Hör Herrens (Jahvehs) ord, ni alla från Juda som går in genom dessa portar för att tillbe Herren (Jahveh)!
[Budskapet är till det södra riket, Juda. Det norra riket, Israel, har redan fallit på grund av sin synd och folket är spritt i Assyrien.]

³Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot),
    Israels Gud (Elohim):

Ändra era vägar och era gärningar (gör en radikal förändring i era liv; gör gott),
    så ska jag bo bland er på denna plats [i templet och i landet Israel].
⁴Sluta att sätta er förtröstan på lögnaktigt tal [från de falska profeterna] som säger:
    "Detta är Herrens (Jahvehs) tempel,
    Herrens (Jahvehs) tempel,
    Herrens (Jahvehs) tempel." [Som om templet och byggnaderna i sig skulle beskydda Jerusalem.]
⁵Nej, bara om ni verkligen ändrar (gör gott, gott – hebr. jatav jatav) era vägar (ert liv) och era gärningar [vers 3].
    Om ni dömer rättvist mellan en man och hans medmänniska (granne),
     ⁶inte förtrycker invandraren, den faderlöse och änkan,
    inte låter oskyldigt blod flyta på denna plats [i Jerusalem]
    och inte skadar er själva genom att följa andra gudar.
⁷Om ni slutar med allt detta [och börjar leva efter budorden, se 2 Mos 20:13],
    då ska jag bo bland er på denna plats,
    i det land som jag gav åt era fäder från urminnes tid och för all framtid.

Se, ni litar på lögnens ord som inte kan gagna er.
     ⁹Ska ni stjäla, mörda och begå äktenskapsbrott och avlägga falska eder och offra till Baal och vandra efter andra gudar som ni inte känner, ¹⁰och komma och stå inför mitt ansikte i detta hus, där mitt namn åkallas, och säga: Vi är befriade, när ni gör alla dessa styggelser? ¹¹Har detta hus, där mitt namn åkallas blivit en rövarkula i era ögon? [Mark 11:17; Luk 19:46] Se, även jag, jag har sett det, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
     ¹²Gå nu, jag ber dig [Israel], till min plats som var i Shilo [4 mil norr om Jerusalem], där jag först lät mitt namn bo [där tabernaklet stod i 300 år], och se vad jag har gjort med det för mitt folk Israels ondska. ¹³Och nu när ni [folket i Juda] har gjort alla dessa ting [samma eller värre än Israel i norr när tabernaklet stod i Shilo], förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), steg jag upp tidigt [metafor för engagemang och hängivenhet] och talade till er [gång på gång], men ni lyssnade inte, och jag kallade på er men ni svarade inte, ¹⁴därför ska jag göra mot detta hus, där mitt namn åkallas, som ni litar på, och mot denna plats, som jag gav till er och till era fäder, som jag har gjort med Shilo. ¹⁵Och jag ska kasta bort er från mina ögon, så som jag har kastat bort alla era bröder, hela Efraims säd.
     ¹⁶Och du, be inte för detta folk, lyft inte upp något rop eller vädjan för dem, för inte deras talan hos mig, eftersom jag inte kommer att lyssna på dig. ¹⁷Ser du inte vad de gör i Juda städer och på Jerusalems gator? ¹⁸Sönerna samlar ved och fäderna tänder eld och kvinnorna knådar deg för att göra brödkakor till himmelens drottning och för att hälla ut drickoffer till andra gudar, så att de provocerar mig. ¹⁹Provocerar de mig, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), provocerar de inte sig själva, till sin egen skam (sina egna ansiktens förvirring)?
     ²⁰Därför, så säger Herren (Jahveh): Se, min vrede och mitt raseri ska hällas ut över denna plats, över människor och över djur och över fältets träd och över landets frukt, och den ska brinna och inte kunna släckas.
     ²¹Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot), Israels Gud (Elohim): Addera (lägg till) era brännoffer till era offer och ät köttet.

[Brännoffret skulle brännas helt och inget skulle ätas (3 Mos 1:3-9). De övriga offren ska brännas delvis medan valda delar skulle ätas. Med sarkasm säger Herren att han inte bryr sig om offren, det gör inte längre någon skillnad till den ondska som redan görs, se 1 Sam 15:22; Ords 15:8; Jes 1:11-13; Hos 6:6; Amos 4:4-5; 5:21-22; Mika 6:6-8; Matt 23:23.]

²²För jag talade inte till era fäder och befallde dem inte när (den dag – hebr. bejom) jag förde dem ut ur Egyptens land angående brännoffer och offer, ²³men dessa ting befallde jag dem och sa: Lyssna till min röst och jag ska vara er Gud (Elohim) och ni ska vara mitt folk och vandra på alla de vägar som jag befaller er, för att det ska gå väl för er. ²⁴Men de lyssnade inte och vände inte sina öron [för att höra noggrant], men vandrade i sina egna råd, i sina hjärtans envishet och gick baklänges, inte framåt. ²⁵Ända sedan dagen då era fäder kom ut från Egypten till denna dag, och fast jag har sänt alla mina tjänare profeterna, sänt dem tidigt på morgonen [gång på gång, se även vers 13] ²⁶har de inte lyssnat till mig, inte vänt sina öron [för att höra], men gjort sina nackar styva. De har varit värre än sina fäder.
     ²⁷Och du ska tala till dem alla dessa ord, men de ska inte lyssna till dig. Och du ska kalla på dem, men de ska inte svara dig. ²⁸Och du ska säga till dem: Detta är folket som inte lyssnar till Herren sin Guds (Jahveh Elohims) röst, inte tar emot tillrättavisning. Sanningen (trofastheten) är borta och är utrotad (avhuggen) från deras mun. ²⁹Klipp av ditt hår och kasta bort det och stäm upp en klagosång på de kala höjderna [de höga kullarna utan vegetation], för Herren (Jahveh) har förskjutit och övergett sin vredes släkte (generation).

³⁰Eftersom Juda söner har gjort det som är ont i mina ögon, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), de har placerat sina osmakliga ting i huset över vilket mitt namn är uppkallat, till att vanhelga det. ³¹Och de har byggt Tofets höga platser som är i Hinnoms sons dal, till att bränna sina söner och sina döttrar i eld, vilket jag inte har befallt och det har inte funnits i mitt sinne. ³²Därför, se, dagarna kommer, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), då denna plats inte mer ska heta Tofet, Hinnoms söners dal, utan Slaktdalen. Och man ska begrava i Tofet i brist på plats. [Jer 19:6] ³³Och kropparna av detta folk ska bli mat till himlarnas fåglar och till markens djur, och ingen ska skrämma bort dem. ³⁴Och jag ska få att tystna från Juda städer och från Jerusalems gator, rösten av fröjd och rösten av jubel, brudgummens röst och brudens röst, för landet ska vara öde. [Jer 16:9; 25:10]

¹Vid den tiden, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), ska de föra ut Juda kungs ben och furstarnas ben och prästernas ben och profeternas ben och Jerusalems invånares ben från deras gravar, ²och de ska sprida dem framför solen och månen och himlarnas härskaror (stjärnorna) som de har älskat och som de har tjänat och efter vilka de har vandrat och som de har sökt och som de har tillbett. De ska inte bli samlade och inte begravda, de ska vara som dynga på jordens ansikte (yta). ³Döden ska väljas hellre än livet av alla som återstår, som är kvar av denna onda familj, som är kvar på alla de platser dit jag har drivit dem, förkunnar (säger, proklamerar) Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot).

⁴Och du ska säga till dem: Så säger Herren (Jahveh):

Faller någon utan att resa sig igen?
    Vänder inte den som är på fel väg och går tillbaka?
⁵Varför avfaller detta Jerusalems folk med ett oupphörligt avfall?
    De håller fast vid svek, de vägrar att vända om.
⁶Jag är uppmärksam och lyssnar,
    men de talar inte rätt,
ingen finns som ångrar sig över sin ondska
    och säger: Vad har jag gjort?
Varje man vänder bort åt sitt eget håll,
    som en häst som rusar huvudstupa in i striden.
⁷Även storken under himlen
    vet sin bestämda tid,
och turturduvan och tornseglaren och svalan
    håller (vaktar, skyddar, bevarar) tiden då de ska röra sig [migrera],
men mitt folk känner inte till
    Herrens (Jahvehs) påbud (bindande juridiska beslut).
[Dessa flyttfåglar vet när det är dags att flytta till den rätta platsen vid den rätta tiden.]

Tillbaka upp

---

Ps 78:1-31

Psalm 78 – Lär av historien

Denna långa psalm är unik. Den kan ses som en återberättelse av Israels historia, men samtidigt är den utformad för att undervisa om kostnaden för vad olydnad innebär.

Författare: Asaf

Struktur:

1. Introduktion, vers 1b-11
2. Ökenvandringen, vers 12-39
   a. Guds gärningar, vers 12-16
   b. Uppror, vers 17-20
   c. Guds respons, vers 21-31
   d. Guds nåd, vers 32-39
3. Egypten och Jerusalem, vers 40-72
   a. Guds gärningar, vers 40-55
   b. Uppror, vers 56-58
   c. Guds respons, vers 59-64
   d. Guds nåd, vers 65-72

¹En sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term; kan även betyda "en välskriven sång"]. Av (för) Asaf.

[Asaf var en av lovsångsledarna i templet på Davids tid, se 1 Krön 16:5. Hans namn betyder "en som samlar". Han anges som författare till tolv psalmer, se Ps 50 och Ps 73-83.]

Introduktion
Lyssna (vänd era öron), mitt folk, till min undervisning (hebr. Torah),
    hör (böj era öron mot) orden från min mun.
²Jag ska öppna min mun till liknelse (ett ordspråk – hebr. mashal),
    jag ska uppenbara (flöda, bubbla över med, berätta om) mysterier (mörka och förbryllande ord – hebr. chida) från äldre tider (fordom).
³Sådant som vi hört och känner till
    och som våra fäder (förfäder) har återberättat för oss.
⁴Vi ska inte dölja det för våra söner (våra barn),
    vi ska berätta för nästa generation
om att prisa Herren (Jahveh), hans styrka
    och hans märkliga och underbara gärningar som han har gjort.

⁵För han har grundat ett vittnesbörd i Jakob,
    och utvalt en undervisning i Israel [2 Mos 19-24]
som han har befallt våra fäder
    att göra känd för sina söner (barn),
⁶för att kommande generationer ska känna till dem,
    även de barn som ska födas i framtiden
ska resa sig upp och återberätta för sina söner (barn),
     ⁷för att de ska sätta sin förtröstan på Gud (Elohim)
och inte glömma bort Guds (Els) gärningar
    utan hålla (vakta, bevara) hans bud. [5 Mos 6:6-9, 20-22]
⁸Så ska de inte bli som sina fäder (förfäder),
    en envis och upprorisk generation.
En generation som inte har sitt hjärta rätt [alltså ett hjärta som förlitar sig på sig själv i stället för på Gud]
    och vars ande inte stadigt är med Gud (El).

[Asaf gör här tydligt att grundinställningen måste vara att alltid lita på Gud, att alltid välja att gå med Gud och ha sina prioriteringar i livet inordnade i Guds ordningar. Se även 5 Mos 9:6-7, 13, 24; 31:27; 32:5; Apg 2:40.]

⁹Efraims söner [det norra riket Israel] var som bågskyttar med pilbågar
    men de vände tillbaka på stridens dag [de var fega och vågade/ville inte ta striden när det väl gällde].
    [Kan syfta på 1 Sam 4:1-4 eller 1 Sam 28-31.]
¹⁰De höll inte Guds (Elohims) förbund
    och vägrade att vandra enligt hans (Guds) undervisning [Torah – instruktionerna i Moseböckerna].
¹¹De glömde bort hans gärningar
    och alla underbara verk som han visat dem.

Ökenvandringen


Guds gärningar
¹²Inför deras fäder gjorde han under (förunderliga ting, mirakler) [plågorna, se 2 Mos 7-12]
    i Egyptens land, på Soans fält.
    [Soan var en stad i Nildeltat nära en forntida flodmynning i Medelhavet, dess grekiska namn var Tanis.]
¹³Han delade havet och lät dem gå rakt igenom,
    han lät vattnet stå som en mur. [2 Mos 14:21-22]
¹⁴Han ledde dem med ett moln på dagen
    och hela natten i ett ljus av eld. [Ps 105:39; 2 Mos 13:21; 4 Mos 10:34]
¹⁵Han klöv klippor i öknen
    och gav dem rikligt med vatten som vore det ur djupen.
¹⁶Han lät strömmar komma ur klippan
    och lät vattnet rinna som floder.

Uppror
¹⁷Ändå fortsatte de (kontinuerligt) att synda mot honom
    och vara upproriska mot den Högste (Elion) i öknen.
¹⁸De fortsatte att fresta Gud (El) i sina hjärtan
    genom att be om mat utifrån sina begär.
¹⁹Ja, de talade mot Gud (Elohim), de sa:
    Kan Gud (El) duka ett bord i öknen?
²⁰Se, han slog klippan så att vatten kom ut
    och strömmarna rann,
kan han också ge oss bröd att äta
    eller förse sitt folk med kött? [2 Mos 16:2, 12-13, 31]

Guds respons
²¹När Herren (Jahveh) hörde detta blev han vred
    och en eld tändes mot Jakob
och även mot Israel upptändes vreden.
     ²²För de trodde inte på Gud (Elohim)
    och förtröstade (litade) inte på hans frälsning. [4 Mos 11:1-3]
²³Han befallde skyarna från ovan
    och öppnade himmelens dörrar.
²⁴Han lät manna regna över dem som mat
    och gav dem av himlens säd.
²⁵Människor åt änglars bröd,
    han gav dem proviant (full försörjning så de blev mätta).
²⁶Han lät östanvinden blåsa i himlen
    och med sin makt drog [ledde] han fram sunnanvinden.
²⁷Han lät kött regna över dem som stoft
    och bevingade fåglar som havets sand.
²⁸Han lät det falla mitt i deras läger,
    runt om deras boplatser.
²⁹De åt och blev fullständigt mättade,
    för han gav dem vad de längtade efter (önskade, åtrådde).
³⁰De var inte främmande för sin åtrå
    och maten var fortfarande i deras mun,
³¹när Herrens (Elohims) vrede gick upp över dem
    och dödade de mest välmående (fetaste) bland dem
    och slog ner unga män i Israel.

Tillbaka upp

---

Ords 24:26

²⁶Som en kyss på läpparna [lika önskvärd],
    är ett rättframt (ärligt, enkelt) svar.

Tillbaka upp

---

Kol 2:8-23

Varning för falska läror

Gnosticism
⁸Var alltid vaksamma så att ingen tillfångatar er (så att ni förs bort som byte och blir slavar) genom tom filosofi (religiösa föreställningar) som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på den Smorde (Messias, Kristus). ⁹För i honom [Jesus] bor (bor permanent; är och förblir ständigt) Gudomens hela fullhet kroppsligen, ¹⁰och i honom har ni allt (är fyllda till brädden), han är huvudet över varje härskare och auktoritet [varje andlig härskare och kraft].

Lagiskhet
¹¹I honom blev ni också omskurna. Inte med en omskärelse gjord med [mänskliga] händer, utan en [andlig] omskärelse utförd av den Smorde (Messias, Kristus), där ni blev avklädda den gamla naturens kontroll över er kropp. ¹²Ni blev begravda tillsammans med honom i dopet, där ni också blev uppväckta (upplyfta) med honom [till ett nytt liv] genom er tro på Guds kraft, som uppväckte honom från de döda. ¹³Ni var döda på grund av era överträdelser (felsteg) och er kropps oomskurna tillstånd (er syndfulla natur), men han [Gud] gav er liv tillsammans med honom [Jesus] genom att förlåta alla våra synder. ¹⁴Han har utplånat (strukit ett streck över) det skuldebrev med krav [bud och förordningar som gavs genom Mose, se Ef 2:15] som hindrade och anklagade (belastade, vittnade mot) oss. Han tog bort det genom att spika fast det vid korset. ¹⁵Han har avväpnat (klätt av) härskare och auktoriteter [varje andlig härskare och demonisk kraft] och låtit dem bli offentligt uthängda (till allmänt åtlöje), när han triumferade över dem på korset.

[Det grekiska ordet för triumfera, thriambeuo, beskriver den segersång en kung stämde upp i när han hade intagit en stad. Väl hemma i sin hemstad marscherar han runt i ett triumftåg. Den tillfångatagna fiendekungen går bakom i bojor, helt avklädd utan vapen. På samma sätt har Jesus segrat över djävulen och offentligt visat att djävulen inte längre har någon makt över Jesus!]

¹⁶Låt därför ingen människa döma er vad gäller
    mat och dryck,
eller vad gäller
    en viss högtid [de årliga högtiderna, se 3 Mos 23],
    eller en nymåne [högtiden rosh chodesh firades i början på varje ny månad då månen visade sig på nytt, se 4 Mos 10:10; 2 Kung 4:23; Neh 10:33; Jes 1:13; Hes 46:1],
    eller sabbatsdagar [som firades varje vecka – fredag kväll till lördag kväll, se 2 Mos 20:8-11; 31:14-16, högtiderna inleds och avslutas även med helgdagar som kallas högsabbater, se 3 Mos 16:31; 3 Mos 23:24, 32, 39; Joh 19:31].
¹⁷Dessa [regler för mat och dryck, högtiderna, sabbaten] är en skugga av det som ska komma, verkligheten själv (själva kroppen som skuggan kommer ifrån) tillhör den Smorde (Messias, Kristus).

[Sju högtider nämns i 3 Mos 23. Det är intressant att se hur dessa är skuggbilder av Jesus. De sju högtiderna och kopplingen till Jesu liv är:

1. Påsken – Jesus var lammet som slaktades.
2. Det osyrade brödets högtid – pekar på Jesu syndfria liv.
3. Förstlingsfrukten – Jesu uppståndelse.
4. Pingsten – den helige Andes utgjutande.
5. Basunhögtiden – (vedermödan eller Jesu återkomst?)
6. Försoningsdagen – (domens dag?)
7. Lövhyddohögtiden – tusenårsriket

Vårhögtiderna talar profetiskt om Jesu första ankomst och hur den helige Ande skulle komma. Alla dessa har gått i uppfyllelse. De återstående tre hösthögtiderna pekar på Jesu andra ankomst och väntar på sin uppfyllelse. Det finns olika synsätt på uppfyllandet för basunhögtiden och försoningsdagen, de andra högtiderna råder det stor enighet om när det gäller deras profetiska betydelse.]

Mysticism
¹⁸Låt ingen självutnämnd mänsklig domare ta segerkransen ifrån er (säga att ni är ovärdiga och diskvalificerade). Någon som själv kallar sig ödmjuk och dyrkar änglar [tillber Gud via änglar], och helt går upp i de syner han påstår sig ha sett [söker hela tiden nya andliga upplevelser]. Utan orsak [genom obibliska föreställningar] blir han uppblåst (högfärdig) i sitt sinne (sin fallna natur). ¹⁹Han håller sig inte till huvudet [för församlingen], från vilken hela kroppen – stödd och sammanhållen av leder och senor – växer med Guds växtkraft.

Asketism
²⁰Om ni har dött med den Smorde (Messias, Kristus) [vilket ni ju har gjort] från denna världens makter (från världens ytliga och yttre sätt att leva livet, världens låga andemakter), varför lever ni som om ni fortfarande tillhörde världen, varför underkastar ni er [yttre regler och traditioner som rör mat och dryck]. ²¹[Man säger:]
    "Hantera det inte (befatta dig inte med det)!"
    "Smaka det inte!"
    "Vidrör det inte ens!"

[Dessa tre verb ger en ökad begränsning med klimax i att inte ens röra vid en viss sorts mat eller kött, som förbuden troligen syftade på, se vers 16. Detta kan ha varit välkända fraser som vissa grupperingar använde sig av. Paulus citerade ofta falska lärare, se t.ex. 1 Kor 7:1; 10:23.]

²²Sådana förbud bygger på mänskliga regler och bud och rör sådant som var tänkt att hanteras och förbrukas. [Mat och dryck ska ju ätas, inte undvikas.] ²³Dessa mänskliga regler ser ut att ha ett sken av vishet, med sin självpålagda fromhet, sin ödmjukhet och sin asketism (stränga kroppsliga disciplin, späkning), men de har inget värde förutom att tillfredsställa köttet (den fallna naturen).

Tillbaka upp