De första sex orden i den hebreiska grundtexten är: "Och namnen på Israels söner som kom är". Detta är exakt samma fras som i 1 Mos 46:8, vilket tydligt visar att berättelsen fortsätter genom Första och Andra Moseboken. På hebreiska kallas boken för det första ordet i första versen som är "Namnen", på hebreiska Shmot. På grekiska kallas den Exodos, som betyder "gå ut".
    Man kan dela upp Andra Moseboken i två delar. Den första beskriver uttåget ur Egypten fram tills israeliterna korsar Vasshavet. Den andra beskriver Guds förbund med dem och ökenvandringen till deras eget land. I Egypten var Israel faraos egendomsfolk, vid berget Sinai blir de Guds egendomsfolk.

Skrivet: Omkring år 1445-1405 f.Kr.

Berör tidsperioden: Uttåget ur Egypten

Författare: Mose.

¹Och namnen på Israels söner, de som kom tillsammans med sina familjer [från Kanaans land på grund av en stor hungersnöd] till Egypten (hebr. Mitsrajim), var:

²Ruben (hebr. Reoven), Simeon (hebr. Shimon), Levi och Juda (hebr. Jehoda);
³Isaskar (hebr. Jisashchar), Sebulon (hebr. Zevolun) och Benjamin (hebr. Binjamin);
⁴Dan och Naftali; Gad och Asher.

⁵De som härstammade från Jakob [hans tolv barn och barnbarn] var då sammanlagt sjuttio personer. Josef var redan i Egypten.

I Egypten, sydväst om Kairo i Giza, finns pyramider och sfinxen som är en stor skulptur som föreställer en farao med lejonkropp. Dessa byggnader nämns inte i Bibeln, men den judiske historikern Josefus skriver att de egyptiska slavdrivarna lät israeliterna bygga pyramider. Tidsmässigt skulle det kunna vara så. Den sista pyramiden byggdes omkring 1550 f.Kr. av farao Amoses, som regerade i den artonde dynastin.

⁶[Tiden gick och] Josef dog, och det gjorde även hans bröder. Snart var hela den [första] generationen [som kom till Egypten] borta. ⁷Men israeliterna var fruktsamma och förökade sig, de växte till och blev mycket starka (talrika) och hela landet fylldes av dem.

[Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob – israeliterna hade blivit ett stort folk. De hade blivit så stora att de var ett eget folk bland egyptierna.

Det hebreiska namnet för Egypten är Mitsrajim. Det ordet användes inte av egyptierna själva, de hade namnet Tavi som betyder "två länder" och troligtvis syftar på övre och nedre Egypten. Det hebreiska ordet Mitsrajim härstammar från Chams (Hams) andra son Mitsrajim (1 Mos 10:6). Ordet står i formen dual, vilket kan ha att göra med kopplingen till det övre och nedre Egypten. Betydelsen är inte helt känd, men ordet liknar det hebreiska matsor som betyder belägring och att vara inträngd. Här kan finnas en geografisk koppling till det smala "inträngda" landet längs med floden Nilen. Civilisationen är ju centrerad kring just Nilen och landet är "dubbelt" inträngt på var sin sida av den. Att Bibeln väljer att använda detta beskrivande ord för Egypten, gör att berättelsen blir mer generell och kan appliceras på alla möjliga situationer och områden som "tränger in" och vill förslava en människa. Stegen för befrielse där t.ex. familjen spelar en viktig roll (den behöver samlas och återupprättas innan uttåget kan ske, se 2 Mos 12:3-4) kan även appliceras i vårt samhälle idag.]

Historielöshet är farligt
⁸Egypten fick en ny kung som inte kände till Josef [hur han räddat landet från hungersnöd och gjort Egypten till ett mäktigt rike].

[Jakobs son Josef såldes som slav av sina egna bröder. Men trots motgångar välsignade Gud honom i Egypten och han blir till sist faraos högra hand. Han hade fått förmåga att tyda drömmar. Under sju goda år byggde landet upp ett spannmålslager som gjorde att de klarade sju svåra år då skördarna slog fel. Man sålde även till kringliggande länder vilket gjorde Egypten rikt, se 1 Mos 40-41. I den egyptiska historien skedde ett tydligt skifte mellan den sjuttonde och den artonde dynastin. Hyksosfolket som regerat Egypten under 100 år besegrades. Den nya kungen skulle i så fall vara farao Amose som kom till makten i det nya riket någon gång omkring 1550 f.Kr.]

⁹Kungen sa till sitt folk: "Se, israeliterna har blivit för många och för starka för oss. ¹⁰Nu måste vi handla klokt i den här situationen. Annars blir de ännu fler och om det blir krig kan de alliera sig med våra fiender och kämpa mot oss, och sedan ge sig av härifrån."

Farao inför hårdare slavarbete

Gravmålning från Rekhmires grav. Han var en högt uppsatt man som var borgmästare under den artonde dynastin. Målningen föreställer hur man framställer tegel.

¹¹[Planen för att minska folkmängden var hårt arbete och fattigdom, vilket indirekt skulle leda till att många dog i förtid.]

Därför satte man slavdrivare över israeliterna för att förtrycka dem med hårt arbete. De tvingade dem att bygga förrådsstäderna Pitom och Ramses [för att härbärgera skördar] åt farao. ¹²Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig. På grund av detta kände sig egyptierna ännu mer hotade. ¹³Israeliterna tvingades då till ren slavtjänst. ¹⁴Egyptierna förbittrade israeliternas liv genom att ge dem tungt arbete med lera och tegel och alla möjliga sorters arbete på fälten. De plågade sina israeliska slavar tills allt arbete var gjort.

Ännu mer drastiska åtgärder – döda alla pojkar som föds
¹⁵[Den första åtgärden med hårt arbete fungerade inte, så farao vidtar mer direkta åtgärder för att begränsa antalet israeliska män.]

Den egyptiske kungen talade med de hebreiska barnmorskorna, en av dem hette Shifra ["den vackra"] och den andra Pua ["den glänsande"]. [Israeliterna var så många att det är troligt att Shifra och Pua var de som ansvarade över alla hebreiska barnmorskor. Namnen på dessa två gudfruktiga kvinnor nämns i texten, medan den dåtida "viktiga" kungen inte namnges.] ¹⁶Han sa: "När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen ska ni se efter om det är en pojke eller flicka. Är det en pojke så döda honom, är det en flicka så låt henne leva."
     ¹⁷Men barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud och gjorde inte som egyptiernas kung sagt till dem, utan lät pojkarna leva. [1 Mos 9:6; Apg 4:19] ¹⁸Då kallade kungen till sig dem igen och sa: "Varför gör ni så att pojkarna får leva?"
     ¹⁹Barnmorskorna svarade farao: "De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska, de är fysiskt starkare, och de har redan fött innan barnmorskan kommer till dem."
     ²⁰Gud beskyddade barnmorskorna, och folket ökade snabbt i antal och blev stort. ²¹Eftersom barnmorskorna fruktade (ärade och tillbad) Gud, lät Gud deras hus växa.
     ²²Då gav farao denna befallning till hela sitt folk: "Alla pojkar som föds måste kastas i floden [Nilen], men alla flickor kan ni låta leva." [Att gå emot detta bud var antagligen förenat med dödsstraff.]

Mose föds

Nilen som är 667 mil lång rinner genom Egypten och mynnar ut vid Alexandria vid Medelhavet.

©Marc Ryckaert (wikimedia)

¹En man från Levis släkt gifte sig med en dotter från Levis släkt.

[Mannen hette Amran och kvinnan Jocheved, se 2 Mos 6:20. Levi var den stam som var avdelad att vara präster och lovsångare. Mellan vers ett och två passerar sexton år. Familjen har två barn, tonårsdottern Mirjam och sonen Aron som är tre år, se 2 Mos 2:8; 7:7.]

²Hustrun blev gravid [för tredje gången] och födde en son. När hon såg att han var frisk (vacker, god) gömde hon honom i tre månader. [Apg 7:20; Heb 11:23] ³När hon inte längre kunde dölja honom, tog hon en korg av papyrusgräs och strök på jordbeck och tjära [för att göra den vattentät]. Sedan lade hon barnet i korgen (arken) och satte ut den i vassen vid strandkanten [av floden Nilen].

[Samma hebreiska fras (tóv meód) som när Gud sa "det är mycket gott" när han skapat människorna i 1 Mos 1:31 använder Jocheved här när hon säger att hennes barn är "mycket vackert". Ordet för "korg" (hebr. teva) som Moses mor gör i ordning, används även i 1 Mos 6:14 om arken som räddade Noa och hans familj.]

Mose upptäcks, målning av Lourens Alma Tadema, 1872.

⁴Hans syster [tonårsdottern Mirjam] ställde sig (positionerade sig) en bit därifrån för att se hur det skulle gå för honom. ⁵Då kom faraos dotter ner för att bada i floden. Hennes väninnor (unga kvinnor) gick [vidare] längs med strandkanten. När faraos dotter fick se korgen mitt i vassen skickade hon dit sin tjänarinna för att hämta den. ⁶När hon öppnade den såg hon den lille pojken. Han grät och hon fick medlidande med honom och sa: "Detta är ett av de hebreiska barnen."
     ⁷Då sa hans syster [Mirjam] till faraos dotter: "Ska jag gå och hämta en hebreisk ammande kvinna, så hon kan amma barnet åt dig?"
     ⁸Faraos dotter sa till henne: "Ja, gå." Då gick den unga tonårsflickan och kallade dit barnets mor.
     ⁹Faraos dotter sa till henne [Jocheved, barnets mor]: "Tag med dig detta barn och amma det åt mig, jag ska ge dig lön för det." Så kvinnan tog barnet och ammade det.
     ¹⁰När barnet blev större [antagligen 3-4 år gammalt] tog hon honom till faraos dotter, och han blev hennes son. Hon gav honom namnet Mose (hebr. Mosheh), för hon sa: "Jag har dragit upp (hebr. mashah) honom från vattnet."

[Namnet Mose kan relatera till egyptiska ord för "son" eller "att föda en son". Här ges förklaringen till namnet hur han drogs upp, där det finns en likhet med det hebreiska verbet för att dra upp. Kanske pratade prinsessan hebreiska, eller i kontakten med Moses föräldrar och familj lärde hon sig några ord och bestämde sig för detta namn. Det är möjligt att han fick detta namn av sina föräldrar redan i samband med omskärelsen den åttonde dagen. Oavsett hur, så hedrar prinsessan medvetet sin sons hebreiska ursprung och gör honom samtidigt till en legitim egyptier med ett namn på sitt eget språk som understryker att hon adopterar en son.]

Moses eget uttåg

Flykten från Egypten
¹¹[Berättelsen hoppar nu ungefär 36 år framåt i tiden. Mose var omkring 4 år när han blev adopterad, och är nu 40 år gammal, se Apg 7:23-30 och 2 Mos 7:7.]

En dag, när Mose hade växt upp, gick han ut till sina bröder [sitt folk – israeliterna] och såg deras tunga arbete. Han fick se hur en egyptisk man slog en av hans bröder. ¹²Han tittade sig omkring, och när ingen såg på slog han ihjäl egyptiern och gömde kroppen i sanden. ¹³Han gick ut nästa dag och såg två av sina hebreiska bröder slåss med varandra. Då sa Mose till den som startat bråket: "Varför slår du din landsman?"
     ¹⁴Han svarade: "Vem har satt dig till herre och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptiern [igår]?"
    Då greps Mose av panik och tänkte: "Det jag har gjort måste ha blivit känt."
     ¹⁵[Hans farhågor stämde och ryktet spred sig fort.] När farao fick höra vad som hänt, ville han döda Mose. Men Mose flydde undan farao [österut] ända till midjaniternas land, där han stannade. Där satte han sig ner vid en brunn.

Bosätter sig i midjaniternas land

Egypten kontrollerade stora delar av Sinaiöknen, men på andra sidan Röda havet i Midjans land kunde Mose vara trygg.

¹⁶Nu var det så att prästen i Midjan hade sju döttrar. [Mose satt vid brunnen och vilade sig efter sin resa.] Döttrarna kom och öste upp vatten och fyllde hoarna för att ge vatten till sin fars får. ¹⁷När några herdar kom och körde i väg dem, försvarade Mose dem och hjälpte sedan till att ge vatten till deras får.
     ¹⁸När döttrarna kom hem till sin far Reguel [som betyder "Guds vän", han kallas också Jetro] frågade han: "Varför är ni hemma så tidigt i dag?" ¹⁹De svarade: "En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna. [De andra herdarnas trakasserier mot dem verkade vara något de var vana vid.] Han öste även upp vatten åt oss och lät fåren dricka."
     ²⁰Då sa han till sina döttrar: "Var är han nu? Varför lämnade ni honom [där vid brunnen]? Gå och hämta honom och bjud in honom på middag." ²¹[De hittade Mose och han tackade ja till inbjudan.] Mose var villig (kom överens om) att stanna hos prästen.

Mose fick [så småningom prästen] Jetros dotter Tsippora till hustru. ²²Hon födde en son och han gav honom namnet Gershom, "eftersom jag är en främling i detta land", sa han.

[Mose hade nu blivit en medborgare hos midjaniterna, långt borta från både landet Egypten och hans eget folk, israeliterna. På hebreiska är ger främling och shom där, så sammantaget är Gershom "Jag var en främling där" i det land där hans son föddes. Enligt Demetrius (en historiker i Alexandria 225 f.Kr.) kom namnet Midjan från en av Abrahams söner. Han skriver också att Mose och Tsippora båda härstammade från Abraham. Mose i sjunde och Tsippora i sjätte led.]

Gud har inte glömt sitt folk
²³Många år senare dog Egyptens kung [som var ute efter Moses liv]. Israeliterna fortsatte att sucka på grund av sitt slaveri. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. ²⁴När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. ²⁵Gud såg situationen som israeliterna var i, och brydde sig om (förstod, glömde inte) dem.

Mose och den brinnande busken
¹Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro (hebr. Jitro), som var präst i Midjan. En gång drev han fåren bortom öknen och kom till Guds (Elohims) berg Horeb (hebr. Chorev) [annat namn på Sinai berg].

[Mose är nu 80 år, han lämnade Egypten vid 40-års ålder och har vallat sin svärfars får sedan dess, se Apg 7:30. Chorev delar rot med ordet för torr/öde (hebr. charev), vilket indikerar att berget och området är öken. Ordet delar även rot med ordet cherev som betyder svärd. Det får en djupare innebörd då vi vet att Guds ord beskrivs som ett svärd (Heb 4:12) och det var på detta berg som Gud senare skulle ge dem undervisningen, Torah, som är den grundläggande delen av Guds ord.]

En torr buske i öknen.

²Herrens ängel (utsände budbärare) uppenbarade sig för honom i en eldslåga mitt i en törnbuske. [Den som talar ur busken kallas både Herrens ängel och Gud. En allmänt accepterad uppfattning är att det är Jesus preinkarnerad, dvs. Jesus som uppenbarar sig som en Herrens ängel innan han tar mänsklig gestalt.]
    Mose tittade och såg att törnbusken brann av elden, men törnbusken blev inte förtärd. ³Så Mose sa (tänkte för sig själv): "Jag går dit (lämnar flocken) för att se denna märkliga syn! Varför brinner inte törnbusken upp?"
     ⁴När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur törnbusken: "Mose! Mose!"
    Han svarade: "Här är jag."

[Det hebreiska ordet för törnbuske är seneh, snarlikt Sinai. Ordet används bara här och i 5 Mos 33:16. Den exakta arten på busken är inte känd, men ordet beskriver en buske med taggar. Antagligen är det ett mindre akaciaträd, samma träslag som Mose senare får instruktionen att använda som material för tabernaklet, förbundsarken och skådebrödsbordet, se 2 Mos 25:10, 23; 26:15. Törne är förknippat med det mänskliga och förbannelsen, se 1 Mos 3:18, men genom historien vänder Gud på den förbannelsen. Mose får se Gud ta sin boning i en oansenlig törnbuske och senare manifestera sin närvaro i förbundsarken av akaciaträ. Finalen sker då Jesus, krönt med en törnekrona, bär världens synd på korset.]

⁵Gud sa: "Kom inte närmare! Ta av dig dina sandaler, för den plats du står på är helig mark." [Det är på grund av Guds närvaro som det blir en helig, en från världen avskild, plats.] ⁶Han fortsatte: "Jag är din fars Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud."
    Då dolde Mose sitt ansikte, för han var rädd för att se på Gud.
     ⁷Herren sa: "Jag har verkligen sett (det har inte undgått mig) hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop, på grund av deras slavdrivare. Jag känner väl till deras lidande. ⁸Därför har jag kommit ner för att befria dem från egyptierna och föra dem upp från detta land till ett land som är både gott och rymligt och som flödar av mjölk och honung, det område där det nu bor
    kanaanéer
    och hettiter
    och amoréer
    och perisséer
    och hivéer
    och jevuséer.

[Trots egentligen ogynnsamma förhållanden med hög luftfuktighet och hetta har Israel drastiskt ökat sin mjölkproduktion sedan 1950-talet, då en ko i genomsnitt producerade 4 000 liter mjölk per år, till otroliga 12 000 liter de senaste åren. Varje år på kvällen som inleder veckohögtiden shavuot (pingsten på våren) släpps "mjölk- och honungsrapporten" från den israeliska statistiska centralbyrån. Israel är det land i världen som leder statistiken överlägset med över 30% över USA som kommer på andra plats. En israelisk ko producerade 2019 i genomsnitt 11 852 liter mjölk per år, medan motsvarande siffra i Sverige var omkring 9 000 liter. Genomsnittet i Europa var 6 000 liter och i Indien 1 000 liter.]

⁹Se, israeliternas rop har nått mig, och jag har också själv sett hur egyptierna förtrycker (torterar) dem. ¹⁰Därför ska du gå nu, så jag kan sända dig till farao och du ska föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten."

[Nu följer en dialog mellan Mose och Gud. Mose kommer med fyra ursäkter till varför han inte vill gå och till sist säger han rent ut, sänd någon annan, se 2 Mos 4:13.]

Ursäkt 1 – Jag är ovärdig
¹¹Men Mose sa till Gud: "Vem är jag, att jag skulle gå till farao och att jag skulle föra israeliterna ut ur Egypten?"

¹²Gud svarade: "Jag ska verkligen vara med dig (jag är med nu och kommer alltid att vara med dig). Detta ska vara tecknet för dig att jag har sänt dig: När du har fört folket ut ur Egypten, ska ni tjäna Gud på detta berg."

[Detta är inledningen till Guds förklaring av sitt namn. Det viktiga är inte tjänarens kvalifikationer, utan vem Gud är och att han är med sin tjänare, då är inget omöjligt.]

Ursäkt 2 – Jag känner inte Gud tillräckligt bra
¹³Men Mose sa till Gud: "Anta att jag skulle gå till israeliterna och säga: 'Era fäders Gud har sänt mig till er', och de frågar mig: 'Vad är hans namn?' Vad skulle jag svara dem?"

¹⁴Gud sa till Mose: "JAG ÄR den JAG ÄR (jag har alltid varit närvarande, jag är det nu och kommer alltid att vara det). Du ska säga så här till israeliterna: 'JAG ÄR har sänt mig till er.' "

¹⁵Gud sa också till Mose: "Så här ska du säga till israeliterna: 'Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim) – Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud – har sänt mig till er.' Detta är mitt namn för evigt, och så ska jag åkallas från släkte till släkte.
     ¹⁶Gå nu och kalla samman Israels äldste och säg till dem: 'Herren (Jahveh), era fäders Gud (Elohim) – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud (Elohim) – har uppenbarat sig för mig och sagt: Jag har sett vad som händer er i Egypten, ¹⁷och jag har beslutat att föra er bort från förtrycket i Egypten upp till

kanaanéernas,
och hettiternas,
och amoréernas,
och perisséernas,
och hivéernas
och jevusiternas land.

Till ett land som flödar av mjölk och honung.' [Ramar in, se vers 8.]
     ¹⁸De [Israels äldste] kommer att lyssna på dig. Sedan ska du och Israels äldste gå till den egyptiska kungen och säga: Herren (Jahveh), hebréernas Gud, har visat sig för oss. Vi ber dig om tillåtelse att gå tre dagsresor in i öknen och offra åt Herren vår Gud.
     ¹⁹Men jag vet [redan] att Egyptens kung inte kommer låta er gå frivilligt. Nej, inte ens av en mäktig hand [någon mänsklig armé]. ²⁰Så jag ska sträcka ut min hand och slå Egypten med en serie av iögonfallande tecken. Sedan ska han släppa er. ²¹Jag ska göra så att egyptierna kommer att behandla detta folk [som är mitt folk] väl. När ni lämnar Egypten ska ni inte gå därifrån tomhänta. ²²Varje [hebreisk] kvinna ska fråga sin [egyptiska] grannfru, och andra kvinnor som råkar vara i hennes hus, efter föremål av silver och guld och även kläder. Dessa ska ni klä era söner och döttrar med. På det sättet ska ni plundra egyptierna [på det som tillhör er, det som undanhållits er genom slaveriet]."

Tillbaka upp

---