Under israeliternas ökenvandring kom det ormar i lägret. Mose reste en påle med en orm gjord av koppar och var och en som såg upp på den blev helad från ormarnas bett, se 4 Mos 21:8-9.

¹⁴Och precis som Mose höjde (lyfte) upp ormen i öknen (ödemarken) [på en påle, se 4 Mos 21:8-9],
så (på samma sätt) är det nödvändigt att Människosonen blir upphöjd (upplyft) [på ett kors; till himlen],

¹⁵för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
ska ha (skulle äga) evigt liv."

[Försoningen på korset illustreras med en för Nikodemus välkänd händelse i slutet på israeliternas ökenvandring – kopparormen. Tidigare generationer hade klagat, men här används ett starkare ord för att klaga när folket säger att de är trötta på "denna värdelösa mat" som Gud gett dem. De gör uppror och ifrågasätter varför Gud och Mose har fört dem från Egypten för att dö i öknen. Israeliternas beskydd försvinner och giftiga ormar dyker upp i lägret, se 4 Mos 21:5-6. När Jesus undervisar om bön i Luk 11:11, tar han just en liknelse om att inte ens en ond far skulle ge sin son en orm om han ber om en fisk. Israeliterna ville inte längre ha med Gud att göra, och han svarade på deras bön. Kopplingen till den gamle ormen, Satan själv, blir tydlig i de ormar som letar sig in i tältlägret och dödar folket. Den som väljer bort Gud får i stället Satan till herre. Israeliterna erkänner dock sin synd. Mose reser upp kopparormen och var och en som ser på den blir helad, se 4 Mos 21:7-9. I samtalet med Nikodemus liknas synden vid dessa giftormar. Synden finns inte bara omkring oss, den har också bitit oss alla. På samma sätt som kopparormen fästes upp i öknen, gjordes Jesus till synd när han hängde på korset. Den som ser upp på honom i tro blir frälst, se Joh 6:40.]

¹⁶För så (på samma sätt) älskade [så högt värdesatte] Gud världen
att han utgav sin ende Son (ordagrant: att han gav Sonen – den Enfödde),

för att var och en som tror (litar, förtröstar) på honom
inte ska gå under (inte skulle gå förlorad), utan ha (skulle äga) evigt liv.

¹⁷För inte sände Gud sin Son till (in i) världen för att [han skulle] döma (separera) världen,
utan för att världen skulle bli frälst (räddad, befriad, helad, bevarad, trygg) genom honom.

Den som tror (litar, förtröstar) på honom är inte dömd (separerad, förkastad),
men den som inte tror har redan blivit dömd,
eftersom han inte har trott på Guds ende (enfödde) Sons namn.

[Vers 16, som ofta kallas "Lilla Bibeln", säger inte att alla människor får evigt liv, "därför att Gud är så god". Den säger i stället att Gud är så god att han gjorde en ofattbar uppoffring för att rädda oss ur en hopplös situation, där vi annars måste förgås. Domen vilar redan över den fallna världen. Gud sände inte sin Son för att döma världen utan för att frälsa den. Den som tror på honom kommer aldrig under någon dom. Men den som inte tror är alltjämt kvar under domen som vilar över världen. När Jesus kommer sker det en ofrånkomlig uppdelning. Det är den som är domen. Grekiskan har samma ord (gr. krino) för "dom" och "särskiljande". Här skiljs vägarna. Somliga kommer till ljuset, andra flyr in i mörkret. Jesus kommer en dag tillbaka för att regera och döma världen, se Matt 25:31-33.]

Ljuset har kommit
¹⁹[I följande stycke, vers 19-21, återkommer tre liknande fraser med "ljuset" och verbet "komma" som ramar in och förstärker budskapet. Ljuset har kommit och människan har fått ett val: att komma till ljuset eller att inte komma till det.]

Detta är grunden (orsaken) till domen:
    Ljuset har kommit till världen,
men människorna älskade mörkret mer än ljuset
    eftersom deras handlingar var onda (förgiftade, destruktiva).

²⁰För alla som gör onda handlingar (vanemässigt lever i ondska) hatar (avskyr) ljuset,
    de kommer inte till ljuset
för där kommer deras gärningar (aktiviteter, sätt att leva) att avslöjas.

²¹Men den som handlar efter sanningen (har valt att ständigt leva i sanningen),
    kommer till ljuset,
för att det ska bli uppenbart att hans gärningar är gjorda i Gud (gudomliga, gjorda med Guds hjälp).

Johannes Döparen upphöjer Jesus

Jesus och lärjungarna vandrar i Judéen efter påskfirandet i Jerusalem. Johannes Döparen fortsätter att döpa i trakten kring Ainon.

²²[Jesus och lärjungarna har varit i Jerusalem under påsken, se Joh 2:23. I föregående stycke beskrevs mötet med Nikodemus som skedde där, se vers 1-21. Efter påsken vandrar Jesus och lärjungarna runt i Judeen.]

Sedan gick Jesus och hans lärjungar till den judiska landsbygden [Judeen], där han blev kvar (tillbringade tid) med dem och döpte. ²³Johannes [Döparen] döpte också i Ainon, nära Salim [halvvägs mellan Galileen och Döda havet], för där fanns mycket vatten. Människor kom ständigt dit för att döpa sig. ²⁴Johannes hade nämligen ännu inte blivit kastad i fängelse. [Matt 14:3-4; Mark 1:14; Luk 3:19-20]
     ²⁵Nu (därför) uppstod en diskussion mellan Johannes lärjungar och en jude om den ceremoniella reningen. ²⁶De kom till Johannes och sa: "Rabbi, mannen som var hos dig på andra sidan Jordan och som du vittnade om, han döper och alla flockas kring honom."

²⁷Johannes [Döparen] svarade: "En människa kan inte ta emot någonting, om det inte ges honom från himlen. ²⁸Ni kan själva intyga att jag har sagt, jag är inte den Smorde (Messias), men jag är sänd framför (före, som en banbrytare för) honom. ²⁹Den som har bruden är brudgummen, men brudgummens vän [Johannes Döparen] som står där och hör honom, gläder sig stort (ordagrant 'med lycka') när han hör brudgummens röst. Detta är min glädje som nu har blivit fulländad. ³⁰Det är nödvändigt att han måste bli större (viktigare, växa sig stor), medan jag blir mindre."

Ett mikveh-bad från Jesu tid nära tempelplatsens södra ingång. Besökaren gick ned längs med ena kanten, doppade sig helt och gick sedan upp på den andra sidan. I bakgrunden syns den sydligaste delen av Västra muren.

³¹[Den sista delen, vers 31-36, kan vara en fortsättning på Johannes Döparens svar eller en sammanfattande kommentar av evangelisten med slutsatserna från berättelserna om Nikodemus och Johannes Döparen.]

Han som kommer från ovan är över alla (är störst, har högsta rang), den som kommer från jorden tillhör jorden, och talar från jorden (talar från ett världsligt perspektiv, i jordiska termer). Han som är från himlen är över alla. ³²Vad han har sett och hört vittnar han om, ändå tar ingen emot vad han säger (hans vittnesbörd). [Människor i allmänhet förkastade Jesu budskap.] ³³Men den som tar emot hans vittnesbörd bekräftar att Gud är sann (älskar sanningen och talar alltid sanning, kan inte ljuga). ³⁴För den som Gud har sänt talar ord från Gud [gr. rhema, specifika ord levandegjorda av den helige Ande], Gud ger inte honom sin Ande i ett begränsat mått [utan överflödande, obegränsat].
     ³⁵Fadern älskar Sonen och har gett allt i hans hand (auktoritet). ³⁶Den som tror på (lutar sig mot, förlitar sig på) Sonen har evigt liv [äger redan nu Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. Men den som är olydig (vägrar att hörsamma) [aldrig vill låta sig övertygas om att efterfölja] Sonen kommer inte (aldrig; inte heller) att se (uppleva) livet, utan Guds vrede (bestämda upprördhet; motstånd) förblir över honom.

Jesus lämnar Judeen

Det romerska vägnätet var väl utbyggt under Jesu tid. Judar valde ofta att gå den längre vägen via Jordandalen för att undvika att passera Samarien när man vandrade mellan Jerusalem och Galileen.

¹När Herren [Jesus] nu fick reda på (blev medveten om) att fariséerna hade hört [nåtts av nyheten] att han vann och döpte fler lärjungar än Johannes [Döparen] – ²men det var inte Jesus själv som döpte utan hans lärjungar – ³lämnade han Judeen och återvände till Galileen.

Kvinnan vid Sykars brunn

Jesus samtalar med en samaritisk kvinna
⁴[De flesta judar valde att gå en omväg runt Samarien på grund av konflikten mellan judar och samarier/samaritaner som funnits i århundraden. Orsaken var att på 700-talet f.Kr. ockuperade assyrierna detta område och förde bort de flesta israeliter (de tio nordliga stammarna) som bodde där. Man tvångsförflyttade sedan fem hedniska folkslag dit (2 Kung 17:24) och det blandfolk som uppstod mellan de kvarvarande israeliterna och dessa folk kallades samarier. När templet i Jerusalem byggdes upp igen 538 f.Kr. tilläts inte de delta eftersom de beblandat sig med andra folk, se Esra 4. Då byggde man sitt eget tempel i Shechem på berget Gerizim ca 425 f.Kr. En egen samaritisk riktning som förkastade allt som hade med Jerusalem att göra utvecklades. Det är inte någon hednisk tro, utan den bygger på Torah, skriven på gammalhebreiska, men istället för Jerusalem är platsen för tillbedjan Gerizim. Namnet härstammar från hebr. shamar (bevara, hålla) – de var bevarare av Mose undervisning. Johannes sätt att beskriva kvinnan "från Samarien" (vers 7) och sedan gr. samaritis (vers 9) visar på betydelsen av att hon var från Samarien, men också en utövare av den samaritiska religionen. Hon var inte bara en samarisk kvinna utan också en samaritisk kvinna.
    Olika utspel från båda sidor gjorde att hatet mot varandra växte. Hundrafemtio år innan Jesus kommer till staden Sykar (128 f.Kr.), jämnade den judiska kungen (Hyrcanus II) samaritanernas tempel på Gerizim med marken och lät den dagen bli en helgdag. Drygt tjugo år innan Jesus kom dit hade samaritaner strött ut döda ben i templet i Jerusalem under påskfirandet, och på så vis orenat templet, så att de judiska prästerna inte kunde tjäna där.]

Det var nödvändigt [för att uppfylla Guds plan] att Jesus passerade igenom Samarien. ⁵Därför kom han till en stad i Samarien som kallades Sykar, nära det fält som Jakob gav åt sin son Josef. [Josef begravdes nära Shekem, se Jos 24:32.]

I området vid Sykar finns många brunnar, men en av dem är djup och är med största sannolikhet Jakobs brunn. En trappa ned i den grekisk ortodoxa-kyrkan som är uppförd finns brunnen som än i dag har friskt källvatten!

©Jeremiah K Garrett

⁶Där fanns Jakobs brunn [drygt en kilometer utanför staden]. Trött efter fotvandringen satte sig Jesus ner vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen (mitt på dagen). [Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex på morgonen. Det var mitt på dagen, dock inte varmaste tiden som är klockan tre på eftermiddagen. Det är ingen ovanlig tid att hämta vatten. Ett exempel är Sippora och hennes systrar. De kommer hem tidigare än vanligt när Mose hjälpt dem dra upp vatten mitt på dagen, se 2 Mos 2:16-21.]
     ⁷Då kom en kvinna från Samarien för att hämta vatten. [Helt oväntat och mot alla kulturella traditioner inleder Jesus ett samtal.] Jesus sa till henne: "Ge mig [lite vatten] att dricka." ⁸Hans lärjungar hade gått in i staden för att köpa mat.
     ⁹Den samaritiska (gr. samaritis) kvinnan sa till honom: "Hur kan du som är jude fråga mig som är en samaritisk kvinna om vatten?" Judarna ville inte ha något med samaritanerna [utövarna av den samaritiska trosriktningen] att göra.

[Jesus går emot flera religiösa och kulturella regler här. Män talade inte med kvinnor. Judar och samarier/samaritaner umgicks inte. Att dessutom dricka ur ett samaritiskt kärl (vers 11) ansågs som något orent av judarna.]

¹⁰Jesus svarade henne: "Om du kände till (hade en klar förståelse av) Guds fria gåva och vem det är som säger till dig, ge mig något att dricka, skulle du i stället ha frågat honom och han hade gett dig levande (färskt, flödande) vatten."
    

Den grekisk-ortodoxa kyrkan där brunnen finns.

¹¹Kvinnan sa till honom: "Herre, du har inget att hämta upp det med [rep och hink] och brunnen är djup, så varifrån kommer detta levande vatten? ¹²Är du större än vår fader (förfader) Jakob? Han gav oss den här brunnen och drack själv från den, och så gjorde också hans söner och boskap."
     ¹³Jesus svarade henne: "Alla som dricker av detta vatten blir törstiga igen. ¹⁴Men den som har druckit av det vatten som jag ger ska aldrig, nej, aldrig, bli törstig igen. Det vatten jag ger ska bli en källa inom honom med vatten som kontinuerligt flödar fram till evigt liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]."
     ¹⁵Kvinnan sa till honom: "Herre ge mig av detta vatten så jag aldrig mer behöver törsta och komma hela vägen hit för att hämta vatten."
     ¹⁶Han sa till henne: "Gå och hämta din man och kom tillbaka hit."
    

Utsikt från berget Gerizim över den moderna staden Balata. Här låg den gamla staden Shekem. På Nya testamentets tid var den övergiven, men strax intill låg den lilla byn Sykar.

¹⁷Kvinnan svarade: "Jag har ingen man."
    Jesus sa till henne: "Du talar sanning när du säger jag har ingen man. ¹⁸Fem män har du haft förut, och den man du nu har [lever hos] är inte din man. Det du sa var sant."

[Texten säger inte varför hon haft fem män. Det kan ha berott på skilsmässa, dock kunde den bara begäras av en man och behövde inte vara orsakad av otrohet från hennes sida (vissa rabbiner som Hillel ansåg att mannen kunde skilja sig för en sådan banal sak som vidbränd mat), se Matt 19:3. En annan förklaring är att hon drabbats av sorg upprepade gånger då hennes tidigare män har dött (Mark 12:19-22). Mannen hon bor hos nu kanske är en släkting som förbarmat sig över henne och gett henne tak över huvudet. Hon verkar vara en respekterad kvinna, eftersom folket lyssnade på hennes ord (vers 29-30, 39). Hennes djupa tro på Skrifterna (vers 10 och 25) talar för att hon levde ett rättfärdigt liv, och snarare var en kvinna drabbad av olyckliga omständigheter, än konsekvenserna av ett medvetet omoraliskt liv – en bild som senare utläggningar från 1500-talet ofta målat upp. Fram till reformationen var hon högt aktad och i predikningar kallas hon apostel och evangelist. Hon sågs som ett föredöme vad gäller att vittna om Jesus. Hennes prioriteringar skiftar från att hämta vatten till att vittna om Jesus när hon lämnar kvar krukan, se vers 28. Omnämnandet av Josef (vers 5) knyter också an till hur Josefs lidande fick leda till hela Israels räddning (1 Mos 45:7-8; 50:20) vilket har en parallell till händelserna här, se vers 39-42. Jfr även med Joh 8:3 där äktenskapsbrott uttryckligen nämns, det görs inte här.]

¹⁹Kvinnan sa till honom: "Herre, jag ser (förstår efter att ha noga granskat) att du är en profet. ²⁰Våra förfäder har tillbett (böjt sig ner i ödmjukhet, fallit ner på knä) på detta berg [Gerizim], men ni [judar] säger att den rätta platsen där man ska tillbe är i Jerusalem."

[I dalen mellan berget Gerizim och det närbelägna Ebal låg de samariska städerna Sykar och Shechem. Även om templet på berget blivit förstört av judarna ansåg samaritanerna att det var den platsen man skulle tillbe på. Den centrala boken inom den samaritanska religionen var den samaritiska versionen av Torah. De samaritiska Moseböckerna har ungefär 6 000 skillnader jämfört med den masoretiska texten, där den största är att platsen för tillbedjan är berget Gerizim. I den samaritiska versionen är det tionde budet att man ska bygga ett altare på berget Gerizim.]

²¹Jesus sa till henne: "Kära kvinna, tro (luta dig mot, förlita dig på) mig, för det kommer en tid när ni alla ska tillbe Fadern (böja er ner i ödmjukhet, falla på knä; bildligt kyssa hans hand i vördnad) inte [bara] på detta berg eller [bara] i Jerusalem. [Jesus lyfter diskussionen från den religiösa konflikten om hur och var man ska tillbe, till att handla om hjärtats inställning och en personlig tro på honom.]

Än i dag offras det årliga samariska påskalammet på berget Gerizim, en tradition som pågått i över 2 000 år.

©Emanuel Gillberg

²²Ni [samarier/samaritaner] tillber vad ni inte känner till (har en klar förståelse av), men vi [judar] tillber det vi känner till, eftersom frälsningen (befrielsen) kommer från (genom) judarna. ²³Men den tid kommer, och den är redan här, då sanna (äkta, genuina) tillbedjare ska tillbe Fadern (böja sig ner i ödmjukhet, falla på knä; bildligt kyssa hans hand i vördnad) i ande och sanning, för det är sådana tillbedjare som Fadern söker (letar efter, vill ha). [Gud är mer intresserad av att vi tillber honom än av platsen där vi tillber.] ²⁴Gud är Ande (till sin natur en andlig varelse) och de som tillber honom måste tillbe honom i ande och sanning (äkthet)."
     ²⁵Kvinnan sa till honom: "Jag vet (har en klar förståelse av) att Messias ska komma, han som kallas den Smorde (gr. Christos – translittererat Kristus), och när han kommer ska han berätta allt för oss (låta det bli helt tydligt och uppenbart)."
     ²⁶Jesus svarade henne: "Det är jag (Jag Är), den som talar med dig."

[De grekiska orden ego eimi kan översättas "det är jag" eller "jag är". Vanligtvis används uttrycket med en efterföljande beskrivning som t.ex. "jag är livets bröd", se Joh 6:35. När ego eimi används utan någon beskrivning anspelar det på Guds personliga namn JHVH, se 2 Mos 3:14. Exakt så översätts den hebreiska frasen till grekiska. Detta är den första av totalt nio gudomliga "Jag Är" i Johannesevangeliet, de övriga är Joh 6:20; 8:24, 28, 58; 13:19; 18:5, 6, 8. Det används även en gång i den enkla betydelsen "det är jag", av en man född blind, se Joh 9:9.]

Lärjungarna kommer tillbaka
²⁷Just då kom hans lärjungar. De var chockade (förvånade, helt överraskade) över att han pratade med en kvinna. [De flesta rabbiner undvek kontakt med kvinnor, man pratade inte ens med sin egen hustru på allmän plats.] Trots detta frågade ingen [inte ens Petrus] honom: "Vad söker du (frågar du efter)?" [Kan vara en koppling till Jesu tidigare påstående att Fadern söker tillbedjare, se Joh 4:23.] eller "Varför samtalar du med henne?"
     ²⁸Kvinnan lämnade kvar sin vattenkruka och gick in i staden. [Att berätta om Jesus var nu viktigare än att hämta vatten.] Hon sa till folket: ²⁹"Kom och se en man som har sagt till mig allt jag gjort! Han kanske är den Smorde (Messias, Kristus)?"
     ³⁰Då började de komma ut till honom.
     ³¹Under tiden försökte lärjungarna övertala honom (tjatade de enträget på Jesus): "Rabbi (lärare, mästare), ät någonting." [De var hungriga och seden var sådan att läraren måste inleda måltiden innan de andra fick börja äta.]
     ³²Men han svarade: "Jag har mat (näring) som ni inte känner till (inte ser med era hjärtans ögon)."
     ³³Då började lärjungarna fråga varandra: "Kan någon ha kommit med mat till honom?"
     ³⁴Jesus sa till dem: "Min mat (näring) är att göra hans vilja (behaga den) som har sänt mig och att fullborda hans verk. ³⁵Är det inte så att ni säger [till varandra]: Fyra månader till, sedan är det skördetid [den vanliga tiden mellan sådd och skörd]? Men jag säger er: Lyft upp er blick och se på fälten! De är redan mogna (har vitnat i färgen) för skörd. [Många samaritaner redo att bli frälsta strömmade ut från staden för att höra på Jesus.] ³⁶Den som skördar får redan nu ut sin lön, han bärgar grödan (samlar in frukt) till evigt liv. Detta så att både den som sår och den som skördar kan glädja sig tillsammans. ³⁷Här gäller ordet [som var vanligt på den tiden]: en sår och en annan skördar. ³⁸Jag har sänt er att skörda där ni inte har arbetat. Andra har gjort ett hårt arbete, och ni får gå in i deras arbete [och vara med och skörda resultatet av deras arbete]."

Många samariter frälsta
³⁹Många samarier (gr. samarites) från den staden [många anhängare av den samaritiska trosinriktningen] trodde på honom [kom till tro på Jesus] på grund av vad kvinnan sagt när hon vittnade: "Han berättade allt jag gjort." ⁴⁰När samarierna (samaritanerna) kom till Jesus bad de honom enträget att stanna kvar hos dem. Så han stannade där i två dagar. ⁴¹Långt fler kom till tro på grund av hans egna ord. [Ännu fler i jämförelse med de redan många i vers 39 kom till tro när de personligen fick möta Jesus. Även de som redan börjat tro på grund av kvinnans ord, växte djupare i sin tro.] ⁴²De sa till kvinnan: "Nu tror vi inte [bara] på grund av vad du sagt. Vi har själva hört honom och vi vet (har förstått) att han verkligen (i sanning) är världens Frälsare."

Vidare till Galileen
⁴³Nu, efter de två dagarna [i den samariska staden], gick han därifrån [vidare norrut] till Galileen. ⁴⁴För Jesus hade själv vittnat om att en profet inte är ärad (aktad, respekterad) i sitt eget land [dvs. sin uppväxtort Nasaret som ligger i Galileen]. ⁴⁵När han nu kom till Galileen, välkomnade galiléerna honom, eftersom de sett allt han gjort i Jerusalem under högtiden, för de hade också varit där. [De tog emot honom bara på grund av undren, men ärade honom inte.]

Helandet av kungens tjänares son – det andra tecknet

Att gå från Kapernaum till Kana tar två dagar.

⁴⁶Så kom Jesus åter till Kana i Galileen, där han hade gjort vatten till vin [Joh 2:1-11]. I Kapernaum fanns en kunglig ämbetsman (gr. basilikos). [Han tjänade under Herodes Antipas.] Hans son låg sjuk (var svag, utan styrka). ⁴⁷När han hörde att Jesus kommit tillbaka från Judeen till Galileen, gick han i väg [den två dagar långa resan till Kana] och bad (ivrade, bad enträget) att han skulle komma ned och bota hans son, för sonen var på väg att dö. ⁴⁸Då sa Jesus till honom: "Om ni [människor] inte får se tecken (gr. semeion) och under (mirakulösa underverk – gr. teras), så tror ni inte [skulle ni aldrig lita på Gud]." [Joh 2:18, 23; 1 Kor 1:22]
     ⁴⁹Ämbetsmannen [som stod i kungens tjänst] sa till honom: "Herre, kom ned innan mitt barn dör."
     ⁵⁰Jesus svarade honom: "Gå i frid, din son lever."
    Mannen trodde (lutade sig mot, förlitade sig) på Jesu ord och gick. ⁵¹Då han var på väg ner, mötte hans slavar (livegna tjänare) honom och sa: "Din son lever!"

[För att gå från Kana till Kapernaum gick man österut över bergen och sedan ner till Galileiska sjön. Den närmare fyra mil långa resan kunde inte göras på en dag, så det är på vägen nedför bergen på andra dagen som han möter sina tjänare.]

En av vägarna mellan Kapernaum och Kana.

⁵²Då frågade han dem vilken timme han hade börjat bli bättre. De sa: "I går eftermiddag vid sjunde timmen (klockan ett på eftermiddagen) lämnade febern honom." [Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex på morgonen.] ⁵³Då förstod fadern att det hade skett vid just den tid (samma timma) som Jesus sagt till honom, "din son lever". Han kom till tro (lutade sig mot, förlitade sig på Jesus) liksom hela hans hushåll (hus, familj, de som bodde hos honom). [Alla hade sett hur sjuk pojken varit och förstod att Jesus måste vara Messias. Detta är första exemplet i Bibeln då en hel familj tar emot Jesus; nästa är fångvaktaren i Filippi, se Apg 18:8.]
     ⁵⁴Detta var nu åter ett tecken (mirakel – gr. semeion), det andra som Jesus gjorde sedan han kommit från (ut ur) Judeen till (in i) Galileen. [Det första tecknet var vinundret, också det i Kana i Galileen, se Joh 2:11; 4:46.]

Tillbaka upp

---