Klagovisorna består av fem poem och är en bok som tillskrivs profeten Jeremia, som också kallas för den gråtande profeten. Boken skrevs strax efter det första templets förstörelse 586 f.Kr. och sätter ord på den djupa sorg som denna fruktansvärda katastrof förorsakade det judiska folket. Men boken undervisar oss också om Guds nåd, barmhärtighet och stora kärlek till oss. I Klagovisorna beskrivs en kollektiv sorg, men det blir också till en individuell sorg när personliga planer och drömmar slås omkull.
    På hebreiska heter Klagovisorna Eicha som betyder ungefär "ack". Både kapitel 1, 2 och 4 inleds med detta ord och den titeln är en träffande beskrivning. Klagan är lidandets språk. Att klaga är inte att gnata eller gnälla. Det handlar inte heller om att i största allmänhet beklaga sig över något eller någon. Klagan har alltså ingenting med knot att göra. Klagan sker utifrån sorg. Den ger uttryck för inre smärta. Klagan sätter ord på våra känslor som frustration, ilska, själslig smärta och fruktan. Klagan är en förtvivlan som många gånger saknar relevanta ord men som ändå måste få komma ut. Våra mest basala känslobehov av smärta och lidande tar sig uttryck i gråt och klagan. Tårar omnämns i Klagovisorna åtskilliga gånger, se Klag 1:2, 16; 2:11, 18; 3:48, 49, 51. Att gråta är för själen vad en dusch är för kroppen. Tårar förlöser sorgen, bördan och ångesten. Sorg och smärta är något som måste få finnas och bearbetas när vi drabbas av olycka och död. Det är här klagan tillsammans med gråt har sin plats som en del i processen att ta sig igenom och bearbeta sorgen och den själsliga smärtan.

Sorgens olika faser
Även om det skiljer tusentals år mellan oss och tiden då Klagovisorna skrevs, är sorgen densamma och den är universell – sorgen är gemensam och tidlös. De första fyra kapitlen i Klagovisorna följer ett alfabetiskt mönster. Det visar att det finns någon form av struktur i sorgen, även om känslorna och texten spretar åt många olika håll, finns det en ordning och sorgen har olika faser. Det är intressant att när man inom psykologin på 1900-talet började formulera modeller över sorgens olika faser, kom man fram till något som funnits i Bibeln hela tiden!
    Det finns olika modeller och teorier och alla människor reagerar olika, men det går ändå att se vissa mönster. I kapitel 1 finns chockfasen då de svåra känslorna uttrycks på olika sätt, ofta med förnekelse. I kapitel 2 finns reaktionsfasen då man tar in mer och mer av vad som har hänt. Här är inte ovanligt med ilska. I kapitel 3 och 4 bearbetas sorgen. Här används ibland ord som att köpslå men även depression. Kapitel 3 har intressant nog 66 verser, istället för 22 som i övriga kapitel – bearbetning tar tid, men här finns också bokens höjdpunkt som ger hopp, se Klag 3:22-27. Nyorienteringsfasen finns i kapitel 5 då man accepterar det som skett och börjar gå vidare. Detta kapitel är inte bundet av det alfabetiska mönstret utan texten blir prosa. Ett nytt kapitel kan skrivas. Såren är läkta, men ärren finns kvar och vittnar om det som hänt.
    En del menar att Klagovisorna är en svårtillgänglig bok men om man vågar ta sig an den så kan den vara till stor hjälp när man själv drabbas av sorg och djup smärta. Bland judarna läser man Klagovisorna varje år den 9:e av, som infaller i juli/augusti i vår kalender. Det är det datum då både det första och det andra templet förstördes. Just denna dag har många andra olyckor också drabbat det judiska folket genom historien (Bar Kokhba-revolten 133 e.Kr., fördrivningen av judar från England 1290 e.Kr. och 1492 års fördrivning av judarna från Spanien). För judarna är detta en fastedag då man sörjer dessa katastrofer. Denna dag ber man också om att templet ska byggas upp på nytt.

Struktur:
Versstrukturen i hebreisk poesi består ofta av två balanserade rader med lika många ord. Ett exempel är Ps 19:2 och Ps 19:3 som båda har 4 + 4 (fyra ord i varje rad). Ett undantag från detta är klagan (hebr. qinah) som har ett qinah-mönster. Här är den andra raden ofta kortare än den första. och följer ett "3 + 2 mönster" i antal ord (istället för det vanligare 3 + 3 eller 4 + 4), se Klag 3:4. På detta sätt blir texten "avhuggen", avslutas abrupt och dör ut. Mackrostrukturen för hela boken följer också ett qinah-mönster. De 3 första kapitlen har närmare 400 ord vardera medan de två avslutande kapitlen är betydligt kortare (kapitel 4 har 259 ord och kapitel 5 har 145 ord).
    Boken är skriven som fyra alfabetiska sånger, kapitel 1-4, och en avslutande bön, kapitel 5. De första fyra kapitlen i Klagovisorna har ett alfabetiskt mönster. I en sådan s.k. akrostisk stil utgår en eller flera rader från de tjugotvå hebreiska konsonanterna i ordningsföljd. Liknande akrostiska mönster finns även i Psaltaren, se Ps 9-10; 25; 34; 37; 111; 112; 119; 145 liksom Ords 31:10-31. De hebreiska bokstäverna är mer än bara bokstäver, de är symboler och har också ett talvärde. Ofta förstärker symbolen versen och gör betydelsen tydligare. Eftersom temat på versen ofta följer bokstavens symbol förklarar det varför ämnet ibland skiftar tvärt. Svenska Kärnbibeln tar med symbolen och beskriver inom hakklammer vad den symboliserar. Det ord, eller de ord, som börjar med den aktuella bokstaven skrivs också i fetstil för att indikera att det är ett extra viktigt ord just i den versen.
    Det finns även ett kiastiskt mönster där kapitel 3 står centralt. Det är tre gånger så långt och står ut som det centrala kapitlet. I första och sista kapitlet återfinns ajin och pe i den ordningen (Klag 1:16-17; 5:18), medan i kapitel 2, 3 och 4 är ordningen omvänd (Klag 2:16-17; 3:46-51; 4:16-17). Även i subjektet finns ett kiastiskt mönster där de två första kapitlen har perspektivet Jerusalem (hon sitter ensam, se Klag 1:1). Kapitel 3 är maskulin (jag är mannen, se Klag 3:1) och de två sista är kollektiv (vi/oss).

Skrivet: Troligtvis strax efter 586 f.Kr.

Om skriftrullen i Jer 36:2 refererar till Klagovisorna kan kanske delar ha varit skrivna 17 år före Jerusalems fall. Enligt judisk tradition dikterade Jeremia de första delarna av boken för sin lärjunge Baroch ben Neria i omgångar. Det sista kapitlet lades sedan till efter fallet.

Författare: Jeremia

Relaterade böcker:
Jeremia

James Tissots målning av när israeliterna förs bort till Babylon och Jerusalem bränns ner.

¹Ack (ve, hur, varför), hon [Jerusalem] sitter ensam (som en solitär) i
    den [förut så] folkrika staden.
Hon har blivit som en änka,
    hon som var så stor bland nationerna.
Prinsessan bland provinserna
    har nu blivit en tvångsarbetare (slav).

[Den första hebreiska bokstaven är: א – alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. I denna vers är det ordet "Ack" som börjar med denna bokstav. Detta förstärker känslan av sorg. Det är sorgen som tar befälet och präglar allt både i denna vers och i hela boken. Ordet ställer frågan: Hur kunde detta ske? Ordet inleder ofta klagan och en begravningssång, se 2 Sam 1:19; Jes 14:4, 12.]

ב – bet
²Hon [Jerusalem, som liknas vid en änka] gråter bittert i natten
    hennes tårar rinner över kinderna.
Det finns ingen som tröstar henne;
    alla hennes älskare [länderna runt omkring som tidigare sett upp till Jerusalem] är borta.
Alla hennes vänner har förrått henne;
    de har blivit hennes fiender.

[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. Ordet för "gråter" börjar med denna bokstav och ger bilden av ett sorgehus där man sitter shiva vilket betyder att man sitter på golvet och sörjer utan att låta sig tröstas.
    Ordet shiva betyder sju på hebreiska. Den familj som har sorg stannar hemma under en veckas tid efter begravningen, som skett samma dag som dödsfallet. Familjen sitter på låga stolar i hemmet för att på ett yttre sätt visa sina inre känslor av sorg. Uttrycket att "känna sig låg" får ett konkret fysiskt uttryck. Under denna vecka besöker vänner och bekanta familjen och man har ofta med sig mat. Besökaren sätter sig i stillhet intill den sörjande och säger ingenting förrän den som är i sorg är redo att prata. Den bibliska bakgrunden till denna sed finns i Job 2:12-13 där Jobs vänner satt tysta i en vecka tills Job inledde samtalet, se Job 3:1.]

ג – gimel
³Juda [folket i Judeen] har förts bort i exil [till Babylon]
    under stort lidande och träldom.
    [2 Kung 25:8-21; 2 Krön 36:17-21; Jer 39:1-10; 51:12-30]
Hon vistas i andra länder,
    hon finner ingen viloplats.
Alla hennes förföljare har hunnit upp henne
    mitt i hennes ångest (trångmål).

[Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – gimel. Tecknet avbildar en kamel. Ofta symboliserar den uthållighet; en kamel går genom öknen i hetta och kyla, oavsett omständigheter håller den huvudet högt och går framåt. Det första ordet i hebreiskan är "exil" som på ett sätt kan symboliseras av kamelen eftersom den vandrar långa sträckor till avlägsna länder med köpmännens karavaner. För att överleva sorgen och ta sig igenom behöver man dessutom den uthållighet som kamelen också symboliserar eftersom det alltid tar tid, ofta minst ett år, att ta sig igenom denna process.]

ד – dalet
⁴Vägarna till Sion [tempelberget i Jerusalem] sörjer
    för att ingen kommer till högtiderna.
    [De tre vallfartshögtiderna då alla som kan, uppmanas att komma till Jerusalem, se 3 Mos 23.]
Alla hennes portar är öde,
    hennes präster stönar,
hennes jungfrur sörjer
    och själv är hon full av bitterhet.

[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – dalet. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet "Vägarna" börjar med denna bokstav och förstärker hur viktigt det är att fråga Gud efter hans vägar när vi står i vägval. I den totala sorgen går det inte att söka Gud på det sättet och därför betonas hur öde vägarna nu har blivit. Vägarna deltar i sorgen. Sorgen, särskilt chockfasen, gör oss oförmögna att ta ställning och göra några val. Då är det bättre att inte gå någonstans utan stanna till dess sorgen har gått över och man har återfått sin vanliga sinneskapacitet.]

ה – he
⁵Hennes motståndare har blivit huvud (den som leder)
    hennes fiender känner sig trygga (bokstavligt "har det enkelt eller lätt").
För Herren (Jahveh) har låtit
    alla hennes överträdelser drabba henne [Jerusalem],
hennes unga barn (dibarn) har gått i fångenskap
    framför motståndaren.

[Den femte hebreiska bokstaven är: ה – he. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det ordet "Hennes" som börjar med denna bokstav, detta belyser att hon inte längre kan se Gud som ger vårt liv rätt perspektiv utan istället ser hon bara allt som ger sorg och därmed förstärks sorgen ytterligare. I sorg, och särskilt i början, får man ett tunnelseende och saknar förmåga att uppfatta något av omgivningen. Man har bara ett enda, den tunga sorgen, för ögonen.]

ו – vav
⁶Och borta från (har lämnat) dottern Sion [tempelberget i Jerusalem]
    är all hennes prakt.
Hennes prinsar (furstar) har blivit som ensamma hjortar
    som inte finner något bete.
Utan styrka
    har de flytt framför sina förföljare.

[Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller en hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I denna vers är det ordet "Och borta från" som börjar med denna bokstav. Det förstärker att sammanhållningen har upphört.]

ז – zajin
⁷Jerusalem kommer ihåg
    i dessa dagar av lidande (nöd) och hemlöshet
alla sina skatter
    från forna dagar.
När hennes invånare föll i fiendens hand
    var ingen där för att hjälpa henne.
Hennes fiender såg hennes nakenhet
    och gjorde narr av hennes ödeläggelse.

[Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – zajin. Tecknet avbildar ett svärd. Bokstaven symboliserar rörelse och iver. Bokstaven används i ordet "kommer ihåg" och förstärker minnet av Jerusalems glansdagar och fördjupar därmed även sorgen över det som gått förlorat. Sorgen känns som att få ett svärd i hjärtat.
    Här används ordet kedem för att beskriva forna dagar. Ordet betyder egentligen öster. Detta väderstreck har mycket i sig och handlar bland annat om att samtidigt se både bakåt och framåt och göra bokslut med det som varit och samtidigt se och stadfästa visionerna för sin framtid. I denna fas av sorgeprocessen orkar man bara minnas och sörja och även det finns i uttrycket kedem.]

ח – chet
⁸Jerusalem har syndat svårt [ordagrant "synd syndar"; begått upprepade överträdelser, syndat mer och mer],
    därför har hon blivit som en rituellt oren.
Alla som tidigare höll henne i ära,
    föraktar henne nu när de ser hennes nakenhet.
Själv suckar hon (stönar av sorg och smärta)
    och vänder sig bort.

[Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. Denna vers inleds i hebreiskan av det hebreiska ordet chata som upprepas två gånger, först som substantiv och sedan som verb. Upprepningen är hebreiskans sätt att förstärka ett uttryck och översätts "har syndat svårt". Här görs det tydligt hur avgrundsdjupa dessa överträdelser och synder är. Det förstärker lidandet i sorgen. Att hon vänder sig bort blir som en markering av en gräns där murar och staket saknas.]

ט – tet
⁹Hennes rituella orenhet fanns i hennes kläder [3 Mos 15:19-30],
    hon reflekterade inte över sin framtid.
Hennes fall är uppseendeväckande (stort, oväntat),
    ingen tröstar henne.
Se, Herre (Jahveh), till mitt lidande,
    för fienden har gjort sig stor.

[Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg eller en människa böjd i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott – antingen rebelliskhet eller godhet. I den här versen börjar ordet "rituella orenhet" med denna bokstav, och förstärker här att rebelliskheten, det som inte behagar Gud, har fått infiltrera ohämmat.]

י – jod
¹⁰Motståndaren har sträckt ut sin hand
    över alla hennes skatter:
Hon har sett främlingar [från andra nationer]
    komma in i helgedomen [templet, se Ps 74:4-8],
om vilka du har befallt
    att de inte får träda in i församlingen.

[Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "sin hand" med denna bokstav och poängterar styrkan hos motståndaren.
    Alla som inte är judar måste stanna på hedningarnas förgård och får inte gå hela vägen längst in i templet, se Apg 21:29.]

כ – kaf
¹¹Alla hennes invånare suckar,
    de letar efter bröd.
De har gett alla sina dyrbarheter i utbyte för att få mat
    för att kunna vederkvicka sina själar (rädda sina liv, överleva).
[Jerusalem säger:] Se, Herre (Jahveh), betrakta (förstå) ... [Det hebreiska språket indikerar en dramatisk paus här.]
    ... hur föraktad jag har blivit!

[Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också att ta emot. I denna vers börjar ordet "Alla" med denna bokstav och förstärker hur fullständig hungersnöden är, liksom känslan av förkastelse.]

ל – lamed
¹²Låt det inte drabba er, alla ni som passerar längs vägen.
    Kom och se er omkring, se på mig!
Finns det någon smärta som kan jämföras med min smärta,
    det som har gjorts mot mig?
Herren (Jahveh) har straffat (tillfogat) mig,
    på den dag då hans vrede brann (mot mig).

[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. Den är storleksmässigt den högsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det gör att den står ut i en text och är väl synlig eftersom det är den enda bokstaven som är så hög så den sticker upp ovanför den tänkta topplinjen längs överkanten på bokstäverna. I denna vers börjar orden "Låt det inte" med denna bokstav och förstärker att de som går förbi och ser ska låta sig varnas, undervisas, så att de inte gör samma misstag som judarna har gjort.]

מ – mem
¹³Från höjden sände han eld
    in i mina ben [stadens innersta] och den övervann dem. [Jerusalem sattes i brand.]
Han har lagt ut ett nät för mina fötter
    och han har knuffat tillbaka mig. [Ingen kunde fly.]
Han har ödelagt mig,
    hela dagen har han gjort mig sjuk. [Det var sjukdom och nöd.]
    [Skräcken av belägringen beskrivs med tre bilder: eld, nät och sjukdom.]

[Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar orden "Från höjden" på denna bokstav. Det förstärker att det är Herren som anklagas för allt som drabbat Jerusalems invånare. Vilket är en normal första reaktion när man drabbas av något obehagligt som egentligen beror på och är konsekvenserna av ens egna val och handlingar. I chockfasen skyller man nästan alltid ifrån sig om man alls orkar reagera.]

נ – nun
¹⁴Mina missgärningar är sammanbundna som i ett ok,
    sammanvävda av hans hand
har de lagts på min nacke [som ett ok, format i ett stycke runt nacken, för att ligga på båda axlarna];
    han har fått min styrka att sina.
Herren (Adonai) har gett mig i deras hand,
    mot vilka jag inte har något att sätta emot (inte kan försvara mig).

[Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. Orden "sammanbundna som i ett ok" börjar på den bokstaven. Det förstärker att konsekvenserna av missgärningarna finns kvar som en börda, de blir som ett arv till dess att man gör upp med dem.]

ס – samech
¹⁵Herren (Adonai) har förskjutit
    alla mäktiga män i min mitt,
han har kallat samman en folksamling mot mig,
    för att omintetgöra mina unga män.
Herren (Adonai) har trampat jungfrurna,
    Juda döttrar, som i en vinpress. [Jes 63:1-6]

[Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det ordet "har förskjutit" som börjar med denna bokstav, och det förstärker att Gud inte längre vill se deras högmod eftersom de har använt sin mäktighet till att begå synd och överträdelser. Gud är inte längre deras stödjepelare.]

ע – ajin
¹⁶Över allt detta gråter jag.
    Mina ögon, mina ögon svämmar över av vatten
eftersom tröstarna är långt borta från mig,
    även den som skulle vederkvicka min själ.
Mina söner (barn) är övergivna
    eftersom fienden har segrat.

[Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet "Över allt detta" som börjar med denna bokstav först i meningen men även ordet för "öga" som sedan upprepas två gånger har samma första bokstav. Eftersom bokstaven dessutom symboliserar en vattenkälla och ögonens tårar beskrivs som en outsinlig källa som svämmar över, finns det en mycket tydlig koppling mellan bokstaven ajin och innehållet i denna vers. Tårar är sorgeprocessens tecken.]

פ – pe
¹⁷Sion [tempelberget i Jerusalem] breder ut sina händer (i en gest av uppgivenhet),
    men där finns ingen som tröstar henne.
Herren (Jahveh) har befallt angående Jakob
    att de runt omkring honom ska bli hans fiender.
Jerusalem är som en oren [Klag 1:8-9]
    ibland dem.

[Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "breder ut" som börjar med denna bokstav, och förstärker uppgivenheten. Det blir som en extra suck.]

צ – tsade
¹⁸Herren är rättfärdig,
    men jag har gjort uppror mot hans ord.
Hör, jag ber er (jag vädjar, lyssna på mig), alla ni folk,
    och se min smärta.
Mina jungfrur och mina unga män
    har gått i fångenskap.

[Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Ordet "rättfärdig" börjar med denna bokstav. Här ser vi för första gången hur chockfasen övergår i reaktionsfasen när insikten kommer om att det faktiskt är vi som gjort fel. Det som drabbat oss skylls inte längre på någon annan, se vers 13, utan förklaras med att vi varit olydiga mot Guds krav på rättfärdighet.]

ק – qof
¹⁹Jag ropade efter mina älskare [Klag 1:2],
    men de förrådde mig.
Mina präster och mina äldste
    förgicks i staden
när de sökte efter mat
    för att överleva (vederkvicka sina själar).

[Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det ordet "Jag ropade efter" som börjar på den bokstaven och förstärker ropet efter någon som stöttar.]

ר – resh
²⁰Se, Herre (Jahveh), för jag är i ångest,
    mitt inre står i brand.
Min mage (mina tarmar) vänder sig inom mig (bubblar, kokar)
    för jag har gjort oförlåtligt uppror mot dig.
Ute [på gatan] härjar svärdet,
    i huset (hemma) är det som döden.
    [Det spelar ingen roll om jag är ute eller inne, döden finns överallt.]

[Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Ordet "Se" börjar med denna bokstav och förstärker vädjan till Gud att se den svåra situationen. Nu har ångesten kommit som en känslomässig reaktion på insikten om det enorma misstag vi gjort. Ordet för uppror mara upprepas två gånger efter varandra och översätts "oförlåtligt uppror". Upprepandet är hebreiskans sätt att förstärka och påpeka att här är det mer än bara ett enkelt uppror.]

ש – shin
²¹De [mina fiender] har hört min jämmer och suckan,
    det finns ingen som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min plåga
    och gläder sig, för du har gjort det.
Må du låta den dagen komma som du har förkunnat,
    då de [mina fiender] ska bli som jag [drabbas av motsvarande vredesdom].

[Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – shin. Tecknet avbildar två tänder, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något. I denna vers är det ordet "De har hört" som börjar med denna bokstav. Det förstärker både den egna plågan och önskan om att samma straff ska drabba fienden.]

ת – tav
²²Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte
    och gör mot dem
som du har gjort mot oss
    för alla våra överträdelser.
Mina suckar är många
    och mitt hjärta är svagt.

[Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet "komma" börjar med denna bokstav, och inleder nästa fas i sorgeprocessen där hämndbegäret brukar finnas med en stund. Det fina här är att redan från början inser man att hämnden är Herrens, eftersom man riktar begäran till Gud om att deras ondska ska komma inför hans ansikte.]

Klagosång 2 – Guds vrede

א – alef
¹Ack (ve, hur, varför) [Klag 1:1], Herren (Jahveh) har i sin vrede
    övertäckt dottern Sion [tempelberget i Jerusalem] med ett moln.
Han har kastat ner Israels härlighet
    från himlen till jorden;
han glömde bort sin fotpall [templet eller arken, se Ps 99:5; 132:7]
    på dagen för sin vrede.

[Den första hebreiska bokstaven är: א – alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. I denna vers är det ordet "Ack" som börjar med denna bokstav. Detta förstärker känslan av sorg. Det är sorgen som tar befälet och präglar allt både i denna vers och i hela boken.]

ב – bet
²Herren (Adonai) slukade skoningslöst
    alla invånare i Jakob.
I sin vrede har han slagit ned
    alla starka fästen i dottern Juda;
han har brutit ned (slagit) dem till grunden
    och förödmjukade kungariket och dess ledare.

[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. Ordet för "slukade" börjar med denna bokstav. Här förstärker det hur alla hus och hem, både templet och andra byggnader, har blivit till ruiner.]

ג – gimel
³I brinnande vrede har han huggit av
    alla Israels horn [horn symboliserar makt].
Han har dragit tillbaka sin högra arm
    mitt framför fienden. [Gud beskyddar inte längre från fienden.]
Han har låtit det brinna i Jakob som en flammande eld
    som äter upp och förtär allt omkring sig.

[Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – gimel. Tecknet avbildar en kamel. Ofta symboliserar den uthållighet; en kamel går genom öknen i hetta och kyla, oavsett omständigheter håller den huvudet högt och går framåt. Det första ordet i hebreiskan är "huggit av". Det betyder att när Gud tar bort sitt beskydd, så försvinner också källan till vår förmåga att förbli uthålliga och rakryggade i omständigheterna, själva drivkraften för oss har blivit avhuggen, kapad.]

ד – dalet
⁴Han har spänt sin båge som en fiende,
    där han står med sin högra hand som en åklagare
och har dödat allt som var skönt för ögat (vackert att se på).
    I dottern Sions [Jerusalems] tält [invånare]
har han utgjutit sin vrede som eld.

[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – dalet. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet "spänt sin båge" börjar med denna bokstav.]

ה – he
⁵Herren (Adonai) har blivit som en fiende;
    han har uppslukat Israel.
Han har slukat alla hennes palats,
    han har förstört alla hennes starka fästen
och han har mångfaldigat sorgen
    och klagandet bland Juda döttrar.

[Den femte hebreiska bokstaven är: ה – he. Tecknet avbildar en människa med uppsträckta händer. Bokstavens betydelse är att se, titta, andas och att få uppenbarad insikt om något stort och viktigt som pekats ut. Det symboliserar ofta att se och ha perspektiv. I denna vers är det orden "har blivit" som börjar med denna bokstav, detta belyser att man inte längre kan se Gud som ger vårt liv rätt perspektiv. Istället ser man bara allt som ger sorg. Nu är till och med Gud en fiende och därmed förstärks sorgen ytterligare.]

ו – vav
⁶Han skövlade sin sukka [ordagrant "lövhydda", sitt tabernakel, en omskrivning för templet] som en trädgård;
    han fördärvade sin mötesplats [templet].
Herren (Jahveh) får Sion [tempelberget i Jerusalem] att glömma
    sina högtider (avtalade tider) och sabbater,
och i sin vredes ilska
    förskjuter han kung och präst.

[Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller en hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I denna vers är det ordet "skövlade" som börjar med denna bokstav. Det blir här motsatsen som betonas då skövlingen innebär att all sammanhållning har upphört.]

ז – zajin
⁷Herren (Adonai) har förkastat sitt altare,
    han avskydde sin helgedom.
I fiendens hand har han gett
    palatsens murar [som ska skydda mot intrång],
de har väsnats i Herrens (Jahvehs) hus
    som på en högtidsdag.

[Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – zajin. Tecknet avbildar ett svärd. Bokstaven symboliserar rörelse och iver. Bokstaven används i ordet "har förkastat" och förstärker hur illa detta är i Herrens ögon. Vid de tre stora vallfartshögtiderna samlades stora skaror i Jerusalem och larmet av alla människor under dessa dagar skilde sig markant från alla andra dagar.]

ח – chet
⁸Herren (Jahveh) hade beslutat att fördärva
    dottern Sions [Jerusalems] murar.
Han har spänt ut mätsnöret,
    han har inte hållit tillbaka sin hand från att fördärva.
Befästningsvallarna och murarna sörjer,
    de tynar bort (förtvinar, försvagas och förmultnar) tillsammans.

[Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. I denna vers är det ordet "hade beslutat" som börjar med den bokstaven. Det betonar att det som Herren bestämt måste ske. Nu är hans långmodighet slut.]

ט – tet
⁹Hennes portar sjunker ner i marken,
    han har fördärvat och brutit sönder hennes galler.
Hennes kung och furstarna är bland hedningarna (utspridda i andra länder),
    det finns ingen undervisning (hebr. Torah) längre.
Hennes [Jerusalems] profeter får inte längre
    några syner från Herren (Jahveh).

[Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg eller en människa böjd i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott – antingen rebelliskhet eller godhet. I den här versen börjar ordet "sjunker ner" med denna bokstav, och förstärker här hela nederlaget när allt är borta som fanns då Gud själv var hos dem i templet.]

י – jod
¹⁰De sitter på marken i tystnad,
    de äldsta av Sions döttrar;
de har kastat jord på sina huvuden [ett av flera uttryck för djup sorg],
    de har klätt sig i säcktyg [ett annat uttryck för sorg].
Jerusalems jungfrur
    hänger med huvudet mot marken [ännu ett uttryck för sorg].

[Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet "De sitter" med denna bokstav och betonar djupet i sorgen. Hela versen visar oss olika sätt att praktiskt uttrycka sin sorg genom skilda handlingar. Att göra detta, oavsett hur, vilket kan skilja sig mellan olika kulturer, är en väsentlig del av att i reaktionsfasen ta in vad som drabbat mig. Jämför det sorgband som vi bar här i Sverige tidigare, det finns fortfarande men används numera sällan. Handen symboliserar det vi gör, därför hör alla dessa konkreta uttryck för sorg ihop med handen.]

כ – kaf
¹¹Mina ögon är fyllda med tårar,
    vänder sig inom mig (bubblar, kokar) gör min mage (mina tarmar) [samma två ord som i Klag 1:20, fast omvänd ordning],
min lever rinner ut på marken,
    på grund av förstörelsen av dottern mitt folk.
eftersom de unga barnen och dibarnen
    tynar bort på stadens torg.

[Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också att ta emot. I denna vers börjar ordet "är fyllda" med denna bokstav och förstärker att det som sker är totalt, sorgen är fullkomlig, det känns inte som att det finns någon ljusglimt i mörkret. Det är en normal känslomässig reaktion i denna fas av sorgearbetet. Handen är uträckt men det enda den fylls med är sorg.]

ל – lamed
¹²De säger till sina mödrar:
    Var är säden och vinet?
När (medan) de försvagas som en skadad soldat
    på stadens torg,
när (medan) deras liv (själ) töms (rinner) ut
    i deras mödrars famn.
    [När barnen dör i mödrarnas armar.]

[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet "till sina mödrar" med denna bokstav och förstärker att moderskapets viktigaste uppgift, att ge barnen mat, inte längre är möjlig att upprätthålla. Det finns förmodligen ingen större smärta för en förälder än att förlora sitt barn.]

מ – mem
¹³Vad ska jag ta till vittne (undervisningsexempel) för dig?
    Vad ska jag likna dig vid, du dotter Jerusalem?
Vad kan jag jämföra dig med så att jag kan trösta dig,
    du jungfru, dotter Sion?
För din skada är stor som havet,
    vem kan läka dig?

[Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar ordet "Vad" och "vem" på denna bokstav. Det upprepas flera gånger och förstärker därmed behovet av att få ställa frågor om vad, hur och varför, som är en viktig del i sorgens reaktionsfas.]

נ – nun
¹⁴Dina profeter har sett
    falska och värdelösa (absurda) syner. [Jer 23:13, 26]
De har inte avslöjat dina synder [och varnat, se Hes 3:17],
    så att du kan upprättas (föras tillbaka) från fångenskapen.
Istället har de profeterat
    falska och förföriska budskap (profetord, denna börda).

[Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. Orden "Dina profeter" börjar på den bokstaven. Det förstärker profetens ansvar att frambära det Gud vill och inte agera falskt. Det profeterna förmedlar kommer att få konsekvenser för efterkommande generationer.]

ס – samech
¹⁵Alla som går på dina vägar
    slår ihop händerna mot dig [ger sitt bifall till Jerusalems förödelse, se Hes 25:6].
De visslar och skakar på sina huvuden
    mot dottern Jerusalem.
Är det här den stad om vilken man säger,
    att den är skönhetens fulländning, hela jordens fröjd [Ps 48:3]?

[Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det ordet "slår ihop händerna" som börjar med denna bokstav. Här förstärks istället motsatsen, då denna applåd är till vanära istället för stöd.]

פ – pe
¹⁶[I kapitel 1 kom bokstaven ajin före pe. Här i kapitel 2 och även i 3 och 4 kommer pe före ajin. I det avslutande kapitlet motsvarar ordningen den i kapitel 1, se Klag 5:18. Denna alteration förstärker det kiastiska mönstret i Klagovisorna.]

Alla dina fiender
    har öppnat munnen på vid gavel över dig,
de visslar och gnisslar tänder;
    de säger: "Vi har slukat henne,
detta är verkligen den dagen som vi väntat på (sett fram emot),
    vi har funnit och sett den."

[Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – pe. Tecknet avbildar en mun. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet "har öppnat munnen på vid gavel" som börjar med denna bokstav, och förstärker fiendens överlägsenhet.]

ע – ajin
¹⁷Herren (Jahveh) har gjort det han planerat;
    han har uppfyllt (utfört) sitt ord (hot, löfte – hebr. emrah) [5 Mos 28:45-50]
såsom han befallde i forna dagar (öster),
    han har omstörtat dig [Jerusalem] utan medlidande.
Han har gjort det möjligt för dina fiender att glädjas över dig,
    han har upphöjt din fiendes horn.
    [Horn är en bild på makt.]

[Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet "har gjort" som börjar med denna bokstav. Det betonar att det som Herren bestämt slutligen måste ske. Nu är hans långmodighet slut.
    Här används ordet kedem för forna dagar. Det betyder egentligen öster och i detta väderstreck ligger att samtidigt se både bakåt och framåt. Att göra bokslut med det som varit och fullfölja det som behöver avslutas, samtidigt som man ser framåt mot nya visioner.]

צ – tsade
¹⁸Deras hjärta ropade till Herren (Adonai):
    "Dotter Sions [templet i Jerusalems] murar,
låt tårar flöda ner som en flod
    både dag och natt.
Ge dig själv ingen lindring,
    låt inte dina ögon vila (från gråten)."
    [Ordagrant "låt inte dotter ögat ditt vila", för liknande uttryck se Ps 17:8.]

[Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok eller en man som böjt sig i ödmjukhet och symboliserar ofta rättfärdighet. Ordet "ropade" börjar med denna bokstav och förstärker ropet efter Gud i en svår och uppgiven situation. Också i denna vers ser vi hur viktiga tårarna är i bearbetningen av sorg.]

ק – qof
¹⁹Res dig [Mark 5:41], ropa ut det i natten,
    vid den första nattväkten [mellan klockan sex och tio på kvällen].
Utgjut ditt hjärta som vatten
    inför Herrens (Adonais) ansikte.
Lyft upp dina händer inför honom,
    för själarna (livet) hos dina unga barn,
som utmattas av hunger
    i varje gathörn.

[Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det orden "Res dig" som börjar på den bokstaven. Det förstärker ivern och allvaret i handlandet. Det är inte bara mina ord, jag är redo att agera i överensstämmelse med det jag säger. Versen är längre än de övriga och det förstärker att det nyligen mörknat, natten just har börjat och det är långt till gryningen och ljuset. Judarna delade in natten i tre nattväkter, romarna fyra, se Matt 14:25; Luk 12:38.]

ר – resh
²⁰Se, Herre (Jahveh) och betänk
    mot vem du har gjort detta!
Ska kvinnorna äta sin livsfrukt,
    sina friska nyfödda barn?
Ska prästen och profeten slaktas,
    i Herrens (Adonais) helgedom?

[Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Ordet "Se" börjar med denna bokstav och förstärker vädjan till Gud att se den svåra situationen. Här ser vi också hur just frågorna återkommer, vilket är en viktig del av reaktionsfasen.]

ש – shin
²¹På marken ute på gatorna (torgen, fälten – helt öppet) ligger
    både unga och gamla,
mina jungfrur och mina unga män
    har fallit för svärdet.
Du har slaktat dem på din vredes dag;
    du slaktade dem urskillningslöst.

[Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – shin. Tecknet avbildar två tänder, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något. I denna vers är det verbet "ligger" som börjar med denna bokstav och visar hur just förgörelsen är dominant.]

ת – tav
²²Som på en högtidsdag (bestämd dag, en avtalad tid) har du kallat samman
    terror mot mig på alla sidor.
På Herrens (Jahvehs) vredes dag
    kan ingen fly undan eller överleva.
Dem som jag har burit och uppfostrat (mina barn)
    har min fiende uppslukat.

[Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Orden "kallat samman" börjar med denna bokstav. Det hebreiska ordet móed används här och det betyder en bestämd tid för ett möte. Herrens (Jahvehs) högtider i 3 Mos 23 kallas för "moed".]

Tillbaka upp

---

Ps 100:1-5

Psalm 100 – Tacka Herren

Den sista i en serie av kröningspsalmer (Ps 95-100), se även Ps 24; 47; 93; 110. Denna psalm nämner inte Gud som kung, men har många av dessa psalmers språk. Psalmisten uppmanar hela jorden och hans folk att prisa Gud.

Författare: Okänd

Struktur: Psalmen har två sektioner som är parallella. Fyra imperativ i vers 1a-3b leder fram till en orsak för att prisa Gud i vers 3b. Sedan kommer på nytt tre imperativ i vers 4 som leder fram till slutsatsen i vers 5 att Gud är god och att hans nåd varar för evigt.

1. Uppmaningar att prisa, vers 1b-3a
2. ... för vi är hans folk, vers 3b
3. Uppmaningar att prisa, vers 4
4. ... för Gud är god, vers 5

Det finns också ett kiastiskt mönster kring dessa sju verb som centrerar kring uppmaningen att lära känna Gud i vers 3 – han som är den sanne Guden. Detta signaleras tydligt i hebreiskan genom samma verb bo, som översätts "kom" och "gå", används i vers 2b och 4:

A Ropa, vers 1
 B Tjäna, vers 2
  C Kom, vers 2b
   D Förstå (känn) – gemenskap med Gud, vers 3
  C´ Gå (kom), vers 4
 B´ Var tacksamma, vers 4b
A´ Välsigna, vers 4c

¹En tacksägelsepsalm.

Ropa högt (höj triumferande jubelrop, väsnas med rop och härskri) till Herren (Jahveh)
    [alla tillsammans ut över] hela jorden (alla länder)!

[Det hebreiska verbet rua beskriver segerjubel och segerlarm; ordets ursprungsbetydelse är att förstöra genom att bryta något. Här skulle det bildligt kunna tolkas som att öronen brister p.g.a. öronbedövande ljud.]

²Tjäna [bli hans livegna och arbeta för] Herren (Jahveh)
    i [största] glädje [med fröjd, munterhet och nöje],
kom inför hans ansikte (träd in i hans närvaro)
    i jubelsång [med triumferande fröjderop]!

³Förstå (vet; känns vid; bli intimt förtrogen med) [tänk på] att Herren (Jahveh) själv är Gud (Elohim)
    – han har skapat (gjort, frambringat, åstadkommit) oss och inte vi själva –
[vi är] hans folk [i samlad trupp] och får (flock av småboskap)
    på hans betesmark (grönbete). [Ps 74:1; 79:13; Joh 10:11-14]

[Fyra imperativ (ropa, tjäna, kom och förstå) i vers 1-3 leder fram till den första slutsatsen: att vi är hans folk. Vers 3 är den centrala versen som handlar om en personlig gemenskap med Gud. Här används det starkaste hebreiska ordet (jada) för att känna någon på ett personligt sätt. Psalmen avslutas med ytterligare tre imperativ i vers 4 – kom (gå), var tacksamma och välsigna – som leder fram till den andra slutsatsen i vers 5: att Herren är god och att hans nåd och sanning trofast består!]

⁴Gå in i hans portar med (i) tacksägelse [bär fram ett hyllningsoffer – tillsammans i kör],
    [kom] till hans förgårdar med (i) lovsång (lovord).
Var tacksamma mot (hylla; erkänn och prisa) honom,
    välsigna (lova; tala gott om) hans namn.

[Den ursprungliga hebreiska betydelsen av att tacka är att använda och hålla ut sin hand, men även att kasta något. Här finns troligen innebörden av att lyfta sina händer i lovprisning med, men även att bekänna och vrida sina händer under gråt och intensivt "kasta ut" sina bekännelser inför Herren (Jahveh). Hebreiskans ursprungliga innebörd för att välsigna är att böja knä.]

⁵För Herren (Jahveh) är god [han har den bästa välviljan],
    i evighet [varar]
        hans nåd (omsorgsfulla kärlek – hebr. chesed)
    och från släkte till släkte (från generation till generation) [varar]
hans trofasthet (sanning, fasthet – hebr. emonah).

[Versen formar en kiasm där Guds nåd står centralt och ramas in av "tidsangivelserna" evighet och släkte till släkte. Den yttre ramen utgörs av Herrens godhet och trofasthet/sanning. Den hebreiska texten har ki-tov JHVH (ordagrant: "för god Jahveh"). Här finns inget ord för är med. Enligt det grekiska tänkesättet – som påverkat oss i väst – kan godhet existera oberoende av Gud. Godhet anses alltså inte som ett av Guds attribut. I den judiska världsbilden hör dock dessa två begrepp oskiljaktigt ihop. Det går inte att se godhet utan att se Gud. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv. Det finns ingen godhet skild från Gud – Gud och godhet hör ihop. Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se 2 Sam 15:20; Ords 3:4; 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14. Första gången dessa ord står tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden nämns alltid först.]

Tillbaka upp

---

Ords 26:20

Förtal leder till sorg
²⁰Utan ved slocknar elden,
    om ingen skvallrar (baktalar, förtalar) så dör grälet ut (tystnar bråk, trätor).

Tillbaka upp

---

Filem 1:1-25

BREVET TILL FILEMON

Onesimus var en förrymd slav från Kolossai. I Rom hade han blivit troende och kommit i kontakt med Paulus. Nu sänder Paulus hem honom till hans herre Filemon. Med sig har han ett rekommendationsbrev. Straffet för att rymma var hårt och innehöll ofta inslag av tortyr. Paulus vädjar till Filemon att ta emot Onesimus som en broder i Herren och förlåta honom. Församlingen i Kolossai grundades troligen av Paulus medarbetare Epafras under den treårsperiod då Paulus var i Efesos och evangeliet spred sig i hela Mindre Asien, se Apg 19:10. Det är också troligt att Filemon blev kristen under denna period och att det var Paulus som förde honom till tro, se Filemon 1:19.
    Brevet är ett av de fyra "fängelsebreven" som Paulus skrev från Rom. De andra är breven till Efesos, Kolossai och Filippi. Det är troligt att flera av dem skickades samtidigt. Tychikus omnämns som budbärare både i brevet till Efesos och Kolossai, se Ef 6:21; Kol 4:7-9. När Tychikus lämnat brevet i Efesos fortsätter han och Onesimus de sjutton milen österut till Kolossai. Med sig har de troligen också brevet till Filemon.

Struktur:
1. Inledande hälsningar, vers 1-3.
2. Paulus vädjan till Filemon, vers 4-22.
3. Avslutande hälsningar, vers 23-25.

Skrivet: 61 e.Kr.

Till: Filemon och församlingen som samlades i hans hus i Kolossai, se Kol 4:17.

Från: Rom. Brevet är skrivet under Paulus tvååriga fångenskap i Rom, se Filemon 1, 9, 13; Apg 28:30.

Författare: Paulus, se Filemon 1, 9, 19.

Budbärare: Tychikus och Onesimus, se Kol 4:7, 9.

Inledande hälsning

Onesimus, som är en förrymd slav från Kolossai, kommer till tro i Rom. I detta brev till Filemon vädjar Paulus till Filemon att förlåta och välkomna Onesimus, som nu är en broder i Herren.

¹[Här i inledningen och i avslutningen nämns fem namn, se vers 23-24. Detta indikerar att det finns en fin struktur och symmetri i brevet. Att Paulus inte använder titeln "apostel", som han gör i nio av sina tretton brev, antyder att han har en nära vänskap med Filemon. Titeln "fånge" indikerar att han sitter fängslad, troligtvis i Rom. Dock skriver han inte "kejsarens fånge" trots att han är fängslad av romerska staten. Omständigheterna äger inte Paulus, han ägs av Jesus och är hans fånge!]

[Från:]
    Paulus, fånge till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus
    och brodern Timoteus.

Till:
    Filemon, vår älskade vän och medarbetare [hans namn betyder "tillgiven"],
     ²Appia, vår syster [troligen Filemons hustru, Appia var ett vanligt frygiskt namn som betyder "fruktsam"],
    Archippus, vår medkämpe (ordagrant "medsoldat")

[Archippus omnämns i Kol 4:17 där Paulus uppmuntrar honom att fullgöra sin tjänst i Herren. Han kan vara Filemons och Appias son, eftersom han finns i deras hem, eller så är han en av församlingsledarna i Kolossai.]

och församlingen i ditt [Filemons] hus.

³Nåd (kraft, oförtjänt favör) vare med er och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag) från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).

[Filemon var en välbärgad kristen man. I hans hushåll fanns hans hustru, yngre barn, troligen även mor- och farföräldrar och kanske äldre barn med sina familjer. Ett sådant stort hushåll hade även slavar. Denna typ av hushållstjänare ordnade med mat och barnpassning. Om det var en god herre hade de det bra. Förhållandena kunde dock vara riktigt illa, särskilt för slavar som arbetade på fälten och i gruvor. En slav kostade omkring femhundra denarer, vilket motsvarade två till tre årslöner för en vanlig arbetare. En slav kunde bli fri eller köpa sig fri för sin köpesumma. Det tog dock lång tid att spara ihop. Straffet för rymning var hårt. I detta brev vädjar Paulus till Filemon om nåd för slaven Onesimus som rymt från honom, men nu kommer tillbaka.]

Paulus bön för Filemon
⁴Jag tackar alltid min Gud när jag nämner (tänker på) dig [Filemon] i mina böner.

⁵Anledningen är att jag ständigt hör om

den kärlek [som är osjälvisk och utgivande]
    och den tro
        du har
    till Herren Jesus och
för alla de heliga [hans kärlek inkluderade även Onesimus].

[Epafras hade berättat om församlingen i Kolossai för Paulus, se Kol 1:7. Han hade troligtvis också nämnt om Filemons tro på Jesus som gjorde att han älskade alla osjälviskt och utgivande. Verbformen "hör" indikerar att det inte bara var en enstaka rapport om Filemons kärlek och tro som Paulus hört, det var något alla berättade om.
    Versen är skriven som en kiasm. Mönstret gör att ordet kärlek främst kopplas till andra troende och ordet tro med tron på Herren Jesus. Tron på Jesus står centralt och är kärnan i allt. Samtidigt hör också ”kärlek och tro” samman. Paulus har tro och kärlek till Herren, men även till andra troende. Redan i brevets inledning visar Paulus att han har tro på att situationen med Onesimus kommer att lösa sig i kärlek.]

⁶Jag ber att din gemenskap med oss i tron
    ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i den Smorde (Messias, Kristus).

⁷Din kärlek [som är osjälvisk och utgivande] har varit till stor glädje och tröst (uppmuntran) för mig, eftersom de heliga har blivit styrkta i sina hjärtan (och är det fortfarande) tack vare dig, broder.

Vädjan för Onesimus
⁸[Filemon hade Guds osjälviska, utgivande kärlek för alla de troende, se vers 5. I den troende skaran finns nu också Onesimus. Filemons tidigare bevis på tro, trofasthet och kärlek ligger som grund för Paulus vädjan att inkludera Onesimus i de troendes gemenskap. Paulus befaller inte Filemon utifrån sin auktoritet, i stället vädjar han till honom som en vän.]

Även om jag nu med stor frimodighet (öppenhet, ärlighet) i den Smorde (Messias, Kristus)
    kan befalla dig [Filemon] att göra din plikt, ⁹vill jag hellre
    vädja för kärlekens skull. [Grunden för beslutet måste vara osjälvisk, utgivande kärlek.]
Jag, Paulus, en gammal man [en äldste] och nu en fånge till den Smorde (Messias, Kristus) Jesus,
     ¹⁰vädjar till dig för mitt barn
    som jag har fött i min fångenskap (i mina bojor), Onesimus.

[Namnet Onesimus betyder "nyttig" eller "användbar" och var ett vanligt slavnamn. Det snarlika grekiska verbet onaimen betyder "bli till nytta". Det är anledningen till ordvalet i vers 11 och 20. Paulus använder ordet vädja (gr. parakalo) i både vers 9 och 10. Detta, i kontrast till att han inte befaller i vers 8, förstärker hans uppmaning och uppriktiga vädjan till Filemon att ta emot Onesimus, som var som en son för Paulus.]

¹¹Förr var han inte till nytta [ingen "Onesimus"] för dig,
    men nu är han till god nytta [nu är han en verklig "Onesimus"]
    för både dig och mig.

Onesimus sänds tillbaka
¹²Jag sänder nu tillbaka honom till dig,
    han som är mitt hjärta [som ett dyrbart, högt älskat barn].
¹³Egentligen ville jag ha kvar honom här hos mig,
    så att han kunde hjälpa mig i ditt ställe när jag nu sitter fängslad (i bojor) för evangeliets skull.

¹⁴Men jag ville inte göra något utan ditt samtycke,
    för att det goda som du gör inte ska ske av tvång utan av fri vilja.

[Vers 14 är brevets kiastiska mittpunkt och brevets huvudtema.]

¹⁵Kanske var det just därför han blev skild från dig för en tid,
    för att du skulle få honom tillbaka för alltid,
¹⁶inte längre som en slav,
    utan som något mer:
        en älskad broder.
Det är han i högsta grad för mig.
Hur mycket mer då inte för dig,
    både som människa (i köttet) och som broder i Herren?

[Evangeliet har en unik kraft att göra rik och fattig, slav och fri till syskon, se Gal 3:28. I Jesus är vi ett, så att ta emot Onesimus var som att ta emot Paulus, se Matt 25:40.]

Ta emot honom som om det vore jag själv som kom
¹⁷[Hittills har Paulus bara använt den vanliga indikativa formen för alla verb. Nu kommer det första imperativet i uppmaningen "ta emot". Paulus använder liknande upplägg i alla sina brev. Alla uppmaningar baseras på vad Jesus har gjort. Paulus ställer sig inte bara vid Onesimus sida och vädjar till Filemon för Onesimus. Paulus ställer sig bildligt talat framför Onesimus och ber Filemon ta emot Onesimus som om det vore Paulus själv som kom. Även Jesus använder liknande språk, se Matt 25:40. Dessa två verser har också en svåröversatt fin kiastisk struktur som förstärker Paulus substitution med Onesimus. I grekiskan är ordningen på pronomen: jag, du, han, JAG, han, du, jag. Det första, sista och centrala pronomenet är "jag" vilket centrerar Paulus mellan "du och han" och "han och du".]

Därför, om du räknar mig som din vän,
    ta då emot honom så som du skulle ta emot mig.

¹⁸Om han har gjort dig något orätt eller är skyldig dig något,
    sätt upp det på min räkning.

[Eftersom Paulus antyder att Onesimus är skyldig Filemon pengar, kan det vara så att han stulit pengar eller något värdefullt föremål när han rymde. Paulus är villig att ta på sig Onesimus felsteg då han var en otroende. I detta brev gör Paulus sig själv till Jesu exempel. Han visar vad verklig nåd är.]

Jag skriver övertygad om din lydnad

Paulus vädjar i sitt brev för Onesimus som har blivit som en son för honom. Modell av Paulus från Skapelsemuseet i Cincinnati, USA.

¹⁹Jag, Paulus, skriver med egen hand: jag ska betala.

För att nu inte tala om vad du är skyldig mig: dig själv.

[Filemon hade troligen kommit till tro i Efesos när Paulus var där under sin tredje missionsresa och evangeliet spreds i hela Asien, se Apg 19:10. När Paulus i förbifarten nämner att Filemon är skyldig honom sin frälsning, använder han sig av ett retoriskt grepp som kallas paralipsis. Retoriken innebär att talaren drar uppmärksamhet till något för att sedan direkt förklara att det inte är relevant och inte behöver diskuteras vidare just nu. Det är ett skickligt sätt att förmedla något utan att behöva säga det rakt upp och ner.]

²⁰Ja, broder, låt mig "få nytta" av dig
    i Herren.
        Styrk mitt hjärta
    i den Smorde (Messias, Kristus).

[Ordet "få nytta" är det grekiska ordet onaimen som är snarlikt Onesimus namn. Paulus placerar också i en kiasm sitt eget hjärta på ett fint sätt mitt i Jesu hjärta.]

²¹Jag skriver till dig övertygad om din lydnad,
    och jag vet att du kommer att göra ännu mer än det jag ber om.
²²Ordna på samma gång också en hyresbostad (ett gästrum – gr. xenia) åt mig,
    för jag hoppas nämligen att ni [Filemon, Appia, Archippus och församlingen, se vers 2] genom era böner ska få mig tillbaka.

[Här används ett ovanligare gammalt grekiskt ord för gästrum. Roten kommer från ordet "främling". Samma ord används i Apg 28:30 om det hyrda rum i Rom som Paulus troligen befann sig i när han skrev detta brev. Paulus byter nu för första gången i brevet till plural och inkluderar hela församlingen i Filemons hus. Det finns också en kiastisk symmetri där Paulus bön för dem i vers 4 tematiskt hör samman med församlingens böner för Paulus i vers 22. Se även Fil 2:24.]

Avslutande hälsningar
²³[I inledningen nämndes fem namn och här i avslutningen nämns ytterligare fem personer som finns tillsammans med Paulus. Centralt i brevet finns namnet Jesus. Denna struktur och symmetri hjälper till att peka på hur den troende är i Jesus – han är det centrala. Dessa fem personer här i avslutningen omnämns också i Kolosserbrevet, vilket talar för att dessa brev skrevs samtidigt, se Kol 4:10-14.]

Epafras [troligen pastor i Kolossai],
    min medfånge i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, hälsar till dig [Filemon].

[Det var Epafras som hade evangeliserat i Lykosdalen och funnits med när församlingarna i de tre städerna Laodikeia, Hierapolis och Kolossai grundades. Troligen hade han mött Paulus i Efesos under de tre år då Paulus verkade där, se Apg 19:1-20. Epafras hade kommit till Paulus i Rom och berättat om deras tro och kärlek, se Kol 1:7.]

²⁴Det gör även mina medarbetare
    Markus [Johannes-Markus],
    Aristarchus,
    Demas
    och Lukas.

[Det finns en anledning till varför Paulus nämner de fyra sista personerna som Filemon troligtvis inte träffat men säkert hört om. Att Markus nämns först kan bero på att han hade övergivit Paulus men blivit återupprättad, se Apg 13:13; 15:39; Kol 4:10; 2 Tim 4:11. Ett fint vittnesbörd som talade rakt in i Filemons situation om hur han och Onesimus relation också kan upprättas. Johannes-Markus, som var hans fullständiga namn, kom ursprungligen från Jerusalem och var Barnabas kusin, se Kol 4:10. Det var i Markus mors hus som församlingen samlades och bad när Petrus blev fri på ett mirakulöst sätt, se Apg 12:12. Markus reste tillsammans med Paulus och Barnabas, men han avbröt resan i Perge, se Apg 13:13. Markus fanns nära Petrus som kallar honom sin son, se 1 Pet 5:13. Markus är författare till Markusevangeliet som har många detaljer från just Petrus upplevelser med Jesus. Aristarchus var från Thessalonike, se Apg 19:29; 20:4. Han blev troligen kristen när Paulus kom till Thessalonike, se Apg 17:1-9. Vid insamlingen till församlingen i Jerusalem blev han utvald att följa med. Han stannade kvar vid Paulus sida på vägen till Rom, se Apg 27:2. Han är en av de tre män med judisk bakgrund som finns hos Paulus vid den här tiden, se Kol 4:11. Det är troligt att även Demas kom från Thessalonike på samma sätt som Aristarchus. Demas övergav så småningom Paulus för världsliga intressen och for till Thessalonike, se 2 Tim 4:10. Lukas var läkare, se Kol 4:14. Han hade rest med Paulus under flera av hans resor och skrev Lukasevangeliet och Apostlagärningarna.]

²⁵Herren Jesu den Smordes (Messias, Kristi) nåd vare med er ande.

Tillbaka upp