Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - söndag 19/10

Jer 33:1-34:22, Ps 88:1-19, Ords 25:23-24, 1 Tim 4:1-16

Jer 33:1-34:22

Återupprättelse av Israel
1Och Herrens (Jahvehs) ord kom till Jeremia en andra gång när han fortfarande var instängd på vaktgården, han sa: 2Så säger Herren (Jahveh), Skaparen, Herren (Jahveh) som själv formade det till att stå fast, Herren (Jahveh) är hans namn. 3Ropa till mig och jag ska svara dig och berätta för dig stora [plural] och mäktiga (inhägnade, undangömda, avskurna, befästa, otillgängliga) [plural] ting, som du inte känner till (saknar intim kunskap om).
     4För så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), om stadens hus och om Juda kungs hus, som är nedbrutna till högar och till vallar, 5på vilka de kommer för att strida med kaldéerna, till att fylla dem med döda kroppar av människor som jag har slagit i min vrede och i mitt raseri. Och för all deras ondska har jag dolt mitt ansikte för staden. 6Se, över den hälsa (helhet – hebr. arocha) och läkedom (hebr. marfe) och bot (att laga, göra hel – hebr. rafa) och jag ska uppenbara (avslöja) till dem en myckenhet av frid (shalom) och sanning. 7Och jag ska låta Juda fångar och Israels fångar komma tillbaka och ska bygga upp dem som det var i begynnelsen. 8Och jag ska rena dem från all deras missgärning som de har syndat mot mig och jag ska förlåta alla deras missgärningar som de har syndat mot mig och som de har överträtt mot mig. 9Och denna stad ska för mig bli ett glädjens namn, till lovsång och till härlighet inför alla jordens folkslag, som ska höra allt det goda som jag gör för dem, och de ska frukta och darra över allt det goda och över all frid (shalom) som jag gör mot dem.
     10Så säger Herren (Jahveh): Åter ska det höras på denna plats om vilken man säger: Den är förbränd utan människa och utan djur, i Juda städer och på Jerusalems gator som är öde utan människa och utan invånare och utan djur, 11en röst av glädje och en röst av fröjd, en röst för brudgum och en röst för brud, en röst som säger:
Tacka Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot)
    för Herren (Jahveh) är god
    för till evighet varar hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed).
12Så säger Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot):

Åter ska på denna plats som är förbränd, utan människa och även djur och i alla dess städer, bli bebodd av herdar som låter sina hjordar vila. 13I bergsbygdens städer [Jerusalem, Betlehem, Hebron] och i Låglandets (hebr. Shefelas) städer [Ashdod, Askelon, Gat och Beit-Shemesh] och i städerna i söder och i Benjamins land och i Juda städer ska hjordarna igen passera under hans hand som räknar dem säger, Herren (Jahveh).

14Se, dagar ska komma, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), då jag ska upprätta (komma och uppfylla) det goda (underbara, nåderika) ordet (löftet) som jag talat till Israels hus [i norr] och över Juda hus [i söder].
15I de dagarna och på den tiden ska jag låta ett rättfärdigt skott (en gren) växa upp till David
    och han ska verkställa påbud (bindande juridiska beslut)
    och rättfärdighet i landet. [Jesus ska regera här på jorden.]
16I de dagarna ska Juda vara frälst och Jerusalem bo i trygghet,
    och detta är vad hon (Jerusalem) ska kallas:
    "Herren (Jahveh) vår rättfärdighet."
17För så säger Herren (Jahveh): Det ska aldrig saknas en ättling till (inte vara avhugget från) David som sitter på Israels hus tron. 18Och till prästerna, leviterna, ska det aldrig saknas en ättling (inte vara avhugget en man) inför mitt ansikte, som offrar brännoffer och till att bränna matoffer och utföra offer alla dagar (oavbrutet).

19Och Herrens (Jahvehs) ord kom till Jeremia, han sa: 20Så säger Herren (Jahveh): Om ni kan bryta mitt förbund med dagen och mitt förbund med natten så att det inte blir dag och natt i tid, 21då ska också mitt förbund med min tjänare David brytas så att han inte har en son som regerar på hans tron, och med leviterna, prästerna, mina tjänare. 22Som himmelens härskaror (stjärnorna) inte kan räknas och som havets sand inte kan mätas, så ska jag föröka min tjänare Davids säd och leviterna som gör tjänst åt mig.

23Och Herrens (Jahvehs) ord kom till Jeremia, han sa: 24Ser du inte vad detta folk har talat och sagt: De två familjerna som Herren (Jahveh) har utvalt har han avvisat (kastat bort) och mitt folk föraktar de för att inte längre vara ett folkslag inför dem. 25Så säger Herren (Jahveh): Om mitt förbund med dagen och natten upphör, om jag inte har fastställt himlarnas och jordens förordningar (ordagrant "saker inristat"), 26då ska jag även avvisa Jakobs och min tjänare Davids säd, så att jag inte tar av hans säd till att regera över Abrahams, Isaks och Jakobs säd, för jag ska låta deras fångna återvända och ska ge dem nåd (evig nåd och barmhärtighet – hebr. rachamim).

Budskap till kungar (kap 34-35)

Varning till Sidkia
1Herrens (Jahvehs) ord som kom till Jeremia när Nebukadnessar, Babels kung, och hela hans armé och alla kungariken under hans hand och hela folket stred mot Jerusalem och alla dess städer, han sa: 2Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Gå och tala till Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung, och säg till honom: Så säger Herren (Jahveh): Se jag ska ge denna stad i Babels kungs hand och han ska bränna den i eld, 3och du ska inte kunna fly från hans hand utan ska med säkerhet fångas och ges i hans hand, och dina ögon ska se Babels kung och han ska tala till dig mun mot mun och du ska gå till Babel.
     4Men hör Herrens (Jahvehs) ord, Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung. Så säger Herren (Jahveh) om dig: Du ska inte dö för svärdet. 5I frid (hebr. shalom) ska du dö, och med dina fäders kremering, de tidigare kungarna som var före dig, så ska de göra en kremering för dig och de ska beklaga dig: "Ve, herre!" för jag har talat mitt ord, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
     6Och profeten Jeremia talade alla dessa ord till Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung, i Jerusalem. 7Och Babels kungs armé stred mot Jerusalem och mot de städer som ännu återstod i Juda, mot Lachish och mot Azeka, för bara dessa var kvar av Judas befästa städer.

Frihet för slavar
8Ordet som kom till Jeremia från Herren (Jahveh) efter att kung Sidkia (hebr. Tsidqijaho) hade skurit ett förbund med hela folket som var i Jerusalem, för att proklamera (ropa ut) frihet för dem, 9för att låta varje man sin tjänare och varje man sin tjänarinna, som var en hebreisk man eller en hebreisk kvinna, gå fri, så att ingen skulle vara slav hos sin egen broder [landsman]. 10Och alla furstar och hela folket lyssnade, som hade gått in i förbundet för att låta varje man sin tjänare och varje man sin tjänarinna gå fri, så att ingen längre skulle göra slavar av dem. De lyssnade och lät dem gå. 11Men efteråt vände de och fick tjänarna och tjänarinnorna som de hade låtit gå fria att komma tillbaka och fick dem att underkasta sig som tjänare och tjänarinnor (på nytt).
     12Därför kom Herrens (Jahvehs) ord till Jeremia, han sa: 13Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): Jag skar ett förbund med era fäder den dag då jag förde dem ut ur Egyptens land, ut ur slavhuset (slaveriet), och sa: 14Vid slutet av vart sjunde år ska varje man låta sin bror som är hebré, som har varit såld till dig och har tjänat dig i 6 år du ska låta honom gå fri från dig. Men era fäder lyssnade inte till mig och vände inte sina öron [för att höra noggrant]. 15Och ni har idag vänt och gjort det som är rätt i mina ögon, i att förkunna frihet varje man för sin granne. Och ni har skurit ett förbund inför mitt ansikte, i huset som är uppkallat efter mitt namn. 16Men ni vände och vanhelgade mitt namn och fick varje man sin tjänare och varje man sin tjänarinna som ni hade låtit gå fria, enligt deras önskan, att komma tillbaka och fick dem att underkasta sig för att bli tjänare och tjänarinnor åt er.
     17Därför säger Herren (Jahveh) så: Ni har inte lyssnat till mig, till att förkunna frihet varje man till sin bror och varje man till sin granne. Se, jag ropar ut för er frihet, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), till svärdet och till pesten och till hungersnöden och jag ska göra er till en skräck för alla jordens kungariken. 18Jag ska ge männen som har överträtt mitt förbund, som inte har hållit fast vid förbundets ord som de skar inför mitt ansikte, som delade kalven i två och gick mellan dess stycken, 19Juda furstar och Jerusalems furstar, ledarna och prästerna och hela folket i landet som gick mellan kalvstyckena, 20ska jag ge i deras fienders hand och i handen på dem som söker deras själar (liv), och deras kroppar ska bli mat åt himlarnas fåglar och till markens djur.
     21Och Sidkia (hebr. Tsidqijaho), Juda kung, och hans furstar ska jag ge i deras fienders hand och i handen på dem som söker deras själar (liv), och i handen på Babels kungs armé som har gått upp från er. 22Se, jag ska befalla, förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh), och få dem att återvända till denna stad och de ska strida mot den och inta den och bränna den i eld. Och jag ska göra Juda städer till en ödemark utan invånare.

Ps 88:1-19

Psalm 88 – Vid dödens gräns

Psalm 88 och 89 står tillsammans i slutet på den tredje boken i Psaltaren och är båda böner om hjälp som inte får något svar. Psalm 88 är ett rop från en som upplever sig övergiven av Gud. Psalmen följer inte ett normalt mönster utan är en brutalt ärlig klagan och protest till Gud. För den ovane bibelläsaren kan uttrycken nästan te sig chockerande. Samtidigt är psalmen hoppfull, psalmisten går till Gud med sina tvivel.

Författare: Korachs söner och esraiten Heman

Struktur:
1. Rop till Gud, vers 2-10a
2. Ifrågasättande av Gud, vers 10b-13
3. Anklagelser mot Gud, vers 14-19

1En sång, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) Korachs söner. Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Till mahalat [en sorgsen melodi], en sång med visdom [hebr. maskil, en musikalisk eller litterär term, kan även betyda "en välskriven sång"]. Av (för) esraiten Heman.

[Ordet mahalat finns bara här och i inledningen till Psalm 53, se Ps 53:1. Troligtvis har det att göra med sorg, och indikerar en sorgsen melodi. Namnet Heman betyder trofast, och han (och även nästa psalms författare Ejtan, se Ps 89:1) är en esrait. Både Heman och Ejtan används i jämförelse med Salomos vishet, vilket visar att de båda verkade på Salomos tid och var bland de mest visa männen som fanns då, se 1 Kung 4:29-31. Det finns flera Heman i Bibeln, men denne var en levit och nämns i 1 Krön 6:33; 25:4-6. Han och hans familj fanns även med när arken fördes till Jerusalem, se 2 Krön 5:12. Ingen annan psalm har en sådan lång uppradning av ord som denna överskrift som är svårtydd. På något sätt speglar den komplexa överskriften det kaos och den förtvivlan som psalmen förmedlar.]
-


Del 1
2Herre (Jahveh), min frälsnings Gud (Elohim),
    dag och natt ropar jag inför dig.
3Låt min bön komma inför dig,
    vänd ditt öra mot (lyssna noga på) mitt rop.
4För min själ (hela min varelse) är mättad med bekymmer,
    och mitt liv dras mot Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).
5Jag räknas bland dem som går ner i graven (avgrunden, brunnen).
    Jag har blivit som en hjälplös stridsman (hebr. gever) [en man i sin krafts dagar],
6fri bland de döda [frigiven, men inte som en fri levande man], som de slaktade som ligger i graven, som du inte längre kommer ihåg, och de är avhuggna från din hand.
7Du har lagt mig längst ner i avgrunden (ordagrant: "brunnen"),
    på en mörk plats i djupet. 8Din vrede vilar tungt över mig,
    och alla dina vågor hemsöker mig.

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

9Du har flyttat bort mina vänner långt ifrån mig,
    du har gjort mig till en styggelse för dem.
    Jag är tystad och kan inte komma vidare.
     10Mina ögon förtvinar på grund av lidande.

Del 2
Jag har ropat (åkallat, höjt min röst i bön) till dig, Herre (Jahveh), varje dag;
    jag har sträckt ut mina händer till dig (i tacksamhet).
11Ska du göra under (tecken, mirakler) för de döda?
    Eller ska skuggorna (de avlidna – hebr. rafaim) resa sig och tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig?

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

12Återberättas det om din nåd (omsorgsfulla kärlek) i graven,
    om din trofasthet i Abaddon (döden, avgrunden, förgörelsens plats)?

[Det hebreiska ordet Abaddon har koppling till verbet att förstöra och förgöra och intensifierar dödens destruktivitet. Läggs någon i en grav så försvinner kroppen, den förmultnar. Se även Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11.]

13Ska dina under (förunderliga gärningar, mirakler) bli kända i det mörka?
    Och din rättfärdighet i de glömdas land?

Del 3
14Men jag skriker ut till dig (ropar efter din hjälp), Herre (Jahveh),
    på morgonen kommer min bön till dig.
15Herre (Jahveh), varför kastar du bort min själ (mitt liv)?
    Varför gömmer du ditt ansikte för mig?
16Jag är bedrövad och vid dödens gräns sedan min ungdom,
    jag har burit din skräck, jag är förtryckt.
17Din brinnande vrede har gått över mig,
    din plötsliga skräck (hebr. biotim) har skurit av mig.
18Den kommer runt omkring mig som vatten hela dagen,
    den omger mig helt och hållet.
19De jag älskar och mina följeslagare har du flyttat långt bort från mig,
    och mina vänner till mörkret.

Ords 25:23-24

23Som en nordlig vind föder fram (väntar, dallrar, har födslovåndor av – hebr. chol) regn,
    så [ger] en dold tunga [som skvallrar och avslöjar hemligheter] fördömande (arga) ansiktsuttryck [som mörka moln].

[När hemligheter avslöjas blir människor arga, se Ps 101:5. I Israel är det västanvinden som för med sig regn. Nordanvinden är kall och kan snarare hindra regn. Kommer uttrycket från Egypten, för nordanvinden med sig regn. Nordanvinden verkar liknas med människor i en fientlig miljö som har kalla blickar. Vattenmassorna i regnen kan motsvara en flod av hemligt förtal som uppstår när människor inte kommunicerar med varandra.]

24Det är bättre att bo i ett hörn på [det platta] hustaket
    än att dela hus med en grälsjuk (stridslysten, hetlevrad) kvinna.

[Det var inte ovanligt att man byggde ett gästrum på det platta hustaket, det är antagligen detta som det syftas på här, se 2 Kung 4:10.]

1 Tim 4:1-16

Sanningen kommer att attackeras
1[Som sanningens pelare och grundval, se 1 Tim 3:14, är det viktigt att förstå att församlingen är utsatt för den ondes attack.]

Men Anden säger tydligt att i de sista tiderna [inte någon avlägsen tid, utan ganska snart efter det att Paulus skrivit detta, se Apg 20:29] kommer några att överge (avfalla från) tron och följa (ägna sig åt) villoandar och onda andars läror, 2förledda av hycklande lögnare som är brännmärkta i sina samveten (utan medkänsla kan de förtrycka och skada människor).

3De förbjuder folk att gifta sig och befaller dem att avstå från mat som Gud har skapat för att tas emot med tacksägelse av dem som tror och känner sanningen. 4Allt som Gud har skapat [syftar här främst på mat] är gott [1 Mos 1:31], och inget är förkastligt när det tas emot med tacksägelse [vid måltider, se Mark 6:41; 8:6]. 5Det helgas genom Guds ord och förbön [samma ovanliga ord används också i 1 Tim 2:1].

[Dessa falska lärare som härjade i Efesos var föregångare till andra århundradets gnostiker. Redan här syns den starka dualismen där anden är god och allt mänskligt är ont. Man lärde att alla kroppens behov var onda, vilket Paulus går emot. Självklart kan människan missbruka sexualiteten och mat, men i sig självt är detta något gott om det används som Gud har tänkt det.]

En tjänares ansvar
6När du lägger fram detta för syskonen (bröderna och systrarna i tron) är du en god tjänare till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus som hämtar näring ur trons och den goda lärans ord som du har följt. 7Men gudlösa och gamla kvinnors myter (fabler, sägner) ska du avvisa (undvika, inte ha något med att göra).

[Kan syfta på judiska legender som apokryferna eller gnostiska tankegångar. Just i Efesos fanns en utbredd dyrkan av moder jord. Uttrycket "gamla kvinnor" användes också för "visa kvinnor". De var kvinnliga prästinnor som förde vidare dessa legender i de här religionerna.]

Träna dig i stället i gudsfruktan.
8"Fysisk träning är nyttig (hjälper)
    till viss del (ger en liten kortvarig förtjänst),
medan gudsfruktan (vördnadsfull tillbedjan) är nyttig (hjälper)
    på alla sätt,
för den har löfte om liv,
    både i detta livet och det kommande."

[Fysisk träning är det grekiska ordet gymnasia. Det kan syfta på fysisk träning i allmänhet eller på asketism, se vers 3, där man tvingar kroppen till lydnad för att uppnå en högre andlighet.]

9Detta är ett ord att lita på (trovärdigt) och värt att helt ta till sig.

[Frasen "Detta är ett ord att lita på" syftar troligtvis på vers 8 och då främst den sista delen, men kan också syfta på vers 10. Frasen används totalt fem gånger i pastoralbreven. Tidigare i 1 Tim 1:15; 3:1, och även i 2 Tim 2:11 och Tit 3:8.]
10Det är därför vi ständigt arbetar och kämpar (ger vårt yttersta), för vi har satt vårt hopp till den levande Guden som är Frälsaren för alla människor, först och främst för dem som tror. 11Detta ska du inskärpa och lära ut.

12Ingen får förakta dig för att du är ung, utan var (fortsätt att bli) ett föredöme för de troende i
    ord och handling (uppförande, sätt att leva sitt liv),
        i kärlek [som är osjälvisk och utgivande],
    tro (trofasthet) och renhet.

[I den här kulturen var man ung upp till 40 års ålder. Om Timoteus var omkring 15 år när Paulus tog med sig honom på sin andra resa, se Apg 16:1, var han nu i 30-årsåldern.
    Av dessa fem egenskaper är de två första yttre egenskaper som är lätta att se. Paulus ville att Timoteus skulle vara känd för att tala visa ord i stället för ogenomtänkta hetsiga ord och också leva som han lärde. De två sista egenskaperna, tro och renhet, är inte direkt synliga, utan har mer med inre karaktär att göra. Ordet tro syftar både på tron på Gud och på trofasthet i ett uppdrag. Centralt, i mitten av dessa fem egenskaper, finns den osjälviska, utgivande kärleken som drivkraft för allt en kristen gör. Det bästa sättet att visa på den rätta vägen är att leva efter den själv.]

13Tills jag kommer, fortsätt att
    läsa högt ur Skriften [främst GT, men även vissa NT-brev fanns i omlopp, se 2 Pet 3:16.],
    uppmuntra (trösta, hjälpa, komma till någons sida, förmana)
    och undervisa (lära, instruera).

[Den kristna gudstjänsten följde samma mönster som den judiska samlingen i synagogan där någon efter textläsningen lade ut ordet. Jesus följde det mönstret i Nasaret och Paulus och Barnabas gjorde på samma sätt i Antiokia i Pisidien, se Luk 4:16-20; Apg 13:15. Uppmuntran och undervisning hör ihop. Båda orden finns tillsammans i Rom 12:7-8.]

14Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord när de äldste lade händerna på dig.

[Handpåläggning var ett sätt att avskilja någon till tjänst, se 1 Tim 1:18; 5:22; 2 Tim 1:6; Apg 6:6. Ett exempel på detta finns i Apg 13:1-3. Gåvan kan vara ledarskap, urskiljning eller kanske evangelisk gåva, se 2 Tim 4:5, 8; Ef 4:11.]

15Tänk på detta, lev i detta så att alla kan se dina framsteg. 16Var noga med dig själv [hur du lever ditt liv] och din undervisning [din teologi] och håll troget ut i detta [din tjänst, se vers 13-14]. [Ordningen är viktig, det personliga livet kommer före vad någon undervisar.] När du gör det, frälser (räddar) du både dig själv och dem som lyssnar på dig.

[Det bästa motgiftet mot falska läror är att presentera och undervisa sanningen och själv leva i sanning, se vers 6-7.]





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel