. Namnet "Davids stad" syftar ofta på Jerusalem, som var den stad David intog, se 2 Sam 5:6-7, men används även om Betlehem, eftersom det var hans födelseort, se 1 Sam 17:12. Betlehem betyder ordagrant "brödhuset". Det är ingen slump att Jesus som är "livets bröd", se Joh 6:48, föds i Betlehem som det profeterats om, se Mika 5:2; Matt 2:5-6. Betlehem ligger strax söder om Jerusalem – staden som man alltid går "upp" till, oavsett vilket väderstreck man kommer ifrån, se t.ex. Ps 122:1-2.]

©Anders Wester

⁶Medan de var där [på plats i Betlehem, antagligen hemma hos Josefs släktingar] var det dags för henne att föda (frambringa; föda fram – gr. tikto). ⁷Hon födde sin förstfödde son och lindade honom med remsor av linnetyg [som man brukade göra för att skydda och stadga spädbarnets armar och ben], och lade honom i en krubba, för det fanns inte plats för dem i gästrummet (härbärget).

[Här används inte ordet för ett kommersiellt värdshus som i liknelsen om den barmhärtige samariern, se Luk 10:34. I stället används ett mer allmänt ord för rum. Det syftar troligen på det gästrum som var vanligt i dåtida hus. Samma ord används också för salen på övre våningen där Jesus äter den sista måltiden, se Luk 22:11. Det skulle ha varit en förolämpning mot hela Josefs släkt om de tagit in på ett värdshus när de hade släkt i staden. Eftersom många är i Betlehem på grund av skattskrivningen verkar detta gästrum vara upptaget av en annan familj, så Maria och Josef bor antagligen i familjens vardagsrum. I anslutning till detta rum var det vanligt att det fanns ett stall där man tog in sina djur under natten, se 5 Mos 22:2. Kanske är det i en krubba i den delen av rummet den nyfödde Jesus läggs.]

En händelse som berör alla

Fälten utanför Betlehem.

⁸I samma område övernattade några herdar på fälten och vaktade [i skift] över sin hjord. ⁹Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet strålade (lyste, gnistrade) runt dem. De blev fruktansvärt rädda, ¹⁰men ängeln sa till dem:

"Var inte rädda! Se, jag har goda nyheter om en stor glädje som gäller hela folket. ¹¹För i dag [nu denna natt] har en Frälsare (en Befriare) blivit född åt er i Davids stad [Betlehem, se vers 4], han [som] är den Smorde (Messias, Kristus), Herren.

[Frälsare, gr. Soter, kommer från verbet sozo som beskriver en som räddar, helar och befriar. Titeln används första gången i Luk 1:47, och då om Herren. Här beskrivs hur Jesus har egenskaper som bara tillhör Gud.]

¹²Detta ska vara tecknet för er [det sätt som ni känner igen honom på]: Ni ska finna ett nyfött barn (gr. brephos) [jfr Matt 2:11], som har lindats i tygremsor [av linne] och ligger i en krubba."

¹³Plötsligt var en stor armé av himmelska stridsänglar där tillsammans med ängeln, och de prisade (lovade) Gud och sa:

¹⁴"Ära i höjden [i de högsta himlarna]
    åt Gud
och på jorden frid (fullständig harmoni),
    bland (inom) människor – hans välbehag (goda vilja; syfte, glädje)."

[Strukturellt hör orden ära/frid, höjden/jorden och Gud/människa ihop och bildar ett kiastiskt mönster där Gud står i centrum och binder samman himmel och jord. I NT avser det grekiska ordet doxa (ära) den härlighet som Fadern och Sonen har i all sin prakt och storslagenhet och som änglarna utsända på himmelskt uppdrag återspeglar, se vers 9. Ordagrant i grekiskan står "Gud i de högsta" dvs. i himlarna, precis som Jesus lärde oss att be: "Vår Fader som är i himlarna", se Matt 6:9.]

¹⁵När så änglarna farit ifrån dem [tillbaka] till himlen, sa herdarna till varandra: "Låt oss nu [på en gång] gå över [ända] bort till Betlehem och se det (det ord – gr. rhema) som Herren har låtit oss få veta!" ¹⁶Så de skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. ¹⁷När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem [av ängeln] om detta barn, ¹⁸och alla som hörde det förundrades (häpnade) över vad herdarna berättade för dem. ¹⁹Men Maria höll allt detta inom sig och begrundade det i sitt hjärta (funderade över allt som hänt) [jämförde det som sagts av herdarna med det budskap som ängeln Gabriel gett tidigare]. ²⁰Herdarna vände tillbaka [till fåren] och ärade och prisade Gud för allt de hade hört och sett, för allt var precis som det sagts till dem.

Omskärelse och namngivning
²¹När åtta dagar hade gått och han skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan han blev till i moderlivet.

[Namngivningen var en del av den judiska ceremonin då en pojke omskars. Det skedde hemma hos familjen. Fler detaljer beskrivs när Johannes Döparen gick igenom samma ritual, se Luk 1:59-66. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av två ord. Den första delen är Jahveh som är Guds namn, och den sista Hosea som betyder "en som räddar, frälser". Namnet Jesus betyder bokstavligen "Gud är frälsning".]

Jesus bärs fram i templet

Modell över det andra templet. Finns på Tempelinstitutet i Jerusalem.

²²[Efter födseln är kvinnan oren i sju dagar, följt av en reningstid på flera veckor i hemmet, se 3 Mos 12:2-8. Det svenska ordet "oren" har en negativ klang, men ordet används i den judiska traditionen även positivt om Torah-rullen. Händerna på den som rör vid den "orenas". Betydelsen är alltså att den är så helig att den inte får vidröras. För en nybliven mor handlar orenheten och den långa reningstiden om att ge kvinnan tid att återhämta sig. Det är en tid för vila och ro.]

När tiden kom för deras rening enligt Mose undervisning [40 dagar efter födseln för en pojke, se 3 Mos 12:4] tog de Jesus till Jerusalem [7 km norr om Betlehem] för att bära fram honom inför Herren – ²³som det står skrivet (och förblir skrivet) i Herrens undervisning (Moseböckerna – gr. nomos):

Varje förstfödd son som öppnar moderlivet
    ska vara helgad åt Herren. [2 Mos 13:2]

[Principen att helga det första gällde grödor, djur och människor. Det var en ständig påminnelse om att allt tillhör Herren och att varje god gåva kommer från honom. Budet iakttogs en månad efter födseln, se 4 Mos 8:16. Fadern överlämnade sin son till en präst i templet och fick honom tillbaka mot en föreskriven symbolisk summa på fem silvermynt. Ceremonin som kallas Pidjon haben, hebreiska för "friköpandet av sonen", praktiseras ännu i dag av ortodoxa judar. En förstfödd från en prästsläkt – kohen – omfattas inte av budet. Det är därför inget nämns om detta kring Johannes födelse, se Luk 1:57-64.
    Det finns också en djupare mening i detta bud. Den förstfödde sonen representerar hela folket, och när han helgades åt Herren påminde det om Guds kallelse till hela folket. Gud kallar Israel sin förstfödde son, se 2 Mos 4:22-23.]

²⁴Och [de kom också dit] för att offra enligt vad som är sagt i Herrens undervisning:

Ett par turturduvor eller två unga duvor. [3 Mos 12:8, en fattig familjs offer.]

[Två duvor offrades för Marias rening. Detta skulle ske 40 dagar efter födseln, se 3 Mos 12:2-8. Vers 8, som Lukas delvis citerar, inleds med "Om hon inte har råd att offra ett årsgammalt lamm, ska hon ta två turturduvor eller två andra duvor." Josef och Maria var med andra ord fattiga, se Luk 1:48. De vise männen hade ännu inte kommit med sina gåvor, se Matt 2:1-17. I ett större perspektiv offras alltså inget lamm för Jesus. I stället blir han Guds Lamm som offras för världens synd, se Joh 1:29.]

[Josef och Maria var noga med att följa Mose undervisning, se Luk 2:22, 23, 24; Matt 1:19. Gr. nomos som är ett brett ord som betyder lära, norm eller lag används fem gånger i detta kapitel. I den grekiska översättningen av GT, Septuaginta, används det för att översätta Torah (som betyder undervisning). Lukas anger två olika ritualer som båda skedde i templet. Följde de traditionen tog Josef med sig Jesus den 31:a dagen för Pidjon haben (återlösningen). Tio dagar senare gick familjen tillsammans till templet för att offra de två duvorna för Marias rening. Det är vid det tillfället mötet med Simeon och Hanna sker, se vers 25-38.
    En annan tolkning är att Jesus helgas för tjänst i templet eftersom betalningen av de fem silvermynten inte nämns. Det kan i så fall ge en förklaring på varför Jesus vill stanna kvar där som tolvåring, se Luk 2:49. I Lukas skildring finns flera paralleller med berättelsen om Hanna som lämnar Samuel i templet, se 1 Sam 1:28.]

Simeon ser Jesus
²⁵I Jerusalem levde en man som hette Simeon [hans hebreiska namn var Shimon]. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels befrielse (tröst). Den helige Ande var över honom, ²⁶och det hade uppenbarats för honom av den helige Ande att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Smorde. [Ordagrant "Herrens Kristus", där Kristus är den grekiska översättningen av hebreiskans Messias som betyder smord.] ²⁷Ledd av Anden kom han till templet. När föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som var sed enligt undervisningen, ²⁸tog Simeon honom i sina armar och lovprisade Gud och sa:

²⁹"Härskare, nu låter du din tjänare gå bort i frid,
    i enlighet med ditt ord (som du har lovat).
³⁰För mina ögon har sett din frälsning
     ³¹som du har berett inför alla folks åsyn,
³²ett ljus till uppenbarelse för hedningarna
    och till härlighet för ditt folk Israel."

[På ett tydligt sätt illustrerar den gamle juden Simeon den frälsning Gud har berett åt sitt folk, se Joh 4:22. Jesus läggs bokstavligen i det judiska folkets famn när Simeon tar honom i sina armar, se vers 28.]

³³Hans far och mor förundrades (de blev förvånade och överraskade) över vad som talades om honom. ³⁴Symeon välsignade dem och sa till hans mor Maria:

"Se, detta barn är satt till fall och upprättelse för många i Israel
    och till ett tecken som väcker motstånd (som blir motsagt).
³⁵Detta för att det ska uppenbaras
    vad många människor tänker i sina hjärtan.
Också genom din själ ska det gå ett svärd."

[Guds ord är som ett svärd, se Heb 4:12. Den sista delen handlar om den smärta Maria också kommer att gå igenom när Jesus ska dö på korset.]

Hanna ser Jesus
³⁶Där fanns även en profetissa, Hannah, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var mycket gammal. Hon hade levt sju år med sin man efter sitt giftermål ³⁷och sedan varit änka i åttiofyra år. [Åttiofyra år kan antingen syfta på hennes nuvarande ålder eller tiden som änka, och då är hon över hundra år gammal. Oavsett stämmer beskrivningen i versen innan att hon var "mycket gammal".] Hon lämnade aldrig templet utan tillbad dag och natt med fastor och böner. [Hon tillbringade mycket tid i bön och fasta i kvinnornas förgård, var alltid med på den dagliga bönen klockan nio, tolv och tre, men även kvällsbönen, se Ps 134:1-2.] ³⁸Just i den stunden kom hon in och tackade Gud och talade om honom [Jesus] för alla som väntade på Jerusalems återlösning (lösepenning).

[Simeons lovsång och Hannas vittnesbörd ramas in med frasen att de väntade på Israels befrielse och Jerusalems återlösning, se vers 25 och 38. Ordet för återlösa användes just för lösepenningen för människor, se 3 Mos 25:48, och kan vara en koppling till Pidjon haben, se vers 23. Genom den friköpte förstfödde sonen kommer befrielsen!]

Tillbaka upp

---